jul 18
Jag har semester och har det hur bra som helst. Om någon undrar. Just nu befinner jag mig i mina hemtrakter.
Jag har badat på Svalnäs. Där är alla. Och där är det varmt i vattnet.
Det är inte direkt ligga på en handduk och läsa som gäller nuförtiden. Den här lilla krabaten bestämmer.
På Läckö har vi spelat boll med pappa. Nu i dubbel uppsättning badkläder för säkerhets skull.
Läckö <3 Var inte inne och såg någon utställning i år. Någon var väldigt arg och ville bråka istället.
jul 17
Elif Shafak är inte helt okontroversiell i sitt hemland Turkiet och i boken Bastarden från Istanbul berör hon det mycket känsliga ämnet folkmordet på armenierna. Boken är utgiven på förlaget 2244, som ger ut böcker från Svarta havs-regionen.
Asya och Armanoush är styvkusiner. Asya är uppvuxen i Istanbul hos sin mor, sina mostrar och mormor. Armanoush eller Amy som hon också kallas, är uppvuxen i Arizona och San Fransisco och hon har en armenisk far, amerikansk mor och turkisk styvfar. En dag bestämmer sig Armanoush sig för att söka sina rötter i Turkiet och åker hem till sin styvfars släktingar, utan att tala om för sina föräldrar var hon är. Det blir en resa som förändrar både hennes och kusinen Asyas liv.
Bastarden från Istanbul är en bok om att leva med sitt förflutna alternativt att välja att leva utan att veta. Det är också en berättelse om att ifrågasätta de värden man har fått med sig med modersmjölken. Shafak blandar också in magisk realism i form djinner som får tala med sierskan och Asyas moster Banu. Genom dessa får vi veta vad som hänt Armanoushs förfäder. Jag tyckte att boken var helt fantastisk bra, och faktiskt en av de bästa jag läst i år. Vid sidan av att ha fått den äran att läsa en så fängslande berättelse, har jag fått lära mig mycket om Turkiets och armeniernas historia.
jul 16
Familjesommaridyll anno 1982. Jag hade bikini trots bara fem år. Mycket oklart varför.
UPPDATERAT
Bilden är tagen i Kullsvik, Kullavik, där en stor del av min släkt på pappas sida bor eller har bott.
jul 16
Jag har semester och jag är hemma hos mamma och pappa i Lidköping. Nu jagar jag inte så mycket kultur, men det blev en tur till Lidköpings nya bibliotek.
Här står jag utanför det nybyggda biblioteket som ligger i gamla Försäkringskassans lokaler på Stenportsgatan, mitt emot NLT.
Jag fick skaffa mig ett nytt lånekort. Det såg likadant ut som för femton år sedan, då jag senast lånade något här.
Lidköpingsdottern Anna Charlotta Gunnarson fanns väl representerad på bibliotekets barnavdelning. Jag lånade tre av hennes ungdomsdeckare. Den första jag läst var mycket bra! Recension kommer.
Hugo leker med den installation som numer finns utanför biblioteket och Folkets Bio. Det såg mycket trevligt ut och Hugo ville aldrig gå därifrån!
Nu tar jag det bara lugnt hemma och föräldrarna och läser mina lånade böcker. Idag har jag till och med läst lite på stranden på Villabadet. Underbart med sommar och semester!
jul 15
Gabriela Stjärna och tjuven är den andra delen i Anna Charlotta Gunnarssons böcker om Gabriela. Den första heter Gabriela Stjärna och fienden.
Gabriela är nu tio år och ihop med William, den störiga killen från den första boken. När alla i klassen ska prata om ett resminne får Gabriela, som älskar att prata inför klassen, kalla fötter. Nelly, som pratade precis före henne, pratade om Tibet och hon har även varit i New York. Gabrielas resa till Halden kändes så fjuttig i jämförelse. På Nellys födelsedagskalas någon vecka senare är det någon som knycker hennes fina groda hon köpt i New York. Gabrielas bästa kompis Mikaela får skulden. Gabriela klarar inte av att trösta henne. Allt känns bara jobbigt och konstigt och det dåliga samvetet gnager hela tiden. Vem är det egentligen som knyckt Nellys groda?
Känslor står i centrum i böckerna om Gabriela och i den här andra boken så blir det djupare och mer känslosamt. Nu är det avundsjuka som står i centrum och Gabriela gör en resa där hon får fundera vad som egentligen är viktigt i livet. Återigen så är det hon, tjejen, som får stå för den nyckfulla och irrationella sidan och William, killen, får stå för förnuftet och är den som tar ansvar. Det är mycket befriande att det inte är tvärt om, som i så många andra böcker. Jag älskade den första boken och den här boken tycker jag faktiskt är ännu bättre. Jag grät så tårarna sprutade när jag läste bokens upplösning och det är såklart ett mycket bra betyg. Jag längtar efter att få sätta boken i händerna på Hugo, men det dröjer väl sisådär en sju åtta år.
jul 14
Maria Langs (Dagmar Lange) första deckare heter Mördaren ljuger inte ensam och efter den kom hon troget ut med en deckare varje år fram till 1990. Hon dog 1991. Norstedts ger ut några av hennes böcker på nytt, bland annat den här. Dagmar Langes engagemang i kvinnofrågan är tydlig i hennes deckare och små hintar om kvinnans ställning smyger sig in här och var. Den här första deckaren tycker jag är mycket intressant och för att kunna diskutera den fullt ut måste jag antyda hur den slutar. Spoilervarning på sista stycket!
VI får möta Puck för första gången och nu är hon ute med sin nya pojkvän Eje och hans kompisar på en ö utanför den idylliska staden Skoga. Den vackraste och populäraste tjejen i gänget, Marianne, blir mördad och det måste vara någon på ön som gjort det. Ejes kompis Christer Wijk kommer för att lösa mysteriet.
Spoilervarning från och med nu!
Den här första deckare var extra rolig att läsa eftersom det var just den första. Det finns mycket att säga om storyn i sig och att den inte håller idag osv, men jag läste inte boken för att det skulle vara en klockren deckargåta, utan för att det är ett tidsdokument. Trots att de är tillsammans och har sex med varandra till höger och vänster, finns den dåvarande moralen kvar officiellt. Det går exempelvis inte an att dela rum som par om man inte är gifta. Det mest fantastiska i den här boken är att Lang kommer in på det heta ämnet homosexualitet. Hon är, genom huvudpersonen Pucks ögon, inte helt fördömande, utan problematiserar det faktum att det finns kärlek som anses fel. I övrigt är det en mycket klassisk deckargåta som liknar Agatha Christies Tio små negerpojkar. Bra bok skulle jag säga, även om det är lite märkligt att de stannar kvar på ön där folk verkar bli mördade en efter en.
Läs mer: Adlibris, Bokus, enligt O, Dagens bok
Boken har blivit film i år med bland andra Tuva Novotny (Puck), Ola Rapache (Christer Wijk) och Linus Wahlgren (Eje) i rollerna. Läs recensioner: Expressen, GP, SvD
jul 13
Är kvinnolitteraturen från sjuttiotalet bortglömd? Eller är det klassiker som vi borde läsa även idag? I Bland hondjävlar och bitterfittor – kvinnokamp i litteraturen går Maria Ehrenberg igenom de stora verken av kvinnor från den andra vågens feminism; Erica Jongs Rädd att flyga, Marilyn Frenchs Kvinnorummet och svenska klassiker av Inger Alfvén och Kerstin Thorvall. Maria Ehrenberg är fil doktor i litteraturvetenskap och avdelningschef på Regionbiblioteket i Halland.
Nej, kvinnolitteraturen är knappast bortglömd. Många av böckerna som Ehrenberg analyserar har kommit i nytryck de senaste åren. Men de är främst ihågkomna som feministisk kamplitteratur. Ehrenberg menar att de istället borde få status som utvecklingsromaner och likställas med de samtida manliga generationsromanerna. Suzanne Brøggers Creme Fraishe och Erika Jongs Rädd att flyga påminner exempelvis om Ulf Lundells Jack. De är alla skrivna i jagform och handlingen ligger mycket nära författarens eget liv och upplevelser. Men det är Jack som har fått status som generationsroman. De andra har fått stå för det kvinnliga undantaget.
Temat för många av sjuttiotalsromanerna är kvinnor som har gjort upp med samhällets normer. De har kämpat för rätten att få arbeta och rätten till sin egen sexualitet. Ofta stod äktenskapet i centrum. Kvinnorna var fångade i det och männen levde fria liv med älskarinnor vid sidan om. Det är exempelvis huvudtemat i Kvinnorummet. Sexualiteten är ett annat återkommande motiv, mest radikalt hos Brøgger och Jong.
Men kvinnorörelsen var inte homogen. Kerstin Thorvall tillhörde dem som stod vid sidan. Eller placerades där. Hon ansågs inte politisk nog, vilket Ehrenberg ser som ett misstag. Det mest förbjudna från 1976 ansågs länge för personlig för att även kunna räknas som politisk. Ehrenberg menar att kvinnorörelsen på sjuttiotalet därmed missade Thorvalls feministiska poänger. Huvudpersonen Anna reflekterar över orättvisor och hennes tankar om hur en kvinna bör vara är samhällskritik.
Ehrenberg har en god poäng i att det är viktigt att uppvärdera böcker det vi hittills kallat kvinnokampslitteratur till utvecklingsromaner. Kvinnors liv är inte undantag utan en lika självklar del av vårt samhälle som mäns liv. Att inte kalla dem utvecklingsromaner är att befästa mannen som norm.
Samtidigt är det konstigt att Ehrenberg ser såg negativt på samtidslitteraturen. Enligt henne förväntas kvinnor idag läsa chick lit och heminredning. Det känns som en grov generalisering och tar hon tar inte hänsyn till de många bokbloggar som finns och där de som skriver oftast är kvinnor som läser betydligt mer varierat. Lyfter man blicken utanför Sverige och USA så finns det många författare som skriver om kvinnors frigörelse runt om i världen idag. Chimamanda Ngozie Adiche från Nigeria är en och Assia Djebar och Nawal el Saadawi från Algeriet respektive Egypten är två andra. Därmed inte sagt att utvecklingsromanerna skrivna av kvinnor på sjuttiotalet, bör glömmas bort. Bland hondjävlar och bitterfittor är en bra påminnelse som lockar till läsning av flera gamla klassiker.
jul 12
Jag och min familj har varit uppe i Norrland på släktträff. Vi har varit i Örnsköldsviks kommun, både vid kusten (Långroudden och Skeppsmaln), inåt landet (Bredbyn och gamla Anundsjö kommun) och inne i Ö-vik (systemet).
Såhär vackert är det under sommarnatten vid Bottenviken. En natt som aldrig blir helt mörk, trots det långa avståndet till Polcirkeln.
Jag och Andreas utforskar ”gambron”, en bro som slutade användas när den nya vägen till Bredbyn byggdes.
Gambron.
Nybygge inne i centrala Ö-vik. Det blir förmodligen finare än det ser ut nu. Med tanke på den vackra utsikten över Bottenviken så blir det nog lite Hammarby Sjösgtads-feeling.
Surströmmingsmuseum – bara i Norrland.
Och så till det kanske något mer kvinnorelaterade. Det här är Anundsjöpigan. Modellen vann en tävling 1969 och blev Anundsjös symbol. Förlagan är Brita Kajsa Karlsdotter, modern till den så kallade Anundsjösömmen. När hon blev änka broderade hon och hittade på egna mönster och stygn. Hon prydde sina alster med ÄRTHG – ÄRan TillHör Gud.
Min svärmor behärskade Anundsjösömmen. Här är en vetekudde hon sydde till mig för ett par år sedan.
Och mina vänner – glöm inte att knipa! #snippgympa
jul 12
Veckans fråga på Annikas litteratur- och kulturblogg:
Känner du till en karaktär i en bok som har fått ett annat namn i filmatiseringen av densamma? Vad tycker du i så fall om det?
Först tänkte jag, nej verkligen inte, och tänkte inte svara den här veckan. Jag frågade min man och precis när jag formulerade frågan som kom jag på det! I filmen Sound of Music har barnen andra namn än i boken. Varför vet jag inte eftersom de har österrikiska namn i filmen också, så det handlar inte om någon slags amerikansk anpassning.
Jag såg filmen först och älskade den. Jag var nog precis tonåring. Mamma gav mig boken och jag såg fram emot att läsa den. Det gick inte. Jag kunde inte hålla isär vem som var vem.
jul 12
Nu är ett nytt nummer av Magasinet Neo ute. Jag recenserar feministiska böcker där i varje nummer och i det här numret kan ni läsa om en biografi av Kerstin Hesselgren och Sofi Oksanens När duvorna försvann. Köp om ni inte redan prenumererar!
