Nu är ett nytt nummer av Magasinet Neo ute. Jag recenserar feministiska böcker där i varje nummer och i det här numret kan ni läsa om en biografi av Kerstin Hesselgren och Sofi Oksanens När duvorna försvann. Köp om ni inte redan prenumererar!
jul 12
Gunnarson, Anna Charlotta; Gabriela Stjärna och fienden; 2008
Anna Charlotta Gunnarson är inte bara rolig, hon kan skriva barnböcker också. Hon rekommenderade mig på twitter att läsa de ungdomsdeckare hon skrivit, men de fanns inte inne på biblioteket så jag började med Gabriela Stjärna och fienden och lånade även Gabriela Stjärna och tjuven.
Gabriela är lite som jag var när jag gick i skolan; självsäker och understödd av sina bästa vänner. Samtidigt har hon ett gott hjärta och ett samvete. William är den nya killen i klassen som rubbar hennes cirklar. Han är, liksom hon, bra på brännboll och kan få klassen att jubla på roliga timmen. Garbiela måste sätta stopp för honom och trots att han verkar gilla henne så sprider hon ut att han är en lögnare. Och ljuger måste han ju göra eftersom han påstår att hans mamma är från Uruguay och heter Marta, när hon egentligen är ljushårig och heter Karin. Och vem är egentligen hans mystiska pappa från Danmark som han inte pratar om?
Gabriela Stjärna och fienden är en bok om känslor, vänskap och att vara annorlunda. Gabriela är den som står för normen och som till en början är negativt inställd till det annorlunda, en roll som pojkar ofta får ha i barnlitteraturen. William är den annorlunda och mer känsliga. Det är inte en bok där allt är tvärtom, men den ger utrymme för andra personlighetstyper än de mest traditionella. Jag kunde inte annat än älska boken, också för att jag var lite som Gabriela själv när jag gick i skolan.
jul 11
Dagens biblioteksskörd
Jag har varit på Stockholms Stadsbibliotek igen, men denna gången ensam. Var ska jag börja? Har redan läst några sidor i Bastarden från Istanbul och tänkte också kika lite i Anna Charlotta Gunnarssons barnböcker. Tror bestämt att det blir tidigt i säng ikväll. Resten av familjen sover redan. Vi vuxna är lite krassliga och den lille borde sovit för länge sedan, men somnade nyss.
jul 11
Män som hatar kvinnor som idrottar del två
Igår skrev jag om det underliga i att vissa män känner sig provocerade av kvinnor som spelar fotboll. Idag har följande bild delats på sociala medier och jag gråter nästan. Sådan fruktansvärd kvinnosyn och inte bara det, de väljer att skylta offentligt med den också. Idag känns det som att det är långt kvar till jämställdhet i det här landet.
Men som om detta inte skulle vara nog så finns det män i andra länder som är lika goda kålsupare. De är förbannade på att segrarinnan i Wimbeldon, Marion Bartoli, är för ful. Ja, ni läste rätt. Och som svar på ”kritiken” hon fick av en sportkommentator på BBC lär hon ha svarat att hon aldrig drömt om att bli modell, däremot om att vinna Wimbeldon. Skarp tjej, men fy sjutton för män som tycker sig ha rätten att kritisera hennes utseende. Många inte alltför vackra män har vunnit Wimbeldon genom tiderna. Bör vi prata om det?
Läs här vad idioter på twitter har sagt om Marion Bartoli.
Kvinnor är inte lika mycket värda i sporthistorien har vi också fått veta de senaste dagarna. Vem har inte hört att det var 77 år sedan sist en britt van Wimbeldon. Det var 36 år sedan. Men Virginia Wade som vann 1977 var ju kvinna, så det räknas inte. Samma sak kan vi se i sällskapsspelet Trivial Pursuit. Fråga: Vem vann Wimbeldon 1988? Svar: Stefan Edberg. Men Steffi Graf vann också. Någon som är förvånad?
UPPDATERAT
jul 10
Vad är det som är så provocerande med kvinnor som spelar fotboll?
Idag blev jag återigen uppmärksammad på att (vissa) män känner sig så oerhört provocerade av kvinnor som spelar fotboll. Det var instagram-kontot Kvinnohat som påminde mig om hur just hatet bubblar under ytan och ger sig till känna när vissa män får frågan om de kommer att titta på damer som spelar fotboll.
Joakim från Onsala uttalar sig i en medborgarpanel i en tidning: ”Jag gillar inte damfotboll. Det är som V75 fast med kossor.” Det är så fruktansvärt med damfotboll så att Joakim måste jämföra kvinnorna som spelar med kossor.
I mitt kommentarsfält har flera män argumenterat för behovet att särskilja på fotboll utövat av män (fotboll) och utövat av kvinnor (damfotboll) för att det är så enormt stor skillnad och för att man (män) inte ska få en chock när de inser att det är kvinnor och inte män som spelar när de ser fram emot en spännande VM-match. Som om fotbollsfans inte har koll på stora turneringar.
Jag har också fått ett seriöst förslag från en påstådd seriös fotbolls-älskare som tycker att kvinnor borde spela på halva planen för att det ska bli spännande. Mer träningstid tror jag är ett bättre koncept, men vi kan ju fortsätta förminska kvinnligt idrottande om vi hellre vill det.
Det är betydligt lägre klass på allsvenskan i fotboll än på Champions League. Ändå springer folk på matcher hela tiden. Det är ingen som förespråkar att vi ska kalla det för Sverigefotboll för att skilja ut från bättre spel med högre klass.
Varför är det så provocerande att kvinnor spelar fotboll? Kvinnor får göra en massa andra saker utan att män lägger sig i. Spela tennis, simma och åka skidor. Det sistnämnda inte ens i sexiga kläder. Men fotboll? Nej, då är det stopp. Då är de fula långsamma kossor som är så ointressanta att titta på och de som påstår sig göra det är bara politiskt korrekta töntar.
Kvinnor är lika bra fotbollsfans som män nuförtiden. Är det därför vissa män känner sig tvingade av att trycka ner de kvinnor som spelar. Liksom det sista de kan slå emot innan kvinnor tar över alla manliga sfärer?
UPPDATERAT
Det är tydligen Gert Fylking som är förlagan till jämförelsen med V75 och kossor.
jul 07
Baingana, Doreen; Tropiska fiskar; 2005
Det fantastiska bokförlaget Tranan gav ut Tropiska fiskar 2013 och det är Doreen Bainganas debut. Romanen är egentligen en samling sammanlänkande noveller och den följer tre systrars liv i Uganda.
Rosa, Patti och Christine bor i Entebbe i Uganda och vi får följa deras liv ur olika synvinklar. Samtidigt är det en berättelse om Ugandas historia; kolonialtiden, Idi Amins skräckvälde och livet efter Amin. VI får även följa Christines utvandring till USA samt återkomst till Uganda. Det handlar om svarta och vita, fattiga och rika samt om ett land i förändring där människors levnadsvillkor förbättras och inte minst kvinnornas ställning förändras till det bättre. Aids och dess offer får vi också ta del av.
Jag tyckte mycket om boken. Det är precis en sådan här bok jag vill läsa när jag läser från länder jag inte vet så mycket om. Bäst tyckte jag om novellen Tropiska fiskar som handlar om Christine och hennes förhållande med en vit man, en man som var rik i Uganda, men som Christine anar inte är vatten värd hemma i England. Den tar upp sex och kärlek och ömsesidigt utnyttjande samt andra människors fördomar och elaka handlanden. Men den starkaste berättelsen är ändå Rosas brev till David, mannen som smittade henne med hiv. Jag rekommenderar boken varmt och jag hoppas få läsa mer av Doreen Baingana.
Läs mer: Adlibris, Bokus, SvD, och dagarna går…
jul 07
Piñeiro, Claudia; Torsdagsänkorna; 2005
2012 gav förlaget Leopard ut den argentinska författaren Claudia Piñeiros bok Torsdagsänkorna. Den blev oerhört omtyckt i Argentina när de kom och idag finns den översatt till flera språk. Författaren besökte Bok- och Biblioteksmässan förra året.
Det är slutet av 2001 och tre män hittats döda i en pool i ett gated community i Buenos Aires. Vi får sedan veta vad som lett fram till dessa tragiska dödsfall. Vi får följa flera bättre bemedlade familjer som har haft tillräckligt god ekonomi att de kunnat köpa sig ett vackert hus i det låsta området omgärdat av vakter. Men bakom den vackra fasaden börjar någonting hända. En efter en drabbas av Argentinas sjunkande ekonomi och flera får allt svårare att upprätthålla den fina fasaden för sina grannar. Torsdagsänkorna syftar på den namn männens fruar fått för att de varje torsdag måste hitta på något tillsammans eftersom deras män träffas. Det är en torsdag som tre av dem kommer att dö.
Torsdagsänkorna är så mycket mer än en deckare. Det är en bok om människors sökande efter trygghet. De vill leva avskiljt med vakter och de vill vara som sina grannar och smälta in. Det inte någon skönmålning av klasskillnader, utan snarare tvärtom. Dessutom ger boken inte en vacker bild av hemmafruar. Det är mäklaren Virginia som står i centrum. Trots alla rådande normer så försörjer hon sin arbetslöse man och deras son, men det talas det såklart inte högt om. Jag älskade människoporträtten och författarens måla upp samhälle i förfall, illustrerat i det lilla samhället i samhället. Det var en spännande bok som jag mer eller mindre sträckläste.
Läs mer: Adlibris, Bokus, Sveriges Radio, TinaO, Bokföring enligt Monika
jul 06
Hemma från Almedalen!
Det blev lite stressigt innan jag åkte så jag aviserade inte min frånvaro. Nu är jag hemma från Almedalen och det har nästan bara varit jobb och fritiden har bestått i att äta gott med mina kollegor på kvällarna. Lite rosévinsmingel hann jag med, men det har lite mist sin charm. Och så hann jag med lite intressanta seminarium. På resan dit och hem läste jag ut två böcker.
Det är roligt att jobba i Almedalen och det är fart och fläkt i en intensiv dag, men när politikbaksmällan la sig över Visby i morse kändes det konstigt att det är två partier kvar. Dags för ett nytt upplägg kanske?
Vistelsen bjöd på vackra vyer…
…och många mysiga gränder.
Jobb, jobb, jobb i Almedalen. Jag slapp dock blåsa ballonger.
Jag var inte så partysugen trots att barnet mitt var hemma. Det märks att jag nu är 36 och inte 20.
Nu väntar semester i fem långa veckor.
jul 03
Uri, Helene; Kjerringer; 2011
Helene Uris bok om kärringarna som vill hämnas på män gavs ut i Norge 2011 och kom ut på svenska i år på Norstedts förlag. Jag fick mitt ex av min moster som hade den på norska. På svenska heter boken Kärringar.
Ella, Celeste, Frøydis och Jenna träffas på en kvällskurs i latin. De upptäcker att de har något gemensamt. De har alla blivit svikna av män som fått något på deras bekostnad. De bestämmer sig för att hämnas. I början är hämndaktionerna mycket harmlösa och syftar till att låta en kvinna vinna i en företagstävling och ge en gammal dam en plats på ålderdomshem. Sedan blir aktionerna allt tuffare och det handlar då om hämnd på män som förgripit sig på kvinnor.
Ett tag trodde jag aldrig att jag skulle komma igenom boken, men sedan tyckte jag att det blev lite kul. Min moster varnade mig för att den inte var så bra och det var det väl inte heller, men på slutet hade jag faktiskt behållning av den. Jag kan inte låta bli att jämföra lite med En horndjävuls liv och lustar (Fay Weldon 1983) och Män kan inte våldtas (Märta Tikkanen 1975), men det här är inte på samma nivå vad gäller hämndens utformning eller huvudpersonernas besatthet. Kärringar är en gullig bok och den är också skriven i en annan tid, då situationen för kvinnor tack och lov har blivit bättre.
jul 02
Tematrio v 27 – Amerikanska böcker
Många av de böcker jag recenserar här är amerikanska och veckans utmaning från Lyran är därför inte så svår för mig. Men jag passar på att göra reklam för den feministiska litteraturkanonen som jag tog fram i våras med bland andra Ebba Witt-Brattström. Om någon nu mot förmodan att missat det, men upprepning är a och o i sådana här sammanhang 🙂
Rädd att flyga av Erica Jong: Den är mytomspunnen (i alla fall för den som läst Berts dagbok och fått veta att den inte handlar om flygplan, utan om S E X!) och det är lätt att få för sig att det bara en en bok om utlevande sex. Det är mycket mer en så, det är ett feministiskt manifest.
Purpurfärgen av Alice Walker: Black feminism är en viktig del av feminismen och det är en tidig gren som uppmärksammat intersektionalitet. När de vita feministerna bara riktade in sig på hemmafrusystemet, arbetade de svarta kvinnorna men var minst lika förtryckta. Purpurfärgen berättar en del av de svarta kvinnornas historia i USA.
Den gula tapeten av Charlotte Perkins Gilman: Den här novellen från 1890 hade jag inte läst före vi utsåg kanonen och jag blev inte besviken när jag gjorde det. En kort och kärnfull novell om hur instängt livet kan vara i ett äktenskap och hur läkare och andra auktoriteter ser kvinnor som mindre vetande varelser och därför ställer fel diagnoser.
