jul 11

Recension: Tearne, Roma; Brixton beach; 2009

Brixton beach2009 blev det äntligen fred i Sri Lanka efter 26 års inbördeskrig. Samma år kom Roma Tearnes bok Brixton beach ut och den handlar om en familj som lyckas fly det upptrappande våldet i hemlandet.

När jag ska beskriva handlingen och skriva mitt omdöme så vet jag inte var jag ska börja. Eftersom baksidestexten är något jag har mycket synpunkter börjar jag med att skriva en ny baksidestext, såsom jag hade önskat att den var skriven:

Det är 1974 och livet på Sri Lanka börjar bli allt svårare för många, särskilt tamiler. Alice Fonseka fyller nio år och den firar hon hos sin älskade morfar och mormor vid havet. Hennes mor är singales och fadern är tamil och fadern är fast besluten att fly till England för att skaffa sig ett bättre liv. Utan att veta vad som väntar honom beger han sig iväg för att senare låta familjen komma efter. Alice vill inte lämna sin morfar, sina vänner eller sin ö, men allteftersom våldet trappas upp blir en avresa till England oundviklig.

Men sådan var inte baksidestexten. Den riktiga texterna avslöjade betydligt mer, för att inte säga nästan allt eller tja allt. Allt utom en sak, som skulle kunna läggas till i en bisats sist i texten: och hon dör (markera texten ifall du är nyfiken). Här kan du läsa hela texten.

Jag blev fly förbannas på slutet och det överskuggar tyvärr det andra som var bra och spännande. Boken började intressant med situationen på Sri Lanka eller Ceylon på 70-talet, gick vidare med livet som invandrare i England på åttiotalet och blev sedan oroligt spännande med människor som saknar både kärlek och sitt förflutna och slutade på värsta tänkbara sätt. Med ett sådant slut förtjänar man inte en bättre recension trots att jag skulle vilja hylla boken för att den fick mig så intresserad av Sri Lankas historia och av konflikten mellan singaleser och tamiler och för att författare problematiserar konflikten och inte ger en svartvit bild.

jul 10

Klassiska kvinnor-utmaningen tar sommaruppehåll

Klassiska kvinnor

Det är en bit in i juli redan och jag tänkte inte sammanfatta vad vi läst i klassiska kvinnor-utmaningen. Jag väntar till hösten, men uppmanar er alla att läsa bra kvalitetslitteratur av och om kvinnor i era hängmattor och på sandstränderna.

Jag har kommit igång lite med mina böcker. Jag läst Dotter till en dotter av inger Alfvén och håller på med Mary Shellys Frankenstein.

Jag har en bra nyhet också: Jag ger er till årsskiftet att ha läst fem klassiska kvinnor, varav tre från kanonen.

A room of my own
Bokdivisionen
C R M Nilsson
Det möra tornet
Eli läser och skriver
Frida läser
Havsdjupets sal
Jesper Svensson
Lyrans Noblesser
Majes
Sannas bokhylla
Tingting
Violens boksida

jul 10

Recension: Miano, Léonora; Sorgsna själar; 2011

Sorgsna själarLéonora Miano är född och uppvuxen i Kamerun, men har bott större delen av sitt liv i Frankrike. Sorgsna själar utspelar sig både i Frankrike och i den fiktiva afrikanska staten Mboasu. Jag fick boken av en läsare som är medlem i Bookcrossing.

Antoine bor i en finare del av Paris, men har sina rötter i Mboasu. Han är bitter på livet för att han fått för lite kärlek av sin mor. Modern Thamar å andra sidan lever totalt i misär och hon är bitter över att livet inte blev som hon tänkt sig och för att hon saknar sina barn. Thamar har fött tre barn, varav de två första kom till efter våldtäkt och uppfostrats av hennes mor i hemlandet. Antoine behöll hon hos sig, men då drömmen om ett uppehållstillstånd blev verklig genom en man som inte gillade att hon hade barn, fick sonen åka till Mboasu och sin mormor. I romanens början lever Antoine någon form av glassigt liv för att han utnyttjar sin papperslösa bror Maxime genom att han får låna hans identitet mot att han får en del av lönen. Men det livet håller på att rinna honom ur händerna när Maxime meddelar att han ska återvända till hemlandet och komma tillbaka med papper. Han tänker även ta med sig modern.

Sorgsna själar är en roman om bitterhet och när livet inte blir som man tänkt sig. Det är också en roman om drömmar om ett bättre liv och viljan att bli älskad. Boken utspelar sig både i Frankrike som är drömmarnas land och Mboasu som är en genomkorrumperad diktatur med hög kriminalitet. Jag funderade mycket över varför Miano väljer att förlägga halva handlingen till ett fiktivt land. Det lilla jag vet om Kameriun passar väl inte på Mboasu, men kanske vill författaren inte peka ut ett enskilt land? Eller ser hon det som att många afrikanska stater är såhär så att det inte spelar någon roll vilket? Jag tyckte att greppet var lite trist, men det kanske fanns en poäng som jag missade.

Jag var mycket fascinerad av Minonas sätt att beskriva och forma sina karaktärer. Jag fångades mest av mamma Thamara och mormor Modi och deras öden och val som alltid varit för deras näras bästa. Sedan var huvudpersonen Antoine häftig, eftersom jag tyckte så fruktansvärt illa om honom och trodde aldrig att det skulle vända, men Mioni lyckas med att förvirra till det för mig som läsare. Boken är inte förutsägbar och komplexiteten i karaktärerna uppskattade jag. Sorgsna själar är en mycket bra bok.

Läs mer: Adlibris, Bokus

jul 07

Var en förebild för dina barn!

Jag är med i ett grupp på Facebook för genusmedvetna föräldrar. Jag tycker att det är jättebra att det finns ett forum där sådana som vi kan mötas. Men på senare tid har jag blivit lite brydd. Någon frågade nämligen hur många som delade föräldraledigheten rakt av och det var förvånansvärt få (med tanke på urvalet). Bland dem som delade lika var många hemma i två år sammanlagt. De flesta inläggen i gruppen handlar inte om föräldraledighet och fördelning mellan föräldrar, utan om färger på barnkläder, ostereotypa leksaker eller barn som på annat sätt bryter mot normen.

Jag har skrivit förut på bloggen om barnkläder och hur trött jag är på att barnen ska placeras in i ett fack redan när de är små, men även om jag klär mitt barn i hyfsat könsneutrala kläder så är det inte allt.

Johanna Nylander skriver idag i Kristianstadsbladet om feminism utan politiskt tvång och den kan jag verkligen skriva under på (även om jag tycker att viss lagstiftning är bra). När det handlar om föräldraskap så finns det mycket att göra. Att vara en bra feministisk förebild för ditt bra är a och o. Dessutom kan du redan nu försöka att rannsaka dig själv om du kan göra vissa förbättringar i vardagen. Vem tror ditt barn är bäst på att köra bil? Grilla? Laga mat? Skruva upp hyllor? Rensa avlopp? Dammsuga? Vabba? Natta?

Jag kan ha respekt för att det i ett enskilt fall kan vara bäst att göra på det ena eller det andra sättet, men som det ser ut idag så är det knappast en slump att mammor tar majoriteten av föräldraledigheten, även i jämställda familjer. Det ligger också nära till hands att tro att dem som varit hemma mest också tar mer ansvar för barnens kläder, förskoleschema och friluftsdagar. Vips så har familjen fått en (och endast en) projektledare.

Jag är övertygad om att det är inte så att du som den mest genusmedvetna föräldern gör bäst i att ta hand om all uppfostran. Jag tror inte heller att en klänning på din son kommer att göra revolution. En könsrollsstereotyp uppdelning hemma är sämre än att flickan har rosa kläder på sig.

Vi lever inte i ett jämställt samhälle och vi har därför inte liknande förutsättningar. Är det så att mannen i familjen reser mycket så måste kvinnan ta mer ansvar i hemmet, men hon kanske också ska ta några dagar borta någon gång? Varför inte åka på bokmässan eller ta en weekend hos några vänner? Då får pappan också känna på hur det är att vara hemma och ha ensamt ansvar för barnen och barnen får se att det är naturligt att även pappan är ensam med dem.

Det allra bästa för barnet och familjen och jämställdheten är att pappan tar några sammanhängande månader hemma ensam när barnet är litet så att han också får känna glädjen i att vara med sitt barn, men också ensamheten och utsattheten som många kvinnor känner. Utifrån det är det sedan lättare att försöka dela lika på vab och tidiga morgnar. Att mamma och pappa kan göra samma saker är förmodligen en större revolution än att färgen rosa försvinner från barnklädesaffärerna.

Att vara en bra jämställd förebild för ditt barn, även i praktiken, är det bästa du som enskild person kan göra för feminismen.

Hugo och pappa

Hugo och pappa-tid på landet medan mamma var i Almedalen. Juli 2014.

jul 06

Recension: Hůlová, Petra; Allt detta tillhör mig; 2002

Allt detta tillhör mig2012 kom Petra Hůlovás Allt detta tillhör mig på svenska på Rámus förlag. Hůlová är född 79 i Tjeckien och hon debuterade som författare med den här boken som 23-åring. Allt detta tillhör mig är en generationsroman om kvinnor i Mongoliet och författaren har gjort ett utbytesår i det landet och studerat det både i hemlandet och i USA.

Det första kapitlet, som är ungefär halva boken, får vi följa Zaja, som är uppvuxen i en ger i västra Mongoliet. Hon är inte sin pappas dotter, utan kinesättad och därmed en oren oäkting. Hon har tre systrar och vi får följa livet från barndomen upp till vuxenlivet. Zaja flyttar till Staden (Ulan Bator) och där kommer även systern Nara att hamna tillslut. Livet i Staden blir inte vad de tänkt sig och trots att Zaja försökt att försörja sig genom att arbeta i ett litet gatukök kommer hon att göra som sin syster och arbeta på en bordell, som drivs av deras moster. Zaja får en dotter, Dolgorma, och de har det materiellt bra tack vare moderns arbete, men när Dolgorma får reda på vad modern gör så sticker hon. De anda kapitlen i boken handlar om världen ur moderns, Dolgormas, Naras och den yngsta systerns synvinkel. Alla drömmer de om ett bättre liv, men detta bättre liv blev kanske inte så bra.

Enligt Wikipedia så valde Hůlová att förlägga romanens handling till Mongoliet för att undvika artificiella fenomen såsom karriär och media. Hon ville fokusera på känslor och relationer. Jag tycker att hon lyckas väl och det märks även att hon har en stor kunskap om livet i Mongoliet. Det är spännande att följa kvinnor i i värld där mobiltelefoner och karriärstjänster inte finns, men där man faktiskt kan känna igen sig i deras längtan.

Det sägs inte vilken tid som de olika berättelserna utspelar sig och eftersom mina kunskaper om Mongoliet och utvecklingen där är tämligen begränsade så fick mina fördomar gissa lite. Det var ett intressant grepp. Dessutom är ett av budskapen i boken att längtan efter ett bättre liv förblir det samma generation efter generation och då tyckte jag att det tidlösa tillståndet passade. Men det är inte helt tidlöst, eftersom de senare generationerna har flera tekniska apparater (såsom radio och ficklampor) än de tidigare.

Boken gav mig en liten insikt i livet i Mongoliet samt många tankar om längtan och förmågan att skapa sig ett nytt och bättre liv. Den känns feministisk i och med att den helt och hållet kvinnornas berättelse. Jag gissar att författaren är feminist, även om hon kanske inte säger det rakt ut. Allt detta tillhör mig har översatts till svenska med hjälp av pengar från tjeckiska kulturdepartementet och det ska vi vara tacksamma för.

Läs mer: Adlibris, Bokus, DN, Bokmania

jul 05

Män förklarar saker för mig del 6: Du är inte liberal

Del sex i min serie om mansplaining handlar om de otaliga män och kanske någon kvinna, som förklarar för mig att jag inte är liberal. Det händer mig ofta att liberaler, både i och utanför folkpartiet, talar om för mig att mina (feministiska) åsikter inte är liberala. Oftast är det faktiskt liberaler utanför folkpartiet om jag ska vara helt ärlig. Saker som flera öronmärkta månader i föräldraförsäkringen, genuspedagogik i förskolan och allmänna normkritiska åsikter får vissa liberaler att se rött. Jag kallar mig sedan ett par år tillbaka bara liberal och inte socialliberal av samma skäl som jag kallar mig feminist och inte liberalfeminist. Jag anser att en etikett rymmer mycket och att det är hyfsat högt till tak och att jag därmed inte måste specificera mig närmare. Socialliberal används ofta för att markera att man minsann inte är liberal och tycker en massa hemska liberala saker som man av någon anledning inte håller med och det skriver inte jag under på. Därför bara liberal. Men fy så hemskt att vara liberal och feminist!

Här kommer tre exempel på saker fall där feministiska åsikter förklaras inte vara liberala.

Mer frihet till föräldrarna = mer liberalt.

Men vänta nu här, det är en försäkring som finansieras med skattemedel. Staten har begränsningar för sådana försäkringar. Ingen liberal har hittills föreslagit en oändlig föräldraförsäkring, vilket väl rimligtvis borde ge maximal frihet. Ingen liberal har heller mig veterligen föreslagit att arbetslöshetsförsäkringen ska vara mer flexibel och betydligt högre, vilket borde ge mer frihet åt den arbetslöse. Med andra ord kan begränsningar i försäkringar diskuteras och till och med vara högst rimliga, men män förklarar ofta för mig att öronmärkningar i föräldraförsäkringen är socialism från helvetet.

Fri lek på förskolan – allt annat är oliberalt!

Fri lek från inblandning av genuspoliser, betyder ovanstående citat. För de är nog för iblandning av pedagoger för att motverka mobbing, något annat har jag inte hört. Med andra ord är inblandning ok ibland. Men nåde förskolan om de lägger bilar i dockvrån och dockor på bilbanan för att locka barnen att leka med ickestereotypa leksaker. Då indoktrinerar man dem på farligt sätt, förstår ni. Fler möjlighet är nämligen inte mer frihet, utan mest frihet får barnen alltid om de får välja själva, i alla fall enligt de män som förklarar detta för mig.

Att se strukturer är att tänka socialistiskt.

Ja, det är ofta jag hört det här. Att tala om att alla fria val inte är helt fria är inget annat än socialism och kollektivistiskt tänkande. Men hur kan liberaler vara så säkra på det? Behandlar vi inte pojkar och flickor lika när de är små så kan vi väl inte veta hur olika vi är som vuxna? Jag blir så trött på alla som ska förklara för mig att ett val är alltid fritt och att det bagage man har aldrig spelar in. Sedan brukar det bli så att männen förklarar att biologi är superviktigt och att vi feminister tror att biologi aldrig påverkar människor.

jul 04

Boksnack i Almedalen

Jag och min vän Catrine Norrgård bjöd in till ett boksnack i Almedalen igår.  Vi hade sett framför oss härligt fika på en filt i gröngräset, men så ville ej vädergudarna. Vi bestämde oss för att sätta oss på Kallis istället eftersom vi inte blev så många. Förutom jag och Catrine så kom Camilla från Mind the book (som också är bloggambassadör för bokmässan) och min gamla gymnasiekompis Sandra som jag inte träffat sedan jag tog studenten. Som det brukar bli när boktokar träffas pratade vi ganska mycket om annat än böcker, men vi lyckades avhandla konsten att skriva en bra bok, är Egenmäktigt förfarande en bra bok och olika sätt att läsa. Det var en mycket trevlig eftermiddag, trots regn.

Dåligt väder i Almedalen

Vädret var inte på vår sida.

Catrine och Camilla på Kallis i Visby

Catrine och Camilla.

Jag och Sandra på Kallis i Visby

Jag och Sandra.

jul 03

Män förklarar saker för mig del 5: Det här är feminism

Ingenting är så roligt som att stöta på en man som vill manspaina vad feminism är. Det händer alltför ofta både live och på internet. Jag börjar med en scen från en fest hos min kompis Stina.

Han: Stina sa att du var feminist.
Jag: Det stämmer.
Han: Det är inte jag.
[Här kommer en lång harang om ett barndomsminne där han som kille har blivit illa behandlad av tjejer.]
Jag: Det var tråkigt att höra, men det kanske inte har så mycket feminism att göra.
Han: Jo, det har det visst.
[Förklarar varför det hänger ihop med feminism, för att tjejer visst kan vara elaka mot killar, jag tappar tråden och tänker på annat.]
Jag: Mmmm.
Han: [Fortsätter svamla]
Jag: Jag ska fylla på mitt glas.

Jag smiter iväg, men han kommer efter och fortsätter. Jag blir inte av med honom, Han avkräver mig svar på saker varken jag eller feminismen kan stå tills vars för. Sedan berättar han att han är sosse och så går han vidare med att förklara varför liberalismen är skit. Jag går hem.

Detta är en ganska typisk scen och kan utspela sig på en fest, på internet eller över en fika. Det är nästan alltid män som förklarar varför feminismen är förtryckande mot män (öh…?), bara gäller kvinnor (nej, såklart inte) och att sexism visst drabbar män (vem har påstått något annat?).

Vanliga fraser i diskussioner med mansplainare om vad feminism är:
Feminister hatar män.
Jag tycker inte som Gudrun Schyman och därför kan jag inte kalla mig feminist.
Feminism bygger på ordet feminin, vilket innebär att det bara handlar om kvinnor.
Jag kallar mig liberal, det räcker.
…
Fyll gärna på i kommentarsfältet!

jul 02

Recension: Vigna, Elvira; Saker som inte män förstår; 2005

Saker män inte förstårBrasilianskt är temat på bokmässan i år och jag har läst om Elvira Vignas Saker som män inte förstår och tänkte att den skulle passa mig bra. Det har visat sig att de brasilianska böcker jag läst i år har känts ganska konstiga och jag har därför inte varit så sugen på att läsa vidare. Saker som män inte förstår skulle tyvärr visa sig vara en bok jag inte förstår.

Fotografen Nina bor i New York, men åker tillbaka till sin födelsestad Rio de Janeiro. Det som hände innan hon lämnade staden var att hon var på tillfälligt besök hos en barndomsvän och vid det besöker dog hans bror. Hon reser tillbaka för att bearbeta detta och för att försöka hitta svar. Hon vrider och vänder på historien och berättar den ur olika vinklar och mellan raderna kommer hennes liv i nutid fram.

Nej, tyvärr jag förstod ingenting. Det var rörigt och ofokuserat, eller så är det bara jag som inte passar för den här typen av litteratur. Vissa böcker känns tröga så fort jag öppnar dem och det går långsamt att läsa. Den här boken var tvärt om, den inbjöd till snabbläsning. Jag kan inte förklarar varför, men i vilket fall var det ett problem eftersom jag inte hängde med. Jag försökte dra ner på tempot, men fattade fortfarande ingenting så jag läste på. Jag ska ge ett exempel. I början av boken nämns en Eva som Nina bor ihop med (tror jag iaf). Jag gissade att det var hennes flickvän, men så kände jag efter ett tag att det måste vara hennes dotter (baserat på hur hon beskrev att henne och hur hon behandlade henne). Senare i boken nämnes att de haft sex och då fick jag skaka av mig obehaget och tänka om. Jag tycker inte om att läsa böcker där huvudpersonens partner kan tolkas som en dotter!

Äsch, nu ska jag sluta gnälla, för jag tycker mycket om mystiska böcker med poetiskt språk. Jag gillade bara inte den här. Någon annan som läst som kan förklara ett och annat för mig?

Läs mer: Adlibris, Bokus

jun 30

Män förklarar saker för mig del 4: Lärare i historia får föreläsning om historia

Jag fortsätter min serie om mansplaining – män som förklarar saker. Nu har det dykt upp läsare som vill berätta om sina erfarenheter. Otroligt roligt att folk hör av sig med sina historier! Idag kommer således ett exempel som inte är förklarat för mig.

En lärare i historia och svenska på gymnasiet berättade följande två historier för mig.

1. Vid ett samtal med en äldre manlig lärare i annat ämne berättar hon att hon i ämnet svenska arbetar med visdiktare, bland annat Evert Taube. Han kontrar då med att ”Så länge skutan kan gå” minsann inte handlar om en båtfärd, utan har en mer djupare innebörd om livet i stort. Svenskläraren har läst litteraturvetenskap till kandidatnivå och undervisat i svenska på gymnasienivå i 10 år.

2. En lärare i naturvetenskapliga ämnen tar vid en fikarast upp kolonialismen och refererar till en artikel han har läst. Han berättar utförligt om de bakomliggande orsakerna. Historialäraren försöker flika in att detta går hon igenom i varje grundkurs i historia, men den manliga läraren i annat ämne tror ändå att det han har läst är helt nytt. Historialäraren har läst historia till magisternivå och undervisat i historia på gymnasienivå i 10 år.

Har du en berättelse du vill dela med dig av? mejla mig på hanna@feministbiblioteket, eller svara här eller på facebook.