#berlinmuren: En berättelse från en som var med

Följande berättelse har jag fått berättad för mig och den är här fritt återberättad i skrift med huvudpersonens godkännande.

En flicka om tiden strax efter den nionde november 1989

En flicka växte upp i DDR. En gammelfarmor bodde i väst och ibland kom det paket. Det som kom fick man aldrig berätta om eller ta med sig till skolan. Flickan tyckte alltid att gammelfarmodern verkade senil eftersom hon alltid skrev en lista på vad paketet innehöll. Hon förstod inte förrän långt senare att det var för att paket från väst alltid öppnades.

Hon var bara tio år gammal, men hon förstod att något höll på att hända. Hon kan idag minnas det som om det vore igår. Hennes mamma berättade på morgonen att hon och pappan varit i väst under natten. I väst? En helt ny värld skulle öppnas och hon kommer aldrig att glömma den där morgonen på skolgården den tionde november 1989. De stod alla i små grupper och pratade och det var helt uppenbart att något hade hänt. Ändå visste de inte hur mycket de fick säga och vad som skulle hända härnäst.

Några dagar efteråt var det dags för den första turen till väst. Flickan och hennes lillebror hade fått önska sig vad de ville som de skulle få köpa i en affär i väst. Flickan ville ha lakritssnurror och pojken tuggummicigaretter. Besvikelsen var enorm när affären de kom till bara hade chokladcigaretter.

På S-bahn tillbaka var stämningen lite tryckt. Alla var DDR-medborgare som varit på utflykt till Västberlin, Någon frågade barnen om de hade tyckt om vad de fått uppleva i väst. Flickans lillebror var arg och besviken och sa att det var ju jäkla skitland som inte ens hade tuggummicigaretter!

Berlinmuren 1989

Flickans föräldrar passade på att lämna DDR en kort sväng på natten den nionde november, men sedan skyndade de hem till sina barn.

#berlinmuren: Min egen berättelse

Jag har varit intresserad av politik och min omvärld så länge jag kan minnas. Diktaturerna i Östeuropa och Sovjetunionen tyckte jag tidigt var skrämmande och orättvisa. Berlinmurens fall tog jag del av via TV och via mina föräldrars berättelser. Jag var 12 år den nionde november 1989.

Jag reste utanför Skandinavien för första gången i mitt liv 1990 så jag har inga egna minnen från livet bakom järnridån, även om resan då gick till det numer öppna Ungern. Det är egentligen senare i livet som jag kommit i kontakt med livet i diktaturerna i Öst. Idag har jag vänner som är uppvuxna i DDR, Sovjetunionen, Jugoslavien och Tjeckoslovakien – länder som inte ens finns längre. Idag är vi européer och det som skiljer oss år ligger främst i det förflutna.

Det är små saker som kan göra oss påminda om att vi har totalt olika bakgrunder. En kompis bad mig smaka en tämligen äcklig glass och sa att hon tyckte att det var fantastiskt gott. ”Det är rysk vanilj och det smakar egentligen förfärligt, men det påminner om min barndom så jag älskar det.”, var hennes förklaring. En annan vän berättar om hur mamman och styvfadern gifte sig i kyrkan på åttiotalet fast det inte sågs med blida ögon av regimen. De slog till och med på stort och plockade fram en förbjuden flagga på bröllopsfesten. En tredje kompis säger att hon inte kan skilja på vad som är jättegammalt eller bra lite gammalt eftersom före 1989 fanns ingenting och efter fanns allt.

Att ha vänner som vuxit upp i diktaturer gör mig otroligt ödmjuk för livet och för min egen uppväxt.

De flesta ungdomar går någon gång i livet igenom en andra världskriget-fas. Så gjorde även jag. Men sedan kom min kommunistiska diktatur-fas och den har jag nog inte kommit ur än. Mitt intresse för den regionen är fortfarande stor. Nu är det inte bara ett historiskt intresse, utan jag reser också mer än gärna till Budapest, Kuriska näset eller Tallinn på semester, men det är verkligen dags för mig att förkovra mig mer i historisk litteratur på området. Under dagen kommer det tips på böcker till både er och mig.

Budapest 1990

Min första resa till Östeuropa var redan 1990. Här är jag, mamma och bror på Kedjebron i Budapest. Det jag minns bäst var det värdelösa toapappret och alla fula bilar.

Berlin 1995

Berlin besökte jag första gången 1995. Man kunde då tydligt se vilka stadsdelar som legat i Öst och vilka som legat i Väst.

Berlinmuren 2013

2013 var jag tillbaka i Berlin på en jobbresa. Jag hade då inte möjlighet att gå på alla museum och se alla bitar av muren som finns kvar. Jag fick se lite i alla fall. Nu kan man inte längre tydligt se vad som en gång varit DDR och vad som alltid har varit en del av det moderna Europa.

 

 

#berlinmuren: En temadag om muren och DDR

DDRs flaggaIdag är det 25 år sedan Berlinmuren började rivas. Det är 25 år sedan som människorna i den hårt hållna kommunistiska diktaturen DDR fick möjlighet att fritt resa ut ur landet. Mindre än ett år senare var Tyskland ett enat land igen.

För att högtidlighålla denna fantastiska historiska händelse kommer dagen att vara en temadag här på bloggen. Jag kommer att publicera flera inlägg som alla handlar om muren och livet bakom den. Det kommer att vara kulturella tips och personliga reflektioner. Kommentera gärna och bidra med dina erfarenheter och tips!

Berlinmuren 1989

Den nionde november 1989 öppnades muren. Det hela var lite av ett misstag och det var inte meningen att presschefen Günter Schabowski skulle säga att de nya reglerna för folk som ville resa ut som turister skulle börja gälla omedelbart.

Läs om misstaget på SVT.

EU-läsning: Finland

Finlands flaggaDet sjätte EU-landet i min EU-läsning är Finland. Det var ingen stor utmaning att hitta en kvinnlig författare den här gången.

Erfarenheter av Finland som bokland

Jag har stor erfarenhet av att läsa finsk litteratur. Förutom allt som finns i Feministbiblioteket har jag bland annat läst Arto Paasilinna och Henrik Tikkanen, men mest är det finska kvinnor som jag har erfarenhet av.

Finsk litteratur i Feministbiblioteket

Sofi Oksanen, Märta Tikkanen, Monika Fagerholm och Tove Jansson – många av de stora feministerna i Norden är från Finland. Dessutom har jag läst många andra spännande kvinnliga författare såsom Johanna Holmström och Vilja-Tuulia Houtarinen. Av lite äldre litteratur ska inte Edith Södergran glömmas bort och inte heller August Strindbergs dotter Karin Smirnoff. Som sagt, Finland är inte en vit fläck på min feministiska läskarta.

Nya erfarenheter inför EU-utmaningen 

Jag valde att läsa finska noveller inför den här utmaningen eftersom Finland berättar stod oläst i bokhyllan. De flesta var skrivna av kvinnor och jag valde att recensera ett urval. Finland är ett tvåspråkigt land, så jag har valt texter från båda språkgrupperna.

Johanna Holmström – Inlåst: Om att ta hand om sina föräldrar. Originalspråk svenska.

Rosa Liksom – Kvinnan vaknade: Poetiskt om att inte trivas i sin omgivning. Originalspråk finska.

Monika Fagerholm – Katrins värld: Om ätstörningar. Originalspråk svenska.

Sari Malkamäki – Sovsäcken: Om manlighet, pappaledighet och otrohet. Originalspråk finska.

Taina Latvala – Leken: Om sex, pinsamheter och otrohet. Originalspråk finska.

Sinikka Nopola – Men var är grovköket?: Om kvinnors plats i hemmet. Originalspråk finska.

Nästa EU-land

Nu går stafettpinnen till Frankrike, ytterligare ett land där jag inte direkt fick gräva djup ner i arkiv för att hitta litteratur. Mycket har jag läst innan och lite nytt kommer det att bli.

Recension: Clarén, Anna; Close to home; 2013

Close to homeAnna Clarén deltog i Stockholm Literature i år och pratade då om sitt konstprojekt Close to home. Det är en samling bilder av hennes familj och personer som är står familjen nära.

Clarén har dokumenterat sitt liv under fyra år då hon gick från singel till gift trebarnsmamma. Det är otroligt vackra bilder och det är svårt att inte bli berörd. Jag köpte boken eftersom jag inte bara ville titta i boken en gång, utan kunna plocka fram den och beskåda de vackra bilderna igen och igen.

Snöänglar Anna Clarén

Nyfödd Anna Clarén

Kvinna i bad Anna ClarénPappa och barn Anna Clarén

Bilderna i boken är från Stockholm, Skåne och från fotografens hem på Biskops-Arnö i Mälaren. De fyra bilderna ovan är mina favoriter. Det är vackert och kärleksfullt i all sin enkelhet. Jag tycker också mycket om färgerna som är ljusa och gör bilderna stämningsfulla.

Livet är vackert och ibland behövs det kanske en fotograf som Clarén för att få oss att förstå det. Jag kan själv känna att jag lever i ett kaos ibland som småbarnsförälder, men det finns ju egentligen inget vackrare än kärleken till sitt barn och sina nära. Jag skulle må bra av att få en proffsfotograf hem till mig och som sedan kunde visa mig det vackra i kaoset i pastellfärgade bilder. Nej, jag är inte ironisk, jag är grymt imponerad!

Jag kommer att bära med mig Close to home länge, eller snarare plocka fram den ofta.

Läs mer: Adlibris, Bokus, annaclarén.com, Max Ström

Deutscher herbst – #germanlitmonth

Itysklands flaggadag är det tysk torsdag på Bokmosters blogg och inte nog med det – mitt i min tyska höst (Deutscher herbst) så är det tysk månad i november, #germanlitmonth. Så passande! Jag han tyvärr inte läsa ut den tyska deckare jag håller på med just nu, men jag tänkte bjuda er på en liten uppdatering i projektet.

Har läst hittills:

Tyskland

Ingrid Noll – Tuppen är död

Österrike

Sabine Gruber – Mira och Irma
Marlen Haushofer – Väggen

Just nu läser jag:

Sabine Dietmer – Dominanta damer

På tur står:

Andrea Maria Schenkel – Tannöd
Zoe Jenny – Das Blütenstaubzimmer
Charlotte Roche – Feuchtgebiet
Ingrid Noll – Mina älskades huvuden
Schweiz berättar

Några mer tips? Vilka tyska/österrikiska/schweiziska kvinnor borde jag läsa?

EU-läsning: Estland

Estlands flagga

Femte landet i min EU-läsning är Estland, ett land jag faktiskt har lite erfarenhet av att läsa från.

Erfarenheter av Estland som bokland

Jag hade ett projekt på bloggen våren 2013 som jag kallade Fokus: Baltikum. Innan dess var mina erfarenheter av av läsa estnisk litteratur ungefär noll.

Estnisk litteratur i Feministbiblioteket

Efter min baltiska tema läste jag en hel del ur Tranans novell-samling Estland berättar. Jag läste även Helga Nõu, som visserligen är bosatt i Estland, men som är född i Sverige av estniska föräldrar. Viivi Luik fanns med i novellsamlingen med två noveller som jag läste och recenserade. Elo Viiding är en feminist och poet jag läst och skrivit om.

Nya erfarenheter inför EU-utmaningen 

Jag valde att läsa en roman av Viivi Luik, en helt igenom estnisk författare (dvs bor inte i något annat land eller är uppväxt i något annat land). Boken är skriven på estniska.

Viivi Luik – Historiens förfärande skönhet: En poetisk skildring av förtrycket i Baltikum i slutet av sextiotalet när det precis börjat röra lite på sig i opinionen. En bra bok för den här utmaningen, men kanske inte det bästa jag läst på länge.

Nästa EU-land

Nästa land är Finland och det är ett land jag har stor erfarenhet av att läsa från. Det blev en novell-lördag för någon vecka sedan på tema Finland som får bli Finlands bidrag i den här utmaningen. Jag återkommer således inom kort med en redovisning av Finland som läsland.

Recension: Luik, Viivi; Historiens förfärande skönhet; 1991

Historiens förfärande skönhetViivi Luik är en estnisk författare och Historiens förfärande skönhet utspelar sig i Baltikum 1968 efter Pragvåren. Det kändes som ett bra val för min EU-utmaning.

Ett omaka par träffas i Riga i slutet på sextiotalet. Deras kärlek kompliceras av att han riskeras att skickas som soldat till Tjeckoslovakien. De är kritiska mot regimen och vill hitta ett sätt att leva bortom diktaturen. Vi får en lektion i hur de överlistar polisen som avlyssnar deras telefoner och hur de utvecklat ett helt nytt språk för att kunna prata öppet. De rör sig i ständig skräck för att bli haffade av milisen eller polisen och de är ständigt övervakade.

Viivi Luik skriver på ett poetiskt språk som bidrar till att jag verkligen kände den hemska stämning som målades upp i boken, Det är svårt att inte jämföra med Herta Müllers Hjärtdjur, men det är kanske inte helt rättvist att döma någon utifrån hur hon står sig mot en nobelpristagare. Jag tyckte mycket om boken i början, men jag tyckte inte att det höll hela vägen. Jag ville ha något mer än bara poetiska skrivningar om livet som oppositionell. Jag ville även ha lite mer målande beskrivningar av livet i Riga och Tallinn vid den här tiden. Det kommer små glimtar här och där, men mest var det bara språket i fokus. Jag förstod ärligt talat inte alla vändningar i boken och det är ju inte ett jättebra betyg.

Tematrio v 45 – pappor

Med fars dag till helgen vill Lyran att vi i veckans tematrio skriver om tre böcker med pappa-tema. Eftersom Lyran själv valde Mig äger ingen av Åsa Linderborg blev jag lite rådvill, för det var ju den enda boken jag kunde komma på i all hast. Jag läser ju mest böcker om kvinnor och då kom jag på att jag listar tre böcker där fadern har en stor betydelse för den kvinnliga huvudpersonen. Alla från den feministiska litteraturkanonen.

Kerstin Thorvall – Det mest förbjudna: Huvudpersonen i Kerstin Thorvalls feministiska klassiker lider, precis som författaren, av en ångest till följd av att hon haft en sinnessjuk far och en överbeskyddande mor. Faderns sjukdom var något som det inte pratades om och efter att han dött när flickan var liten fick hon höra om sjukdomen när folk pratade och det inte är meningen att hon sa höra.

Jung Chang – Vilda svanar: Boken handlar om tre generationer kvinnor, men det är Jung Chang som är den tredje generationen och hon har inte bara påverkats av sin mamma och sin mormor, utan såklart även sin far. Hon beskriver väl hur den rättrogna kommunisten som var hennes far satte partiet framför allt, till och med framför familjen.

Astrid Lindgren – Pippi Långstrump: Pippis pappa, som faktiskt lever och som är kung på en ö där det bor människor. Så låter det i den versionen som mitt barn får läst för sig. Oavsett rasism (för man kan som förälder själv censurera, det går alldeles utmärkt), så är Pippi en fantastisk bok och hennes relation med sin far är intressant på många sätt. Vem är han? Varför tar han inte hand om sin flicka? Och framförallt, hur har hans sätt påverkat Pippi i hur hon är?

Jag och min pappa på hans 70-årsdag

Jag och min pappa på hans 70-årsdag i Soller på Mallorca. Juni 2014.

Hugo och Andreas på Creperiet i Visby

Mitt barn och hans pappa på Creperiet i Visby. Juli 2014.

Jag är en bokbloggare

”Mamma gå till jobbet!”

Orden kom från min lilla treårings mun och han pekade på mig när jag lämnade honom på förskolan igår. Jag var klädd i jeans, gympadojor och fritidsjacka. Jag var osminkad och hade mina fulglasögon och rufsigt hår. Så nej, jag skulle inte till jobbet. Jag skulle hem och lägga mig på soffan och läsa. Det skulle jag göra igår, idag och kommer att göra många dagar framöver. För jag har inget jobb att gå till.

Det är identiteten som är det svåraste. Att identifiera sig med mitt jobb var en stor del av mitt liv. Hur stor visste jag inte förrän jag stod där och inte längre var webbredaktör på Folkpartiet.

Men jag är faktiskt också en bokbloggare. Just nu känns det viktigt. Det var fantastiskt kul att vara på Stockholm Literature förra veckan och träffa alla andra roliga och supertrevliga bokbloggare som jag följer. Det är underbart att vara bloggambassadör för bokmässan. Det är klart att bloggen aldrig kan ersätta ett jobb, men nu behöver jag en jobbmässig identitet och då är bokbloggare ett bra substitut.

Jag säger härmed med stolthet: Jag är en bokbloggare!

(Och tips på roliga jobb som man får betalt för mottages fortfarande tacksamt!)