Bild från min riksdagskampanj. Fanns publicerad i Skaratidningen bland annat. Maj 2002. Foto: Johan Örneblad.

Då jag har kommit till det avsnitt som jag tänkte att jag borde berätta om när jag läste Veronica Palms bok Systerskap. Det handlar nämligen om det avsaknaden av systerskap som Veronica berättade om fanns i S-kvinnor i slutet av nittiotalet. Min erfarenhet av Liberala kvinnor var 2002 dittills inte så positiv, men blev desto värre efter mötet då alla nämndplatser skulle delas ut i Göteborg 2002.

Det hade gått superbra i valet för Folkpartiet. Inte bara riks, utan även i Göteborgs kommun. Vi hade massor av platser att fylla och inför mötet hade vi i LUF inte förberett oss särskilt mycket för att få in unga personer. Alla som ville ha en plats i en nämnd hade nämligen redan blivit föreslagen det. Jag hade fått en lite förvarning om att det kunde bli strid om min ersättarplats i stadsdelsnämnden där jag bodde, men jag var också föreslagen som ordinarie i Utbildningsnämnden och det smällde ändå högre. Jag tänkte att det fick gå som det gick.

Mötet inleddes med att en nyvald riksdagsledamot höll ett anförande om vikten av kvinnorepresentation och en hejarklack bestående av Liberala kvinnor, inklusive en före detta höjdare inom Folkpartiet Göteborg ,applåderade högst. Jag och flera i LUF log och hejade på i smyg. Detta skulle bli riktigt intressant! Vi tyckte ju det flesta av oss att äldre män fått för mycket gratis.

Men kvinnorepresentation visade sig vara representation av Liberala kvinnor och deras vänner. Inte kvinnor. Den nyvalda riksdagsledamoten som höll det inledande talet, hade förmodligen inget med det som sedan skulle hända att göra.

Min ersättarplats i stadsdelsnämnden blev aldrig ifrågasatt och jag pustade ut. Men det visade sig var en aning för tidigt. Liberala kvinnor hade utmanat flera poster och vunnit några och förlorat några. En man som hängde i deras gäng (de satt tillsammans och konspirerade väldigt öppet), höll flera pläderingar. När det var dags för utbildningsnämnden så går den före detta höjdaren upp och nominerar denna man som ordinarie ledamot. Dvs hon ställde en honom mot mig.

Om vi nu tittar på förslaget i sin helhet så skulle utbildningsnämnden, enligt nomineringskommittén bestå av Helen Odenjung som även var kommunalråd, jag och en man med lång erfarenhet inom partiet. Den sistnämnda var föreslagen som ersättare och det var, om jag minns rätt, inte den tyngsta post han fått. Ville man ha in en man, relativt ny medlem och med en tydlig utbildningsprofil, så fanns det med andra ord en rätt bra chans att ställa honom mot den föreslagna manliga ersättaren. Men icke. Liberala kvinnor brydde sig inte om heder eller ens syfte med sin egen organisation här. De stödde en manlig kandidat mot den föreslagna kvinnan, som var jag, och som inte var medlem i liberala kvinnor.

Jag vann omröstningen klart och jag kommer aldrig att glömma dagen efter på expeditionen då en av kvinnorna kom in. Min kollega var jättearg och frågade hur de tänkte. Hon kunde inte svara och när hon såg att jag var där försökte hon slingra sig med att det inte handlade om person, utan att det bara var platsen den här mannen var så lämpad för. Varför de inte ställde honom mot mannen som var ersättare, kunde hon inte svara på.

Det var viktigt med kvinnorepresentation, men det var tydligen skillnad på kvinnor och kvinnor. Även om Liberala kvinnor har blivit betydligt bättre än de var på den tiden, så är det tydligt att makt ibland kommer före kvinnor fotfarande. Det var Liberala kvinnor som först nominerade Jan Björklund efter att Birgitta Ohlsson, tidigare ordförande för Liberala kvinnor, aviserade sin kandidatur. Såklart behövde de inte stödja henne, men att öppet vara först med att vara emot henne är inte helt i linje med deras uppdrag. Samma sak gällde Liberala Kvinnor i Göteborg 2002.