Kvotering. Det är det värsta ord en liberal vet. I alla fall om jag lyssnar till mina högerliberala bekanta. Så fort man antyder något som av bara den mest illvillige skulle kunna tolka som kvotering, så skriker man högt och ljudligt att det alltid är av ondo.
Jag gillar inte heller kvotering, men anser att det finns värre saker här i världen. Därmed inte sagt att man inte ska motarbeta det. Jag tror att det är lagförslag om kvotering i bolagsstyrelser som ligger till grund för detta bottenlösa hat. Jag tycker att ett sådant förslag är dumt, men kanske inte så dumt som den mest högljudda kvoteringshatarskara. Min åsikt är att man bör reglera så lite som möjligt och hälften kvinnor i bolagsstyrelser skulle inte vara den största feministiska segern. Med andra ord, mycket väsen för, i princip, ingenting. Alltså är jag emot.
Men med det sagt vill jag fortsätta med att säga att vi inte lever i ett helt jämställt land. Vi har mycket kvar att jobba med. Därför kan det vara på sin plats att påpeka att fler män än kvinnor är VD, fler män än kvinnor har varit statsministrar i Sverige och fler män än kvinnor får nobelpris. Ett sådant påpekande är inte ett förslag om kvotering.
Av Berit Ås fem härkartekniker är det en som används flitigt av antifeminister och det är det som kallas dubbel bestraffning, eller Damn if you do, damn if you don’t. Exempel: Jag påpekar på Twitter att inga kvinnor fått nobelpriset i år än (det var före igår). Jag får till svar att jag inte bara ska sitta och tycka att det är fel, utan vara konstruktiv och föreslå kvinnor om jag nu ansåg att kvinnor borde få priset. Jag gör så och vad händer? Jo, jag blir anklagad för att anse mig bättre än Svenska Akademien på att utse pristagare. Dessutom tror Camilla Lindberg, som skrivit artikeln jag länkade till, att jag vill kvotera nobelpriset. Det verkar som att hon inte kan läsa, eftersom jag skriver flera gånger att så inte är fallet. Med andra ord får man inte påpeka att det kanske finns vissa missförhållanden som gör att kvinnor inte får priset utan att anse sig bättre än Svenska Akademien och förespråka kvotering.
Det finns andra lösningar på problemet (om man nu, som jag, anser att det är ett problem). Bara att få upp ögonen på att man själv kanske föredrar ett visst kön till ett visst uppdrag eller pris, kan lösa en hel del. Genom att fundera på varför man bara har manliga chefer på ett företag, kanske man hittar lösningen. Att tänka utanför lådan kan göra att man hittar en kvinna till ett uppdrag, som man tidigare trott var en omöjlighet.
Att tänka att en kvinna borde få nobelpriset i år, kan vara ett sätt för Svenska Akademien att faktiskt hitta många kvinnor som borde få det. Kanske väljer man ändå att ge det till en man, för könet är ju trots allt inte det viktigaste, men man har med ett sådant tankesätt fått med fler kvinnor i matchen. Jag vet inte hur de tänker och jag är inte den som ska tala om för dem hur de utser pristagare, men att som litteraturbloggare föreslå sina favoritförfattarinnor, tycker jag är en högst rimlig sak att göra. Det är inte att föreslå att de ska ägna sig åt kvotering.
Nawal El Saadawi är en person som ibland nämnts i samband med nobelpriset och i och med att Imamens fall har ett tydligt feministiskt budskap var jag såklart intresserad av att läsa den.
