Då har jag läst Johanna Stenius nödrop från lyckobubblan, som är en bok om att vara förälder (Massolit förlag). Jag är själv citerad i den (s 166) och har fått mitt ex signerat av författaren, så självklart såg jag mycket fram emot att läsa den!

Stenius går igenom sina egna erfarenheter från graviditeten fram till där hon är i dag som tvåbarnsmor. Vilka förväntningar finns det på föräldrar? Hur vill vi själva vara i våra föräldraroller? Framförallt, hur lär vi oss stå emot att goda råd och käcka tips som människor kommer med utan att vi bett om det? Jag kände igen mig i mycket. Jag hade stor oro för att göra fel mot mitt barn i början och litade alldeles för mycket på goda råd utifrån. Jag kände också igen mig enormt i att sitta på lekplatsen med telefon istället för att ha med sig platslådor med gurkstavar eller äppelbitar (jag har exempelvis gått till ett köpcenter utan blöja och fått bära min unge till mataffären för att köpa och sedan tillbaka till skötrummet under stora protester, allt medan en förnumstig kompis som jag råkat springa på skakade på huvudet).

Att jag inte håller med om allt i boken säger sig självt, men det är en sak jag måste kritisera. Jag håller med om att skryt på nätet med vackra bilder från sitt hem eller bara prat om lydiga barn är tröttsamt, men det betyder inte att bloggar som den Motvilliga mamman behövs. Det är klart att vi behöver en motpol till allt som är så underbart och vackert, men att förnedra våra barn är inget vi bör göra. Det tycker jag den Motvilliga mamman gör när hon kallar barnen för Gnäll och Pip samt säger att om hon fick leva om sitt liv skulle hon välja att inte skaffa barn. Vi måste kunna stå för vad vi säger inför våra vuxna barn, vilket jag absolut tycker att Johanna Stenius kan göra med sin bok.

Jag tycker att det är en befriande bok av en mamma som säger som det är. Det är givetvis hennes verklighet och hennes problem och självklart har inte alla läsare samma bekymmer, men alla kan nog känna igen sig i stressen över att inte göra rätt. De flesta skriker någon gång på sina barn eller gör något annat mot dem som man sedan ångrar och det kan vara skönt att veta att man faktiskt inte är ensam om det. Stenius skriver inte heller någon på näsan eller talar om hur det borde vara, bara att det inte alltid är som vi tror.

Det finns så mycket mer att säga om den här boken och hela ämnet och jag lär återkomma i frågan. Själv är jag inte helt befriad från tanker utifrån, även om Stenius hjälpte mig en bit på vägen.

Läs mer: Adlibris, Bokus, UNT, Att flaskmata-bloggen