Weekes, Karen; Women know everything; 2007

Women know everythingOm du bara ska köpa en citatbok och vill kunna citera kvinnor, ska du köpa den här. Den är gedigen med citat indelade efter ämne. Kvinnorna som är citerade är alla olika typer av kändisar du kan tänka dig. Litterära höjdare som Margaret Attwood och Jeanette Winterson. Kända feminister som Gloria Steinem och Margaret Mead. Före detta kändisar som Jennie Garth, som spelade Kelly i Beverly Hills och kändisar idag som LadyGaga.

Detta inte en bok du läser från pärm till pärm. Alla ämnen är i bokstavsordning så det är bara att slå upp något du är intresserad av och se om du hittar något bra citat. Slår man exempelvis upp ”Feminism” så hittar man detta fantastiska citat från Bell Hooks, afroamerikansk feminist:

Feminst politics aims to end domination, to free us to be who we are – to live lives where we love justice, where we can live in peace. Feminism is for everybody.

Slår man upp ”Literature” kan du hitta detta citat från Virginia Woolf:

Literature is the record of our discontent.

Kort sagt, en bok att ha kul med och som hjälper dig att hitta roliga citat för olika tillfällen. De citatböcker jag har sedan tidigare, innehåller mest citat från män. Boken Women know everything visar att det inte beror på att kvinnor inte sagt fyndiga saker, utan att kvinnor helt enkelt inte har räknats lika mycket.

Beundrarbrev till Jennie Benjaminsson från Mästerkocken

Hej Jennie,

Jag såg dig under programserien Mästerkocken och även i Fyra stjärnors middag nu under veckan.

Först vill jag säga att den person som du framställdes som i Mästerkocken är just en sådan person som jag älskar att störa mig på. Det är inget jag är stolt över, men så är det. En anledning tror jag är att jag är avundsjuk. Jag var själv inte ung och lovande i något område när jag var 19 och nu är jag 34 och inte ens lovande. Men en lika stor del tror jag handlar om att jag också är offer för könsroller. Det är ok att vara ung kille och kaxig, men betydligt svårare för en tjej. En tjej blir rabiat medan en kille bara gullig.

Men nu var det inte så att jag satt hemma i TV-soffan och störde mig på dig. Tvärt om. Från första programmet var du min favorit. Jag frågade mig själv varför, eftersom du verkade ha alla egenskaper som jag normalt stör mig på, trots att jag är feminist och borde älska tjejer som du. Jag tror att jag för en gång skull kunde se bakom dramatiken i programmet och se en ung, ambitiös tjej som lagade fantastik mat och som gillade att ta befälet och gjorde det bra. Dessutom var du den som hade den absolut bästa kokboksidén och jag kommer att köpa den så fort den kommer ut.

Anledningen till att jag skriver detta till dig är det du berättade i Fyra stjärnors middag i tisdags. Att du får hatbrev är såklart fruktansvärt, men det jag fastnade för var att du grät framför TV:n när du såg vad de andra sagt om dig i programmet. Jag reagerade också på det. Åke kallade dig för ”nappe” (Napoleon) för att han inte klarade av att bli bossad av en yngre tjej och Louise önskade ständigt att du skulle misslyckas. Det är ok att bli ledsen och det har inget med ålder att göra. Jag är 34 år och gråter när folk kommenterar på bloggen och säger att min son borde tvångsomhändertas för att jag är sjuk i huvudet.

Jag är glad att jag inte tillhörde skaran som störde mig, utan faktiskt satt och hejade på dig. Du är en förebild för unga tjejer och fler hade nog sett det om TV4 inte valt att visa bitska kommentarer och gråt i så stor utsträckning. Om man har sett Australian Masterchef så är det en helt annan sak. Mer matlagning och mindre gråt och rivalitet. Man kan välja att vinkla på olika sätt.

Lycka till med din matlagning och din kokbok och jag ser fram emot resultatet! Försök att inte bry dig om idioter som inte vill dig väl. Det finns dem som gillar dig och din stil. Jag är en av dem.

Vänliga hälsningar,
Hanna Lager, matlagningsfantast och feminist

Två månader som mamma

På fredag fyller Hugo två månader. I två månader har mitt liv varit helt annorlunda än det var förut, och ändå känner jag mig faktiskt som samma person. Som alla sa innan så känns det som om han alltid funnits och att känns konstigt att tänka sig livet utan honom. Så omvälvande och så självklart på samma gång.

Alla ni som följer bloggen kan se att jag skriver mycket och läser mycket. Små barn sover mycket och Hugo är nog ett rätt så lättskött barn i jämförelse med andra. För att inte tappa konceptet helt så skriver jag. I början drabbades jag av sk baby blues och var nedstämd. Jag fick panik av att tänka på att inte jobba på nio månader. Jag skrev mig ur nedstämdheten. Nu är jag allt annat än ledsen och det känns underbart att få vara hemma med Hugo, men fortfarande är skrivandet en del av det som är fantastiskt (och alla ni som vill misstolka detta och få det till att jag älskar bloggen lika mycket som Hugo – sluta skuldbelägg!).

Jag har flera vänner som är föräldralediga och det är skönt. Jag och Hugo saknar sällan något att göra och en dag hemma är oftast ett eget val. Jag pratar mycket med mina vänner om hur det känns att vara mamma och hur det är att vara hemma. Många av de erfarenheter jag har, delar jag med flera andra. Just baby blues är något som det talas tyst om och det är verkligen synd. Det är lätt att tro att allt är guld och gröna skogar så fort ungen är ute, men det är sällan så enkelt. Första tiden är jobbig och det går inte att föreställa sig förändringen som ett barn innebär. Lägg där till alla klämkäcka råd från barnmorskor och föräldrar som glömt hur den första tiden var. Det är inte bara det att folk skuldbelägger en för det ena eller det andra, man har också väldigt lätt att känna sig skuldbelagd. Jag själv försöker verkligen att gå på mitt eget förnuft och tänka själv, men efter en lång promenad med Hugo och mina föräldrar kommer jag på mig själv att stressa hem för att Hugo inte har ätit på över tre timmar (han sov lugnt i vagnen). Mamma undrar om jag är rädd för att han ska vakna och skrika när vi är i en affär. Jag svarar inte det jag tänker. Att jag är rädd att han inte ska vakna alls.

Nu har det gått två månader och en antydan till rutiner finns. Jag ser fram emot mer egentid på kvällar och att Hugos far får egen Hugotid. Eftersom jag träffar så många mammor på dagarna så ska jag inte tråka ut mina andra vänner med jobbigt bäbisprat. Det är faktiskt skönt att kunna lufta nojjor om sömn, prata om könsroller och barnuppfostran och köpa söta bäbiskläder tillsammans med vänner som är i samma sits. Nu är jag bortskämd och kan göra det ofta och då har jag mycket plats över att prata annat med andra vänner.

För er som inte vill få baby overload: Blunda nu!

Lita inte på någon

Idag skulle jag skriva en massa bra feministiska saker eller läsa ut min bok om Elise Ottesen-Jensen, men nu är jag bara sur. Jag fick min handväska stulen när jag bytte blöjor på Hugo i ett amningsrum i Liljeholmens galleria. Visst var jag ouppmärksam och slarvig och hade inte koll på sakerna, men jag var trött (skrikfest igår till två) och Hugo kissade just ner mig och hela skötbordet och jag var livrädd att det hade gått igenom skyddsplasten jag hade med mig. Dessutom var det kö och massa mammor som ville in och byta på sina små. Om det inte har stått någon och lurpassat på oss så är det en mamma som stulit min väska. Känns väldigt märkligt faktiskt.

Jag hade ändå ganska mycket tur. Min väska var nästan tom sånär som på nycklar och plånbok. Väskan var ful och behövdes bytas ut och mobilen – det viktigaste – hade jag i fickan. För en gångs skull hade jag kontanter (varför är det alltid så?) och så hade jag med mig boken om Ottar. Jag får väl gå till bibblan imorgon och låna den så att jag får läsa ut den. Sedan tar försäkringsbolaget kostnaderna för låsbyte så notan kommer att sluta på 1500 kr i självrisk och ev ett nytt sl-kort.

Nu ska jag ta en grogg innan skrikfesten börjar för kvällen och återkommer imorgon med lite mer genomtänkta feministiska tankar.

Feministbrud på kulturjakt på Hainan

I april 2009 var jag och Andreas på Bröllopsresa i Kina. Vi var i Peking, Shanghai, Hongkong och på ön Hainan. Man kan få sol och bad i Kina, som är bättre och renare än i Hongkong, men där är inte ett sprudlande folkliv som vi är vana vid på turistorter. Hainan har två stora stränder utanför staden Sanya på södra delen av ön. Det är Dadonghai och Yalong Bay. Dadonghai är den livligare delen och här dominerar ryska turister. Yalong bay är den vackrare delen och här finns inga restauranger och barer mer än hotellen. Vi valde Yalong Bay och det visade sig att vi skulle få lappsjuka. En kväll tog vi en taxi till Dadonghai (ca 20 min med bil), men så sprudlande var folklivet inte ens där. Jag har samlat ihop lite foton som skulle kunna visa Hanian ur en feministisk synvinkel.

Jag simmar på Hainan i Kina

Såhär glad är man när man får bada i ett sådant fantastiskt vatten vid en underbar strand. Den som har extremt bra syn kan se att det i bakgrunden simmar omkring folk i stora simdynor. Det är vuxna kvinnor. I Kina verkar det bara vara män som kan simma. Till Hanian reser det, förutom ryska, mest inhemska turister. De verkar vara rätt så moderna unga par utan barn. Flickvännerna badar med simdynor eller hängandes på sina pojkvänner. Vi var oftast ensamma på stranden då kineserna brukade bada ungefär när vi bestämt oss för att gå upp och göra oss i ordning för kvällen. En dag när vi skulle ta ett sista dopp körde vi” sisten i”. Vi rusade ut och kastade oss i och simmade några tag. En tjej i simdyna sprattlade fram till mig och frågade med stora ögonen ”Can you swim?”. En kvinna som simmar verkade vara något mycket ovanligt på stranden i Yalong Bay.

CCCP - reklamskylt i Dadonghai

I Dadonghai var det ryska inflytandet mycket påtagligt. Anledningen till den stora turistströmmen från Ryssland är att de inte behöver visum till Kina. När vi var där var det 2009 och finanskrisen hade slagit hårt mot Ryssland. Det märktes mycket tydligt, eftersom det inte var så mycket turister.

Romantic Bar på hotellet i Yalong Bay

På vårt hotell fanns denna skylt. En man stod oftast någonstans i närheten, beredd att rycka in om intresse skulle finnas. Han såg ut att ha ganska lite att göra för vi såg aldrig någon gå dit eller komma därifrån.

Reklam för Romantic Bar

Det är verkligen ingen tvekan om att det knappast är romantik folk är ute efter som ska besöka baren. Första dagen tyckte jag att det kändes olustigt med strippklubb på hotellet, men efter ett par dagar, när vi kunnat konstatera att antalet gäster på hotellens barer är typ två (vi), kände vi att det kunde knappast vara så att alla hänger på Romantic bar. (Kineserna verkade inte göra något efter att de hade ätit färdigt sin middag vid nio, och det fanns inte så mycket turister från andra länder.)

Fanns det ens strippor där? Vi undersökte saken. Fram ur små gömmor kom yrvakna kineser som var beredda att serva oss. Ville vi ha öl? Nej, att dricka öl i en källare, med stripp-stänger som enda utsikt (vi trodde inte att några strippor skulle komma) är ju inte det man längtar efter när det finns en strandbar några hundra meter därifrån. Vi gick därifrån utan att de stackars arbetarna hade fått utföra något jobb. Vi tror att baren var mer välbesökt när ryssarna hade mer pengar på fickan.

Bjørnson, Bjørnstjerne; En handske; 1883

Bjørnsierne BjørnsonI en bok jag läser just nu, stötte jag på den så kallade sedlighetsdiskussionen som fördes i bland annat Sverige och Norge i slutet på 1800-talet. Bjørnson, Ibsen och Strindberg var några som hade åsikter om kvinnor män och sex före äktenskapet. Bjørnson hade väl inte den mest radikala åsikten, men han ansåg att det som gällde för kvinnor skulle också gälla för män, dvs inget sex före man är lagligt gift. Om detta handlar hans pjäs En handske, som kom ut några år efter Ibsens Ett dockhem.

Svava är uppfostrad med att man ska vara ren och hålla på sig till den dag man gifter sig. hon är övertygad om att detta gäller alla och blir således förkrossad när hennes trolovade, inte bara visar sig har haft förbindelser före henne, utan även försvarar det. Hon blir än mer förkrossad när det visar sig att även hennes far haft sex före äktenskapet. Hon blir så arg att hon kastar en handske i ansiktet på sin blivande make.

Det är en ganska rolig pjäs och den visar hyckleriet som rådde då. Det var underhållande att läsa en pjäs av en man som tagit ställning mot normer som drabbade kvinnor hårdast.

Läs mer: Jag vet inte var man får tag på pjäsen annat än på antikvariat och bibliotek, men för dig som kan läsa på skärmen kan läsa den här.

Gästrecension av Visselpaj: Edlund, Ann-Catrine, Erson, Eva & Milles, Karin; Språk och kön; 2007

VisselpajVisselpaj heter Erika och driver en feministisk blogg. Hon är en av Feministbibliotekets flitigaste läsare och när hon inte funderar över jämställdhet så gillar hon att fota och läsa deckare. Erika är partipolitiskt obunden men definierar sig själv som ”mer åt vänsterhållet med en och annan liberal touch”.

 

Språk och könSpråk och kön är en bok som undersöker vilka kopplingar som finns mellan just dessa områden. De tre författarna baserar en stor del av bokens innehåll på den forskning som finns. Då grundläggande definitioner av ord som feminism, språk, kön och genus gås igenom, så kan boken läsas med fördel såväl av nybörjaren som av den mer insatte. Boken är indelad i tre delar. Del ett handlar om grunderna och ställer den intressanta frågan om det finns ett kvinnospråk och ett mansspråk. Del två går igenom språk i olika miljöer (eller praktikgemenskaper som det heter) nämligen det privata/familjen, skolan, arbetsplatsen och det offentliga. Delen avslutas med diskussion om ifall männens och kvinnors olika villkor i samtal kan förklaras utifrån att könen är olika eller om skillnaderna även kan förstås i ett maktperspektiv. Sista delen handlar om dialekter, språklig sexism och om sambandet mellan sexualitet, språk och genus.

Då boken endast tar upp det talade språket kände jag att jag saknade analyser av det skrivna språket, framförallt om internet, t ex i bloggar, på forum och liknande. Men det är ju förståeligt att författarna måste avgränsa sig. Även en diskussion om det opersonliga pronomet ”man” som används mycket flitigt i svenska språket lyste med sin frånvaro (om jag nu inte missade det). Däremot finns det gott om tips för den som vill fördjupa sig och även en rad frågor att fundera på eller diskutera i slutet av varje kapitel. Jag tycker boken var mycket informativ och jag rekommenderar den till alla som är intresserade av dessa ämnen.

Läs mer: Adlibris, Bokus

Familjeliv är inte alla Sveriges kvinnor

Idag figurerar nyheten om att hälften av alla kvinnor (i Sverige) vill vara hemmafruar. Detta baseras på en undersökning gjort av sajten Familjelivs medlemmar.

Svarsfrekvensen var mycket låg men sedan är Familjelivs medlemmar knappast renpresentabla för alla Sveriges kvinnor. Sajten brukar kallas för Flashback för kvinnor och där kommer man nog ganska nära sanningen. I alla trådar som handlar om hemmafruar, som jag läst, domineras av kvinnor som har trista jobb med dålig lön som hellre vill vara hemma på heltid samt antifeminsiter som hejar på dessa kvinnor. Sedan är det ett gäng som jag, som påpekar att man inte bör göra sig beroende av en man ekonomiskt. För många av kvinnorna spelar det inte så stor roll, de är redan beroende av sina män vare sig de jobbar eller inte. Han har bra jobb med hög lön, hon tvärt om, och de bor i hus, har fin bil och vill åka till Thailand någon gång ibland. Jag vet att jag raljerar, men gå in och läs själva så får ni se. Har man tråkigt jobb och ändå står för all markservice, så kan det nog vara lockande att få gå hemma på heltid.

Dessa kvinnor kan inte på något sett vara representabla för alla kvinnor i Sverige. Ingen jag känner lever så. I mina kretsar vill kvinnor göra karriär och dela på föräldraledigheten. De män jag känner vill att deras fruar ska jobba och stå för halva försörjningen. Man stöttar varandra i både karriär och familjeliv. Man underlättar för varandra att få bra kontakt med sina barn och att söka nya och spännande jobb. Det är bara en sak. Ingen annan är jag hänger på Familjeliv. Nu är mina observationer inte nödvändigtvis hela bilden eller ens en del av sanningen, men jag utger mig inte heller för att sitta inne på några statistiska sanningar om hur många som vill jobba vs vara hemmafruar.

Med andra ord, snälla kolla källan innan ni drar era slutsatser om hemmafrutrender i samhället! Har svenska journalister inte mer koll än såhär? Jag frågade SVT på Twitter idag efter ett inslag på TV och de påstår att de har mildrat slutsatserna. Jag hoppas verkligen det!

Läs mer: Aftonbladet, Aftonbladet, AftonbladetSvD, SVT

Arkelsten och moderaternas historia

Jag bara måste kommentera Moderaternas partisekreterares brist på historiekunskaper. Att en person med den positionen hävdar att partiet varit med och drivit igenom rösträtten i Sverige är häpnadsväckande och – som Barbro Hedvall säger – genant.

Självklart kan man som parti idag driva alla möjliga viktiga frågor utan att ha den rätta historien i ryggen. Vänsterpartiet tar avstånd från kommunismen och även om många vill kleta på dem hemskheter som hänt i Sovjetunionen, så tas de ändå som ett seriöst parti och de får själva definiera sin politik. Såklart är det samma sak med moderaterna. Jag gillar inte dem som gräver fram gammal smutsig historia, som man för länge sedan tagit avstånd ifrån, och hävdar att partiet är likadant idag. Men för den skull kan man inte ändra historien och påstå saker som inte är sant.

Lydia Wahlsrtröm var en högerkvinna som var mycket aktiv i rösträttsrörelsen. Men hon gick emot sitt parti. Därför lämnade hon Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt, när det beslutades att man skulle stödja de partier som var för kvinnlig rösträtt. Källa: Barbro Hedvall Vår rättmätiga plats.

Läs mer: DN, Aftonbladet, Expressen, SvD, SR

Nobelpristagare på 90-talet

Jag är en person som gärna inte bara läser för läsandets skull, utan gärna har ett syfte med varje bok. Om jag inte har det blir det nästan alltid en deckare. Det vanligaste syftet med min läsning är att recensera böcker här – såklart. Sedan vill jag läsa alla nobelpristagare samt göra som Elin och läsa en bok från varje land i världen. För att få lite skjuts på nobelpristagarprojektet tänkte jag varje år i samband med Nobeldagen, publicera ett inlägg om att jag har läst alla nobelpristagare sedan 19xx (och här lägger jag på ett decennium varje år). Årets nobelpristagare har jag redan läst (första gången det händer!) och förra året hade jag klämt alla på 2000-talet (läs om det på min förra blogg och här). Då är det dags för 90-talet. Jag trodde i min enfald att det inte var så många kvar, men så gick jag igenom listan häromdagen och insåg att jag hade missbedömt situationen. Jag behöver därför hjälp med tips om böcker av nobelpristagare jag inte läst. Här är listan:

1999 Günter Grass, Tyskland
1998 José Saramago, Portugal – läser just nu Blindheten
1997 Dario Fo, Italien
1996 Wislawa Szymborska, Polen
1995 Seamus Heaney, Irland
1994 Kenzaburo Oe, Japan
1993 Toni Morrison, USA
1992 Derek Walcott, St. Lucia
1991 Nadine Gordimer, Sydafrika
1990 Octavio Paz, Mexiko

De överstrukna har jag alltså läst. Vad finns de av de andra man bör läsa? Kom med tips!