Recension: Parrella, Valeria; Väntrum; 2008

VäntrumJag fick många bra tips på italiensk litteratur när jag efterfrågade det inför min EU-läsning. Valeria Perrellas Väntrum var en av dem och jag såg fram emot läsning. Författaren är född 1974 och är från Neapel, där boken också utspelar sig.

Maria är 42 år gammal och gravid, utan att vara i förhållande med pappan. Hon hade inte riktigt räknat med att livet skulle bli på det sättet, men såg fram emot att bli mamma efter nio månader. När det är tre månader kvar av graviditeten föds barnet, en flicka som får namnet Irene. Det är osäkert om hon kommer att överleva. Maria blir fullkomligt tagen på sängen över situationen och vet inte ur hon ska hantera allt. Hon går till sjukhuset varje dag, men hon känner inga moderskänslor till en början. Hon tampas med läkare och försöker få besked, men kan inte acceptera att ingen vet något. Livet går trots allt vidare, för Irenes skull.

Jag har skrivit en del om missfall och ofrivillig barnlöshet för att jag har erfarenhet av det, men prematura barn och turerna kring det är också något som vi borde prata mer om. Bokens Maria kan inte hantera att hon inte förstår vad som sker. Barn ska födas efter nio månader, något annat finns inte i hennes värld. Jag struntar i om jag spoilar, för alla föräldrar som funderar på att läsa boken vet jag vill veta att Irene överlever. Det gör hon. Så jag tycker att alla ska läsa Väntrum. Du kanske får ett prematurt barn själv eller så har du säkert någon vän som har gått igenom eller kommer att gå igenom det.

Men det är inte bara ämnet som berör utan språket är fantastiskt och trots att det egentligen inte händer så mycket i boken så var det är bra flyt och jag sträckläste boken på bara några timmar. Tack alla som tipsade mig om Parrella!

Läs mer: Adlibris, Bokus

En erfarenhet rikare – missfall

Ni som följt mig länge på bloggen eller känner mig personligen vet att jag och min man drömmer om att få ett syskon till vår son. Strax före jul såg drömmen ut att bli verklighet. Efter otaliga ivf:er blev det äntligen ett plus på stickan. Förra veckan var vi på ultraljud för att se ett litet hjärta ticka. Men det gjorde inte det. Chockade och ledsna åkte vi hem och kramade hårt om det barn vi har. I förrgår kom det som skulle kunna blivit ett barn ut.

Det är mycket vanligt att få ett tidigt missfall och de allra flesta missfall sker i vecka 6-7 då hjärtat ska börja slå. Det kan dock dröja innan man börjar blöda. Hade jag inte gjort ett ultraljud hade jag fått en chock då blodet flödade och det kändes som en otrolig lättnad att jag visste. Det var bra att inte få allt på en gång. Först besked, sedan deala med blod. En del av mig tycker att alla borde gå och kolla upp i vecka sju om ett hjärta slår, men jag inser att det skulle skapa mycket olycka. Alla vet ju inte när de blev gravida. Det går att vara tvärsäker, men ändå ha fel. Kommer man då dit i vecka 7 och inget hjärta tickar, kan det ju vara så att man bara är i vecka 4 och mycket onödig nervositet och oro har skapats.

Vad jag däremot är säker på är att vi måste prata om missfall, om ivf och om ofrivillig barnlöshet. Anna Kinberg Batra tog upp det i Skavlan i fredags, vilket var mycket bra och andra har också pratat om det. Jag har valt att vara öppen med allt och har till och med sagt till höger och vänster att jag var gravid, redan innan ultraljudet. Hur känns det då att tvingas säga att man har fått missfall? Bara bra. Det är skönt att folk vetat om. Detta gäller såklart inte alla, men de som vill prata om det borde göra det och inte vara så rädda för att andra känner sig obekväma.

Till alla er som vill prata eller lätta er hjärta så finns jag här, på facebook och på mejlen. Förra gången jag skrev om ofrivillig barnlöshet och hopplösheten jag kände efter många misslyckade ivf:er fick jag massor av respons både öppet och per mejl. Jag är glad för att ni hör av er och jag pratar gärna igen och igen. Hugo i sina fjärilsvingar

Jag har ett barn och längtan efter ett till får aldrig bli starkare än kärleken till honom. När jag sa till honom att mamma och pappa är ledsna för att bebisen försvann sa han: Mamma och pappa är glada för att ni har Hugo! Ja, så sant mitt kloka barn.

EU-läsning: Irland

Irlands flaggaEU-läsningen har nu nått Irland, ett land jag tycker att jag borde läst mycket från, men där det var tämligen skralt på titlar här på Feministbiblioteket. Fem nya titlar var målet inom ramen för det hör projektet.

Erfarenheter av Irland som bokland

Ängeln på sjunde trappsteget av Frank McCourt läste jag som alla andra gjorde när den kom och sedan har jag plöjt nästan alla Marian Keyes. Jag har också läst nobelpristagarna Seamus Heaney och Samuel Beckett. Utöver det har det mest blivit irländsk chick lit, vilket sannerligen inte är en bristvara i bokhandlarna. Om jag skulle haft en överskrift till detta inlägg så skulle den har lytt: Irland – inte bara chick lit.

Irländsk litteratur i Feministbiblioteket

Marian Keyes, såklart. Även Cecilia Ahern och Sheila O’Flannigan. Idel chick lit-författare. Jag var som ni förstår tvungen att göra något åt detta.

Nya erfarenheter inför EU-utmaningen 

Jag valde att läsa böcker av lite olika snitt för att få en så bra bredd som möjligt.

Kate O’Brien – Örtagården: En gammal bok (1941) som var så kontroversiell när den kom ut på Irland att den censurerades. För en 2000-talsmänniska var det svårt att förstå. Intressant att läsa, även om den var lite tradig.

Gemma O’Connor – Tid att minnas: En irländsk deckare från 1998. Det var en intressant historia, men en kvinna i huvudrollen som var både offer och hjältinna.

Marian Keyes – Sista chansen: Självklart var jag tvungen att recensera Keyes mest feministiska roman (1999). Chick lit ja, men hon är också feminist.

Anne Enright – Den glömda valsen: Enright har jag läst mycket om och henne bok Sammankomsten har gillats av många bloggare. Jag fick tag på Den glömda valsen (2011) och läste den istället, vilket jag tror var ett litet misstag

Maeve Binchy – Vinter i drömhuset: Binchy var en mycket produktiv författare och har skrivit många kända böcker. Jag valde att läsa den sista boken hon gav ut innan hon dog (2012). Det var en trevlig feelgood-roman.

Nästa EU-land

Nästa EU-land var också något att bita i. Det är Italien och det är precis som Irland ett land jag läst pinsamt lite ifrån. Jag har tjuvstartat med läsningen även där som den uppmärksamme kunnat läsa, så jag återkommer om inte allt för lång tid.

Recension: Binchy, Maeve; Vinter i drömhuset; 2012

Vinter i drömhusetMaeve Binchy var en oerhört produktiv författare och hon gick tyvärr bort 2012. Vinter i drömhuset, som kom på svenska föra året, var hennes sista roman.

Chicky är en driven entreprenör som återvänder från USA och gör om ett gammalt hus till ett fint hotell för gäster som vill ha en lite annorlunda semester. Vi får först följa hennes liv, ett liv som i Irland är byggt på en lögn. Hon är i själva verket inte änka, hennes man dog inte, han ville aldrig gifta sig med henne. Sedan får vi i varje kapitel följa andra personer som jobbar på hotellet eller som är de första gästerna. Däribland var de trevliga läkarna som drömmer om barn, svenske Anders som älskar irländsk folkmusik och Rigger, killen som hamnade snett men får tillbaka sitt liv när han blir Chickys förvaltare.

Vinter i drömhuset visade sig vara en bok att längta till. Även om jag tyckte att jag ville veta lite mer efter varje kapitel så levde berättelsen vidare via de andra personerna. Det var fina personporträtt, underbara miljöbeskrivningar och Maeve Binchy fick mig att längta efter att få se Irland. En perfekt bok för EU-läsningen!

Läs mer: Adlibris, Bokus

”Nej, det är för flickor!”

”Nej, det är för flickor, jag är en pojke!”

Han är bara tre och ett halvt och jag hade trott att det skulle dröja mycket längre innan jag fick höra dessa ord.

Min son har långt hår. Nu har förskolepersonalen hintat att han antigen behöver klippa lugg eller så får vi skaffa hårspänne. Idag på kalas hos en liten flicka fick vi ett hårspänne för att testa om han skulle acceptera det. Det var då han sa att det bara var för flickor. Jag sa såklart att både flickor och pojkar visst kan ha hårspännen och han nöjde sig med det, lät mig sätta på honom det och bar det sedan med stolthet och blev lite rädd varje gång han trodde att det hade trillat av.

Det gick förvånansvärt lätt att avstyra det hela, men jag blev ändå lite irriterad av händelsen. Det som stör mig är ju att jag aldrig skulle kunnat övertyga honom om att killar kan ha hårspännen om det inte var så att bara mina ord räckte. Verkligheten skulle avslöja att jag har fel.

Det skedde samma dag som jag hade kommit på honom med att titta på ett tv-program på Barnkanalen som handlade om vad som bara är för tjejer och vad som bara är för killar. Sensmoralen var att allt är för alla, men tankarna sätter ju ändå igång på de små barnen. Kan saker bara vara för ett av könen? Min son har precis sett ett mönster i vilka som har snippa och vilka som har snopp samt vilka som har livmoder och vilka som inte har (vi läser mycket om hur barn blir till just nu). Jag tror att han är mycket mottaglig för andra saker som är reserverade för det ena eller det andra könet.

Jag har inga bättre idéer än att vi ska stötta våra barn i sina val och hela tiden påpeka att allt är för alla och allt annat är absurt, samt föra en dialog med förskolepersonalen. Jo, det finns en grej till. Sluta att berätta om könsroller för de små barnen! Så länge allt är självklart och ingenting konstigt kan det väl få vara det? Idag kom sonen och sa att hårspännen är för alla. Det gick lätt den här gången och jag önskar att det alltid skulle göra det. Han behöver inte veta att resten av världen tycker annorlunda, i alla fall inte än.

Innan mitt barn är helt förstörd av samhällets normer kommer jag därför att bojkotta alla böcker som handlar om att tjejer eller killar minsann kan. Detta inkluderar Kalle med klänning, Kenta och barbisarna och Vem är söt?. De har alla goda intentioner, men jag vill faktiskt inte sätta griller i huvudet på mitt barn riktigt än.

Hugo med hårspänne

Den enda bild jag har på Hugo med hårspännet. Det döljs av en hårlock.

EU-läsning: Grekland

Greklands flaggaEU-läsningens sjunde land är Grekland. Det tog ganska lång tid innan jag äntligen hittade en grekisk kvinnlig författare översatt till engelska. Till svenska verkar bara Tranans novellsamling finnas och den hade jag redan läst.

Erfarenheter av Grekland som bokland

Utöver ovan nämnda novellsamling har jag mest läst grekisk lyrik. Sapfo såklart, men också de två grekiska nobelpristagarna Georgios Seferis och Odysseus Elytis som inte imponerade nämnvärt på mig. Sedan har jag faktiskt läst Platons Staten (det är inte en av de där böckerna som var kurslitteratur och som jag aldrig läste, utan den läste jag ut just för att kunna skryta om det).

Grekisk litteratur i Feministbiblioteket

Sapfo har såklart en hedersplats. Hon har också en plats i den feministiska litteraturkanonen. Utöver henne har jag sju kvinnliga novellförfattare från Tranans grekiska novellsamling.

Nya erfarenheter inför EU-utmaningen 

Det var sannerligen inte lätt att hitta något den här gången och tänkte nöja mig med dikter av en kvinna som fanns med i 00-tals nummer om unga europeiska förmågor. Men så fann jag en person som kände till vilka grekiska författare som fanns översatta till andra språk och jag hittade en bok som jag tyckte kunde passa.

Ioanna Karystiani – The jasmine isle: Det var något av det tristaste jag har läst på länge, men trots det så kändes det grekiskt med miljöbeskrivningar av vackra öar med vita stränder. Allt jag läser inför den här utmaningen kan helt enkelt inte vara kul, så jag är ändå nöjd med att jag läst den.

Marigo Alexopoulou – Dikter: I 00-tals nummer 17/18 2004 finns många unga europeiska diktare med, bland annat Alexopoulou. Jag googlade henne och fann fler dikter. Jag tyckte om det jag läste och beklagar att lyrik är så svårt att översätta.

Nästa EU-land

Nästa land blev något att bita i. Irland är ett land jag borde läst mycket från, men där jag i princip bara har erfarenhet av chick lit. Jag satte upp som mål att recensera fem irländska böcker eftersom det är ett så pass stort bokland och jag har redan tjuvstartat med läsningen. Jag återkommer således inom kort.

Recension: Karystiani, Ioanna; The jasmine isle; 2006

The jasmine isleJag hittade med hjälp av en läsare några grekiska böcker skrivna av kvinnor som var översatta till engelska till min EU-läsning. Valet föll på Ioanna Karystianis The jasmine isle, som utlovades vara en modern kärlekshistoria berättad som en klassiska grekisk tragedi.

Handlingen utspelar sig från tjugotalet fram till några år efter andra världskriget. I centrum står systrarna Mina och Orsa och deras mamma Mosca. Orsa är kär i en man, men hennes mamma tvingar henne att gifta sig med en annan man och Orsa får se sin kärlek gifta sig en en annan kvinna. Åren går och hon får barn med sin man, men glömmer aldrig sin stora kärlek.

Det är lustigt att vissa böcker bara inte fastnar. Jag läste och läste utan att egentligen läsa. Jag gick tillbaka, men samma sak hände igen. Maken till ointressant och oengagerande bok var det länge sedan jag hade i min hand. Det var inte det att den var på engelska, det var helt enkelt jättetråkigt. Trist men en sådan erfarenhet av litteratur från ett EU-land är ju också en erfarenhet.

Läs mer: Adlibris, Bokus

Recension: Agus, Milena; Onda stenar; 2006

Onda stenarJag hade läst många tråkiga böcker och behövde något riktigt bra. Utan att veta vad jag gav mig in på visade sig Milena Agus bok Onda stenar var just den boken jag sökte. Tyvärr var den alldeles för kort, inte ens 100 sidor.

En kvinna (får vi förmoda) berättar om sin säregna farmor och hennes liv på Sardinien. Farmodern ansågs av många vara galen och när en friare äntligen dök upp tvingade familjen henne att gifta sig. Hon anpassade sig, men hennes onda njurstenar hindrade henne från att få barn. En resa till en kurort på fastlandet skulle förändra hennes liv på många sätt. Hon träffade en man hon aldrig skulle sluta älska och hon kunde äntligen bli gravid. Hon kommer att leva sitt liv med sin man och sin son, men hon kommer aldrig att glömma Den hemkomne, som hon kallar den man hon träffade på fastlandet.

Farmodern var såklart inte galen, men med dåtidens mått mätt så var hon annorlunda. Boken är mycket fin skriven där en människa av idag betraktar sin farmor. Det enda som kan kännas lite konstigt med den berättartekniken är att hon som berättar verkligen vet allt om farmodern, till och med vilket sexliv hon hade med farfadern. Det positiva är att det blir känslosamt och känns nära. Jag älskade boken och mer eller mindre sträckläste den.

Mycket som kommer från Elisabeth Grates Bokförlag är kvalitetslitteratur och jag känner att jag måste läsa fler böcker från dem!

Läs mer: Adlibris, Bokus

Recension: Alexopoulou, Marigo; Dikter; ca 2000-2004

Marigo AlexopoulouDet var sannerligen inte lätt att hitta kvinnliga grekiska författare som var översatta till något språk jag förstår. I 00-tals nummer om unga europeiska poeter (nr 17/18 2004) Marigo Alexopoulou med och jag googlade hennes namn. Här finner du dikten från tidskriften samt fyra till på engelska. Här finns fyra till.

Av de fåtal dikter jag har kunnat ta del av så kan jag se att Alexopoulou skriver vardagliga betraktelser och får det till vackra dikter. Här kommer ett utdrag från min favoritdikt The theme of recognition:

You left me with your glasses,
so many days I look
and think about
your eyes.
I wish I could caress your hair
but I can’t.

(…)

We started chatting
where we had left off.

Nothing had changed
in your words
and your hair
only now in your eyes
there was a stranger.

Det går verkligen att känna smärtan i den dikten. Längtan och kärleken – den obesvarade. Det är såklart inte lätt att få en samlad bild av en författares diktning av bara ett fåtal dikter, men det jag läste tyckte jag om. Så mycket uppgifter om författaren fick jag inte mer än hon är född i Aten 1976 och att hon har läst klassisk filosofi på universitetet i Aten. Hennes avhandling finns att köpa på Bokus (till ett hutlöst pris), men dikterna verkar inte finnas översatta i bokform. Synd, men det är å andra sidan svårt att översätta lyrik.

Marigo Alexopoulous dikter får vara ett litet bidrag till tema Grekland i min EU-läsning.

Recension: Kaminer, Olga & Vladimir; Det totalitära köket; 2006

Det totalitara köketMakarna Olga och Vladimir Kaminer har skrivit en kokbok från det forna östblocket, Det totalitära köket – socialismens kokbok. Vladimir är författare och har gett ut flera böcker och Olga är hans hustru vars bidrag till boken är recepten. Båda två är födda och uppvuxna i Sovjetunionen och har utvandrat till DDR. De bor således nu i det återförenade och demokratiska Tyskland.

Fokus i boken ligger på Vladimirs texter om mat, men eftersom feministbiblioteket är en blogg som uppmärksammar kvinnors författarskap främst, så den här recensioner berör i första hand Olgas insats som receptmakare. Vladimirs texter är roliga och handlar om möten haft haft genom livet med personer från olika delar av Sovjetunionen.

Olga har gjort gedigen research och hennes recept kommer från alla de hörn av Sovjet som Vladimir skriver om. Recepten kommer från Armenien, Vitryssland, Georgien, Ukraina, Azerbajdzjan, Sibirien, Uzbekistan, Lettland, Tartastan och Sydryssland. Jag har ännu inte testat några recept, men har för avsikt att göra det. De flesta ingredienser finns att få tag på och vissa maträtter verkar mycket goda. En del är såklart helt bisarra, exempelvis den armeniska rätten Kololak asjtarakskij. Då uppmanas vi bulta nötkött till en degig massa, lägga den i en form, hälla över konjak och bulta till massan fått en vitaktig färg. Denna massa ska sedan rullas över en kyckling och koka i 40 min. Låter det smaskigt?

Du kommer att skratta mycket men också att förundras över hur gott mycket låter. Jag ska nog ganska snart ge mig på en georgisk Chartjo (en slags köttsoppa med ris). Min enda stora kritik är att recepten inte alltid går hand i hand med Vladimirs texter. En lång text om Azerbajdzjansk kebab gjorde mig riktigt sugen att testa på den rätten, men den återfanns till min förvåning inte bland recepten. Detta förstod jag inte helt poängen med. Sedan undrar jag lite över hur man kan skriva om lettisk kokkonst utan att nämna dill. I övrigt var det lite som Den bruna maten, fast utan bilder. Makarna Kaminer är inga kommunistkramare eller nostalgiker, men de har ändå lyckats göra en kärleksfull hyllning till ett kök som kanske inte har världens bästa rykte.

Läs mer: Adlibris, Bokus