Recension: Bruin, Moa de; Vera Svansons dagbok för trädgårdstomtar och superkära; 2023

Vera Svansons dagbok för trädgårdstomtar och superkäraVera Svansson är numera en favorit både hos min son och hos min dotter. Vera Svansons dagbok för trädgårdstomtar och superkära läste jag för Hugo och det är den fjärde boken i serien.  Böckerna är skrivna av Moa de Bruin och Rabén och Sjögren ger ut dem. På sociala medier har författaren meddelat att en femte bok är planerad, men att den blir den sista.

I denna fjärde bok om Vera Svanson kommer hennes moster Bibban att spela en stor roll eftersom hon lyckas hamna hos polisen ett antal gånger. Detta leder till att hon försöker satsa på att bli kriminell, snarare än polis. Hugo börjar en tiktok-karriär som musiker och blir superpopulär. Vera inser att hon nu vill vara tillsammans med Hugo, men han är fullt upptagen med annat. Samtidigt under dramalektionerna låter läraren Sara att bli regissör – det som Vera skulle bli. Men inget av detta är det värsta. Lise ska flytta och inget kunde vara värre.

Det är en lika rafflande bok den här gången och trots att böckerna är ganska lika, skiljer det sig tillräckligt mycket för att man inte ska känna att man läser samma bok om och om igen. Men ett litet problem för mig var att jag läste den här boken parallellt med den första i serien, eftersom Selma ville läsa den, och det är inte riktigt att rekommendera. Nu läser jag annan bok för Hugo, så jag slipper blanda ihop böckerna.

I den här boken blir det mer känslosamt. Vissa saker löser sig, men andra gör det inte. Som det är i verkliga livet och det kan ju bli bra ändå tillslut, även om man inte tror det när man bara är elva år. Vi ser fram emot den avslutande delen och hoppas att det går bra för Vera, även om hon har en viss förmåga att hamna i trubbel.

Hallå där: Meri Valkama

Meri Valkama

Meri Valkama. Foto: Otto Virtanen

Jag fick möjlighet att träffa Meri Valkama, debutförfattaren fån Finland som blivit prisad för sin debutroman Din Margot. Jag har läst och recenserat boken här samt i senaste numret av tidningen NU, för den som läser den tidningen (det är olika recensioner). Tyvärr blev logistiken för svår, så jag har träffat Meri Valkama digitalt.

Hur historien kom till

I korta drag handlar boken om en kvinna som åker till Berlin, där hon bodde som barn, för att leta reda på sin pappas älskarinna. Hon hoppas genom att finna henne, få någon slags förklaring till sitt förflutna.

Varifrån fick du idén till boken?

– Det är en lång historia. 2011 studerade jag kreativt skrivande och i två år. På ett tidigt stadium bestämde jag mig för att jag ville skriva en roman och jag hade en vag idé om att den skulle handla om att någon sökte något i Berlin.

– Jag formade då karaktären, som redan då hette Vilja, och lät henne åka till Berlin. Jag funderade på vad hon gjorde där och vad hon letade efter. Mina lärare sa att historien behövde mer bakgrundshistoria och mer kött och jag fundera på vad det skulle kunna vara.

– Då kom idéen upp att det måste handla om DDR eftersom jag själv bott där som barn och mina minnen från samhället då är så otroligt olika från den bild som finns i den skrivna historien idag.

Meri Valkama bodde i Berlin i fyra år i sin barndom, precis som Vilja i boken, och det är kanske därför lätt att tro att hon själv är Vilja och att det är hennes egen barndom hon skriver om. Så är dock inte fallet.

– Det är en helt påhittad historia och jag är inte Vilja. Saker som potatissoppan och lukten av sopor i hyreshuset är mina egna minnen som jag har stoppat in i historien, men hela intrigen är uppdiktad.

Rosa och Markus och Luise

Boken är uppdelad i två tidsepoker, 1983-87 och 2011-12. På åttiotalet kommer makarna Rosa och Markus till Östberlin från Helsingfors för att leva i ett socialistiskt mönstersamhälle. Markus är utrikeskorrespondent för en finsk tidning. Rosa har lite problem att finna sig själv i Östberlin. Hon är författare och hon hittar aldrig tid att skriva. Hennes värld blir i den lilla världen där hon och barnen försöker att hitta en bra tillvaro tillsammans, medan Markus liv kretsar i de stora världen på tidningen.

– Rosa försöker att finna sig tillrätta, men hennes värld är liten. Hon får problem med att hitta tid för att göra det hon vill, säger Meri Valkama.

Boken kretsar kring kärleken mellan Markus och hans älskarinna Luise. Trots att Markus träffar sitt livs kärlek, stannar han hos sin fru.

Varför?

– I Markus värld finns det två alternativ och det första är att ta med sig ett barn – Vilja – för att leva tillsammans med Luise och det andra är att stanna och få leva med båda sina barn, men utan kärlek. Det är svårt för honom att välja, men han tror hela tiden att det ska ordna sig bara det går lite tid.

Luise och Vilja

Luise älskar Markus, men hon älskar också Vilja. I berättelsen är hon Viljas dagisfröken och när Rosa och Viljas storebror Matias återvänder till Finland en sommar, är de tillsamman hela tiden och Vilja kallar henne mutti. Är kanske till och med kärleken till henne starkare än den till Markus?

– Luise skapar ett tajt band till Vilja. Många kallar min historia för en kärlekshistoria mellan Markus och Luise och det är det, men det är också en kärlekshistoria mellan Luise och Vilja.

– Även om det är förvirrande med två modersfigurer i sitt liv, tror jag att Luise är en stabiliserande element i Viljas liv. Vilja får den kärlek från Luise som hon inte får av sin egen mamma.

Meri Valkama beskriver karaktären Rosa som omogen och att hon därför har svårt att älska sin dotter så som hon borde, något som hon får fram väl i texten. Markus är en person som är låter saker hända, som inte tar ansvar för något, varken sin fru eller sin älskarinna.

En alternativ bild av livet i DDR

När det kommer till bokens politiska vinkel så är det tydligt att vi genom Markus, Luise, Vilja och Rosas vän Ute får en alternativ bild av DDR. Det är inte förskönat, men det är tydligt att författaren vi ge en annan bild av historien.

– Ett av mina huvudmål med boken var att ge fler färger till den svart-vita historien. Det hände hemska saker i DDR såsom muren och Stasi och saker vi idag anser vara kriminella, men människorna var inte kriminella. De som har skrivit historien har skyllt misstagen på östtyskarna. Att visa att det inte var deras fel, var ett av huvudsyftena med boken. Det gick att leva ett normalt liv i DDR och de flesta gjorde det.

Barnboksveckan: Två favoriter hemma hos oss

Internationella barnboksveckan 2023

Idag börjar barnboksveckan. Det var inte något jag visste på förhand, utan något som min dotter berättade det för mig. Jag tänkte då på hur mycket litteratur betyder för vår familj och hur mycket vi faktiskt läser här hemma och ville uppmärksamma veckan här på bloggen. Jag ger er mina barns favoritböcker och ni kan se det som bra tips att läsa för era barn.

Jag frågade mina barn vilka deras favoritböcker är och jag fick två fina svar, ett som var en bok som har burits med länge och en som är en ny favorit. Båda böckerna är böcker vi läst för våra barn. Eftersom Hugo har en språkstörning läser vi mycket för honom fortfarande, även om han även läser en del själv. Selma har också börjat läsa själv, men det är fortfarande på en sådan nivå att de böckerna inte kan mäta sig med det vi läser för henne.

Hugo 12 år svarar En miljon likes av Ann Olerot

Ann Olerots böcker om Felicia är favoriter och vi kommer snart att påbörja tredje delen i serien. Den första boken En miljon likes var en fantastisk upplevelse när vi läste den tillsammans. Både mor och barn var rörda till tårar och boken framkallade så många känslor. I en tid då barnet bara ville läsa roliga böcker, var det fantastiskt att få presentera En miljon likes och att den togs emot så bra. När jag frågade Hugo nu vilken som var hans favoritbok kom svaret snabbt och självklart.

Ann Olerots böcker hittar du på Ordalaget.

Selma 7 år svarar Vera Svanson av Moa de Bruin

Selma fick  fundera lite och det har funnits flera böcker som hon tyckt mycket om på senaste tiden; Musse och Helium, Barnen i Bullerbyn och Milly-Molly. Ändå tyckte hon att Vera Svansson var roligast. Vi har bara läst en och har till och med kvar några sidor innan den är helt utläst. Jag och Hugo läser också Vera Svansson, men han börjar kanske växa ur dem och Selma ville testa. Det var kärlek vid första ögonkastet så jag är inte förvånad över hennes svar.

Moa de Bruins böcker hittar du på Rabén och Sjögren.

Bredvidläsning: 2023 års nobelpristagare Jon Fosse

Jon Fosse

Jag har läst Jon Fosse. Jag hade inte läst honom innan han fick nobelpriset i litteratur 2023, men nu har jag gjort det. Det första jag gjorde var att läsa Trilogin, en bok med tre sammanlänkande noveller om ett ungt kärlekspar som letar efter jobb och bostad. De har de svårt, för att kvinnan är gravid.

Jag ville också läsa något på originalspråk. Jon Fosse skriver på nynorsk och det är inget jag normalt läser om jag läser på norska så det var ju extra spännande. På biblioteket i Stockholm fann jag pjäsen Hav på nynorsk. Den fick jag vänta på ganska länge och det var först i veckan som jag kunde hämta ut den.

Det var en liten utmaning att läsa Hav. Det är ett skådespel skrivet som ett sådan med pauser och allt. Dessutom då som sagt på nynorsk. Handlingen är i något slags mellanland där vi möter ett antal människor som inte vet vem som är vem eller vad de egentligen väntar på. Det hade varit spännande att se pjäsen uppsatt, jag tror att den hade varit mer begriplig så.

Trilogin, däremot, var helt fantastisk. Jon Fosse har ett speciellt språk som är lite åt det naivistiska hållet och det passade väl in på handlingen med det unga paret som letade efter tak över huvudet före förlossningen. Det var en bok om att kämpa i underläge och att bli övergiven av omgivningen. Jag är glad över att Trilogin var det första jag läste av Jon Fosse, så mitt första intryck blev så bra.

I somras tänkte jag utmana mig själv att läsa mer på norska. Den utmaningen har satts lite på paus, men nu hoppas jag att jag slutför den. Jag läser en bok på bokmål nu, så oavsett hur många böcker jag läser, kommer jag ha täckt in båda språken – och det är inte så illa.

Recension: Valkama, Meri; Din Margot; 2021

Din MargotIdag är det 34 år sedan Berlinmuren föll och då passar jag på att skriva om en bok som utspelar sig runt tiden för murens fall. Jag har fått förmånen att träffa Meri Valkama som skrivit boken Din Margot och jag återkommer med intervju med henne. Det här är en recension av boken, som är utgiven på svenska på Bazar förlag.

Markus och Rosa flyttar från Finland till DDR 1984 för att dela i det socialistiska mönsterlandet. Markus är utrikeskorrespondent och ser fram emot att rapportera hem hur fantastiskt det är i Öst. Livet i DDR blir dock inte som makarna tänkt sig. Markus träffar snabbt den fantastiska Luise och inleder en relation med henne. Rosa, som vill skriva böcker, får ägna dagarna att ta hand om sina barn i ett land där chokladen är äcklig och det luktar sopor i lägenheten.

2011 hittar den vuxna Vilja brev i sin döda pappas lägenhet. De är från en Margot i Berlin och hon och fadern verkar ha haft en relation. Hon beger sig till Berlin, där hon levde i fem år på 80-talet, för att leta reda på henne. Minnen från hennes egen barndom kommer upp till ytan igen och hon får anledning till att ifrågasätta sin bild av vad som hände under de tidiga åren i Berlin. Hon förstår ganska snabbt att Margot är hennes dagisfröken Luise.

Din Margot är en fantastiskt spännande bladvändare där vi får flera karaktärers perspektiv. Viljas jakt på sitt förflutna är både spännande och intressant. Dessutom är tiden i DDR fint och levande beskrivet och jag flyttades till en tid och plats präglat av både tidsanda och politiskt förtryck. Viljas föräldrar är priviligierade, förstås eftersom de kommer från Finland, men även deras umgängeskrets består av människor som inte behöver lida av det värsta förtrycket.

Karaktärerna i boken är regimtrogna, även DDR-medborgarna. Jag tänkte under stor del av läsningen att författaren ville visa naiva finländare som kom till DDR på 80-talet, men sen började jag förstå att hon nog hade lite andra avsikter. Vid en googling kan vi läsa att Meri Valkama har varit aktiv politiskt i finska Vänsterförbundet och det här var något jag ville prata med henne om. Vad hon svarade får ni läsa i nästa artikel om boken.

Comicon – ett populärkulturellt paradis för mina barn

Comicon 2023

Förra årets höstlov avslutades med Comicon, nordens största event för populärkultur. Det gjorde även detta. Nu blev fadern sjuk och den ömma modern fick ensam ta barnen till Älvsjö, men väl där fanns kompisars föräldrar och till och med en mamma som valde att köpa den överblivna biljetten (Comicon är inte precis gratis), så allt blev bra ändå.

Comicon 2023

De stora barnen skötte sig själva och vi såg bara till dem när det var dags för lunch. de små roade sig mest i legolandet. Det är inte svårt att förstå att de hade svårt att slita sig härifrån. En annan spännande aktivitet var lite förvånande att provsitta i en Tesla.

Comicon 2023

Överallt gick det att träffa på kända och okända figurer som barnen kunde fotas med. Den här arga fågeln var helt i Selmas smak. hon var dock lite besviken på att Pikachu inte hälsade. Jag fick förklara att hen förmodligen inte såg henne.

Comicon 2023

Här är en som välvilligt highfivar med Selma.

Lördagen var då Elijah Wood var där, men det sa ju inte mina barn något. Således blev årets Comicon året då vi lyckades missa både IJustWantToBeCool och Yumi & Tomu. Fördelen var att vi nu slapp att köa halva vistelsetiden. Nu behövde vi ”bara” köra till en minimal pizza för 110 spänn när vi blev hungriga…

Feber, kyla och höstlovsmys – oktobersummering 2023

Höstlovsmys 2023

Höstlovsmys 2023: En flicka läser under en växt (läslovsbingo) och mamman tittar på Vänner och sörjer Matthew Perry.

Oktober började med sängliggande, förmodligen Covid. Sedan har jag mest hållit mig flytande när kylan trängde på och tröttheten stannade kvar. Mot slutet av månaden fick jag Halloweenpynta och vi kunde kunde ta det lugnt för en veckas lov.  Eftersom vi visste att november skulle börja med en liten miniutflykt var det inte så mycket gnabb och tristess, utan mest mys.

Oktober blev också en oerhörd kontrast mot september. det var fortfarande sommarvärme när jag var i Göteborg och efter min konvalescens var det riktigt kallt. Av olika anledningar har jag inte varit så mycket inne i stan på jobbet heller, så oktober blev rätt trist månad. Behållningen var såklart alla färger.

Min läsning

Läsningen har saktats ner något och jag har nästan tappat ljudböckerna helt. Har inget flöde där. Har lånat lite böcker på biblioteket som jag läst, men kraven från jobbet pockar på och minskar både läs- och blogglust.

Läsa jorden runt: Tre nya länder prickades av i oktober, varav ett är lite överranskande att det är nytt (Norge).

  • Brasilien
  • Norge
  • Marocko

Norge på norska: Jag har inte kommit igenom med den här utmaningen än, men kan säga att jag smygstartat med att läsa årets nobelpristagare Jon Fosse på svenska. Jag läste Trilogin, som jag tyckte mycket om. Nu ska jag se till att läsa mer böcker från Norge på norska så att utmaningen klaras av i år.

Det blev en glad Halloween för oss tillslut

Halloween 2023

Vi firar Halloween med det jag är bäst på – pynt. Men vi går inte all in ute i trådgården, som väl är det man ”ska” göra. För det finns inte ork eller tillräckligt intresse. Vi försöker göra det fint och stämningsfullt inne. Förutom att vi såklart karvar den obligatoriska pumpan.

Halloween i år blev lite av en katastrof då den lilla inte hade någon att gå bus eller godis med. Den hon skulle gå med, blev sjuk i sista sekund och brorsan kände sig för gammal. Nu blev det en fin kväll och hon fick ta emot alla som kom, även hon utklädd och sminkad. Och som de svenskar vi är låter vi henne och kompisen gå på fredag istället (nej, inget är heligt när det kommer till Halloween, så länge har vi inte firat det).

Det blev godis över här hemma så barnen fick godis och Selma fick strosa omkring i häxklänning, så slutet gott mot alla odds. Det blev dock ingen storslagen Halloween-middag som jag hade planer på, men jag hade råkat köpa salsicciafärs med chili till barnen så det blev lite krydda på den annars ganska ordinära middagen. De tyckte dessutom om det.

Halloween 2023

Halloween 2023

Halloween 2023

Halloween 2023

Vila i frid Matthew Perry – länge leve Chandler!

Matthew Perry

För några år sedan skrev jag om att min ungdomsidol Luke Perry från Beverly Hills hade gott bort, bara 52 år ung. Nu var det dags för Matthew Perry, Chandler från Vänner. Han var bara 54 år och dog efter att ha varit ren några år efter många år av drog- och alkoholmissbruk. Om Beverly Hills var vad jag tittade på som tonåring, var Vänner det jag tittade på som 20+.

Chandler var den optimala pojkvännen, söt, snäll och lite töntig. Han fick också den töntiga och ocoola Monica (Courtney Cox) och blev lycklig. Nu var ju alla snygga och coola i jämförelse med någon form av verklighet, men det spelade ju mindre roll när jag levde mig in i serien och önskade fått hänga med vännerna på Central Perk.

Jag ägnade den senaste söndagen på Vänner-maraton. Det märkliga var att jag sett ett avsnitt före läggdags på lördagen, dagen före jag nåddes av beskedet att Matthew Perry hade gått bort. Jag brukar inte titta på Vänner och det var nog flera år sedan sist. Kändes oerhört surrealistiskt. Jag fortsatte såklart titta på söndagen, efter att jag fått veta. Jag gottade mig i den kanske bästa säsong fem, när Monica och Chandler precis blivit tillsammans och håller det hemligt för vännerna.

Vänner är fortfarande roligt och mysigt att titta på, men det håller verkligen inte för en feministisk granskning. Att killarna älskar porr, är något som sägs i var och varannat avsnitt. Att tjejerna längtar efter äktenskap och killarna rädda för att binda sig är en mycket vanlig storyline. Det är också en mer eller mindre genomvit serie. Ross har haft två färgade flickvänner, men det handlar om några avsnitt max.

Jag väljer att fortsätta mitt Vänner-tittande ett tag till och bortser från diverse stereotypa skildringar. Ibland är det just sånt man vill ha, lite nostalgi, lite skratt och mycket mys. Jag bär en fin t-shirt idag till Chandlers ära. Och nedan kan ni se några av mina bästa Chandler-moments.

Friends

Chandler-moments

via GIPHY

via GIPHY

via GIPHY

via GIPHY

via GIPHY

Recension: Slimani, Leïla; De andras land; 2020

De andras landLeïla Slimani var någon jag läste om i Fredrik Segerfeldts bok Från Casablanca till orten och jag fastnade för De andras land. Boken är utgiven på svenska på Natur och Kultur och den kom ut 2022. Boken är en första i en tänkt trilogi. Bara en bok finns på svenska och om jag inte har fel, finns två på franska. Jag hittade boken på biblioteket tillsammans med andra böcker från samma bok.

Mathilde kommer från Alsace i Frankrike och träffar en vacker marockan som krigar i andra världskriget för Frankrike. De gifter sig och efter kriget beger sig Mathilde till Marocko för att leva med sin man. Livet där blir inte som hon tänkt sig. De bor i ett litet hus mitt ute i ingenstans och jorden som skulle göra dem rika är inte så brukbar som maken Amine trott. Barn kommer och Amines hetlevrade humör ger sig till känna. Mathilde längtar tillbaka till Frankrike, men finner sig.

Det andras land är inte någon munter historia. Det blir värre genom hela boken. Mathildes frihet begränsas och hon funderar till och med på ett tag på att stanna i Frankrike, dit hon rest för att begrava sina far. Det är kanske den mest känslosamma delen i hela boken, när den så förtvivlade kvinnan funderar över att lämna sina barn bakom sig. Parallellt får vi läsa om den lilla Aichas längtan efter sin mor som rest till Frankrike.

Det känns som att det inte finns mycket hopp kvar för Mathilde, förrän möjligen när hennes barn växt upp. Men med tanke på att Amine utvecklas åt det mer kontrollerande hållet genom hela boken, känns det hoppet rätt så lite. Det var en fantastisk roman på många sätt, men eländet bet sig kvar hos mig och jag känner nu att jag måste bada i feelgood för att väga upp.

Bokens handling är i det lilla i familjen, men den behandlar också en tidsperiod som är viktig i Marockos historia. Det är femtiotal och Marocko håller på att bryta sig fria från Frankrike, och vi kan ana att det börjar att bli oroligt. Marocko blev självständigt 1956 och jag antar att nästa bok ska handla om tiden efter det. Vad som händer med franska Mathilde då, är nog inte heller något upplyftande skulle jag tro.