dec 21

Jag har läst flera nobelnoveller från Novellix

Fyra nobelnoveller från Novellix2016 kom Novellix ut med en nobelnovellask med fyra noveller av nobelpristagare. I år var det dags igen. Jag har läst alla fyra och recenserat de två kvinnliga författarna Toni Morrison och Herta Müller separat.

Asken innehåller följande noveller av nobelpristagare:

Kazuo Ishiguro – En familjemiddag
Toni Morrison – Recitatif
John Steinbeck – Krysantemum
Herta Müller – Hunger och siden

Kazuo Ishiguros En familjemiddag hadlar om den förlorade sonen som kommer hem till Japan efter att hans mamma dött. Hon har ätit en fugufisk som inte tillagats på rätt sätt och hon åt den bara för att det var en vän till familjen som bjöd. Nu träffas sonen, faders och dottern över en middag. Fadern har lagat fisk. Den här novellen var så otroligt bra att jag rös igenom hela och drog efter andan på slutet.

John Steinbecks Krysantemum var symbolisk om en kvinnas längtan till växter och handlar om ett oväntat möte. Jag tappade ganska tidigt tråden i den här och minns den knappt nu någon vecka efter att ha läst den. Men så är det, alla noveller fastnar inte på samma sätt.

Av alla fyra noveller tyckte jag bäst om Toni Morrisons Recitatif om två flickor, en svart och en vit, där vi inte får veta med som har vilken hudfärg. Det var en novell som verkligen fick mina fördomar att prövas. Kazuo Ishiguros En familjemiddag kom strax därefter.  Herta Müllers Hunger och siden var bra, men det kändes inte riktigt som att den passade in i kvartetten. Eller så gjorde den det. Det finns ju viss tjusning i blandningen!

Läs mer: Adlibris, Bokus, Kulturkollo

dec 21

Lucka 21: Christa Wolf

Christa Wolf

Krans 21Det är svårt att välja bland de redan avlidna kvinnorna som borde fått priset, för det är ju så många. Jag håller mig till dem som avlidit hyfsat i närtid och vill därför lyfta den tyska författaren Christa Wolf. Hon avled 2011 och borde varit aktuell för priset långt innan dess.

Christa Wolf är en av efterkrigstidens stora författare i Tyskland. Hon skrev på andra sidan järnridån, i DDR, och fick sitt stora genombrott 1063 med boken Der geteilte Himmel. Boken handlar om ett par som hamnar på varsin sida Berlinmuren, både rent fysiskt, men också värderingsmässigt. Wolf har skrivit många böcker flera efter att muren föll och Tyskland återförenades.

Christa Wolf är ingen klätt författare. Hennes böcker har ofta flera dimensioner och att läsa henne på originalspråk var för mig övermäktigt. Även på svenska har jag haft svårt att ta henne till mig. Wolf skulle därför inte tillhöra de lättlästa författarna i nobelprisskaran om hon fått priset. Varför fick hon aldrig priset? Kanske var det för alla de turerna kring hennes inblandning i Stasis verksamhet som fällde henne.

Jag har läst Der geteilte Himmel och Liksom levande.

dec 20

Lucka 20: Olga Tokarczuk

Olga Tokarczuk

Olga Tokarczuk. Foto Martin Kraft License: CC BY-SA 3.0 via Wikimedia Commons

Krans 20I den här julkalendern har jag med två polska författare, vilket jag nog inte tänkte på förhand. Den andra är Olga Tokarczuk som många håller som favorit till nobelpriset i litteratur. Jag och Olga har inte riktigt klickat, men jag kan verkligen förstå att hon kan älskas av andra.

Nina Lekander har läst novellsamlingen Spel på många små trummor som gavs ut på nytt på Ariel förlag i maj 2018. Lekander tycker att boken håller så hög klass att Tokarczuk borde belönas med nobelpriset: Ytterligare författare som kan falla en i tanken är Michel Tournier, Tove Jansson, Franz Kafka och somliga patafysiker. De fick aldrig Nobelpriset i litteratur, men såvida det inte helt säckar ihop borde vi kunna vänta oss ett till Tokarczuk vad det lider. Den barska Szymborska som belönades 1996 skulle då vinka glatt från sin poetiska himmel.

Jag har inte gett upp hoppet om att jag ska älska Tokarczuk en dag jag också. När jag har läst hennes noveller är det flera som har fallit mig i smaken, men bäst av dem alla är Professor Andrews i Warszawa om en utländsk man som lämnas ensam i Warszawa och får ta sig hem på eget bevåg. Underbar skildring från ett kommunistiskt Polen som får mig att tänka på Herta Müller.

Jag har läst Daghus natthus, Spel på många små trummor och Professor Andrews i Warszawa.

dec 19

Recension: Müller, Herta; Hunger och siden; 2015

Hunger och sidenHerta Müllers novell Hunger och siden från Novellix nobelnovellask är egentligen en essä. Den handlar om Rumänien före och efter kommunismens fall. Novellen har undertiteln Män och kvinnor i vardagen.

Hunger och siden är en berättelse om det rumänska folket som regimen hade i sitt järngrepp. Om den rädsla som fanns och den förföljelse som många tvingades utstå. Den handlar om människorna och kanske framförallt kvinnorna och hur det efter regimens fall inte blev bättre över en natt. Skräcken och förföljelsen satt kvar länge.

Herta Müller är svår, men den här novellen eller essän tyckte jag ändå inte var helt obegriplig. Men då tillhör jag dem som älskade Hjärtdjur och som tycker om Müllers stil. Jag tror dock ändå att du som inte läst henne förut skulle kunna våga dig på den här. Den har den där obehagliga stämningen som hon är så fantastiskt bra på att skildra!

Läs mer: Adlibris, Bokus

dec 19

Lucka 19: Sonya Hartnett

Sonya Harnett

Foto: Cato Lein

Krans 19Det har sagts att om någon barn- och ungdomsförfattare ska få nobelpriset i litteratur, så är det Sonya Hartnett från Australien. Hon har belönats med ALMA-priset 2008. ALMA-priset har upprättats till Astrid Lindgrens minne och ges en en barn- eller ungdomsboksförfattare varje år.

Motiveringen till ALMA-priset löd: Sonya Hartnett är en av den moderna tonårsromanens främsta förnyare. Med psykologiskt djup och ett under ytan vibrerande raseri skildrar hon ungas villkor utan att väja för livets mörka sidor. Detta gör hon med språklig virtuositet och lysande berättarförmåga: hennes verk blir en kraftkälla. Jag tror inte att jag är ensam om att tycka att detta även skulle kunna gälla för någon som får nobelpriset.

Ska en barn- och ungdomsförfattare kunna få nobelpriset i litteratur eller är ALMA-priset ett pris som borde innebära slutet för sådana diskussioner? Jag vet inte vad jag tycker i den här frågan, men eftersom barnlitteratur är så oerhört brett så är frågan inte heller helt enkel. Sonya Hartnett skriver böcker i genren unga vuxna och gränsen mellan det och vuxenlitteratur kan ibland kännas ganska hårfin. Jag sitter inte inne med en stark åsikt i den här frågan, men diskutera gärna!

Jag har läst Torsdagsbarn.

dec 18

Recension: Morrison, Toni; Recitatif; 1983

Recitatif I Novellix nobelnovellask från 2018 finns novellen Recitatif av Toni Morrison. Det ska vara den enda novellen som hon skrivit. I boken får vi möta två flickor och en är svart och en är vit. Det är bara det att läsaren får inte veta vem som är vem.

Twyla och Roberta hamnar på samma barnhem. Twyla för att hennes mamma dansar hela nätterna och Roberta för att hennes mamma är sjuk. Senare får vi veta att Twyla har gift sig och jobbar på ett café, medan Roberta verkar ha hamnat i ett mer destruktivt leverne. Deras vägar ska korsas igen då Roberta står på barrikaderna och slåss för sina rättigheter och Twyla tycker att hon förstör.

Mina fördomar testades verkligen genom läsningen av denna här novellen. Ena stunden associerade jag namnet till hudfärg och senare att ett beteende till en annan. Det intressanta är att alla fördomar inte kan stämma. När jag trott att jag räknat ut vem som är svart och vem som är vit, får Morrison mig att tveka igen. Så otroligt intressant! Det var verkligen en fantastisk novell som alla som vill få sina fördomar prövade borde läsa.

Läs mer: Adlibris, Bokus

dec 18

Lucka 18: Jamaica Kincaid

Jamaica Kincaid

Krans 18Jamaica Kincaid är en fantastisk författare från Karibien. Hon är född på Antigua och hennes böcker utspelar sig ofta på någon Karibisk ö och flera är delvis självbiografiska. Idag är hon bosatt i Vermont, USA. Det är många som gärna skulle se henne som nobelpristagare i litteratur.

Hennes språk är fantastiskt, hennes miljöer är underbara och framförallt kan hon skildra relationer och känslor. Jamaica Kincaid utsågs av Svenska Dagbladets kulturredaktion i år till den som borde fått priset. SvD:s Kristina Sandberg skriver att hon är en författare att hänföras, beröras och på köpet berika sin kunskap av. 

Jag har också fångats av Kincaids lågmälda stil och livet och kvinnorna i Karibien. Det är inte alltid handlingen fastnar, men stämningen bär jag med mig länge. För mig har det varit så att jag tycker nog bättre och bättre om Kincaid ju mer jag läser. Det har inte precis varit kärlek vid första ögonkastet.

Jag har läst På flodens botten, Annie John och Min mor.

dec 17

100 år sedan kivnnor fick rösträtt i Sverige

Elin Wägner och rösträttpetitionerna 1914

Elin Wägner och rösträttpetitionerna 1914.

Idag firar vi att det var 100 år sedan allmän och lika rösträtt infördes och kvinnor fick rösträtt*. Först samma år som min mormor föddes fick kvinnor möjlighet att rösta. Det första valet kvinnor kunde delta i skulle bli valet 1921. Sverige var långt ifrån ett föregångsland när det kom till införandet av demokratiska rättigheter för kvinnor, men tyvärr inte sist på bollen heller. Liechtenstein firade för några år sedan 30-årsjubileum. Kvinnorna i den Schweiziska kantonen Appenzell Innerhoden fick rösta i lokalvalen först 1990 (i de nationella valen dock så tidigt som 1971!).

Vägen till rösträtt var kantad av mycket spott och spe, även om kvinnorna i Sverige aktivt tog avstånd från sina brittiska medsystrar som körde med något mer militanta metoder. Det piffigaste argumentet mot att kvinnor skulle få rösta var nog att det var mot deras natur. De skulle ju ändå rösta som sina män och då kunde man ju i så fall ge de gifta männen två röster.

Såhär vackert porträtterades rösträttskvinnorna i Albert Engströms Strix:

Strix

När debatten förs på den nivån så vet man att det inte är enkelt. Vi har våra tidiga politiska medsystrar att tacka för mycket. Det är tack vare dem som vi idag kan gå vidare till andra frågor. Kampen har dock inte slutat än. Jämställdhet har inte uppnåtts trots att det är 100 år sedan kvinnor fick rösträtt, men vi har såklart kommit bra mycket längre än vad man hade kommit då. Att påstå något annat vore att förminska den kamp som kvinnor behövde föra för 100 år sedan.

Läs gärna på riksdagens webbplats om firandes av demokratins 100-årsjubileum.

Vill du ha lite boktips om rösträttsrörelsen i Sverige så får du det här:

Björk, Monika & Kaijser, Eva – Svenska hem 

Hedvall, Barbro – Vår rättmätiga plats

Johnsson, Anders – De gjorde skillnad

Knutson, Ulrika – Kvinnor på gränsen till genombrott

Wägner, Elin – Pennskaftet

Wängnerud, Lena mfl – Rätt att rösta

*) Nej, det är inte 100 år sedan vi fick på riktigt fick allmän och lika rösträtt i Sverige. Allmän och lika rösträtt dröjde till 1989 om vi ska vara petiga. Först då fick omyndigförklarade rösta. Fram till 1945 var till exempel människor på fattigvården samt personer försatta i konkurs inte röstberättigade. Så, då har vi rett ut det.

 

dec 17

Lucka 17: Marilynne Robinson

Marilynne Robinson

Krans 17Nu är det dags för kalenderns enda författare som jag faktiskt inte har läst. Marylinne Robinson var dock för intressant för att inte skriva om. Hon finns redan med på min att-läsa-lista.  Jag har tänkt att jag skulle läsa Gilead. 

Marilynne Robinsson kommer från USA och om man bortser från en viss musiker så har priset inte gått till USA på mycket länge. Skulle Joyce Carol Oates fortfarande anses för produktiv så finns alltså Mailynne Robinsson som alternativ. Hon skriver mycket om tro och om vetenskap kopplat till tro. Boken Gilead har belönats med många prestigefulla priser. Hon skriver mycket om relationen mellan religion och vetenskap och har också berörd miljöförstöring i sina böcker. 

Jag har som sagt inte egen erfarenhet av Marilynne Robinson, men många har förordat henne som nobelpristagare. Jag tycker, nu när jag läser om henne, att hon verkar vara en författare som jag skulle gilla. Ni som har läst, vad borde jag börja med?

Jag har inte läst Marylinne Robinson.

dec 16

Recension: Babitz, Annelie; Inte bara ett bröst; 2018

Inte bara ett bröstInte bara ett bröst är journalisten och författaren Annelie Babitz berättelse om sin tid som bröstcancerpatient. Hon skriver om vården, om samhällets och sitt eget liv. Eftersom min mamma har haft bröstcancer kände jag särskilt för den här boken. Den kom nyligen ut på Vertigo förlag.

Annelie Babitz diagnostiserades för bröstcancer i slutet av 2016. Hon tvingades operera bort det ena bröstet samt ta cellgifter, vilket bryter ner inte bara de sjuka cellerna utan också de friska. Under tiden försökte hon hålla liv i sitt kärleksliv. Babitz tar oss igenom cellgiftsbehandlingar, kuratorbesök och gräl med pojkvänner. Den stora röda tråden i boken är hur samhället ser på bröst, hur vården inte alltid tar hänsyn till kvinnors sorg efter ett förlorat bröst och att det kanske är så att hela bröst tas bort fastän det inte behövs. Hon träffar läkare och diskuterar ny forskning.

Babitz ger oss också en inblick i livet med cancer och bara ett bröst. Babitz är inne i ett riktigt dåligt förhållande och hon ger sig ganska snart in i ett nytt. Det blir inte mycket bättre än det första och hon dras ner i en spiral av destruktivt beteende och spruckna löften. I dessa avsnitt blev jag oerhört irriterad och provocerad över att hon inte sätter stopp. Ända till jag kommer på att jag ju själv varit precis där och själv älskat någon som helst inte ville att jag skulle ta för stor plats i hans liv.

Jag tyckte att det var intressant att läsa om Annelie Babitz liv under bröstcancern, men jag hade velat ha lite mer fokus på samhällets syn på kvinnobröst och att detta kan medföra en större sorg än många läkare vill ha det till. Babitz tes här är att kvinnokroppen ses som sexuell och det är förbjudet att visa upp den hur som helst,. Det är först när ett bröst har avlägsnat som en kvinna är ren* nog att visas upp naken (i Cancerfondens reklam porträtteras kvinnor med nakna överkroppar som visar sina ärr, men döljer sitt friska bröst med handen). Samtidig var det verkligen intressant att få veta att bröst kanske avlägsnas ibland mest av slentrian, och Babitz kopplar detta till att en kvinna som får sin sexualitet stympad är en renare* kvinna. Detta resonemang genomgripande i boken, men jag skulle vilja att fokus låg mer här än på Babitz privatliv.

Annelie Babitz bok  är viktig. Den fyller ett tomrum om kvinnor som drabbats av bröstcancer och hur det är att leva med bara ett bröst. Ett tomrum vill jag påstå eftersom Babitz inte pratar om sin ”cancerresa” där hon med hjälp av yoga, bra mat och positivt tänkande tog sig igenom sjukdomen. Istället skriver om hon dödslängtan, hat mot cancern och ett destruktivt kärleks- och sexliv. Det är underbart befriande!

Lär mer: Adlibris, Bokus

*) Författaren använder ordet respektabel och det borde jag också ha gjort. När jag läste boken tänkte jag på det engelska ordet purity, som betyder renhet, men i en svensk kontext passar respektabel bättre. Vi har ju inte riktigt samma diskussion om rena och orena kvinnor här.