Feministbiblioteket

maj 16

Jag har läst alla nobelpristagare sedan 1910

Av Hanna i Nobelpriset i litteratur

Då var jag klar med 1910-talets nobelpristagare! 10-talet var ett årtionde utan kvinnliga pristagare, med ett delat pris (1917) och två uteblivna (1914 och 1918). Det var kanske inga fantastiska läsögonblick bland dessa, men Carl Spitteler kanske skulle vara rolig att läsa något mer av. Kanske inte boken på jambisk vers, men något annat. Tagore var också lite spännande.

1919 Carl Spitteler, Schweiz: Jag hade inte lust att läsa Olympischer Frühling, ett mytologiskt epos på rimmad, sexfotad jambisk vers. Men jag läste honom på tyska! Das Bombardement von Åbo (Bombningen av Åbo) var en lite lustig kortroman eller novell med flera referenser till Sverige.

1917 Karl Gjellerup, Danmark: Romanen Minna var ett svartsjukedrama i fyra delar. Jag tyckte väl inte att den var spå bra, men den var lättläst och det är möjligt att jag bara fick tag på fel bok av Gjellerup.

Henrik Pontoppidan, Danmark: Novellen Idyll finns med i Nobeller och den lämnade inga djupare spår. Faktum är att den inte lämnade några spår alls. Dansk landsbygd runt förra sekelskiftet och jag är inte ett dugg sugen på att ge Pontoppidan en andra chans.

1916 Verner von Heidenstam, Sverige: Jag har läst dikter av Heidenstam ur Könspolitiska Nyckeltexter om militärtjänstgöring. Jag borde kanske läst något mer av vår käre Heidenstam, men var inte så sugen på att läsa Karolinerna.

1915 Romain Rolland, Frankrike: Pjäsen Dagar som komma: ett fredsdrama i tre akter var verkligen ingen upplevelse jag kommer att bära med mig. Jag läste många trista dramer på raken och alla går in i varandra. Denna var bland de sämsta.

1913 Rabindranath Tagore, Indien: Tagore är inte lätt att få tag på idag. Jag fann honom djupt i i stadsbibliotekets magasin (eller en bibliotekarie fann, snarare). Jag läste diktsamlingen Kärlekens gåva och Över mörka vatten och det var vackra kärleksdikter från en annan tid. Inte alls oangenämt.

1912 Gerhart Hauptmann, Tyskland: Haubtmann ingick i kurslitteraturen på Tyska A eller B på Göteborgs universitet kring 2000. Jag hittar ingen bok hemma, men efter lite efterforskningar så tror jag att det är Bahnwärter Thiel som jag har läst. Jag minns av naturliga skäl inte om jag tyckte om den.

1911 Maurice Maeterlinck, Belgien: Pjäsen Maria Magdalena var en ganska tråkig pjäs med religiösa förtecken. Jag var inte ett dugg imponerad av Maeterlinck.

1910 Paul Heyse, Tyskland: Jag läste novellen L’Arrabiata från boken Nobeller som utspelar sig i Italien på och omkring Capri. Det är ungefär det jag minns av den, även om jag läste den ganska så nyligen.

Nu har jag tre författare kvar, Henryk Sienkiewicz, Frédéric Mistral och José Echegaray. Inga kändisar som ni förstår. Jag har bestämt mig för att avsluta med Sienkiewicz eftersom jag köpte en bok av honom på Landsort för flera år sedan i syfte att läsa för den här utmaningen och den står fint och väntar på mig där. Mistral står i hyllan hemma och Echegaray beställer jag på bibblan. Nu är det inte långt kvar!

Här är de andra nobelpristagarna jag läst:

maj 15

En eftermiddag på Nationalmuseum

Av Hanna i Kulturbetraktelser

Efter jobbet idag gick jag och en vän på Nationalmuseum. Jag har velat gå dit ända sedan de öppnade på nytt, men det är svårt när man vill gå på helgerna och dessutom har barn med sig. Idag var en perfekt dag för att strosa omkring. Det var kanske inte helt lyckat för utställningens skull att gå med en vän man inte träffar så ofta eftersom vi pratade bort mycket, men trevligt var det i alla fall! Nedan skriver jag lite om mina favoriter.

Vi tog museet i kronologisk ordning och den första tavla jag fastande för var denna, Jungfru Maria och Jesusbarnet av Jan Sanders van Hemessen från 1544. Mycket vacker och frågan är om den skulle kunna klara Facebooks hårda krav på påkläddhet.

Detta var ett annat vacker kvinnoporträtt, Bedjande madonna av Sassoferranto ca 1650.

Vi pratade om att det faktiskt är coolt att Nationalmuseum har Rembrandt i sina samlingar! Här Simeon och Jesusbarnet från 1669.

När vi kom till avdelningen för 1800-talskonst ökade antalet kvinnor. Eller ökade kanske inte är rätt ord, de gick eventuellt från noll till att vara ett par stycken. Jag tror ändå att det är första gången så många kvinnor lyfts fram på ett konstmuseum och det var mycket positivt. Här ser ni Ateljéinteriör från Paris av Eva Bonnier från 1886.

Här är en annan favorit. En liten tavla med underbart motiv, Självporträtt av Mimmi Zetterström från 1876.

En fantastisk kvinnoporträtt som fanns bland de kvinnliga konstnärerna ovan var detta porträtt av konstnären Julia Beck målad av Richard Bergh 1882. Det som är speciellt med den här bilden är att Bergh har målat Beck i sin yrkesroll. Vid den här tiden var det bara kvinnor som målade andra kvinnor som arbetade. Här framställs Beck som en modern parisiska av sin konstnärskollega.

Här är en oerhört vacker bild som jag fastnade för, Frukostdags av Hanna Pauli. Hon har fångat morgonljuset helt fantastiskt, men tydligen tolkade en svensk kritiker henne som att hon hade torkat penslarna där vi kan se ljusa fläckar. Hon hade precis avslutat konststudier i Paris och hennes teknik var alltför modern för den svenska kritikern.

Tydligen ville konstnären Emma Löwstädt-Chadwick uppvärdera hemmets sfär och hennes motiv är ofta tagna därifrån. Här har hon skildrat ett sovande barn på ett helt underbart sätt. Jag såg genast mina egna sovande barn i denna bild. Sovande barn, 1880-tal.

En annan fantastisk tavla av ett barn är denna, Studie av liten gosse, sonen Fausto av J A G Acke från 1904. Det nakna och sunda vita barnet var en symbol hos naturisterna och vitalisterna och här finns kristendomskritik och kroppstänkande.

Vid pianot av Mina Carlson-Bredberg är en annan tavla som vackert skildrar hemmets sfär med en kvinna och ett litet barn vid ett piano. Målningen är från 1890.

Slutligen föll jag för detta underbara porträtt av Hanne Wilhelm Hansen av Vilhelm Lundström från 1946. En del av personmueet Finn Juhls hus fanns som tillfällig utställning på Nationalmuseet och i det huset bodde Hanne Wilhelm Hansen till sin död 2003. Finn Juhl var en känd dansk designer och flera av hans verk fanns att skåda. Porträttet av Hanne ovan hänger också där när det inte är utlånat. Hanne Wilhelm Hansen var agent och förläggare inom musik och teater.

Det är fint att så många kvinnor nu få plats på museet. Det går framåt även på den fronten!

maj 14

Eurovision Song Contest – nu kör vi!

Av Hanna i Eurovision Song Contest

Eurovision village i Lissabon. Maj 2018.

Förra året var jag i Portugal när Eurovision son contest gick av stapeln. Jag bodde några ynka mil från Lissabon där festen var. Nu var mitt syfte den gången inte att titta på Eurovision, utan att hänga med min familj och makens storfamilj i ett stort hus i Cascais.

Nu är första semifinalen igång och jag sitter och peppar med rosévin och daim och jag slås av att Eurovision inte är vad den en gång var. Det är inte längre bara töntigt och svängigt, utan mycket är mer modernt och ligger inte så långt ifrån annan populärmusik. Man skulle kunna tro att en sån som jag skakar på huvudet åt det, men det är tvärt om. Festivalen måste moderniseras även om jag kanske inte gillar allt nytt.

Har inte sett mer än knappt halva semifinal ett och noterar att killar med tofs är poppis, likaså att sjunga på eget språk (jag är för!) och att Tjeckien lyckades göra en musikvideo på scen (eloge för det!). Jag försöker i vanlig ordning twittra samtidigt som jag tittar och mellan varven luta mig tillbaka i soffan och njuta lite.

2016 gick jag på genrepet, 2018 åkte jag linbana över arenan och nästa år kanske jag åker dit? Nej, det har inte hänt hittills för jag är alltid för gravid, för fattig eller för mycket småbarnsförälder. Det är aldrig försent, spektaklet lär hålla på länge till. Men nu ska vi inte tänka på framtiden. Nu är nu och Eurovision är i gång!

Vilken låt tycker du ska vinna? Av det jag hört hittills håller jag Tjeckien som favorit, men jag har inte hört tillräckligt för att göra en vettig analys. Och nu Island, ett av mina favoritländer (fast ärligt talat, vad var det?)!

maj 13

Recension: Kwan, Kevin; Crazy rich i Asien; 2013

Av Hanna i Skönlitteratur

När jag läste om Crazy rich Asians av Kevin Kwan hos Enligt O blev jag sugen på att läsa den. Den har nyss kommit på svenska på Lovereads och heter Crazy rich i Asien på svenska. Jag tilltalas inte så mycket av intrigen hos extremt rika, men det var något i Lindas recension och i baksidestexten som fick mig att hoppas på något mer, något djupare.

Nick och Rachel bor i New York och har varit ett par i två år. Nick är kines från Singapore och Rachel är född i Kina, men uppvuxen i USA. Nick vill att Rachel ska träffa hans familj och de bestämmer sig för att resa till Asien tillsammans. Det första de ska göra är att gå på Nicks bästa väns bröllop. När de kommer dit förstår Rachel att bröllopet de ska gå på är den största snackisen i hela Singapore och oerhört påkostat. Hon märker också att Nicks familj är snuskigt rik. Dessutom verkar Nicks mamma allt annat än sugen på att få Rachel Chu till svärdotter.

Crazy rich i Asien är bra för att det är en modern historia om kärlek över klassgränserna. Rachel är inte en lycksökerska och inte heller någon vars liv skulle bli så mycket bättre med pengar. Hon är ekonomiprofessor och lever ett bra liv. Hon och Nick har det redan bra och hans överklassfamilj är inte precis vad Rachel önskar sig och behöver i livet. Det är en kärlekshistoria uppbyggd på ett klassisk sätt, med intriger som kastar oss hit och dit. Men det är inte de klassiska lite billiga orsakerna som gör att det blir fnurra på tråden, såsom tidigare flickvänner och allmän svartsjuka. Här är det lite mer rimliga orsaker som känns sannolika och just moderna.

Jag skulle kalla Crazy rich i Asien en feministisk roman. Den skildrar strukturer inom den kinesiska överklassen som är patriarkala och extremt fördömande mot människor utanför den egna sfären. Bokens ena huvudperson Nick vill bryta sig loss från detta och han är inte arrogant och sexistisk, utan en mer modern man. Kevin Kwan är inte nådig mot mansidealet i dessa kretsar och han har målat upp några fina karaktärer som faller på sina egna grepp när de beter sig mansgrisigt.

Kvinnoporträtten är fina. Rachel är välutbildad och smart. Astrid Leong, som är extremt rik, skildras också som en sympatisk och intelligent kvinna även om hon älskar att köpa svindyra kläder. Det är dessa två som historien kretsar kring, förutom Nick. Sedan finns det såklart bitchiga kvinnor och skvallriga kvinnor, men det är de smarta som spelar huvudrollen. I mitten av allt står den fria kärleken som inte känner några gränser och det är fint och gör att jag verkligen kan rekommendera den här boken.

Crazy rich Asians finns som film och den är unik såtillvida att alla skådespelarna i huvudrollerna är asiater, precis som i boken. Jag vill hemskt gärna se filmen och hoppas att den kommer ut på någon streamingtjänst snart. Det var roligt att läsa boken för alla härliga miljöer från Singapore och Hongkong, där jag har varit. Jag hoppas på mer sånt i filmen. Boken ingår i en trilogi och nu har jag beställt de två följande böckerna i serien på engelska, för jag orkar inte vänta på någon eventuell svensk översättning på dem.

Läs mer: Adlibris, Bokus

maj 12

Berömda och glömda idrottskvinnor: Carolina Klüft

Av Hanna i Berömda och glömda idrottskvinnor

Carolina Klüft är flerfaldig mästare i sjukamp och har vunnit EM, VM och OS. Hon har givit oss fantastiska idrottsögonblick som längdhoppet i Paris 2003 och kanske inte minst OS-guldet 2004. Alltid på gott humör och alltid spexandes. I Mästarnas Mästare på SVT 2019, där hon kom tvåa, vi fått se en annan sida av Carolina Klüft. Fortfarande lika ödmjuk och med samma inställning till tävlingar, men också en vuxen person med rätt till sin egen berättelse.

Under hela sin karriär fokuserade media ibland mer på hennes maskot och hennes barnsliga manér på banorna och trots sina framgångar så målades det upp en bilda av en spexig flicka som nästan bara råkar vara bäst i världen. I Mästarnas Mästare fick vi se en vuxen kvinna som faktiskt är likadan, men med en erfaren kvinnas lugn och säkerhet.

Jag och många andra kände en enorm besvikelse när hon meddelade att hon inte skulle tävla i sjukamp i OS 2008, men det som vi aldrig kommer att förstå är hur det är att träna för att vara på den nivån. Det är klart att man kan bli less på det, alla framgångar till trots. Det var självklart för Carolina Klüft själv att hon skulle sluta med sjukampen. När vi andra undrade varför hon sa nej till ytterligare ett OS-guld, kunde hon konstatera att hon inte kände hunger mer och inte orkade lägga ner allt det som krävdes. Man får ju inte bara ett OS-guld. Det hindrade dock inte journalister att kalla henne landsförrädare.

Det gick inte hela vägen i Mästarnas Mästare, Anders Södergren var strået vassare. Men det självklara sätt hon och Anders Södergren stack ut i årets säsong var imponerande. Det var inte precis duvungar de ställdes mot, för att använda Anders Södergrens egna ord. Henrik Larsson, Kim Martin och Staffan Olsson är ju inte fy skam hatt ha slagit ut. Jag tycker att Klüfts insats visar på den fantastiska idrottskvinna hon var och att takterna fortfarande sitter i. Men det kändes som att jag redan visste det. Det som kom fram nytt i programmet var det hon berättade för de andra deltagarna om sin karriär, varför hon alltid spexade och varför hon slutade.

Jag måste säga att Carolina Klüft bara växer i mina ögon. Det är inte hennes fel att hon som ung fick frågor som sin maskot snarare än sina resultat. Det är inte hennes fel att kvinnliga atleter förminskas på det sättet. Klüft är en av våra absolut törsta idrottare i svensk historia. Hon tränade mycket hårt för att komma dit hon kom. Det är det hon ska bli ihågkommen för och jag tror att vi kommer att skämmas i framtiden när vi läser om alla fantastiska prestationer och så samtidigt frågor om hon hade med sin maskot.

maj 11

Sommarläsning – behöver jag en sommarutmaning?

Av Hanna i Blogg

Solnedgång över Landsort. Juli 2018.

Nu är det snart sommar och jag har framgångsrikt läst nobelpristagare under hela våren. nu är jag i ett flow vad gäller utmaningar så jag kanske borde köra på? Eller är det dags att avsluta alla nobelpristagare för att sedan helhjärtat ägnat mig åt deckare och feelgood?

Jag läser otroligt mycket just nu och det är för att pendlingstiderna till jobbet är ganska så långa. Därför kan jag läsa ganska mycket som inte är helt roligt. När jag då och då få tag på något riktigt lättläst, tar jag mig tid och läser i soffan samtidigt som jag får höra senaste tecknade Pokémon-filmen på lite för hög volym eller totalt marineras i käcka jinglar och bakgrundsmusik på YouTube. Läsa med barn är inte lika rofyllt som att läsa på bussen.

Det har inte blivit läsande av så många nya böcker i år. När jag läser massor av nyutkommet så får jag ju inte samma tid till udda böcker i bibliotekens magasin. Lästiden är trots allt begränsad. Men huvudsaken är att jag gör det jag trivs med och att jag läser.

Nu stundar sommaren och det kommer inte att bli en orgie i läsning, men allt kanske blir lite lättare med en utmaning. Jag brukar köra världsläsning på sommaren, men nu är det inte så många länder kvar och det kommer inte att bli så njutbart. Kanske ska jag göra något annat? Fokus på världen eller kanske på något särskilt ämne? Jag har inte riktigt landat i något, men jag brukar vilja ha ett tema på sommaren för att få lite skjuts på läsningen.

Vad ska du läsa i sommar? Ska du utmana dig att läsa något särskilt?

maj 10

Recension: Gunnarson, Anna Charlotta; Kvinnorna som formade pophistorien; 2019

Av Hanna i Kultur

Äntligen! Det var min reaktion när jag fått hör att Anna Charlotta Gunnarson kommit ut med ytterligare en bok om pophistoria och kvinnor. Kvinnorna som formade pophistorien (Atlas) är mer fokuserad på just kvinnor och ett inlägg i den feministiska debatten om bortglömda kvinnor i historien. Hennes Popmusik rimmar på politik innehåller flera kapitel om kvinnor och pophistoria, men är inte bara om kvinnor. Men bra var den, riktigt bra.

Det är många kvinnor som banat vägen för andra inom musiken. Det finns också dem, vars gärning för länge sedan glömts bort. Det finns kvinnliga pionjärer inom de flesta genrer och även som producenter och alla har de gemensamt att de inte fått lika mycket ära och berömmelse som män i liknande positioner. Kvinnorna behövde dessutom ofta rodda både barn och familj innan de kunde ägna sig åt musiken,

Vet du vem som skrivit texten till Lyckliga gatan? En ledtråd är att samma person skrivit texten och musiken till Hej mitt vinterland och texten till Diggiloo diggiley. Ringer det en klocka? Inte? Hon heter Britt Lindeborg och hon skrev massor av schlager och andra låtar från sextiotalet och framåt. Hon har vunnit både melodifestivalen och Eurovision. Ändå fick hon knappast något erkännande under sin livstid, inte ens efter segern i Eurovision Son Contest 1984. Kapitlet om Britt Lindeborg var nog det mest gripande.

Andra fantastiska historier i Kvinnorna som formade pophistorien var den om Agneta Fältskog, som slutade komponera musik och som degraderades (även av Björn och Benny) till den blonda i ABBA. Dolly Parton fick ett erbjudande hon inte kunde tacka nej till. Elvis erbjöd sig att spela in hennes I will always love you. Som grädde på moset skulle hon förlora sina rättigheter till låten. Hon tackade nej och förmodades har gjort sitt livs misstag. Ja, vi vet alla vad som hände sen.

En intressant diskussion som spänner över flera kapitel är myten om vokalissan, det vill säga ett band bestående av män med men en kvinnlig sångerska. Motsatsen existerar inte, så vitt Gunnarson förstår. Hon nämner några band där kvinnor får spela andra roller än att just sjunga. Det var lite roligt att läsa att hon nämner min kusins band, First floor power, som ett föredöme i branschen.

Anna Charlotta Gunnarson är otroligt kunnig när det kommer till musik. Hon är också härligt nördintresserad och går gärna på djupet i det hon skriver om. Vidden av nördintresset lyser igenom många gånger och det gör att jag verkligen litar på att om hon säger att hon inte hittat något, så existerar det förmodligen inte. Kvinnorna som formade pophistorien är skriven av en person med djupa kunskaper, men det är också en bok med ett starkt feministisk budskap. Jag tyckte särskilt mycket om hon belyste snobbismen bland fans och att det kvinnor gillar och gillat oftast ses som sämre.

Det finns så mycket satt säga om den här boken, men det går inte att säga något om allt. Den är fantastisk bra, om inte bättre än Popmusik rimmar på politik (eller man ska inte jämföra två så bra böcker, de kompletterar varandra och alla borde läsa båda). Det är viktigt vem som skriver musikhistoria. Gunnarsons egna gamla musiklexikon är skrivna av män och Wikipedia skrivs till stor del av män, och då är det inte så konstigt att männen får störst utrymme. Jag är glad över att just Anna Charlotta Gunnarson har skrivit den här boken.

Läs mer: Adlibris, Bokus

maj 09

Europadagen firar jag med några europeiska boktips

Av Hanna i Bokbetraktelser

Härom veckan tipsade jag om Ali Smith i Tidningen Nu apropå böcker som beskriver Europatanken. Idag är det Europadagen och jag tänkte spinna vidare på den idén. Jag läste för några år sedan kvinnor från alla EU-länder och det var en av de största utmaningarna jag gjort. Idag är en bra dag att påminna lite om att det faktiskt går att läsa från fler länder än bara Sverige, UK och USA.

Jag ger er tips på böcker och författare ni kanske inte tänkt på eller sådana som ni tänker på hela tiden, men inte fått tummen ur att läsa. En mix med andra ord. Hoppas du hittar något som passar så att du kan vidga dina vyer i den Europeiska litteraturen!

Några författarinnor du bör hålla koll på

Slavenka Drakulic, Kroatien: Ingen kan skriva om livet bakom järnridån som hon.

Siliva Avallone, Italien: Italiensk arbetarklass långt från Elbas stränder.

Gundega Repše, Lettland: Bästa lettiska författaren, vilket säger mer än man skulle kunna tro.

Nuria Amat, Spanien: Spännande feminist från Katalonien.

Petra Hůlová, Tjeckien: Har skrivit om mongoliska kvinnor och livet före och efter järnridån.

Ett par riktigt spännande nobelpristagare

Svetlana Aleksijevitj, Vitryssland: Fantastiska reportageböcker med fokus på kvinnor.

Elfriede Jelinek, Österrike: Hon är betydligt bättre än sitt rykte!

Wisława Szymborska, Polen: En diktare i samma klass som Tranströmer.

José Saramago, Portugal: Har skrivit en fantastisk roman, Blindheten.

Halldór Laxness, Island: isländskt och kargt men också feministiskt och ifrågasättande av mansrollen.

Böcker att lägga till din att-läsa-lista genast

Balkan Express – Slavenska Drakulic, Kroatien: Det bästa som skrivits om kriget på Balkan.

Neapelkvartetten – Elena Ferrante, Italien: Läs böckerna och se serien. Bara gör!

Utrensning – Sofi Oksanen, Finland/Estland: En av de bästa romanerna som skrivits. Om trafficking och Estlands historia.

Kvinnodramerna – Federico García Lorca, Spanien: Han kunde skriva feministiska dramer och sedan tog Francos mannar död på honom.

Blindheten – José Saramago, Portugal: Om ett samhälle där alla blir blinda utom en. Briljant!

Fem lite crazy böcker

Våtmarker – Charlotte Roche, Tyskland: Jag läste på tyska och kan nu ord som bajskorv och avföring. En bok om hemorrojder och sex (ej i kombination).

Homo Sapienne – Niviaq Korneliussen, Grönland: SMS och queera relationer i Nuuk.

100 tag med hårborsten före sängdags – Melissa Panarello, Italien: Om sexuell trasighet och kvinnlig frigörelse.

Nya portugisiska brev – Maria Teresa Horta, Maria Isabel Barreno och Maria Velho da Costa, Portugal: Lite allmänt crazy om hur kvinnor fötrycks i samhället. Förbjöds när den kom ut.

Han är tillbaka – Timur Vermes, Tyskland: Hitler är tillbaka! Boken har precis blivit film.

maj 08

Kulturkollo: Vad är bäst med våren?

Av Hanna i Hälsa

Mina barn, det typiskt bästa med våren. April 2019.

Den här veckans fråga hos Kulturkollo är vad som är bäst med våren. Det är äntligen vår och äntligen är det grönt. Körsbärsblommorna på de japanska träden i Hammarby Sjöstad är överblommade och nu börjar andra växter ta form och framförallt lukta. På kvällarna orkar jag göra saker jag ofta inte annars orkar, gå och handla de där äggen som glömdes bort eller gå ut enbart för att spela lite pokémon.

Sämst med våren är allergin och när det som nu är kallt. Jag blir provocerad av kombinationen kallt och sol. Såklart är det värre med kallt och mulet, men det är något hemskt med att solen skiner på de nyutspruckna löven, men inte värmer mig.

Nåja, det bästa med våren var det ju. Och det bästa är såklart att det blir varmare och ljusare. Livet blir lättare att leva och sömnbristen lättare att uthärda. Barnen tar inte flera timmar att klä på och ingen tittar snett om jag inte klär på dem ytterkläder alls. Det går att härda ut lek i park och en långsam promenad hem från förskolan kan till och med bli ännu långsammare med glass och mys.

Våren är underbar, men sommaren är bättre. Och vad kan var bättre än att det snart är sommar? (Att det är sommar såklart, men längtan är också fin).

Det var bra för mig att få skriva det här inlägget. Jag har haft en dålig dag med tanke på det jag skrev häromdagen och behövde pigga upp mig lite. Det är vår och mina barn är glada, vad mer kan jag begära?

Hälsa, Hannas liv, Hugo, Hugo och Selma, Kulturkollo, Selma, Var
Lämna kommentar

maj 07

Feministbrud på kulturjakt på Göteborgs centralstation

Av Hanna i Kulturbetraktelser

När jag var i Varberg i vintras gjorde jag lite kulturspaningar på Göteborgs centralstation. Jag glömde helt enkelt bort att skriva om det då, så jag gör det nu. Göteborgs central har jag ett långt förhållande med. Jag bodde i Göteborg under åtta år av mitt liv och tillbringat mycket tid här, men sedan jag flyttade därifrån 2004 har besöken varit betydligt färre. Mycket har hänt imorgon av nya affärer och annan service, medan vissa saker är som det alltid har varit.

Göteborgs centralstation, yttre hallen. Stationen byggdes för Västra Stambanan 1856–1857. Arkitekten var Adolf Wilhelm Edelsvärd, som var chefsarkitekt för Statens Järnvägars arkitektkontor. Den här vyn har ändrats mycket genom åren. Den stora förändringen när jag bodde i Göteborg var att Nils Ericsonsterminalen, som följer efter den här byggnaden, byggdes in och försågs med lite trevlig atmosfär. Sedan strukturerades även den här avgångshallen upp och nu finns flera restauranger och caféer och fräscha toaletter en trappa ner.

Något jag alltid vilar ögonen på när jag väntar på tåg på Göteborgs central är de gamla målningarna av järnvägsnätet förr. Här är Västra Stambanan och Boråsbanan.

Apropå saker som består så tror jag banne mig att denna fontän har varit där alltid! Står i den gamla hallen.

Så till det som verkligen fångade mitt intresse. I februari stod detta konstverk bredvid fontänen ovan. Rubriken var Lek eller allvar? Vilket barnperspektiv har du? Konstverket är gjort av brittiska Laura Ford och är en del av ett större verk som hon kallar Weeping girls. Tanken är att du inte riktigt vet vad den här flickan gör. Gråter hon? Leker hon kurragömma? Vad tror du?