Jag gratulerar Norge och ger er fem norska boktips

Oslo 17 maj

Idag är det 17 mai och Norge fyller år. Det firas på stort där, mycket större än 6 juni firas här. Det såg ett tag ut som att vi skulle få ett litet 17 mai-barn, men hon väntade med att komma ut till halv nio på morgonen den 18:e. Mer om henne imorgon med andra ord. Idag ska det handla om Norge och jag tänkte ge er fem norska boktips och sedan önskar jag mig från er norska boktips, som jag kan läsa på norska. Böcker är ohyggligt dyra i våra grannländer, så den ska helt finnas på pocket eller på antikvariat.

Fem norska boktips

Vuxna människor av Marie Aubert: En psykologisk bok om relationer när alla samlas i en liten hytte. Det var min norska bok förra året och det var mycket lättläst på originalspråk.

Nej och åter nej av Nina Lykke: En lite skruvad bok om att ta sig ur ett dålig äktenskap och att göra det rejält.

Barnet av Kjersti Annesdatter Skomsvold: Vackert och poetiskt om att få ett barn och om moderskap och kärlek, men även om nojor som kommer med att få barn. Jag träffade Kjersti hos Sekwa våren 2019.

En modern familj av Helga Flatland: Tre vuxna syskon och ett föräldrapar som ska skiljas. VI får olika perspektiv på samma händelse. Mycket bra!

Sovjetistan av Erika Fatland: En fantastisk reseskildring i Centralasien. Fatland tar oss med till den absurda diktaturen Turkmenistan, till den före detta sjön Aralsjön och till kvinnor sin flytt brudrov i Kirgizistan. Det är en fantastisk resa och ska gärna läsas på norska, då den blir än roligare så.

Boktips till mig

Jag tänkte läsa Marie Auberts andra bok, Kan jeg bli med deg hjem, och Erika Fatland har gett ut fler böcker som jag kollar närmare på. Jag behöver fler tips, helst på samtida norsk litteratur.

Recension: Schreiber, Johanna; Mellan raderna; 2021

Mellan radernaJohanna Schreiber har kommit ut en en ny bok, Mellan raderna, och jag som älskat hennes tidigare böcker och numer kan säga att jag känner henne, såg givetvis mycket fram emot att läsa boken. Nu är det alltid svårt att skriva recensioner om böcker av personer man känner och här skriver jag hur jag hanterar det. Boken är utgiven på Norstedts.

Emily jobbar på bokförlaget Schantz vid Mosebacke på Söder i Stockholm och hon är nyskild med en liten son. Livet är inte toppen, men trots att Emilys lön inte är fantastisk så älskar hon sitt jobb. Emily har vänner på förlaget, Clara och Daniel, som ställer upp i vått och torrt. På en förlagsfest träffar Emily serietecknaren Hermann som tar henne med storm. Han är precis allt som hennes ex Petter inte är, spontant, kreativ och en jasägare. Trots en himlastormande förälskelse börjar Emilys problem hopa sig. Hon har svårt att säga nej och en dag rinner allt över.

Mellan raderna är en feelgoodbok, men den har en stort portion svärta. Egentligen är det inte kärleken som står i centrum, utan Emilys väg till att hitta sig själv och sin plats i livet. Vi förstår mer och mer att hon inte haft det så lätt och också har låtit sig omhändertas av först sin bror och sedan sin man. Vi förstår också att Emily är fantastiskt bra på sitt jobb, men att hon har extremt svårt att säga nej, speciellt till sin chef Jack, som inte tvekar att lägga på henne mer och mer onödiga arbetsuppgifter.

Vissa författare faller för frestelsen att spela på de negativa känslor som läsare får av vissa karaktärer. Vi älskar ju att läsa om hopplösa ex, men när det blir för mycket av det goda slår det ofta över. Då står vi där med en före detta relation som absolut inte känns trovärdig, då huvudpersonen är så bra och exet då dålig. Johanna Schreiber faller aldrig för den frestelsen. Få personer är riktigt onda. Exen är helt enkelt inte rätt, men har goda egenskaper ändå. Även om jag älskade att störa mig på Petter, så är jag tacksam för att han inte utvecklades till ett monster.

Jag älskade Mellan raderna och sträckläste den. Det är ett extra plus att den utspelar sig i förlagsvärlden bland författare och bookfluencers och jag längtar nu ihjäl mig till bokmässan och andra litterära event. Det ska bli fler böcker om Schantz förlag och jag ser fram emot att läsa mer om karaktärerna på förlaget. Mellan raderna var så härligt feministisk med ett systerskap som levererade, men hur kan jag tyvärr inte avslöja.

Månadens feminist: Masha Gessen

Masha Gessen

Kort fakta

  • Född 1967 i Moskva.
  • HBTQ-aktivist kritiker mot Vladimir Putin och Donald Trump.
  • Verkar i USA, men har skrivit mycket om ryska feministgruppen Pussy Riot.

Masha Gessens feministiska gärning

Masha Gessen föddes i en judisk familj i Moskva 1967. När Gessen var tonåring flyttade hen med sin familj till USA där hen växte upp. 1991 återvände hen till Moskva för att arbeta som journalist. Hen var i Ryssland även medlem av styrelsen för en Moskvabaserad HBTQ-organisation.

Masha Gessen är ickebinär och trans och hens pronomen på engelska är they, vilket svenska Wikipedia har översatt med hen, så det är det jag använder. I Ryssland har hen ägnat sig mycket åt att kritisera Vladimir Putin, samt driva hårt mot landets HBTQ-fientliga lagstiftningar. Hen fick sparken från tidningen Vokrug sveta efter att hen vägrat skicka en reporter till ett evenemang som hen ansåg var politisering av miljön. Efteråt gav Putin hen jobbet tillbaka eftersom han menade allvar med sina krafttag för miljön. Gessen var dock inte längre intresserad.

Istället jobbade hen  på Radio Liberty, en radiokanal baserad i Prag, som finansieras av USA. Efter att Gessen tillträdde som chef för kanalen förlorade kanelen sin lisens att sända i Ryssland och många av de anställda fick sparken. Årets efter lämnade Gessen och hens familj Ryssland för USA för att den ryska staten hotade samkönade par att ta ifrån dem deras barn.

Sedan 2013 har Gessen bott och verkat i USA. Den ryska politikern Vitaly Milonov har sagt som argument för att stoppa utlandsadoption av ryska barn att amerikaner vill placera ryska barn i perverterade familjer som Masha Gessens (källa).

Masha Gessen har skrivit flera debattböcker, bland annat Mannen utan ansikte om Vladimir Putin och Ord kan krossa betong om den feministiska aktivistgruppen Pussy Riots. Hen har också varit en stor kritiker av Donald Trump. Idag lever Gessen med sin fru och sina tre barn i USA.

Masha Gessen och jag

Jag var och lyssnade på Masha Gessen i Göteborg på Bokmässan 2015 och var mycket imponerad. Efteråt köpte jag hens bok och fick den signerad. Nedan ser ni en bild från det tillfället. Jag har också läst hens bok om Pussy Riot och tyckte den var oerhört intressant. När jag skulle fundera ut vem som skulle få bli månadens feminist, kom jag och tänka på att ryska feminister faktiskt inte varit så många och då kom jag att tänka på Gessen och ville skriva om hen!

Masha Gessen

Bok av Masha Gessen som jag läst och recenserat

Ord kan krossa betong 2014

Nu har jag sett TV-serien Normal people

Normal people

Jag pausade TV-serien Normal people efter att jag fallit pladask för första avsnittet och ville läsa boken först. Boken var helt fantastisk så jag hade höga förväntningar på fortsättningen av serien. Normal people går på HBO och hat 12 avsnitt på vardera 20-30 minuter långa. Serien bygger på en bok med samma namn, som på Svenska heter Normala människor och är skriven av irländska Sally Rooney.

Jag tyckte mycket om TV-serien. På många sätt var den nästintill identisk med boken, men på andra sätt så kompletterade de varandra. Boken hoppar hela tiden långt fram i tiden, medan TV-serien försökte överbrygga hålen något. Kemin mellan Connell och Marianne fungerar lika bra på film som i skrift och Paul Mescal och Daisy Edgar-Jones gör fantastiska tolkningar av sina karaktärer.

Det verkar inte som att det ska bli en säsong 2 och det tackar jag för. Slutet i serien (och i boken) är öppet och vi får använda vår fantastik till att fundera hur det går för Connell och Marianne. Jag önskar inte en fortsättning där vi i all evighet får karaktärernas av- och påförhållande. Normal people är ingen feelgood, men det är en vacker kärlekshistoria som fått ett bra slut.

Recension: Agnér, Kristina; Var inte rädd för mörkret; 2021

Var inte rädd för mörkretNär jag var bloggambassadör för bokmässan 2014 var jag det tillsammans med bland andra Kristina Agnér, som vid den tiden drev bokbloggen Bokdetektiven. Nu har hon romandebuterat med Var inte rädd för mörkretAlbert Bonniers förlag. Jag valde att lyssna på boken på Storytel, inläst av Anja Lundqvist.

Alva kommer till den lilla fiktiva byn Tosseboda i Småland för att begrava sin mamma. Hon ve inte så mycket om sin historia, mer än att mammans mor, faster Tove, inte var hennes riktiga mor utan hennes faster. I Tosseboda får hon veta att hennes mormor försvann spårlöst på 60-talet och aldrig hittades. Som om den upptäckten inte vore nog, får hon veta att henens mamma inte dött en naturlig dör, utan troligen blivit mördad. Tillsammans med Tossebodas lite knepiga unga polis försöker Alva nysta i fallet. Fler pusselbitar läggs på plats och den unga polisen växlar från att vara mycket märkligt, till att vara oerhört attraktiv.

Var inte rädd för mörkret är som en klassisk feelgood och deckare i ett, men med fokus på deckargenren. Det är ett spännande fall som handlar om ett försvinnande för längre sedan och sedan ett mord i nutid. Det kunde tidigt konstateras att de har med det varandra att göra. Jag tyckte att det var oerhört spännande och jag tyckte mycket om boken.

Boken är välskriven och en mycket bra debut. Jag tycker att man skulle kunna kalla genren en pusseldeckare som möter Morden i Midsomer. Pusseldeckare, i sin klassiska form, fungerar dåligt i modern litteratur så nya sådana måste ofta skrivas i historiska tid eller på en öda plats utan mobiltäckning osv. Kristina Agnér lyckas bra med att bara ha en handfull personer där man snabbt misstänker att mördaren finns mitt ibland dem. Det blir varken krystat eller osannolikt, utan bara spännande och trevligt.

Recension: Trygg, Sara; Kapten Kastrull; 2021

Kapten KastrullSara Trygg är före detta soldat i armén och har skrivit en bok om våldtäkter och sexuella övergrepp som begåtts mot henne i försvaret. Kapten Kastrull är en roman, men bygger på Sara Tryggs egen erfarenheter. Boken är utgiven på Siljans Måsar.

En kvinna har svårt att komma över övergrepp och finner tröst i vännen Hanna. En dialog mellan dem växer fram och kvinnan berättar steg för steg om vad hon varit med på. Hanna är inkännande och lyssnar. Hon sviker aldrig, men behöver ibland ta en paus. Det kommer fram att kvinnan, som såklart är Sara själv, har blivit våldtagen av en fänrik i armén, sedan av en korpral och slutligen av en man som skulle göra henne trygg och se till att hon kom tillbaka till livet som soldat, kaptenen. I början är det ingen som hjälper henne att anmäla och det är inte heller någon som vill anställa henne efter att de hört vad som hänt. Alltså blir hon kvar i klorna på kaptenen länge.

Berättelsen är skriven i fragmentariska minnen samtidigt som en dialog och vänskap byggs upp mellan Sara och Hanna. Jag förstod inte Hannas karaktär och tyckte att hon inte var så trovärdig. Jag behövde läsa ändå till slutet för att förstå henne. Bokens uppbyggnad gjorde också att det var lite svårt att hänga med för mig som inte har de militära graderna så nära.

Det var annars en gripande historia om hur någon inte bara utsätts för sexuella övergrepp utan också förvägras sin karriär för att tystnaskulturen inom militären är så stor och alla verkar hålla varandra bakom ryggen. Sara får hjälpa att anmäla tillslut, men någon hjälp med den militära karriären verkar sitta långt inne. Skrämmande och viktigt att någon lyfter detta!

Recension: Ekman, Kajsa Ekis; Om könets existens; 2021

Om könets existensDen stora snackisen och boken som de flesta i offentligheten förfasas över är Kajsa Ekis Ekmans bok Om könets existens. Jag var intresserad av att läsa vad hon skrivit eftersom folk är så vansinnigt arga och jag helt ärligt hängt med i vad det är som upprör Ekis, JK Rowlings och andra. Boken är utgiven på Polaris.

Boken har egentligen två huvudteser, den första och mest övergripande är att transfrågan går tvärs emot feminismen eftersom man säger att det är könsrollen och inte könet som identifierar könet. Den andra är att mycket av den lagstiftning som stiftats eller är på gång kring transpersoner i Sverige och andra länder, får allvarliga konsekvenser för barn och även för tex damidrott och kvinnofängelser.

Det är den första tesen som jag tror upprör allra mest. Kajsa Ekis Ekman går fram som en bulldozer och känns ganska ensidig i sin analys när hon med flera exempel visar att könsrollerna är på väg tillbaka. RFSL har gett ut en bok med 100 faktafel i boken, men jag behövde ärligt talat inte läsa den för att förstå att Ekis är ensidig i sin analys och känslan jag fick är att hon är rätt slängig med fakta. Att hon konsekvent, genom hela boken, felkönar transpersoner inger inte direkt förtroende. Jag är inte alls säker på att hon har rätt i den här frågan och ska vi diskutera den, så måste den diskuteras med mycket mer respekt för transpersoner.

Det är när hon kommer till lagstiftning som jag tycker att det blir intressant. För även om jag har i huvudet att kanske inte alla fakta stämmer eller att hon vinklat undersökningar, så är det ändå en viktig diskussion hur lagstiftningen påverkar. Givetvis är varje transbarn som inte får hjälp i tid ett barn för mycket, men samtidigt är också varje cisbarn som blir felbehandlade också ett barn för mycket. Hur ska vården kunna hjälpa samtidigt som man inte stjälper andra? Om barn steriliseras för livet i onödan, behövs en stor och ingående diskussion om hur detta kan ske. Enligt Ekman är det många barn som sedan ångrar sig i vuxen ålder, men oavsett hur många det är så är det en viktig fråga.

Ett lagförslag som är på tapeten nu är att det ska räcka med självidentifikation för att tillhöra det ena eller det andra könet. Spontant låter det ju rätt ofarligt, men Ekman tar upp fall där sexualförbrytare försökt att så sitta på Hinseberg istället för Kumla och hon har ju en poäng i att om bytande av juridiskt kön skulle utnyttjas på ett felaktigt sätt, så är det väl just av sådana personer.

Idrotten är ett annat exempel som inte skulle kunna behålla sin damklass om mediokra män kunde kalla sig kvinnor under tex OS för att skörda OS-guld. Nu finns det regler i de flesta sporter om testosteronnivå, men vilka konsekvenser som självidentifikation skulle få inom idrotten är en viktig diskussion att ta. Det finns redan nu strömningar som önskar avskaffa könsuppdelningen inom idrotten och det tror jag vore fel väg att gå. Dessutom är det inte speciellt rättvist att transmän mer eller mindre är helt är uteslutna från allt idrottande, pga att testosteron är dopningsklassat.

Jag förstår om man avfärdar Kajsa Ekis Ekmans bok för att man på förhand känner att hon gör för många transfobiska uttalanden och själv var jag ärligt talat inte så intresserad av att läsa henne till en början då jag knappast håller med henne om någonting. En kvinna som åker till Venezuela för att ”bevisa” att allt är frid och fröjd där, litar jag verkligen inte till 100% på. Jag skulle ändå säga att hon öppnar upp för många intressanta saker som vi bör diskutera. Det är bara så synd att hon gör det samtidigt som hon trampar på transpersoner. Det är inte snyggt gjort.

Krystade barnböcker var fel 1975 och är fel nu

Gropen och Slottet

Gropen och Slottet av Emma AdBåge, två favoriter här hemma.

När jag häromdagen läste Mattias Svenssons reaktion på bajsdebatten, dvs om det är fånigt eller bra att allt fler barnböcker handlar om bajs, kom jag att tänka på att jag länge tänkt skriva ett inlägg om just barnböcker. Jag har verkligen ingen åsikt i bajsfrågan, det finns förmodligen både bra och dåliga böcker på det temat men själv har jag bara läst en som är bra (Bajsboken av Pernilla Starfeldt).

Vad jag däremot har sett en trend av är politiskt korrekta barnböcker där hela syftet är att förmedla en alternativ könsroll eller visa att barn har olika färger på huden. Missförstå mig inte nu, för alternativa könsroller och barn från olika delar av världen är såklart inte bara ett önskvärt, utan också ett nödvändigt inslag i barnlitteraturen, men hela boken måste ha en annan mening och mål än bara att visa att barn är olika.

På 70-talet gavs det ut många proggiga barnböcker (som Kalle Lind skrivit om i en bok med samma namn) som skulle spegla socialrealism och dåtidens ideal. Fullkomligt urtråkiga för barnen. Vi har läst Så var det när Ola blev arg för våra barn och något tråkigare får man nog leta efter. Det blir inte roligt när vuxenvärldens värderingar lyser igenom.

Barnböcker med barnperspektiv är fantastiska. Emma Adbåge skriver underbara böcker som barnen älskar. Barnperspektiv när barnet tycker något som vi vuxna tycker att de ska tycka, är mindre roliga. Mina barn tycker ofta att det är roligare när böcker handlar om något de tycker är viktigt, såsom bra lekplatser eller att vara rädd för att kissa när man är ute med kompisens föräldrar. Mina erfarenheter är att barn funderar mindre över hemlösa och tiggare. Det sistnämnda kan man givetvis skriva böcker om också, men vuxenperspektivet på barns känslor bör inte lysa igenom, vilket min upplevelse är att det ofta gör.

Jag vet inte om vi fått hit 70-talets politisk korrekthet i barnböckerna, eller om den  ängslighet som präglar barnlitteratur är helt ny. Jag välkomnar att det finns en mångfald i de flesta bra böcker vi läser, men bäst är det om det smyg in och inte görs en poäng av. Den kvinnliga busschauffören och kompisen i rullstol gör barnen medvetna utan att de skrivs på näsan. Olika färger på barnens och de vuxnas hud är också ett viktigt inslag. Som tur är stämmer det också bra ihop med mina barns egen vardag.

Om böcker får handla om bajs och kiss? Det har jag fortfarande inga synpunkter på, så länge boken är bra.

Jag ger er Europatips på Europadagen!

Europaflaggor

Idag är det Europadagen och då ska jag passa på att ger er bra tips på europeisk litteratur. Tur för er att jag har läst en bok från Varje EU-land och dessutom en kvinnlig författare. Nedan ser ni mina bästa tips om ni vill göra samma sak. Vilken dag vore bättre än idag att starta en EU-läsning? Alla böcker jag tipsar om är skrivna av kvinnor och böckerna utspelar sig helt eller till stor del i deras hemländer.

Ett land representeras av en novell, Slovenien, eftersom jag inte hittade något mer än en novellsamling med kvinnliga författare därifrån. Två länder representeras av en självbiografi, Frankrike och Bulgarien, och två av lyrik, Grekland och Luxemburg. Cypern är en novellsamling, Rumänien är en litterär hybrid mellan skönlitteratur och lyrik och Portugal är mer ett feministiskt konstverk än något annat. Sedan är det skönlitteratur för de andra länderna. Hipps du hittar något du gillar!

Belgien

Myriam Leroy – Ariane

Bulgarien

Kapka Kassabova – Gata utan namn

Cypern

Nora Nadjarian – Ledra street

Danmark

Lise Nørgaard – Sommargästerna

Estland

Viivi Luik- Historiens förfärande skönhet

Finland

Tove Jansson – Sommarboken

Frankrike

Vanessa Signora – Samtycket

Grekland

Sapfo – Dikter och fragment

Irland

Anne Enright – Den glömda valsen

Italien

Elena Ferrante – Neapelkvartetten

Kroatien 

Dubravka Ugresic – Baba Jaga la ett ägg

Lettland

Nora Ikstena – Modersmjölken

Litauen

Jurga Ivanauskaitė – Häxan och regnet

Luxemburg

Anise Koltz – Ljudvallen

Malta

Lou Drofenik – Of cloves and bitter almonds

Nederländerna

Dola de Jong – Trädet och vinrankan

Polen

Olga Tokarczuk – Daghus natthus

Portugal

Maria Isabel Barreno, Maria Teresa Horta och Maria Velho da Costa – Nya portugisiska brev

Rumänien

Ioana Nicolaie – Himlen i magen

Slovakien

Margita Figuli – Three Chestnut Horses

Slovenien

Vesna Lemaić- The pool

Spanien

Nuria Amat – Det lilla landet

Tjeckien

Petra Hůlova – En plastig trea

Tyskland

Charlotte Roche – Våtmarker

Ungern 

Magda Szabo – Dörren

Österrike

Marlen Haushofer – Väggen

Unken människosyn i Paradise Hotel

Sol, strand och palmer på Langkawi

De senaste veckornas stormande kring dokusåpan Paradise Hotel är verkligen helt otrolig. Det som är otroligt är inte att människor anmäler sexuella övergrepp, utan såklart att det inte funnits några rutiner för hur man ska hantera sådana situationer. I en dokusåpa som går ut på att folk ska supa och knulla, kan det inte vara så totalt främmande att det skulle kunna komma att förekomma sexuella övergrepp, eller i alla fall mycket tveksamma situationer.

Jag vill inte moralisera över enskilda människors val att vara med i en dokusåpa som Paradise Hotel. Paradisstränder, lyxhotell, ständiga fester och snygga människor – whats not to like liksom. Men när folk är fulla och meningen är att du ska ha sex framför kameran, ja då skulle jag säga att risken till övergrepp, tjatsex och tafsande är rätt så stor. Produktionsteamet måste därför ständigt vara på tårna.

Nu verkar det tvärtom som att produktionsteamet sett mellan fingrarna med allt sådant och i senaste säsongen blev det too much för två deltagare. En händelse kan klassas som våldtäkt. Det är för mig fullkomligt obegripligt att så många vuxna människor som ingår i ett produktionsteam klarar av att titta på när sexuella övergrepp pågår. Dessutom, det är precis som Emma Gray Munthe skriver i Femina, är det märkligt att någon tror att de kommer att komma undan med det.

Det var först när Veckorevyn och Irena Pozar uppmärksammade övergreppen, som produktionen reagerade. Då pausades programmet för att senare stoppas helt. Programmet med övergreppen spelades in, de utsatta tystades ner och programmet hann att sändas innan någon reagerade. Det är så sanslöst att det inte finns ord. Det är ändå bra att de inte kom undan med det den här gången. Hoppas också att alla inblandade reagerar annorlunda nästa gång det händer. För i den typen av dokusåpor så kommer det att hända igen.