Grazia Deledda var ingen feminist

Grazia DeleddaKort fakta

Född 1871 i Nuoro på Sardinien, död 1936 i Rom.
Debuterade som 15-åring med en novell.
Fick nobelpriset i litteratur 1926.

Vem var Grazia Deledda?

Efter som vi cirklar om nobelpristagarna så vill jag att alla ska presenteras ordentligt. Grazia Deledda var ingen feminist, alltså följer här en lite annorlunda presentation än de jag brukar göra under rubriken Veckans feminist.

Deledda fick nobelpriset 1926 med motiveringen för hennes av hög idealitet burna författarskap, som med plastisk åskådlighet skildrat livet på hennes fäderneö och med djup och värme behandlat allmänt mänskliga problem.

Teman i hennes böcker är ofta ganska vardagliga och det är traditionella könsroller som hon beskriver och vad jag förstår, även förespråkar.

Enligt Madelene som presenterade Deledda för oss i cirkeln är inte hon inte bara bortglömd i Sverige, utan även i hemlandet Italien.

Min erfarenhet av Grazia Deledda

Min läsning kan sammanfattar med ett ord: Sömnpiller. Jag vet inte om jag är så intresserad av att läsa mer av en författare från sekelskiftet som inte ifrågasatte kvinnans ställning i samhället.

Böcker av Grazia Deledda som jag läst och recenserat

Murgrönan 1908

Recension: Deledda, Grazia; Murgrönan; 1908

Grazia DeleddaDen andra boken i bokcirkeln Tretton nobelpristagare är Grazia Deleddas Murgrönan. Deledda är från Sardinien och fick nobelpriset i litteratur 1926. Jag är ledsen om jag berättar lite för mycket om boken och förstör för er som har den framför er, men jag hoppas inte att någon hade tänkt att läsa den.

Murgrönan handlar om Annesa som är fosterbarn i en familj. När boken börjar är hon vuxen och blir lite betuttad i sonen i familjen, Paulu. Den gamle fadern är sjuk och en plåga för resten av familjen och en dag kan den i övrigt så präktiga Annesa inte hålla sig längre, utan kväver honom med en kudde. Alla i familjen misstänks för dådet, utom Annesa, som gömmer sig tills det hela är över och alla har släppts. Och relationen med Paulu? Det var många turer hit och dit och hon blev sårad att han inte prioriterade henne, men jag tror att de fick varandra tillslut.

Jag kan faktiskt inte svära på att min summering ovan stämmer, för jag minns faktiskt inte helt. Det var nog den tråkigaste bok jag läst på länge, i alla fall den tråkigaste i kategorin bok att diskutera med andra. Det märktes att jag inte var ensam i cirkeln att tycka så, utan diskussionerna stod stil mest hela tiden för att folk inte riktigt visst var de skulle säga. Det var mycket katolsk moral och präktighet och det kändes verkligen att Deledda inte var något feministisk eller radikal författare. Nu ser jag fram emot att läsa något mer upplyftande och spännande!

Hjältar dör aldrig. Vila i frid, Klas Ingesson.

Klas Ingesson

Bilden ovan var mitt första möte med Klas Ingesson. Den satt i min brors samlaralbum inför fotbolls-VM i Italien 1990. Jag har sedan fått träffa honom i verkligheten, utanför en liten fotbollsplan i Stenungsund där de alla hade laddat upp inför VM. Jag fick hans autograf (den vet jag tyvärr inte var den finns i nuläget).

Sedan kom VM 94. Jag fick ett brev för några veckor sedan som jag skrivit till mig själv och förutom killar så handlade det brevet om fotboll. Det var mycket stort i mitt liv både när jag var 13 (90) och 17 (94), och är väl i viss mån så fortfarande. Jag träffade Klas igen 1994 på Ullevi när de fd IFK-Göteborgsspelarna även ville fira med göteborgarna.

Även om Klas Ingesson såklart inte visste om att han hade träffat mig, så betyder dessa möte mycket för mig just idag. Jag grät en skvätt morse när jag fick höra om hans död. Det kom inte oväntat, men var inte desto mindre sorgligt.

Jag säger som Sebastian Hallén:

Hjältar dör aldrig. Vila i frid, Klas Ingesson.

Tretton nobelpristagare: Grazia Deledda

Grazia DeleddaDet var oerhört svårt att få tag på Murgrönan av Grazia Deledda som var bok nummer två i bokcirkeln Tretton nobelpristagare. Det visade sig sedan vara oerhört svårt att ta sig igenom den och nästintill omöjligt att diskutera den. Det var inga långa intressanta diskussioner den här gången, utan de flesta kommentarer handlade om att den var seg, konstig eller helt enkelt inte utläst. Någonstans är det ju det här som är så fantastisk med den här utmaningen, för vi får ju läsa saker vi aldrig skulle läst annars.

Jag har skrapat fram tre saker vi diskuterade om boken:

* I jämförelse med Selma Lagerlöf så märks det att böckerna är skriva i olika länder. Kanske är det det katolska och det protestantiska som lyser igenom. Murgrönan präglas av många moraliska diskussioner.

* Allt och alla beskrivs som fula. Det är slitna hus och fula typer. Vi kunde bara hitta en som beskrevs som ”ung och glad till sinnes”.

* Boken har inga sidospår utan är bara en en lång story från början till slut. Detta var lite ovant för många av oss.

Nu följer en recension av Murgrönan och en presentation av Grazia Deledda, även om hon inte var feminist.

Nästa bok är den norska författaren Sigrid Undsets Jenny.

Recension: Nordh, Tove; Tänk på mig; 2014

Mix förlag Tänk på migär ett digitalt bokförlag och jag blev glad över att få erbjudandet att läsa två erotiska noveller. Den första jag läste var Tove Nordhs Tänk på mig.

Tänker på mig är en feministisk erotisk novell om en kvinna som finner lust och blir oerhört kåt av sin egen kropp. Det handlar inte om tankar på män (eller kvinnor), utan bara om hur fantastisk den egna kroppen är och hur mycket du som kvinna kan njuta av den. Det är feministiskt så att det förslår, men frågan är om det inte blev lite VÄL politiskt korrekt för att bli riktigt upphetsande. Men det där är ju alltid en fråga om smak.

Det är en välskriven novell och även om författaren kanske går över gränsen för vad som är för PK så är det inte långt över gränsen. Och det är coolt att skriva sexigt om onani! Jag blev sugen på att läsa någon mer novell av Tove Nordh.

Läs mer: Adlibris, Bokus

Stockholm Literature och möte med Sofi Oksanen

Idag har jag ägnat större delen av dagen med att hänga på Moderna Museet på Skeppsholmen och evenemanget Stockholm Literature. Förutom att få hänga med några av mina favoritbloggare Anna, Linda och Lyran (alla från Kulturkollo) så fick jag möjlighet att berätta för Sofi Oksanen att hennes bok Utrensning finns med i en feministisk litteraturkanon. Och DET var stort för mig.

Sofi Oksanen på Stockholm Literature

Författarsamtalet med Sofi Oksanen och den ryske författaren Michail Sjisjkin var intressant, men jag tyckte att samtalsledaren Stefan Ingvarsson gav Sjisjkin för mycket tid. Jag var av naturliga skäl mest intresserad av Oksanen och hon fick större delen av tiden sitta och lyssna. När hon fick prata sa hon bra och intressanta saker och det jag tänkte mest på var att hon sa att i Norden är hon inte så ofta längre en ung kvinnlig författare, utan bara författare. Det är hon nöjd med. Men i andra länder så kan hon ibland framhäva det för att uppmuntra andra unga kvinnor i sitt författarskap samt få folk runtomkring dem att inse att det faktiskt finns duktiga unga kvinnliga författare även i deras länder.

Sofi Oksanen signerar Utrensning

Sofi Oksanen signerade min bok och fick syn på klistermärket som säger att den ingår i den feministiska litteraturkanonen. Här förklarar jag vad det betyder. Tack Anna för bilden och för trevlig lunch!

Sofi Oksanens autograf

Ren och skär lycka.

Josefine Klougart och Anna Clarén

En författare som jag är nyfiken på och som jag vill läsa inom ramen för min EU-utmaning är Josefine Klougart från Danmark. Här ses hon med den svenska fotokonstnären Anna Clarén. De diskuterade mycket tillvägagångssättet och framställande av konsten, vilket var ganska lika för dem båda. De låter den växa fram och låter det ta den tid det tar. Claréns bilder fångade mig verkligen och Klougarts författarskap verkade mycket intressant.  Förutom att jag köpte Klougarts En av oss sover, tänkte jag beställa Claréns fotobok eftersom jag inte hann se utställningen av dem.

Josefine Klougart signerar En av oss sover

En signerad bok är alltid en signerad bok och om En av oss sover påminner om Herta Müller så finns det en chans att det är något för mig!

Jag och Josefine Klougart

Det har sagts mig att runt Lyran så händer det alltid saker och det kan jag intyga. Denna bild var dock författarens eget initiativ men det var efter att Lyran sprang runt för att få den bästa vinkeln av oss under signeringen. Tack för bilden och tack för fikastunden!

Recension: Fuego, Andrea del; Syskonen Malaquias; 2010

Syskonen MalaquiasJag lyssnade på Andrea del Fuego på bokmässan och där sa hon bland annat att hon inte gillar magisk realism som vi alla förknippar med brasiliansk litteratur. Ändå har Syskonen Malaquias (Natur och kultur) ett stort inslag av denna genre.

En blixt slår ner syskonen Nico, Antonio och Julias hem och gör dem föräldralösa. Nico hamnar på en plantage som arbetare och Julia och Antonio förs till ett barnhem. Julia adopteras så småningom bort medan Antonio får växa upp hos nunnorna på barnhemmet. Senare återförenas Antonio och Nico, medan Julia aldrig vågar åka hela vägen hem. Hon blir utslängd från sin adoptivfamilj och lever ett kringflackande liv med en bussterminal som enda fast punkt.

Boken utspelar sig runt 20-talet på den brasilianska landsbygden och på den tiden fanns det inga lagar som reglerade arbetsförhållanden. Nico kunde hållas som livegen på en annan mans plantage och han hade inte ens rätt till hemmet där han växte upp. Julia kunde hållas som arbetskraft i sin adoptivfamilj. I det perspektivet var det en gripande bok om en viktig del av Brasiliens historia. Men så tillkommer den magiska realismen i form av levande och döda som lever sida vid sida och det känns lite för märkligt för mig. Sedan ska vi inte tala om slutet, men det gjorde att jag tyckte att boken blev mer konstigt än bra. Det var synd på en i övrigt ganska bra bok.

Läs mer: Adlibris, Bokus, SvD, GP

Sisterhood of the World Bloggers Award

Sisterhood of the World Bloggers Award

Jag har blivit nominerad till Sisterhood of the World Bloggers Award av Sannas bokhylla. Roligt!

Här är hennes frågor och mina svar:

– Hur kom det sig att du började blogga?

Jag började blogga politiskt 2005 för att jag gillar att skriva och tyckte jag hade mycket att säga. 2006 sjösatte jag mitt projekt med ett virtuellt feministisk bibliotek i form av en hemsida. Det var inte förrän 2009-2011 (en lång process) som jag sakta men säkert gick över till att kombinera dessa två intressen.

– Var det självklart vad du skulle blogga om eller växte det fram gradvis?

Det är en svår fråga att svara på eftersom jag ett tag hade två bloggar, en politisk och en där jag bara recenserade böcker och kanske skrev ett och annat. 2011 beslutade jag mig för att lägga den gamla bloggen helt på hyllan och skriva politik här om jag ville det. Det roliga var att det väl var någon gång 2012 som jag slutligen insåg att jag var bokbloggare.

– Hur många andra bloggar följer du själv, mellan tummen och pekfingret?

Jag följer väl kanske 15-20 bloggar, men läser inte allt av alla. De som har facebooksidor eller på annat sätt länkar till sina blogginlägg i sociala medier läser jag oftare.

– Berättar du för folk IRL att du bloggar? Alltså, puffar du för bloggen även utanför internet?

Alltid! Har fina vykort jag ger till folk samt visitkort. Pratar om det så fort jag får tillfälle, även på jobbintervjuer!

– Om du skulle vara en fiktiv litterär karaktär, vem skulle du då vara?

Jag har skrivit om det förut och jag skulle gärna vara den sportälskande Ginny Weasley och gå på Hogwarts!

Jag vet att jag borde skicka nya frågor vidare, men jag avvaktar lite och återkommer eventuellt 🙂

Recension: Noll, Ingrid; Tuppen är död; 1991

Tuppen är dödJag älskade Ingrid Noll för ungefär 15-20 år sedan. När jag bestämde mig för att läsa tyskt i höst och dessutom hittade många av de svenska översättningarna av hennes böcker i Saltboden på Landsort, kände jag att det var dags för omläsning. Jag var länge osäker på om jag hade läst Tuppen är död förut, men jag tror det.

Rosmarie Hirte är en ensamstående kvinna som lever ett ganska inrutat liv. En dag drabbas hon av den stora förälskelsen och då går hon bokstavligen över lik för att få den hon vill ha. Det ena bestialiska mordet följer på det andra, men kommer hon att få mannen förälskad i henne? Och misstänker han verkligen ingenting?

När jag mindes Nolls fantastiska böcker så var det utan tvekan inte Tuppen är död jag tänkte på. Jag minns att det handlade mycket om konstiga mord, men det här var lite bisarrt för mig. Jag fick ingen känsla för varför huvudpersonen handlade som hon gjorde förutom att hon verkade helt knäpp. Jag ska inte ge upp Noll så lätt, för näst på tur står Mina älskades huvuden och den minns jag att jag tyckte bäst om. Det ska finnas en feministisk dimension i Nolls böcker som inte visade sig i Tuppen är död. Jag hoppas mer på nästa bok.

Jorden runt med olika kulturformer

Lyran ger oss en tematrio varje vecka, men inte nog med det. Den här veckan ger hon oss en utmaning på Kulturkollo att skriva om fyra kulturformer från fyra olika världsdelar. Självklart hoppar jag på det, och här är mina bästa:

Bok: Vilda svanar av Jung Chang är en bok om tre generationer kvinnor i Kina. Tre kvinnor som var barn av sin tid; en konkubin till en krigsherre och med bundna fötter (Changs mormor), en kommunist (Changs mamma) och en rödgardist (Chang själv). En otroligt bra bok! Asien

Vilda svanar

Vilda svanar finns representerad i den feministiska litteraturkanonen.

Film: En av mina absoluta favoritfilmer är Stekta gröna tomater på Whistle Stop Café från 1991. Det är en lika bra bok. Jag såg den på bio med min mamma när den var ny i Lidköping. Efter det har jag sett den många gånger. Nordamerika

Se trailern till Stekta gröna tomater.

TV-serie: Matador är min absoluta favoritserie. Manusförfattare är den danska feministen och hyggligt roliga Lise Nørgaard. Europa

Kanske den bästa scenen i Matador. Gamla Fru Möhge ska fira sin hundraårsdag, men det visar sig att hon bara fyller 90.

Musik: Jag blev så glad när jag läste om Miriam Makebas Pata Pata i (den numer Augustprisnominerade) Popmusik rimmar på politik av Anna Charlotta Gunnarson. Jag fick där den sorgliga historien om Makeba och en stor dos barndomsnostalgi. Afrika

Låten Pata Pata är betydligt äldre än jag, men jag minns att den spelades även under min uppväxt på 80-talet.