The country under my skin är Gioconda Bellis självbiografi. Hon är en välrenommerad nicaraguansk poet och hon har även skrivit flera romaner. Men den här boken handlar om politik och Bellis engagemang i gerillarörelsen Sandinista.

Belli kommer från en bättre bemedlad familj i Nicaraguas huvudstad Managua. Hon blir tidigt politiskt engagerad socialist och ansluter sig till Sandinista, vars mål är att störta diktatorn Somoza. Belli smugglar vapen och planerar aktioner och det går så långt att hon måste fly landet för att slippa fängelse. Parallellt med sitt politiska liv har hon ett vanligt liv som hustru och mor till två barn. I exilen i Costa Rica gifter hon om sig och får ytterligare ett barn och är lika engagerad för frihet i sitt hemland. 1979 kan hon återvända. Men tillvaron blir inte så enkel som hon drömt om. Hon fortsätter att arbeta politiskt och står inför stora utmaningar. När Reagan tar över makten i USA dras allt finansiellt stöd in. Dessutom, skulle det visa sig, stödde USA Contras, en militär rörelse som arbetade för att få bort Sandinista från makten. Belli menar i boken att det var nybörjarmisstag som gjorde att Sandinistas styre inte blev så bra som det kunde blivit samt att USA:s indragna stöd var näst intill avgörande. I mitten av åttiotalet lämnar Belli politiken och gifter sig med en amerikansk journalist. Med stor sorg ser hon Sandinista förlora valet 1990, men hon ser med gläde att det äntligen kan bli fred i landet.

Det var oerhört intressant att läsa en bok från den här sidan. Jag är inte själv socialist men visste å andra sidan inte mycket om Nicaragua före jag läste boken. Därför kunde jag läsa den någorlunda förutsättningslöst. När Belli bland annat reste till Sovjetunionen för att studera andra socialistiska länder, trodde jag att hon skulle vända politiskt. Det gjorde hon inte. Jag kände att jag var tvungen att titta på Freedomhouse hur Nicaragua ligger till som land. Det är delvis fritt och har så varit, även under Somoza. Det blev bättre efter att Sandinista förlorade valet 1990 och har långsamt blivit sämre sedan Sandinista åter kom till makten 2006. Så det finns anledning att inte blint tro på Bellis skönmålning. Och för så många andra ofria stater i området är inte allt USA:s fel, även om det finns all anledning att skylla ganska mycket på dem i det här fallet.

Läs mer: Adlibris, Bokus