Jag fick tidigare tips att läsa Ann Rosmans deckare av min faster och hittade nu Fyrmästarens dotter i min virtuella bokhylla på Storytel. Det ät den första boken i serien om Göteborgspolisen Karin Adler. Ann Rosmans böcker är utgivna på Albert Bonniers förlag.

Karin har precis beslutat sig för att lämna sin sambo eftersom hon känner att förhållandet tar mer än vad det ger. Hon bosätter sig i sin båt och när hon blir ansvarig för en mordutredning på Marstrand låter hon båten ligga där. Det är en man som hittats inmurad i en matkällare under fyren Pater Noster. I undersökandet efter vad som hänt honom kommer vi en gammal kärlekshistoria på spåren. Mannen hette Axel och hade varit gift med Siri, men i vigselringen stod det Elin. ur det hänger ihop får vi veta samtidigt som vi får följa Siris familj och främst svärdottern Sara.

Fyrmästarens dotter är en sådan där deckare där vi får en historia som utspelar sig tidigare i historien, som har överutnyttjats många gånger i genren och som jag ärligt talat blivit väldigt trött på. Det visar sig med tiden att Anna Rosman behärskar tekniken och det blir inte alls långsökt overkligt även om kroppar inmurade i fyrar, är tämligen dramatiska omständigheter.

Min kritik är dels att Karin lite då och då nojar över sin vikt. Att hon måste hålla igen på kakor, men ändå unnar sig. Jag tror inte att vi skulle läsa något sådant i en deckare med en manlig polis. Det är lite tröttsamt, men med tanke på att många deckarpoliser är alkoholiserade nuförtiden, är detta en västanfläkt i jämförelse.

Det andra jag irriterar mig på, och det beror säkert på att jag läst en handbok i att skriva just deckare, är att en polis har så utstuderade jobbiga egenskaper. Det känns lite som att följa en mall för det blir utstuderat och lite plumpt. En polis är språkpolis och ska väl vara ett lustigt inslag, men blir bara konstigt. Hur kan någon hålla på att språkligt rätta vittnen utan att hens chef satt ner foten?

Jag fastnade mycket för berättelsen om Sara och hennes utbrändhet och var besviken när boken var slut att jag inte fick något avslut i historien om hennes. Jag har redan börjat på nästa bok i serien och upptäckte till min förtjusning att även historien om Sara fortsätter, trots att mordfallet nu är ett annat. Jag har tröttnat lite på deckare för att de flesta helt enkelt är för dåliga, men Ann Roman ger jag fler chanser då henens böcker känns som lite mer än deckare. Jag tycker om att följa personerna. Även Karin Adlers liv vill jag läsa mer om.