Seban, Alain (red); elle@centrepompidou; 2009

elles@centrepompidou2009-2011 hade Centre Pompidou i Paris en utställning om kvinnors konstnärskap genom historien. Jag var och såg utställningen sommaren 2010 och lite om det kan ni läsa här. Som sig bör när man är virtuell feministisk bibliotekarie, köpte jag boken om utställningen. Boken är uppdelad i tre delar. Den första redogör för utställningens olika teman och där får vi läsa om konstnärerna och se många konstverk. Den andra delen är ett antal essäer om kvinnors konstnärskap. Den sista delen är en kronologi om vad som hänt inom konsten för kvinnor från 1900 och framåt, parallellt med vad som hänt i samhället.

Några nedstamp i boken: Konstnären Niki de Saint Phalle, som blivit känd i Sverige efter en utställning på Moderna Museet på 60-talet, finns med på flera ställen. Hon är en av mina personliga favoriter och vi har en tavla av henne hemma på väggen. En annan person som ges stort utrymme i boken är Virginia Woolf, som genom sin bok Ett eget rum, inspirerat många konstnärer. Ett av teman i utställningen bär den bokens titel.  Guerilla Girls, med sina fantastiska affischparodier är också med. Jag köpte en affisch av dem på nätet (eftersom den inte såldes där)som nu hänger i hallen. Det är mest fokus på modern konst, men det finns även med installationer och filmer, design och arkitektur.

Jag är intresserad av konst, men har inte pluggat konstvetenskap eller liknande. Kombinationen med att besöka utställningen och att läsa boken gav mig otroligt mycket och hade utställningen funnits kvar och jag hade vägarna förbi Paris, skulle jag definitivt gå dit igen.

Läs mer: Center Pompidou, SvD

Hustvedt, Siri; Sommaren utan män; 2011

Sommaren utan mänJag är just nu särskilt intresserad av att läsa böcker som kommit ut i år, eftersom jag snart ska nominera till bokbloggarnas litteraturpris. Jag fick tipset om Siri Hustvedt och Sommaren utan män gavs ut på svenska i år på Norstedts förlag.

Mia har precis blivit lämnad av sin man och separationen kom som en chock. Hon blev så svårt chockad att hon fick läggas in på mentalsjukhus. Efter den vistelsen beger hon sig till sina hemtrakter och tar sig an en sommarklass i poesi. Boken handlar om hur hon tar sig igenom sorgen genom att vara ett stöd för sina grannar och vänner och att vara en god och lyssnande lärare åt besvärliga tonårstjejer. Mia är bokens jag och som små instick i berättelsen kommer funderingar från hennes sida. Bland annat tänker hon på när ett antal manliga forskare helt felaktigt kom fram till att inga djurhonor har klitoris. Andra forskare, inklusive hennes man, trodde blint på det eftersom ”den har ju ingen funktion”.

Sommaren utan män är en rolig bok, trots temat, och jag mer eller mindre sträckläste den. Jag älskade hennes feministiska funderingar som dök upp med jämna mellanrum och de gav berättelsen en extra krydda. Hustvedt har lyckats med det som många försöker, men inte klarar, nämligen att skriva roligt genom en bitter berättare.

Läs mer: Adlibris, Bokus, GP, Corren, Kulturdelen

Varför jag är liberal feminist

Efter att ha skrivit om kvotering häromveckan fick jag frågan från Visselpaj om hur jag motiverar min liberala och feministiska åskådning och vad som skiljer mig från en vänsterfeminist.

Att kort skriva varför jag är liberal slutar oftast i klyschor som att alla individer är lika mycket värda, och det säger oftast inte så mycket. Låt mig säga såhär: jag tror på det kapitalistiska systemet, jag är inte jätteförtjust i generösa bidragssystem och jag anser inte att alla måste ha råd att operan. Pratar man politik med mig så är det ganska uppenbart att jag är liberal och inte vänster.

Hur kommer det sig att jag är feminist då? Jag ser att det är skillnad på hur kvinnor och män behandlas i samhället och jag vill göra något åt det. Ganska enkelt förklarat, men svårare att översätta till konkreta åtgärder.

Jag anser inte att allt måste vara konkreta åtgärder, och där har vi en stor skillnad mellan en liberal och en feminist på vänsterkanten. Till exempel rasar jag gärna över sexistisk reklam, men jag vill inte förbjuda ”sexualisering av det offentliga rummet” (som har varit uppe som förslag). Jag kan problematisera porrindustrin utan att för den del vilja förbjuda eller censurera (nu är det väl så gott som en död fråga med tanke på att folk lägger upp sina privata filmer på nätet och därmed konkurerar ut mycket av den etablerade porren). Jag vill också uppmärksamma det faktum att företagsledare oftast är män, utan att vilja kvotera varken ledare eller styrelseledamöter.

Konkreta åtgärder som jag tycker att man bör göra är reformera och strama upp föräldraförsäkringen, inklusive göra den helt individuell och icke-överlåtelsebar. Jag anser att torsklagen är bra och bör finnas kvar, även om den nog bör ses över och utredas. Jag tycker att RUT är en viktig jämställdhetsreform då den ger kvinnor som tidigare arbetat svart, möjlighet till ett socialt skyddsnät som vitt arbete ger.

Det kommer ofta kritik mot liberala feminister, både från vänster och höger. Från vänster är man ingen riktig feminist och från höger så anser många att man bör hålla ihop som kvinnor och inte klanka ner på någon av sitt eget kön.

Kritik från vänster:
Är en liberal inte en äkta feminist. Jag fick en länk till ett inlägg om högern och feminismen på bloggen Zettermark. Zäta skriver lite om gamla liberala och feministiska filosofer såsom John Stuart Mill och säger att han förmodligen skulle varit nöjd med dagens samhälle. Detta tar hon upp för att visa att det är inom vänstern den sanna feminismen finns. Det är lätt för henne att säga så bara för att det såg så mycket värre ut på 1800-talet och jag tycker att det är ett billigt sätt att dribbla bort det faktum att den liberala feminismen är väldigt gammal. Vänsterfeminister vill gärna ha monopol på feminismen och det tycker jag är illa. Även om vi inte håller med varandra i allt så bör vi inte kasta i ansiktet på varandra att vi inte är tillräckligt goda feminister.

Kritik från höger:
Ofta när jag debatterar saker som jag anser fel (men inte alltid vill förbjuda) får jag höra att man som feminist bör anse att kvinnor ska hålla ihop och inte bråka med varandra. Detta har jag hört från kvinnor som vill vara hemmafruar och kvinnor som med en dåres envishet försvarar rätten att föras fram till altaret av sin far. Att vara feminist är inte att hålla ihop, det är att stå upp för våra rättigheter. Alla kvinnor är inte feminister och vill inte ha ett samhälle där individer går före kön. De trivs i sina könsroller och vill kleta på dem på alla andra också. Det måste man kunna kämpa emot!

Feministbrud på kulturjakt i Litauen

Hösten 2008 var jag i Litauen för att prata jämställdhet för vitryska demokratiaktivister. Det var otroligt spännande och givande. Eftersom jag inte pratar ryska fick mitt anförande tolkas och resten av tiden (när de andra lyssnade på föredrag på ryska) passade jag på att titta på omgivningarna. Vi höll till i det lilla samhället Druskininkai i södra Litauen. Druskininkai är på sommaren en välbesökt kurort med otaliga spahotell dit folk från exempelvis Tyskland kommer. På hösten är det inte lika mycket folk här.

Druskininkai är ett samhälle där busstationen ser ut att vara från en annan tid…

…men dit svenska banker ändå hittat.

Jag höll ett föredrag om härskartekniker och drog paralleller till mitt eget politiska liv. De vitryska politikerna var intresserade och pålästa. Det blev en intressant diskussion. Dock försvårades allt eftersom jag var tvungen att ha tolk. Några pratade dock engelska och vi talades vid mer i pausen.











Jag och en annan svensk deltagare, som inte heller talade ryska, tog en promenad för att titta på samhället. Tyvärr ösregnade det. Vi hittade inte mycket som skulle vara intressant ur feministisk synvinkel. Här är en ortodox kyrka.














Vi hittade en skulptur av en kvinna. Efter lite efterforskningar på nätet har jag fortfarande inte fått veta vad det föreställer. Intressant konstverk i alla fall.

Sedan åkte jag och mitt resesällskap tillbaka till Vilnius (eftersom vi inte gjort särskilt mycket nytta på konferensen där vi inte förstod något). Vi hittade detta urmysiga café där en litauisk gumma med traditionsenligt huckle gick in. Gott fika!

Vi tog en promenad genom staden, som för tillfället var ganska död pga allahelgona. Då fick vi syn på vaktparaden utanför parlamentet. Det är inte ett teatersällskap, det är på riktigt.

Abonji, Melinda Nadj; När duvor flyger; 2010

När duvor flygerEn bok blir inte automatisk feministisk för att den har kvinnor i huvudrollen, men när jag läste När duvor flyger så kände jag ändå att jag måste recensera den här. Boken skildrar en bit europeisk historia sett ur en kvinnas ögon.  Den handlar om hur det är att inte passa in i ett nytt land och hur man både saknar och lite föraktar det land man kommer ifrån. Jag tänkte mycket på Stalins kossor av Sofi Oksanen och de är ganska lika i just det hänseendet.

Ildikó och hennes familj är ungrare från Vojvodina i Serbien. När Ildi och hennes syster är små flyttar familjen till Schweiz för att börja ett nytt liv. De åker ofta till hemlandet och besöker släktingarna, men en dag kommer kriget som gör de omöjligt för dem att åka hem. Ildikó är berättelsens jag och genom henne får vi se hur livet som invandrare kan vara och hur utanförskap kan kännas. Det är också en historia om hur det är att tillhöra en minoritetsbefolkning som inte känner så mycket sympati med den majoritetsbefolkning, vars land man tvingas slåss förr.

Jag älskade När duvor flyger och kan varmt rekommendera den. För den som är intresserad av forna Jugoslaviens historia är boken ett måste. Det är ett stort intresse för mig, och jag lärde mig mycket om  Vojvodina och den ungerska minoriteten, något jag inte läst så mycket om tidigare.

Läs mer: Adlibris, Bokus, Norstedts, Aftonbladet, DN, SvD

Andra bloggar: Varbergs bibliotek, Ingrids boktankar

Munro, Alice; För mycket lycka; 2009

För mycket lyckaFört mycket lycka är en novellsamling om kvinnor i Canada. Det handlar ofta om vardagliga saker och precis som i boken Nära hem har Munro en förmåga att fånga det lilla och beskriva och utveckla det. Små vardagliga problem blir intressanta och känns viktiga.

Jag fick tag på den här boken några dagar innan min son föddes. Det visade sig inte vara så lyckat. Den första novellen är nämligen en fasansfull historia om en kvinna vars man dödar deras tre barn för att hämnas. Sådant vill man inte läsa och förälder eller blivande förälder. De andra novellerna är inte lika dramatiska. Den sista novellen som bär samma namn som boken, är annorlunda och handlar om en rysk matematiker, Sofia Kovalevsky, som får en professorstjänst i Stockholm. Den berättelsen bygger på en sann historia. Det var också den bästa, enligt mig.

Läs mer: Adlibris, Bokus, DN, SvD, Expressen, GP, Corren

Här kan du hitta vad andra bloggare skriver om För mycket lycka av Alice Munro

Nobelpriset i litteratur bör ges till en kvinna

Publicerad på Newsmill 6 oktober 2011

Klockan ett idag presenteras årets nobelpristagare i litteratur att . Sedan priset instiftades 1901 har endast tolv pristagare varit kvinnor. Selma Lagerlöf var den första kvinnan 1909 och Hertha Müller den senaste 2009.

Jag hoppas att årets nobelpristagare är kvinna. Inte för att könet i sig är det viktigaste, utan för att det finns många duktiga författarinnor som borde få priset. Men det går inte att komma ifrån att den manliga dominansen är oproportionerlig, i alla fall nu på senare år. Det är lätt att tro att man numera ger priset till en kvinna vartannat år, men så har det faktiskt bara vara de senaste fyra åren. På 2000-talet var tre pristagare kvinnor, på 90-talet lika få. Innan dess får vi gå tillbaka till 1966 och Nelly Sachs för att hitta en kvinna som fått priset. Med andra ords fick inte någon kvinna priset från 1967 till 1991.

Min stora favorit till priset är Joyce Carol Oates. Jag har tyckt mycket om alla böcker jag läst av henne. Den första var Svart flicka, vit flicka från 2006 om en vit medelklassflicka på 70-talet från ett politiskt korrekt hem som delar rum med en svart flicka på college och förgäves kämpar för att bli hennes vän. Precis som i flera andra av Oates böcker, är huvudpersonerna inte helt sympatiska, men som läsare fängslas man ändå av de fantastiska personporträtten. Av de böcker jag har läst av Oates är Dödgrävarens dotter från 2008 min favorit. Det är ett nedslag i den amerikanska historia, sedd genom en fattig invandrares ögon, som haft turen att födas på flyktingbåten hon kommit med – i en amerikansk hamn. Med andra ord har hon ett amerikanskt medborgarkap, viket ger henne betydligt större fördelar än resten av sin familj, och hon frigör sig också och skaffar sig ett eget liv. Jag har kvar att läsa romanen Blonde, om Marilyn Monroe, och får man tro kritikerna så har jag en mycket trevlig läsupplevelse framför mig.

Margaret Atwood är en annan av mina favoriter som brukar nämnas i samband med nobelpriset. Hennes fantastiska författarskap fick jag upp ögonen för i och med Kattöga som handlar om en flickas uppväxt och hur samspelet med kompisarna är allt annat än okomplicerat. Alla som varit barn kan förmodligen känna igen sig i den boken. Atwood skriver mycket om kvinnor och kvinnoförtryck. Debutboken Upp till ytan, som skrevs 16 år före Kattöga, är en samhällskritisk roman som bland annat tar upp hur den sexuella frigjordheten trots allt oftast är på männens villkor.

Atwoods landsmaninna Alice Munro är en annan som nämnts i nobelprisdiskussionerna. Hon skriver noveller och hennes stil är lågmäld, detaljrik och målande. Hennes berättelser utspelar sig i Canada, inte sällan på landsbygden, och det handlar ofta om vardagliga saker. Det handlar om kvinnor, i alla åldrar, från både stad och land och från olika tidsepoker. Varje berättelse är lika fängslande.

Hade Marilyn French inte varit död, hade jag skrivit en hyllningstext om henne. En vän till mig gav mig boken Imamens fall av Nawal El Saadawi, som jag ännu inte har kommit mig för att läsa, men den författaren nämns ibland i diskussioner om nobelpriset (och jag ska läsa boken å det snaraste!).

Jag anser inte att nobelpriset i litteratur varje år bör gå till en kvinna för att jämna ut statistiken, men det är viktigt att de kvinnor som är verksamma och minst lika bra som sina manliga kollegor, också uppmärksammas och prisas för det de gör. Det får inte förbli så att kvinnor måste vara dubbelt så bra för att nå hälften så långt.

Mattsson, Åsa & Roosmark, Caroline; Dagarna med Kerstin; 2011

Dagarna med KerstinJag gillar normalt sett inte biografier. De brukar vara långa och tråkiga och gå igenom hela uppväxten innan man kommer till det väsentliga. Därför blev jag så glad av boken om Kerstin Thorvall. Den är kort och bygger på intervjuer med författaren. Mattsson (text) och Roosmark (foton) känner Thorvall och det blir därför ett mycket personligt porträtt.

Kerstin Thorvall var en mycket speciell person. Hon led av ångest och åkte ut och in på kliniker och dog svårt senil på ett äldreboende våren 2011. I boken Jag minns alla mina älskare och hur dom brukade ta på mig går Thorvall igenom sina älskare och hon berättar även om dem i Dagarna med Kerstin. Hon skäms inte över sitt beteende eller  att hon haft en älskare som varit kompis med hennes söner. Hon kan inte ändra den hon var, men hon förstår att sönerna skäms. Boken handlar mycket om att hon kämpat för att få vara den hon är, trots att folk i hennes omgivning inte gillat det. Folk är allt från lärarna i sönernas skola till feministerna som inte gillade att hon gick i dräkt.

Dagarna med Kerstin är ett mycket vackert porträtt av en udda person. Vackert trots att Thorvalls nycker och ångest beskrivs ganska ingående. Intervjuerna som boken bygger på är gjorda mellan 2002 och 2004 och med en levande beskrivning av Mattssons relation med henne och vackra foton av Roosmark får vi en liten bild av vem Kerstin Thorvall kan ha varit.

Läs mer: Adlibris, Bokus, Norstedts, DN

Bokbloggarnas litteraturpris 2011

Nu är det dags att nominera till Bokbloggarnas litteraturpris igen. Förra årets nominerade jag och därmed ingår Feministbiblioteket i år i den jury som ska utse priset. Här kan ni se vilka jag nominerade då. Min favorit Sofi Oksanens Utrensning var en av de tio som sedan var med och slogs om priset. Den som kammade hem segern var Carin Gerahardssons Vyssan lull.

Jag funderar på vilka jag ska nominera i år. Jag har läst en hel del böcker som är utgivna i år. Joyce Carol Oates En fager mö och Karin Alfredssons Pojken i hiss 54 ligger bra till, men jag ska ta mig en ordentlig funderare innan jag bestämmer mig.

Läs om hur processen går till på Breakfast Book Clubs hemsida.

Andra bloggar som bloggat om detta: Bokhora, Bokbiten, Lyrans Noblesser

Rudberg, Denise; Två gånger är en vana; 2011

Två gånger är en vanaNär jag senast recenserade Denise Rudberg fick jag svar från henne själv att hon var feminist. Det gjorde att jag hade stora förhoppningar på att hennes nästa deckare skulle ha ett lika starkt feministiskt tema som den förra. Jag blev inte besviken.

I Två gånger är en vana utspelar sig handlingen, som brukligt i Rudbergs romaner, i överklassmiljö. Denna gång är det en man som misshandlas på ett företag där strikt konservativa normer råder. Ett motiv verkar vara att den misshandlade mannen vill gå mot strömmen och vara pappaledig, samt låta sina döttrar ta del i företaget. Åklagarsekreteraren Marianne Jidhoff och hennes kollegor kopplas in på fallet. Samtidigt får vi följa en av delägarnas hustru, som blir brutalt slagen av sin man. Hon förbereder flykt från hemmet.

Det är kanske inte själva deckarhistorien som är det som driver storyn framåt, snarare de gripande människoödena. Rudberg ger en känga till de konservativa krafter som finns i överklassen och bara det gör henne värd att läsas. Jag tycker också om hennes huvudpersoner, speciellt Marianne Jidhoff, den 55-åriga änkan som får bära rollen som deckarhjältinna. Två gånger är en vana är en av de bästa svenska deckarna jag läst i år (och jag har läst många!).

Läs mer: Norstedts, Adlibris, Bokus, Bokhora, Dagens Bok

Intervju med Denise Rudberg i Hemmets Journal.

Här kan du hitta vad andra bloggare skriver om Två gånger är en vana av Denise Rudberg