Jag åker till Varberg på läsretreat i helgen!

Fin inför middag på Gästis i Varberg

Sist jag var i Varberg på läsretreat. Februari 2019.

Äntligen ska jag göra något för mig själv igen! I helgen drar jag och några andra bokbloggare till Varberg för läsretreat. Vi ska bo på hotell, läsa, äta gott, dricka gott, se på OS och kanske träna. Eventuellt ska jag besöka Varbergs fästning. Den här gången bor vi inte på kommunishotell så jag  behöver inte fundera över vad jag tycker om att Lenin och Che Guevara tittar ner på mig.

Det ska bli så skön att komma iväg och bara vara alldeles för mig själv, samtidigt som jag har massa kompisar runtomkring. Jag är ju trots allt en oerhört social person. Några har falltid bort pga för långt att åka i kombination med stor smittspridning och andra har dukat under för smittan. Trist, men samtidigt som vi tänker på dem som inte kunde komma, så får vi vara glada över att vi har lyckats genomföra helgen fast det ett tag såg minst sagt mörkt ut.

Jag återkommer med bilder och intryck från resan, men nu blir det OS och OS-historia så det räcker och blir över!

Recension: Rosman, Ann; Porto Francos väktare; 2011

Porto Francos väktareJag läser vidare Ann Rosmans deckare upplästa av Mirja Turestedt. Proto Francos väktare är nummer tre i raden och den utspelar sig i huvudsak på Marstrand, precis som sina föregångare. Boken gavs ut första gången 2011 på Albert Bonniers Förlag.

En ung kvinna ska giftas bort i slutet av 1700-talet och eftersom hon är späd och inte har så mycket former, beslutar hon sig för att försöka ta flykten till Marstrand och slå sig fram som man. Eftersom hon talar flytande holländska, får hon arbete i öns handelsbod. Livet är dock inte ofarligt och det blir besvärligt för henne när hon förälskar sig i en man som tror att hon också är en man. Samtidigt hittar Göteborgspolisen ett fynd på Klöverön, en kvinna och ett spädbarn, i en mosse. Vilka är dessa och hur länge har de legat där? Vi får också följa en familj på Klöverön i nutid som är oense om ifall de ska sälja sina gamla släktgård eller inte.

Karin Adler på Göteborgspolisen är givetvis med och löser mord i den här boken också, men hon är inte i centrum. Istället är det Agnes, som under en tid blir Agne, som är den som driver historien framåt. Det är otroligt spännande att läsa om hur det var på Marstrand och Klöverön på 1700- och 1800-talen när det var kaffeförbud och haven var fyllda av sjöpirater.  Sedan kommer Vendela och hennes granne Astrid, som hittar Agnes gamla dagbok och det blir också oerhört spännande att följa.

Jag tyckte mycket om Porto Francos väktare och den har varit klart bäst av alla Ann Rosmans böcker om Karin Adler. Historien om polisen Karin rullar på, men man får ganska lite om henne i den här boken. Det är positivt så att hon inte måste gå igenom förälskelse och skilsmässa flera gånger om för att det ska ”hända” något.

Recension: Emezi, Akwaeke; Sötvatten; 2018

SötvattenEn bok jag köpte på Tranans bokrea förra året var Sötvatten av Akwaeke Emezi. Boken har stått i hyllan sedan dess, men nu var jag tillräckligt tillfreds för att ta tag i en feelbadroman. Akwaeke Emezi är ickebinär och är född och uppvuxen i Nigeria. Sötvatten är hens debutroman. Boken har mottagits väl och hyllats från flera håll.

Ada bor i Nigeria och få möjligheten att flytta till USA för att studera. Där känns allt nervöst, men hela tillvaron förändras när hon träffar den danska mannen Søren, som är riktigt elak mot henne. Hon vill vänta med sex, men han våldtar henne. Då flyttar Asughara in i Adas kropp och agerar betydligt mer destruktivt. Det blir en lång spiral nedåt för Ada. Hennes andra personligheter som finns i kroppen är betydligt mer modesta i sitt beteende.

Jag vet inte om det var jag eller vad det var, men det här var lite väl skruvat för min smak. Boken var inte svårläst eller krånglig på något sätt, men jag kände att historien, som nästan uteslutande berättas av någon av personligheterna, var både för skruvad och för svart. Det finns liksom inget hopp eller någon känsla för att det kommer gå Ada väl i livet.

Jag hade bog hoppats lite för mycket på den här boken och jag antar att andra världsläsare nu gapar av förvåning över att jag inte tycker om den här boken, men jag kan inte ljuga. Det var helt enkelt inte min grej. Men ändå spännande författare och jag kommer att har utkik på om hen ger ut något mer.

Skidåkning, covid och nytt jobb – januarisummering 2022

Selma på Kungsberget

I januari 2022 hände det massor i mitt liv. Efter nyår åkte vi skidor, vilket var första gången för mig på 30 år. Det var roligt, men kommer att bli ännu roligare när den mista klarar av enklare backar som inte är barnbacken. Efter skidåkningen fick vi alla covid och efter covid fick jag ett nytt jobb! Nu ska jag göra det jag verkligen  vill ett valår som 2022 och det gör mig oerhört glad.

Det som förra året var ett hål av meningslöshet är nu hopp och framtidstro. Det känns underbart och det behövs verkligen när elräkningen landade på en absurd summa och vi alla var sjuka. Nu har vi haft covid och kan lugnt åka till Lidköping på sportlovet, som vi planerat. Det är fortfarande restriktioner i Sverige och pandemin är inte över, men det känns som att allt är på väg åt rätt håll.

Min läsning

Läsglädjen är tillbaka är jag har läst många böcker i januari. Det har inte bara varit lättlyssnade deckare och feelgood, utan även en biografi och chilenska noveller från 30-talet. Jag älskar mixen och jag älskar att jag inte bara vill ha kärlek och lyckliga slut. Jag har satt läsmål på 120 böcker i år och det känns som en rimlig målsättning, då jag inte riktigt är på samma plats som när jag läste 150 böcker.

Läsa jorden runt: Min första utmaning för 2022 är att läsa böcker från 40 länder. Noveller och barnböcker räknas in och autonoma regioner räknas efter mina egna (eventuellt godtyckliga) regler. Jag har gått ut starkt, men å andra sidan är det ju lättare att få flera unika länder i början av året. Jag läste från följande länder i januari:

  1. Åland
  2. Sverige
  3. Japan
  4. Polen
  5. Tanzania
  6. Chile
  7. Nigeria

#kaffeochkulturvärlden: Månadens land var det Chile och min sammanfattning om Chile hittar ni här.

Hyllvärmare: Jag beslutade mig för att läsa hyllvärmare och det har jag gjort i januari! Den första av hyllvärmare hade till och med uppgraderats till nattygsbordsvärmare. Jag läste dessa fyra hyllvärmare i januari:

 

Snart OS och berömda och glömda kvinnliga vinterolympier

Olympiska flaggan

Nu är det mindre än en vecka kvar till OS i Beijing invigs. Det smygstartar redan tidigare i veckan med bland annat curling och hockey som kräver längre tid. Som sportnörd längtar jag såklart och i och med att vi är beordrade att jobba hemma kommer nog OS att stå på mest hela tiden. Jobbet kommer såklart i första hand, men det är skönt att mitt bakgrundsbrus inte stör någon annan.

Ni har väl lärt er detta vid det här laget, men ett olympiskt spel innebär alltid idrottskvinnor. Jag kommer att ge er en historielektion i vinteridrott och kvinnor. Ni kommer att få läsa om flera kvinnor, från olika tidsepoker, olika länder och olika idrotter. I vanlig ordning blir det också en mix av superkändisar, folk alla sportnördar känner till och för de flesta helt okända personer.

På fredag tänds elden i Beijing och då kommer den första idrottskvinnan!

Recension: Rosman, Ann; Själakistan; 2010

SjälakistanNär jag läst klart Fyrvaktarens dotter gav jag mig genast på nummer två i Ann Rosmans deckarserie om Göteborgspolisen Karin Adler, Själakistan. Jag lyssnade på den på Storytel, inläst av Mirja Thurestedt och jag tycker verkligen om henne. hon är otroligt bra på dialekter och kan till och med läsa på nästandanska (dansk som försöker prata svenska). Boken är utgiven på Albert Bonniers förlag.

En kvinna tillhörande ett lajv hittas död på Carlstens fästning på Marstrand. Göteborgspolisen Karin Adler kopplas in. Eftersom huvudet saknas och man hittar ett huvud i Trollhättan, utvidgas sökningen. Samtidigt får vi en berättelse om en pojke i Trollhättan på 50-talet, som är inlåst i sin familjs källare. Han lyckas en dag fly till grannarna, som tar hand om honom. Alla trådar leder fram till häxprocesserna och på vägen går de via alternativa anderörelser.

Jag tyckte inte alls lika mycket om Själakistan som Fyrvaktarens dotter. Det blev lite för blodigt och lite för urflippat. Huvuden som sitter på grenar i folks trädgårdar är faktiskt för mycket för mig när jag läser en deckare. Den har ändå något som gör att jag vill läsa mer. Ann Rosman kan sin historia och det märks. I den här boken blandar hon in övernaturlighet, vilket jag har oerhört svårt för.

Att Ann Rosman uppmärksammar häxprocesserna är viktigt och spännande och det gör att jag ändå hade en stor behållning av att läsa boken. Som sagt kan hon sin historia och vi läsare får med oss en hen del av den varan. Dessutom återser vi Sara och Lykke från den första boken och det tyckte jag var roligt. Johan, Lykkes svåger, är också med och boken utvecklar sig nästan till en feelgood ett tag. Det var inget negativt inslag. Jag har redan läst ut bok nummer tre, så jag återkommer med mer Ann Rosman!

Nytt jobb och nya utmaningar

valvaka 2006

Valvaka 2006. Målbild för valvakan 2022. Jag är tillbaka i politiken.

Jag har fått ett nytt jobb. Jag ska från och med slutet på mars jobba som kampanjsamordnare för Liberalerna i Stockholms län. Det innebär att jag slutar som kommunikatör på Stiftelsen Lantbruksforskning, men det innebär inte att den här bloggen kommer att läggas ner eller bli mer politisk. Jag vill vara transparant och informera er läsare om vad jag jobbar med, men mina åsikter och mitt engagemang för den här bokbloggen är desamma som förut.

För mig är detta oroligt roligt såklart och jag är mycket pepp på att jobba för att Liberalerna ska vara kvar i de beslutande församlingarna i Sverige och Stockholm. I övrigt kommer Feministbiblioteket inte blir en liberal megafon, utan åsikterna kommer bara lysa igenom så mycket som de gjort förut.

I två månader kommer jag att vara kvar på Stiftelsen Lantbruksforskning, men sen lämnar jag den arbetsplatsen. Jag har därmed sagt vad jag vill säga i den här frågan och så lovar jag er att mitt jobb inte kommer att synas här, mer än möjligtvis i någon bisats eller någon månadssammanfattning.

Ovan ser ni mig på valvakan 2006 och den bilden får agera målbild för valvakan 2022. Ja, det är jag och mitt gomsegel.

Läsa jorden runt: Efterliv av Abdulrazak Gurnah

Efterliv

Igår hade vi bokcirkel med Läsa jorden runt-gänget. Nu hade jag gjort lite ansträngningar för att riktigt hängivna personer skulle kunna vara med och resultat blev fantastiskt. Istället för fyra stycken var vi nu som mest 12 stycken. Det var längesedan vi var så många!

Vi pratade om Efterliv av Abdulrazak Gurnah, som utspelar sig under första hälften av 1900-talet i Tanzania, eller Tyska Östafrika som det heter när boken börjar. Det är en bok som manar till googling av Tanzanias historia och som ger ett annat perspektiv på kolonialhistorien.

Vad var helhetsintrycket?

Några tyckte inte alls om boken. Den var rörig, platt och fångade inget intresse. Andra tyckte mycket bra om boken. Den var intressant, gav mycket historik och en bra bild av Tanzania under den här tidsperioden. Sedan var det vi andra i mitten som hade ett och annat att anmärka på, men som på det stora hela tyckte att boken var rätt så bra.

Lärde vi oss något?

Ja, det var alla överens om. Många har googlingarna varit och mycket har vi tagit reda på om Tanzania, krig, Tysklands kolonier och tyskt inflytande i Tanzania idag. Vi pratade länge om Tanzania och kolonialismen, så någonting mycket gott gällande historia, förde boken med sig.

Vilken kritik fanns då?

Det jag tyckte var att det var lite platta beskrivningar av kärlekshistorien och det verkade det vara fler som stört sig på. De som älskade boken hade helt enkelt inte tagit till sig av just den biten och så är det ju, vi fastnar för olika saker som driver läsningen framåt. Sedan var det detta med att den inte fångade intresset för läsningen. Jag höll inte med om den kritiken, men det verkar som att de som inte gillade boken tyckte att den var för seg och ointressant.

Vad är en nobelprislitteratur?

Vi kom in på att vissa (inklusive mig själv) kanske inte tyckte att Efterliv var nobelprisklass. Vad är då nobelprisklass? Att det är hög litteratur och finns ett större djup, föreslog någon. Samtidigt diskuterade vi populära nobelpristagare som Kazuo Ishiguro. Är han värdig ett nobelpris? Ja, säger i alla fall jag. Sedan fick jag på pisken när jag klankade ner på Dario Fo, som tydligen var en favorit hos andra. Detta kan man prata länge om och jag älskar att vi har så olika åsikter!

Nästa bok?

Nu känns det dags för en asiatisk bok. Indien eller Kina ligger nära till hands, men det kan också komma att bli något annat land. Jag ska botanisera lite och förhoppningsvis kanske hitta något som passar många.

#kaffeochkulturvärlden: Chile

Chiles flagga

Den här månaden är det fokus på Chile i Kaffe och kulturs utmaning #kaffeochkulturvärlden. Jag har inte gjort så mycket mer än att läsa en chilensk bok, vilket jag har förutsatt mig är minimum för den utmaningen. Jag tänkte i det här inlägget skriva lite om den kultur jag konsumerat från Chile och hur jag har uppmärksammat landet här på bloggen.

Annan chilensk kultur som jag konsumerar mer än litteratur, är vin. Jag och min man hade tex ett chilenskt rödvin som alternativ till öl på vårt bröllop (till förrätten som var tapas). Jag ska inte påstå att jag dricker chilenskt vin varje vecka, men det händer fortfarande då och då. Jag hade önskat att jag hade haft tid och kraft att söka upp någon chilensk mat att lag, men det blev aldrig så.

Den chilenska litteratur som jag tagit del av består till största delen av två författare, Isabel Allende och nobelpristagaren Gabriela Mistral. Jag har läst flera böcker av dem. jag har också läst Paulo Neruda, Chiles andra nobelpristagare i litteratur. Alla tre är författare jag verkligen uppskattar och gärna läser mer av.

Jag har också skrivit om just Isabel Allende och Gabriela Mistral, dels som feminister, och dels som nobelpriskandidat respektive nobelpristagare. Annars har jag inte skrivit så mycket om just chilenska kulturpersonligheter. Kanske är det dags att utöka något till även Mariá Luisa Bombal, som av allt att döma också kan läsas feministiskt.

Jag har läst Den sista dimman av María Luisa Bombal till den här utmaningen och nu ser jag fram emot att gå igenom vad alla andra som deltar i utmaningen, har läst.

Recension: Rosman, Ann; Fyrmästarens dotter; 2009

Fyrmästarens dotterJag fick tidigare tips att läsa Ann Rosmans deckare av min faster och hittade nu Fyrmästarens dotter i min virtuella bokhylla på Storytel. Det ät den första boken i serien om Göteborgspolisen Karin Adler. Ann Rosmans böcker är utgivna på Albert Bonniers förlag.

Karin har precis beslutat sig för att lämna sin sambo eftersom hon känner att förhållandet tar mer än vad det ger. Hon bosätter sig i sin båt och när hon blir ansvarig för en mordutredning på Marstrand låter hon båten ligga där. Det är en man som hittats inmurad i en matkällare under fyren Pater Noster. I undersökandet efter vad som hänt honom kommer vi en gammal kärlekshistoria på spåren. Mannen hette Axel och hade varit gift med Siri, men i vigselringen stod det Elin. ur det hänger ihop får vi veta samtidigt som vi får följa Siris familj och främst svärdottern Sara.

Fyrmästarens dotter är en sådan där deckare där vi får en historia som utspelar sig tidigare i historien, som har överutnyttjats många gånger i genren och som jag ärligt talat blivit väldigt trött på. Det visar sig med tiden att Anna Rosman behärskar tekniken och det blir inte alls långsökt overkligt även om kroppar inmurade i fyrar, är tämligen dramatiska omständigheter.

Min kritik är dels att Karin lite då och då nojar över sin vikt. Att hon måste hålla igen på kakor, men ändå unnar sig. Jag tror inte att vi skulle läsa något sådant i en deckare med en manlig polis. Det är lite tröttsamt, men med tanke på att många deckarpoliser är alkoholiserade nuförtiden, är detta en västanfläkt i jämförelse.

Det andra jag irriterar mig på, och det beror säkert på att jag läst en handbok i att skriva just deckare, är att en polis har så utstuderade jobbiga egenskaper. Det känns lite som att följa en mall för det blir utstuderat och lite plumpt. En polis är språkpolis och ska väl vara ett lustigt inslag, men blir bara konstigt. Hur kan någon hålla på att språkligt rätta vittnen utan att hens chef satt ner foten?

Jag fastnade mycket för berättelsen om Sara och hennes utbrändhet och var besviken när boken var slut att jag inte fick något avslut i historien om hennes. Jag har redan börjat på nästa bok i serien och upptäckte till min förtjusning att även historien om Sara fortsätter, trots att mordfallet nu är ett annat. Jag har tröttnat lite på deckare för att de flesta helt enkelt är för dåliga, men Ann Roman ger jag fler chanser då henens böcker känns som lite mer än deckare. Jag tycker om att följa personerna. Även Karin Adlers liv vill jag läsa mer om.