Recension: Rooney, Sally; Normala människor; 2018

Så många har sagt åt mig att läsa Normala människor av Sally Rooney. Jag har inte alls varit sugen då hennes bok Samtal med vänner är en av få böcker jag faktiskt aldrig läst klart. Så kom det sig en kväll att jag inte hade något att titta på och så fick jag syn på Normala människor på HBO. Jag såg ett avsnitt och gillade verkligen och då var det ju bara att läsa boken först. Jag lyssnade på boken på Storytel inläst av mina gamla korridorsgranne Ellen Jelinek (som förmodligen inte kommer ihåg mig).

Marianne och Connell träffas på gymnasiet och blir attraherade av varandra. De inleder en sexuell relation, men går aldrig ut med att de är ett par eftersom Marianne anses märklig och inte har några vänner och Connell är populär. Deras förhållande kraschar helt när Connell bjuder en annan tjej på avslutningsbalen. De söker in till samma universitet i Dublin och där blir rollerna de omvända. Marianne är den populära och Connell känner sig udda och utanför. Deras vänskap består genom alla svårigheter, men är det verkligen vänner de ska vara?

Boken handlar om Mariannes och Connells relation genom åren och vi vår små nedslag här och där och får följa dem genom glädje och sorg och med andra pojk- och flickvänner. Det är ingen feelgood, men jag hoppades ändå på dem hela tiden utan att veta hur det skulle sluta. Lite upplyftande att faktiskt inte veta det, som omväxling efter alla mer lättsamma böcker jag läst på sistone.

Vad jag är glad över att ha gett Sally Rooney en andra chans! Jag verkligen älskade Normala människor, precis som ”alla andra”. Nu ska jag se serien och jag tror jag kommer att tycka lika mycket om den, men tanke på hur lovande det första avsnittet var. Under läsningens gång fick jag lite En dag-vibbar och blev lite rädd, men sen tänkte jag att inte kan Sally Rooney ha skrivit en likadan bok.