Publicerad på Newsmill 6 oktober 2011

Klockan ett idag presenteras årets nobelpristagare i litteratur att . Sedan priset instiftades 1901 har endast tolv pristagare varit kvinnor. Selma Lagerlöf var den första kvinnan 1909 och Hertha Müller den senaste 2009.

Jag hoppas att årets nobelpristagare är kvinna. Inte för att könet i sig är det viktigaste, utan för att det finns många duktiga författarinnor som borde få priset. Men det går inte att komma ifrån att den manliga dominansen är oproportionerlig, i alla fall nu på senare år. Det är lätt att tro att man numera ger priset till en kvinna vartannat år, men så har det faktiskt bara vara de senaste fyra åren. På 2000-talet var tre pristagare kvinnor, på 90-talet lika få. Innan dess får vi gå tillbaka till 1966 och Nelly Sachs för att hitta en kvinna som fått priset. Med andra ords fick inte någon kvinna priset från 1967 till 1991.

Min stora favorit till priset är Joyce Carol Oates. Jag har tyckt mycket om alla böcker jag läst av henne. Den första var Svart flicka, vit flicka från 2006 om en vit medelklassflicka på 70-talet från ett politiskt korrekt hem som delar rum med en svart flicka på college och förgäves kämpar för att bli hennes vän. Precis som i flera andra av Oates böcker, är huvudpersonerna inte helt sympatiska, men som läsare fängslas man ändå av de fantastiska personporträtten. Av de böcker jag har läst av Oates är Dödgrävarens dotter från 2008 min favorit. Det är ett nedslag i den amerikanska historia, sedd genom en fattig invandrares ögon, som haft turen att födas på flyktingbåten hon kommit med – i en amerikansk hamn. Med andra ord har hon ett amerikanskt medborgarkap, viket ger henne betydligt större fördelar än resten av sin familj, och hon frigör sig också och skaffar sig ett eget liv. Jag har kvar att läsa romanen Blonde, om Marilyn Monroe, och får man tro kritikerna så har jag en mycket trevlig läsupplevelse framför mig.

Margaret Atwood är en annan av mina favoriter som brukar nämnas i samband med nobelpriset. Hennes fantastiska författarskap fick jag upp ögonen för i och med Kattöga som handlar om en flickas uppväxt och hur samspelet med kompisarna är allt annat än okomplicerat. Alla som varit barn kan förmodligen känna igen sig i den boken. Atwood skriver mycket om kvinnor och kvinnoförtryck. Debutboken Upp till ytan, som skrevs 16 år före Kattöga, är en samhällskritisk roman som bland annat tar upp hur den sexuella frigjordheten trots allt oftast är på männens villkor.

Atwoods landsmaninna Alice Munro är en annan som nämnts i nobelprisdiskussionerna. Hon skriver noveller och hennes stil är lågmäld, detaljrik och målande. Hennes berättelser utspelar sig i Canada, inte sällan på landsbygden, och det handlar ofta om vardagliga saker. Det handlar om kvinnor, i alla åldrar, från både stad och land och från olika tidsepoker. Varje berättelse är lika fängslande.

Hade Marilyn French inte varit död, hade jag skrivit en hyllningstext om henne. En vän till mig gav mig boken Imamens fall av Nawal El Saadawi, som jag ännu inte har kommit mig för att läsa, men den författaren nämns ibland i diskussioner om nobelpriset (och jag ska läsa boken å det snaraste!).

Jag anser inte att nobelpriset i litteratur varje år bör gå till en kvinna för att jämna ut statistiken, men det är viktigt att de kvinnor som är verksamma och minst lika bra som sina manliga kollegor, också uppmärksammas och prisas för det de gör. Det får inte förbli så att kvinnor måste vara dubbelt så bra för att nå hälften så långt.