Jag läser för få manliga författare och dessutom tycker jag att jag som bokbloggare borde läsa några av de mest omtalade böckerna. Jag har dragit mig för En man som heter Ove av Fredrik Backman, för att den jämförts med Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann. Min mamma har läst båda och försäkrade att Ove var betydligt bättre än den hemska Hundraåringen. Då vågade jag läsa den. Jag förväntade mig något roligt eftersom det är ungefär det som folk har sagt om boken. Därför är det med viss förvåning jag nu erkänner att jag grät mig igenom hela den sista tredjedelen.
Ove är en mycket osympatisk man som lever efter sina principer. Vi känner nog alla en Ove. En som tycker att regler måste följas för att regler är regler och som tycker att han själv är bäst lämpad att sätta dem. Till följd av detta tycker han också att han är bäst lämpad ta hand om en bostadsrättsförening. Men nu handlar inte boken bara om mannen som refererar till årsmötet då han avsattes som bostadsrättsföreningens ordförande som ”statskuppen”, utan den handlar också om den man som saknar sin döda fru något oerhört och som har svårt att sätta ord på känslor som är främmande. Trots Oves buttra uppsyn och sin nitiska principfasthet kommer vänskap och kärlek över honom när han minst anar det. Den gravida persiska grannfrun Parvaneh tvingar sig på honom så mycket och så skamlöst att han inte klarar av att tycka illa om henne. Samtidigt som vi får följa Ove och hans motvilligt nya vänskaper, får vi reda på vad som hänt honom i livet och det var främst i de kapitlen som mina tårar sprutade.
En man som heter Ove är en mycket bra romandebut av Fredrik Backman. Den är känslosam och sätter fingret på den svårighet vissa har att sätta ord på sina känslor och hur allt det jobbiga kan mynna ut i rättshaveri. När allt är tungt och man skulle kunna söka tröst hos sin bästa vän, så slutar allt med ovänskap och groll för att man helt enkelt inte klarar av att prata om det som är jobbigt. Jag tycker att det är fint, bra och det berör verkligen.
En ny Hundraåringen? Nej, långt därifrån. En man som heter Ove är en bra bok.
Lilla feministboken 
Förra sommaren läste jag 
Mitt favoritomslag är ett omslag jag faktiskt inte visste fanns ända till för tämligen nyligen. Jag har inte upplagan och kommer förmodligen aldrig att få det heller. Jag pratar om Jane Austens 
Jag kan verkligen inte sluta prata om 
Jag köpte boken 
När jag tänker på en framtida klassiker så finns det många bra kvinnliga författares verk att välja på. Jag vill idag fokusera på Sofi Oksanens 
Jag kan faktiskt inte fatta att fler inte har läst Chimamanda Ngozi Adichie! Ok, hon är ingen okänd författare på något sätt, men jag tycker att absolut alla borde läsa hennes En halv gul sol och Lila Hibiskus. Vad många inte vet är att hon dessutom är en fantastisk novellförfattare. Hon skriver gripande om livet i Nigeria, rasism, feminism och hur det är att vara svart i en vit värld.
