Då äntligen har vi flyttat in i ett mer permanent tillfälligt boende. Det är klart att det känns lite konstigt att liksom bo hemma hos någon annan, men jag tror att vi snart kommer att trivas och känna oss hemmastadda här. Nu kan vår jakt på ett hus fortsätta, även om det just nu är inne i en liten svacka. När man inte har ett hus ”på gång” (har hittat ett man V E R K L I G E N vill ha på Hemnet) känns det lätt att man aldrig kommer att hitta ett.
Det som är lite komiskt i det hela är att vi inte enbart kände lättnad att flytta från hotellet. Eftersom vi inte har något speciellt att flytta till, blev hotellet vår enda fast punkt. Vi trivdes där. Nu ska vi återigen göra oss hemmastadda på ett ställe som inte är vårt. Visst, det är såklart en fördel att bo i en riktig lägenhet och inte i ett hotellrum med pentry, men känslorna är inte riktigt med här.
Lägenheten är fin och vi bor nära två av Hugos bästa vänner från skolan. Förhoppningsvis kan det väga upp för att bästa vännen i trapphuset nu är en bit bort. Utsikten vi har är fenomenal. Jag kan tänka mig att bara sitta och titta på den en stund. Den får väga upp för att möblerna och husgeråden inte är våra.
Nu fortsätter husjakten och det bästa är att när vi väl ska flytta så behöver vi inte sälja något och inte heller ta med oss allt vi äger och har. För det kommer flyttfirman att göra! Vi har så att säga gjort grovjobbet nu och har finliret kvar.
I min 
När jag eftersökte maltesisk litteratur skicakde en aliksainnad världsläsare en novell till mig. 
När jag lyssnat färdigt på Maria Maunsbachs bok 
Helen Suzman var parlamentsledamot i Sydafrika i 36 år. I 13 år av dem var hon ensam parlamentsledamot för sitt parti och för det enda partiet som motsatte sig apartheid. När jag hörde talas om Suzman ville jag absolut läsa hennes memoarer och hittade In no uncertain terms begagnad på Amazon (.de, så jag slapp 
