Under hösten 2024 fick jag möjlighet att träffa den folkkära finska artisten Arja Saijonmaa. Det var otroligt roligt och det blev ett fint möte nere vid Djurgårdsbrunnskanalen på Östermalm i Stockholm, en plats som jag sprungit förbi otaliga gånger när jag bodde i krokarna.

Arja Saijonmaa är en älskad artist i hela Norden och hon är också en sann Europavän. Hon har hela tiden drivits av viljan att göra världen bättre. Jag träffar henne på Djurgården i Stockholm en solig höstdag och vi delar en bulle och pratar om hennes liv.

Arja Saijonmaa drivs och har alltid drivits av en längtan efter frihet. Om detta skriver hon i sin nyutkomna bok Arja – en sång om frihet (Ekerlids förlag). Först var det hennes familj som begränsade friheten och efter det var det vänsterkretsarna i Finland. När det blev för instängt åkte hon ut på världsturnéer och engagerade sig för frihet i länder, såsom Grekland och Chile. Senare började hon arbeta för fler stora världsfrågor som Goodwillambassadör för FN.

Hon kännetecknas också av ett stort engagemang för Europa och för mig och för många andra svenskar så är Arja Saijonmaa Jag vill leva i Europa.

– Jag är stolt över detta. I love it! Jag älskar att du säger så, säger hon glatt när jag för fram det.

Som ung student fick Arja Saijonmaa möjligheten att turnera över hela världen med den grekiska musikern och oppositionella vänsteraktivisten Mikis Theodorakis och det blev en vändpunkt för henne i livet.

– Jag fick uppleva världen tillsammans med honom under kalla kriget. Jag åkte till Paris där många greker i exil bodde och det var därifrån vi åkte på världsturné. Under den turnén blev det globen runt för mig. Vi var överallt. Då var Paris mitt Europa, berättar Arja Saijonmaa.

I Paris jobbade Saijonmaa och Theodorakis tillsammans med franska politiker och kulturpersonligheter för att Aten skulle bli den första kulturhuvudstaden i EU:s nya projekt med att föra de europeiska folken närmare varandra.

– Aten är en magisk stad för mig. Där byggdes demokratin och där föddes teater och musik.

– Jag var en färdig europé redan när det började snackas om EU. För mig var det redan på 70-talet självklart med en europeisk gemenskap.

När det var dags för Finland att gå med i EU var Arja Saijonmaa sugen på att vara med i händelsernas centrum i Bryssel. Hon fick kontakt med Elisabeth Rehn från Svenska Folkpartiet och bestämde sig för att kandidera till Europaparlamentet på deras lista, men såg sig som en oberoende kandidat.

– Jag trodde i min naivitet att nu blir EU också konstnärernas och kulturens plattform. Jag bodde i Paris då och tänkte att jag också ville vara med i Europaparlamentet. Men efter jag kandiderat insåg jag att jag inte kunde vara där som en höna i en bur och snacka byråkrati.

– Jag blev besviken på att Europaparlament hade så liten plats för de här storsinta, kulturella och konstnärliga penseldragen som vi konstnärer har. Då tänkte jag att om jag måste välja vill jag fortsätta som artist. Det är frågan hur du använder din tid.

Vi återkommer till Jag vill leva i Europa, en låt av viskompositören Jan Hammarlund, som blev en stor hit med Arja Saijonmaa på 80-talet. Det stora temat i låten är kärnvapenhotet. Bilandes i Europa, möter vännerna i sången fordon med Nato-raketer. Jag frågar henne hur hon ser på låten och texten idag.

– Under kalla kriget var jag var med och grundade Pand, Performers and Artists for Nuclear Disarmament eller Artister mot kärnvapen. Det var en stor rörelse. Men sedan tog kalla kriget slut och allt blev annorlunda. Nu är vi här och måste åter klättra på barrikaderna för att försvara demokratin. Nato är den enda försvarbara vägen om vi ska stå emot Putin och andra typer av diktatorer.

När Arja Saijonmaa var student i Helsingfors var hon aktiv i vänsterkretsar. Kretsarna hon umgicks i var måna om den rätta läran och där fanns inte så stora möjligheter till avvikande åsikter, vilket bidrog till en stor känsla av instängdhet.

– Det var en tuff tid i mitt liv. Av någon konstig anledning värvades mina vänner till en marxist-leniniströrelse och blev partimedlemmar av Finlands kommunistiska parti. Inte nog med det, de indoktrinerades till dess yttersta vänsterfalang som var stalinister. De började förfölja sina vänner och sätta stämplar på dem efter vilka de sågs tillsammans med.

– Min inneboende frihetskämpe och sisun i mig, kände att detta var fel. Jag skildes från mina vänner efter en konsert i Östberlin, där min musikaliska chef i studentteatern hotade att stämpla mig för att jag umgicks med fel personer. Jag for tillbaka till Paris och det var tungt.

– Men jag hade ju räddats av Mikis Theodorakis som ett katarsis i mitt liv. Mannen från Grekland som just hadesluppits ut från tortyr och elände i grekiska fängelses- och koncentrationsläger under diktaturen.

Arja Saijonmaa berättar hur hon tog Mikis Theodorakis till Sverige och att hans musik blev som en feber här, eftersom den var något helt nytt. På en turné med honom i Buenos Aires 1972, fick hon ett kassettband av en argentinsk politisk journalist, med orden att det var det viktigaste de hade i Sydamerika.

– Den lilla kassetten innehöll musik med Violeta Parra, en chilenska som är något av Sydamerikas flagga. Inför en nyårskonsert i SVT 1978 skrev Brita Åhman en svensk text, ”Jag vill tacka livet”, som blev perfekt till Violeta Parras ”Gracias a la vida” och den framförde Arja Saijonmaa på konserten. Dagen efter kontaktades hon av Adolfo Hererra, en chilenare i exil, som hade hört framträdandet.

– Han sa till mig att jag tagit Theodiorakis och hans musik till Sverige och när jag nu sjungit Violeta Parra kan jag få samma bidrag från Sydamerika. Kunde jag komma till Rom redan följande dag för att träffa chilenska musiker i exil?

Arja Saijonmaa tvekade inte en sekund och hon for till Rom och träffade musikgruppen Inti-Illimani. Det var ett mycket lyckosamt möte som bidrog till en gemensam platta med Violeta Parras låtar. Och hon tog även gruppen till Sverige.

– Vi hade en fantastisk turné på folkparker i Sverige och ”Jag vill tacka livet” blev nummer ett på Svensktoppen, minns Arja Saijonmaa.

Hela turnén var en politisk kamp mot diktaturen i Chile och Arja Saijonmaa är mycket politisk i sina framföranden. Efter den turnén blev hon goodwillamabassadör för FN. Hon var först flyktingambassadör, men blev sedan ambassadör för artister, Artister utan gränser. Saijonmaa skulle kröna sin tid i FN med att arrangera en stor minnesvärd fredsgala i Oslo – Jag fick välja ämne och valde Israel-Palestinakonflikten. Den 13 september 1993 undertecknades ett fredsavtal om en tvåstatslösning mellan Yitzhak Rabin och Yassir Arafat och fredsgalan skulle vara på ettårsdagen av detta.

Fredsavtalet hade föregåtts av Osloprocessen så både plats och tidpunkt var noga utvald.

– Jag började att arbeta med galan med en fax på golvet i Unescos tråkiga lägenhet på Drammensvägen i Oslo. Till min hjälp hade jag två volontärer från byrån som skulle hjälpa mig. Det slutade med att det internationella samfundet strömmade till Oslo.

När Arja Saijonmaa träffade Simon Peres och Yasir Arafat i Oslo i maj 1994, kunde hon tala personligen med dem och få dem lova att komma till konserten.

Hon fick sina löften och både Peres och Arafat kom på galan. De och 200 israelska och palestinska barn.

– På scenen blev det emotionellt. Tillsammans med barnen sjöng vi ”Time for peace, shalom salaam”. Barnen tvingade upp Arafat och Peres på scenen och det gick att se hur musiken gjorde skillnad. Under pausen gick de för att förhandla.

– Efteråt kände jag tacksamhet över att ha nått mitt mål i FN.

Arja Saijonmaa berättar att boken inte bara är en bok om henne, utan också om den tid hon levt i.

– Jag föddes efter finska vinterkriget och var ett fredens barn. Det präglade mig och min generation och vi betalade ett högt pris för det grymma kriget. Det är någon sorts posttraumatiska svulster som vältrar över efter den dramatiska upplevelse som finska folket har genomgått. Det har bland annat visat sig i olika extremiströrelser, såsom stalinismen.

– Att förstå är att förlåta och idag förstår jag att vi unga begick övertramp när vi blev så grymma mot varandra. Att den politiskt medvetna, akademiska ungdomen började förfölja varandra måste man sätta i större kontext, vilket man inte kunde då.

– Att jag följde mitt hjärta och min egen idealism räddade mig från extremismen och tog mig till andra sfärer, mycket tack vare Theodorakis.

Vi återkommer till schlager som nog är det som de flesta svenskar associerar Arja Saijonmaa med. ”Högt över havet” är en tredje hit hon haft. Den kom tvåa i melodifestivalen 1987 och den har aktualiserats nu i och med Maggie Strömbergs och Torbjörn Nilssons bok om Nato som har fått samma titel.

– Det är märkligt, boken handlar väl inte om låten?, säger Arja Saijonmaa.

Jag förklarar att för oss i Sverige är låten mycket förknippad med Finland och det förmodligen är därför som boken fått den titeln.

– Men det är ju Lasse Holm som skrivit låten! Fast det är också roligt. Omslaget visar Sanna Marin och Magdalena Andersson. Det är två duktiga tjejer och det är tjejpower.

Jag avslutar med att fråga vad hon är mest stolt över i sin karriär och svaret blir tveklöst fredsgalan i Oslo 1994.

– Det var ”one woman’s enterprise” och jag var eldsjälen som fick igenom allt.