Recension: Kordzaia-Samadashvili, Ana; Nina; 2005

Georgien berättar: Goris fästningJag har läst Georgien berättar: Goris fästning från Tranans förlag och jag recenserar de noveller där som jag tycker passar bäst in här på bloggen.

I Ana Kordzaia-Smadashvilis novell Nina får vi möta en trasig kvinna som beskrivs av ett berättar-jag som vi så småningom förstår är en kvinna. Nina har alkoholproblem och verkar vara sexmissbrukare och hon är djupt olycklig samtidigt som hon är utåtagerande och social. Hela novellen avslutas med ett misslyckat självmord. Kvinnan som berättar historien känner Nina och umgås med henne, men är också ganska fördomsfull och elak.

Det var eftersom berättar-jaget pratade så illa om Ninas vikt och övrigt utseende som jag länge utgick ifrån att det var en man. Någonstans kändes det nästan hemskare att en medsyster sitter och säger sådana saker om en annan kvinna, som berättar-jaget gjorde i boken. Kanske var hon lika tragisk själv? Eller så var hon en kvinna av sin kontext och samtid. Mycket intressant novell, som födde många tankar.

Läs mer: Adlibris, Bokus

Recension: Kikacheishvli, Mika; Marika; 2004

Georgien berättar: Goris fästningJag har läst Georgien berättar: Goris fästning från Tranans förlag och jag recenserar de noveller där som jag tycker passar bäst in här på bloggen.

Mika Kikacheishvli är en man, men han har skrivit en mycket vacker novell om två systrar och därför vill jag lyfta fram den särskilt. Temat för novellen är förståndshandikapp och vad jag förstått så behandlades de funktionshindrade inte speciellt väl i forna Sovjetunionen. Marika är ett sladdbarn och hon blir omhändertagen av sin mamma. Hennes syster bor också hemma och det är för henne som Marika lever. En dag dör mamman och för att de ska klara sig så lär systern Marika att städa. Hon är då tjugofyra år, men har förstånd som ett barn. Den verkliga katastrofen är när systern blir svårt sjuk och vill ta sitt liv och den svåraste uppgiften blir hur Marika ska klara det.

Det är en oerhört sorglig berättelse om ett funktionshinder som inte räknas och respekteras av andra än den närmsta kretsen. Marika har fina människor omkring sig, men hon kan inte få hjälp av samhället. Hennes underbara syster gör att hon kan leva, även systern är borta. Det är vackert skrivet om kärlek och systerskap.

Läs mer: Adlibris, Bokus

Recension: Tavelidze, Irma; Goris fästning; 2010

Georgien berättar: Goris fästningJag har läst Georgien berättar: Goris fästning från Tranans förlag och jag recenserar de noveller där som jag tycker passar bäst in här på bloggen.

Goris fästning har en pojke i huvudrollen, men eftersom författaren Irma Tavelidze tydligen är mycket engagerad i kvinnor och kvinnors rättigheter så tar jag med novellen. Författaren är också emot sociala normer och det är just vad den här berättelsen handlar om. Pojken är duktig i skolan, men när han skriver en uppsats om sin dröm om att åka till Berlin så tar alla avstånd från honom, till och med hans älskade (kvinnliga) lärare.

Det är mycket kritik mot ett auktoritärt styre i allmänhet och det sovjetiska i synnerhet. Ett barns längtan bort får symbolisera människornas längtan till något annat, till en annan vardag. Hela novellen kändes full med symboler och titeln, Goris färstning, syftar på en fästning utanför staden dit ingen någonsin gick för att den var full av myter om att bara horor och kriminella gick dit. En tydlig symbol för det andra, världen utanför, med andra ord. Den var en mycket bra novell som jag gärna hade diskuterat mer fler. Någon som läst den?

Läs mer: Adlibris, Bokus

Novell-lördag: Georgien

Georgiens flaggaJag har läst Georgien berättar: Goris fästning från Tranans förlag och i den finns många pärlor. Endast två av författarna var kvinnor, men jag läste också två som var skrivna av män som faktiskt platsar här.

Georgien har jag inte läst någonting från förut så därför var det extra spännande att sätta tänderna i novellsamlingen. Jag har (ännu) inte läst hela, men jag har läst fler än dem jag kommer att recensera. Alla noveller i samlingen är samtida och de flesta är skrivna av relativt unga författare.

Jag kommer att publicera fyra recensioner under dagen, med start om en timma. Häng med!

Berömda och glömda idrottskvinnor: Antonina Ordina

Antonina Ordina

Idag drar längdskidåkningen igång för Charlotte Kalla och de andra damerna i OS i Sotji. Jag ska därför även idag berätta lite om en längdåkare, denna gång betydligt mer bortglömd än Stefania Belmondo, nämligen Antonina Ordina.

Hon hade vunnit guld i stafett för Sovjetunionen i VM 1987 och i början på nittiotalet väntade vi på att hon skulle bli svensk medborgare och skörda framgångar i den blågula dressen. Detta var samtidigt som vi önskade samma sak om Vladimir Smirnov. I VM i Thunder Bay 1995 vann Smirnov nästan allt – som kazakstansk medborgare trots att han bodde och verkade i Sverige. Vi jublade i brist på andra framgångar. Eller, hur var den nu? Jo, Antonina Ordina hade, till skillnad från sin forne landsman, valt att bli svensk medborgare och hon tog faktiskt brons på 20 km. Hon var även en del i det svenska stafettlag som också vann ett brons. Detta var de svenska framgångarna i Thunder Bay, eller i alla fall de som vi fick under svensk flagg.

Ordina fick inga fler framgångar efter 1995. Hon hade varit polis i Sovjetunionen i 10 år vid sidan om sin skidkarriär. Idag är hon svensk polis. Och ibland får hon uttala sig om dagens skidåkare.

Berömda och glömda idrottkvinnor: Stefania Belmondo

Stefania Belmondo

Idag invigs OS i Sotji och jag är såklart mycket spänd på vem som kommer att få tända elden. Jag drar igång mitt berömda och glömda idrottskvinnor-projekt med en kvinna som fått tända elden och som även var en av mina stora idoler på nittiotalet.

Stefania Belmondo, längdskidåkare från Italien, tog brons på 15 km i VM i Lahtis, men slog igenom rejält i OS i Albertville 1992 när hon tog guld på 30 km. Efter det har det blivit många fler OS- och VM-medaljer. Hennes andra och sista OS-guld tog hon på 15 km i Salt Lake City 2002. Efter det avslutande hon sin karriär.

Det har florerat dopingrykten kring många italienska skidåkare som var bra på 90-talet, däribland Belmondos lagkamrat Manuela di Centa, men vad jag vet har Belmondos namn inte nämnts bland dem.

Stefania Belmondo var min stora idol och jag minns bäst hennes VM-guld på jaktstarten i Falun 1993. Såhär skrev jag på min blogg efter att jag sett henne tända den olympiska elden i Turin 2006:

Jag är fanatiskt sportintresserad. Tyvärr blev det aldrig någon stor idrottskvinna av mig. Jag satsade på simning i många år, med var för lat för att träna så hårt som krävdes för att vinna medaljer. Jag ville bli skidåkare också, men mest i fantasin eftersom vintrarna bara verkade bli grönare och grönare för varje år. Men drömmen om att bli som HON, den fanns där även om den inte var realistisk för fem öre. I fredags tände HON – Stefania Belmondo – den olympiska elden. Jag fann mig själv gråtandes i TV-soffan. Belmondo istället för Tomba la bomba. Det var stort.

HBTQ for Putin: Tips till Putin om gay-litteratur under OS

RegnbågsflagganSanna på Sannas bokhylla har en lysande idé om ett HBTQ-tema under OS. Självklart ska jag också hänga på och tipsa herr Putin om fantastisk litteratur om människor som han föraktar. Kanske får vi honom att ändra sig? Förmodligen inte, men ingen mår dåligt av att få tips om bra litteratur om bögar, flator och transpersoner. Jag har redan nu många tips på lager.

Lite oregelbundet kan du läsa om mina tips under rubriken HBTQ for Putin. Håll utkik! Men glöm inte mina berömda och glömda OS-kvinnor som kommer varje dag.

Se den underbara canadensiska reklamen. Visst är sport lite gay?

Google goes HBTQ

Kan Google så kan den svenska bloggosfären. Häng på du också!

Rösta i Genusfotografens sexisttävling!

Vem är årets sexist? Den frågan ställer sig Genusfotografen och listar sex alternativ att rösta på och i skrivandets stund ser det ut såhär:

  • American Apparel (39%, 9 389 Votes)
  • Thomas Blachman (24%, 5 730 Votes)
  • Anders Vendel (18%, 4 215 Votes)
  • TT Nyhetsbyrån (13%, 3 118 Votes)
  • Salong Bangs (5%, 1 260 Votes)
  • Per Lydmar (1%, 353 Votes)

Jag la min röst på American Apparel, men det var inte ett enkelt val. Alla dessa sex har gjort sig förtjänt av titeln årets sexist. Gå in och titta på de hårresande bilderna och rösta du också!

Du ser bilder från alla bidrag och röstar här.

Bilden av vandaliseringen

Jag vill verkligen inte uppmuntra till vandalisering, men det är lätt att förstå vreden mot företaget.

Vi har rest jorden runt i böckernas värld!

Gammal världskarta

Nu är vi i mål och har rest Jorden runt i böckernas värld. Lyrans Jorden runt-resa avslutades nu i januari. Jag vill verkligen tacka henne för den fantastiska resan och hon har fått mig att läsa böcker jag inte visste fanns. Jag har täckt in flera nya länder på min litterära världskarta.

I september reste vi till Europa och då läste jag en bok och påminde om en jag  redan läst:
Adams arv av Asrid Rosenfeld (Tyskland)
Stål av Silvia Avallone (Italien)

I oktober var vi i Afrika och då jag läste tre böcker och påminde om en:
Ännu talar träden av Calixthe Beyala (Kamerun)
Coconut av Kopano Matlwa (Sydafrika)
Bränd jord av Elieshi Lema (Tanzania)
Tunisian girl av Lina Ben Mhenni (Tunisien)

I november var vi Asien och jag läste tre böcker:
Svalornas lek av Zeina Abirached (Libanon)
Mãn av Kim Thúy (Vietnam)
Morgon i Jenin av Susan Abulhawa (Palestina)

I december var vi i Oceanien och då läste jag en, påminde om en och körde novell-lördag:
Australien berättar: Drömmen framtid (Australien)
Jellicoe Road av Melina Marchetta (Australien)
Den nya Isabel av Katherine Mansfield (Nya Zeeland)

I januari var vi i Amerika och jag läste två böcker:
Glaskupan av Sylvia Plath (USA)
Vansinnesläkaren av Machado de Assis (Brasilien)

*) Jag hade läst böckerna före utmaningen

Recension: Aidoo, Ama Ata (red); Kärlek x21; 2006

Kärlek x21 - afrikanska novellerAma Ata Aidoo har samlat ihop 21 kvinnliga afrikanska författare som skrivit om kärlek i Kärlek x21 – Afrikanska noveller. Det är inte bara kärlek som i man möter kvinna, hinder uppstår och tillslut får de varandra, utan det är ofta mycket mer komplicerat än så. Av dem som bidragit med noveller kan nämnas Chimamanda Ngozi Adichie, Véronique Tadjo och Nawal el Saadawi. Av 22 författare, förordsskribenten och redaktören inräknad, kommer nio från Nigeria, tre från Uganda, två från Sydafrika, två från Ghana, en från Tanzania, en från Sudan, en från Kenya, en från Egypten, en från Elfenbenskusten och en som bor och verkar i USA.

Ama Ato Aidoo skriver i förordet att det inte är en samling lättsmälta och sentimentala noveller, trots att det ofta är det folk tänker sig när det kommer till kärlekshistorier. Nej, det är verkligen inte sentimentalt. Lättsmält är det inte heller, även om det inte är särskilt svårtillgängligt. Novellerna handlar om kärlek från den lyckligaste och ljuva till den svartaste svarta. Det kan vara det lyckliga mixade paret som tillslut får varandra eller kvinnan vars älskare dött och där hon inte är välkommen att sörja på begravningen.

Jag älskade den här novellsamlingen! Det var så många underbara noveller och så många levnadsöden att få ta del av. Det starkaste minnet kommer nog att vara den unga kvinnan, oäktingen, som går fram till den rike mannens grav, tar tag i en spade, slänger jord över kistan och säger högt: Han var min far också! Chimamanda Ngozi Adichies bidrag var den ovan nämnda om den döda älskaren och det var även det ett mycket starkt bidrag. Några få noveller förstod jag inte eller tyckte inte om, men generellt sett var nivån mycket hög.

Jag har tidigare recenserat Wenguin Wa Goros Fiske i djupa vatten och Leila Aboulelas Nånting gammalt, nånting nytt.

Läs mer: Adlibris, Bokus