sep 04

Bokhörnan: Svärmodern av Moa Herngren

Zoom om Svärmodern

Förra veckan diskuterade vi Svärmodern av Moa Herngren och till skillnad från alla andra gånger vi träffats, pratade vi om boken nästan hela tiden. Svärmodern visade sig vara en bok som vi alla hade mycket att säga om. Främst handel det om ifall man kunde säga att man var team Åsa eller team Andreas, eller om det verkligen gick att välja sida. Boken är ett relationsdrama med en mamma/svärmor, en son/pojkvän och en svärdotter/flickvän i huvudrollerna. Min recension av boken kan du läsa här.

Vem känner vi mest med?

Ingen av oss hade väl egentligen så mycket att säga specifikt om Andreas, utan det hela handlade väl om ifall vi litade mest på Åsa eller Jossan. Alla var överens om att klippa helt med sin mamma när det finns ett barnbarn, är oerhört själviskt. Vi diskuterade länge hur stort brott Åsa egentligen begått. Vi var alla ense om att hon är helt gränslös, men flera av oss kunde i alla fall förstå henne och känna lite med henne.

Barnperspektivet?

Den gemensamma nämnaren för alla vuxna personer i boken är att ingen tar barnperspektivet i främsta rummet. Alla tänker på sig själva. Det handlar om deras känslor eller att ta hänsyn till någon annan vuxens känslor. Vad som är bäst för det lilla barnet Sam, verkar egentligen ingen tänka på.

Formen

Vi får mest Åsas perspektiv och kanske leder det till obalans. En invändning är att Åsa, trots att det är helt och hållet hennes eget perspektiv, inte framställs helt vettig för oss läsare. Ingen av oss fick någon större sympati för henne, medan hon berättade själv. En annan synpunkt var att det hela gick i cirklar och beteenden gick i arv, var oerhört snyggt skildrat. Slutligen var det en som påpekade att hela bokens upplägg kändes som en TV-serier, men det kan också varit färgat av att vi vet att Moa Herngren skriver för TV.

Vad kan vi lära oss av boken?

Vi gled in på våra egna relationer och dem vi har lite ansträngda relationer med. Skräcken att bli som Åsa finns kanske inte där, men vi var alla rörande överens om att det vore en mardröm. Boken är ett praktexempel i hur man ska göra om man vill att det ska gå käpprätt åt skogen. Efter lite diskussion kunde vi alla konstatera att vi inte är i närheten av den typen av knepiga relationerna i våra egna liv.

Nästa bok

Vi ville alla läsa Kjell Westös Tritonus, men eftersom vår ledare inte var med var vi väl inte beslutsmässiga. Vi får se hur det blir!

sep 03

Recension: Lundberg, Patrik; Fjärilsvägen; 2020

FjärilsvägenJag har länge följt Patrik Lundberg på Twitter och läst hans krönikor. Jag har varit fascinerad av hans berättelser om sin mamma. Därför ville jag verkligen läsa Fjärilsvägen, som är hans mammas historia och är utgiven på Albert Bonniers Förlag. En historia om en mor som levde livet och sedan blev ensamstående och så småningom sjönk ner i ett missbruk. Välfärdssamhället, som hon så starkt trodde på, kunde inte hjälpa henne.

Fjärilsvägen är den gata där Patrik Lundberg är uppväxt och hans familj levde kärnfamiljsdrömmen. Birgitta jobbade deltid och de fick mycket hjälp av morföräldrar för att få ihop vardagen. På lov reste de på utlandssemestrar. Allt rasade samman den dagen Birgitta upptäckte att Nils-Gunnar var otrogen. Det hela ledde till skilsmässa och det är början till slutet för Birgitta. Hon höll sig flytande under hela barnens uppväxt, men alkoholkonsumtionen blev med tiden större och större.

Mot slutet av sitt liv levde Birgitta tillsammans med en man som kontrollerade henne. I början var deras förhållande bra och relationen till Patrik och hans syster var god. Men när Birgittas hälsa sviktade, blev också relationen sämre. Birgitta hade alltid haft en för hög alkoholkonsumtion och detta eskalerade. Hon som tidigare varit så ordningsam, levde nu i smuts och misär. När hon gick bort hon bara 67 år gammal.

Fjärilsvägen är bra, fängslande och rörande. Patrik Lundberg skriver fantastiskt. Beskrivningarna av hans mamma är kärleksfulla och skrivna med feministiska glasögon. Det var mamman som snarkade på fotbollslägret som man skulle skämmas för, medan papporna som söp på detsamma var roliga och coola. Just den jämförelsen var otroligt talande för hur man såg, och till viss mån fortfarande ser, på kvinnor i jämförelse med män.

Jag tyckte att boken var lite för politisk, i alla fall mot slutet. Såklart var den politisk i bemärkelsen att Birgitta var socialdemokrat och att detta spelade en stor roll i hennes liv, men när jag menar för politisk så tänker jag på hur politiken hamras in. Patrik Lundbergs tes är att ensamstående mammor har hamnat i kläm och att det svenska välfärdssamhället inte kunnat hjälpa dem. Jag håller med om denna tes, men det blev lite väl mycket på slutet.

Jag jämför med som Jonas Gardell i Torka aldrig tårar som jag hade samma åsikt om. Gardell vill försäkra sig om att ingen lägger ifrån sig boken utan att tänka att det var mest synd om den homosexuella mannen. Det är lite samma sak i Fjärilsvägen, fast då gäller det ensamstående mammor. När man försöker för mycket blir det övertydligt och det stör den litterära upplevelsen. Det hade inte behövts, berättelsen i sig är så stark att vi förstår ändå.

sep 02

Recension: Enriquez, Mariana; Oro: Dagbok från pandemin april 2020; 2020

Karavan 2 2020Mariana Enriquez lever och verkar i Argentinas huvudstad Buenos Aires. Hon är författare och journalist och skriver för det mesta skräck. Oro: Dagbok från pandemin april 2020 är publicerad i tidskriften Karavan. Buenos Aires har varit försatt i lockdown i månader och texten som Enriquez skrivit är från början av den, i april.

Otaliga journalister och publicister hör av sig till skräckförfattaren Mariana Enriquez. Vad tycker hon om pandemin? Vill hon skriva något om den? Hon känner sig helt tom och har ingen aning om vad hon ska tycka eller tänka. Hon är rädd och känner sig instängd, men samtidigt ödmjuk inför att folk har det mycket sämre. Hon har till och med själv haft det sämre under delar av sitt liv. Ändå kan inget mäta sig med alla de tankar som snurrar i ett liv där du knappt får gå ut från din egen lägenhet.

Någonstans i allt vardagsrealistiskt från en tid som jag också upplevt, om än inte den omfattningen av isolering, känns det lite som en skräckhistoria. Jag kände också författarens hopplösa famlande av att kunna sätta ord på sin känsla. Om inte en författare som skriver skräck kan sätta ord på vad vi just nu upplever, vem kan?

Det var och är en konstig tid vi lever i och jag ser fram emot litterära skildringar av den. Jag misstänker att vi kommer att bli galna av alla mindre bra skildringar, men den här dagboken var något jag verkligen rekommenderar att läsa. Spännande och hög litterär klass!

sep 01

Flyttkartonger och kära återseenden – augustisummering 2020

Shelfie arbetsrum

Mycket kärt återseende av mina böcker!

Nu har vi bott i huset i en månad och jag måste nog säga att även om vi inte har ”kommit i ordning” så har ett hem börjat växa fram. Vi har ett fint vardagsrum som nu snart även ska prydas med tavlor och vi har ett arbetsrum och barnen har egna rum. Antal flyttkartonger minskar och antalet böcker i bokhyllor ökar. Vi bjuder på möbler på auktioner, vi åker till Ikea och vi googlar soffbord och mattor. Som tur är har inte inte slagit i taket med vår inredningsbugdet riktigt än.

Allt annat har också gått bra, såsom inskolning och börja helt ny skola och klass. Allt är ju lite pirrigt i början för alla, men min känsla av skolan är god. Sjukdom drabbade oss i slutet av augusti och skolan hörde då av sig med läxor och erbjudande om att lägga fram böcker. Har ALDRIG hänt under tre år på förra skolan. Då är det bara för oss att hålla tummarna för att den start håller i sig. Och medan vi gör det, skruvar vi bokhyllor.

Min läsning

Läsningen har inte mått så bra av flytten. Jag halkar efter mitt uppsatta läsmål, men kämpar på. Jag har en läsglädje, men måste ofta prioritera att ställa upp böcker i bokhyllor eller att skruva ihop skåp och hyllor. Men jag lyssnar medan jag skruvar och fixar, så helt åt fanders går det i alla fall inte med läsningen.

Tolv månader – tolv länder: Inget nytt, men jag har så smått börjat läsa boken från Mauretanien. Innan december börjar ska jag har läst från följande länder:

  • Djibouti
  • Mauretanien
  • Tchad

Sydafrika som temaland 2020: Jag har läst Där regnmolnen hopas av Bessie Head, som utspelar sig i Botswana.

Boktolvan med fantastiska fruntimmer: Bessie Head, kan jag pricka av.

Hittat i min bokhylla: Jag har nu en ny utmaning som jag tänkte komma igång med snarast!

aug 31

Dagböcker från pandemin i Karavan

Karavan

Karavan är världens bästa tidskrift för dem som älskar att läsa böcker från hela världen. I det senaste numret från juni, som jag inte fick förrän nu pga av vår bostadslöshet, fanns det med två mycket spännande texter om pandemin. Den indiska poeten Teji Grover och den argentinska författaren Mariana Enriquez har både skrivit om sin verklighet i den mellanindiska staden Bhopal och Buenos Aires.

Det har nyligen släppts en annan dagbok från pandemin som är betydligt längre. Fang Fangs dagbok från lockdown i Wuhan har översatts till engelska och blivit bok. Den kom ut i maj 2020. Jag blev oerhört sugen på att läsa den, men den är fortfarande lite dyr så jag avvaktar. Jag förmodar, eller kanske snarare hoppas,  att den kommer att bli en bästsäljare.

Ibland recenserar jag texter här på bloggen just där för att jag vill att det ska vara med i mitt bibliotek. Kanske inte är någon mer än jag som bryr mig om det, men utan sådant ordningssinne skulle jag inte driva den här bloggen. Därför kommer jag i väntan på att jag införskaffar och läser Fang Fangs dagbok från Wuhan att recensera de två texterna i Karavan i separata inlägg.

Jag förstår att det kommer att komma mängder med litteratur i coronans spår, men likväl är det viktigt med dessa första litterära texter. Det har säkerligen skrivits många fler, men jag som har ett intresse för kvinnor och kvinnor i andra delar av världen väljer att skriva om just dessa från Karavan. Känner du till fler liknande texter som jag borde läsa så tar jag mer än gärna emot tips!

aug 30

Vitryssland i mitt hjärta ❤️

Jag på huvudgatan Minsk

Jag på huvudgatan Minsk. Oktober 2003.

Jag har med spänning följt de senaste veckornas utveckling i Vitryssland (ja, jag använder fortfarande det gamla svenska namnet på landet). Vitryssland är ett land jag har varit i och jag har träffat och umgåtts med folk i oppositionen i både Minsk och Mogiljev. Jag har varit på pansarvagnmuseer och besökt parlamentet och landets då (2003) enda oppositionella parlamentariker.30

Jag är verkligen inte någon expert på vitrysk politik och kan absolut inte med trovärdighet göra någon analys av läget nu och vart landet är på väg. Min medkänsla för folket är dock enorm. När jag var där och även flera år senare när jag träffade oppositionella vitryssar i Litauen, kändes det inte som att en alternativ väg var möjlig inom någon överskådlig framtid.

Det som sker nu är historia, oavsett hur det slutar. Det vitryska folket har rest sig och de vill ha förändring. Nu är det möjligt att den förändring som de vill ha resulterar inte resulterar i någonting eller kanske blir det till en halvmesyr som innebär förändring på pappret, men inte i realiteten. Vi vet inte. Oavsett så har något stort hänt. Aldrig förr har folk gått man (eller snarare kvinna) hur huse på det sättet för att protestera mot Lukasjenko.

Det finns ett råd för att förbereda ett maktövertagande och i det rådet sitter nobelpristagaren i litteratur, Svetlana Aleksijevitj. I veckan blev hon inkallad på förhör, vilket fick stor internationell uppmärksamhet. Det är alltid trevligt när ens förebilder återfinns på den rätta sidan. I övrigt är det också spännande att se att det är kvinnorna som dragit i de här proteströrelserna. Det var kvinnor som ställde upp mot Lukasjenko och det var kvinnorna som gick i spetsen för demonstrationerna.

Jag håller tummarna för att det går och på något sätt blir en förändring som inte bara är på pappret. Mina tankar är hos alla dem jag träffade när jag var där och som jag vet verkligen har längtat efter detta. Den jag lärde känna bäst bor dock i USA. Han såg sin egen KGB-akt och orkade inte hålla på längre. Av Facebook att döma verkar han ha det bra.

aug 29

Hittat i hyllan: Allt detta tillhör mig av Petra Hůlova

Allt detta tillhör mig

Den som inte levt en längre period utan sina böcker vet inte hur är det är att återse dem. Min oerhörda lycka och känsla av enorm rikedom nu när mina böcker åter står i hyllorna i mitt hem (inte alla böcker, för vi har fortfarande en bit kvar med uppackandet). Jag tänkte fira mina böckers återkomst genom att visa er lite av min stora bokskatt. Under Hittat i hyllan kommer ni i höst att få boktips från någon av mina bokhyllor.

Först ut är pärlan på bilden ovan, Allt detta tillhör mig av Petra Hůlova från 2002. Det en kvinnohistorisk roman om Mongoliet. Petra Hůlova är från Tjeckien, men har varit utbytesstudent i Mongoliet. Hon har således stor insyn i hur man lever där och har läst mycket om landets historia. Hon är feminist och har velat skildra kvinnors situation i landet under flera generationer. Den är oerhört fängslande och spännande och fantastiskt att få en sådan inblick i mongoliska kvinnors liv.

Det finns fler böcker av Petra Hůlova översatta till svenska och de andra jag läst utspelar sig i hennes hemland Tjeckien. Jag rekommenderar dem allihop, men kanske i synnerhet denna. I Sverige ges hon ut på det lilla, men fantastiska förlaget Rámus.

aug 28

Recension: Herngren, Moa; Svärmodern; 2020

SvärmodernJag hade inte alls lust att läsa Svärmodern när inbjudningen i bokcirkeln Bokhörnan kom upp. Men jag ville ju träffa mina vänner! Såklart kan jag göra det ändå, men då valde jag trots allt att lyssna på Moa Herngrens bok när jag lyssnat klart på Rodham. Det är jag glad för såhär i efterhand. Boken är utgiven på Norstedts.

Åsa har inte längre kontakt med sin son Andreas och sonsonen Sam. En konflikt dem emellan gör att Andreas inte vill ha kontakt. Vi får Åsas perspektiv på vad som gjort att det blivit såhär. Hur berättar och är oförstående, medan vi läsa förfasas och förstår hennes son. Hon är inte narkoman eller våldsam, hon vill egentligen bara väl. Hennes sätt uppfattas som gränslöst och relationen med Andreas verkar ha varit osunt symbiotiskt. Står sonens avståndstagande i proportion till Åsas gränslösa handlingar, blir frågan man ställer sig genom första delen av boken.

Mitt svar var länge ja på den frågan. Åsa förstår verkligen inte varför hennes handlingar väcker sådan anstöt, men jag som läsare förstår varför Andreas inte orkar med sin mamma. Det är också så intressant att Åsa jobbar som kommunikationskonsult, men kan inte kommunicera med sin egen familj. Åsa respekterar inte Andreas nya familj – framförallt inte svärdottern Jossan – och deras privata sfär. Allt kulminerar när de måste bo hos henne några veckor pga stambyte och Åsa av misstag hittar ett positivt graviditetstest. Istället för att hålla tyst, berättar Åsa om sin upptäckt, inte bara för dem utan också till Jossans mamma.

Sedan följer en rad gränslösa handlanden och Andreas bryter med Åsa. Men mot slutet av delen där Åsa berättar sin version, börjar jag vackla. Åsa gillar inte Jossan, vilket är en av anledningarna till att Andreas måste pausa från sin mamma, och jag fick inte heller grepp om henne. När jag väl började få det, ökade förståelsen för Åsa. Sista delen av boken är en känslomässig bergochdalbana och jag vet ärligt talat varken in eller ut när boken är slut.

Jag tyckte mycket om den här boken och framförallt ser jag fram emot att diskutera den. Den berörde mig djupt och den gjorde att jag slängdes hit och dit i mina känslor och var ömsom dotter, ömsom mamma. Känner en enorm tacksamhet för att min relation med min mamma inte är såhär och jag hoppas verkligen att jag kommer ha större distans till mina barn när de växer upp. Det kommer att ta lång tid för mig att skaka av mig obehaget efter den här boken. Och det menar jag som ett positivt omdöme!

Läs mer: Adlibris, Bokus

aug 27

Feministisk bokcirkel söder: Pachinko

Pachinko

Igår träffades vi i söder-bokcirkeln igen och diskuterade Pachinko av  Min Jin Lee. Jag läste boken i somras och det var nu några veckor sedan. Vi var fyra stycken med på cirkeln och det var ovanligt få för när vi kör via Zoom, men när vi kör live är det ju max vad vi brukar vara, så det var helt ok! Mötet stördes för egen del av en dotter som bestämde sig för att vara hyperjobbig just precis då, men det är sånt som kommer med hemmamöten. Pachinko är en Sydkoreansk släkthistoria och har fokus på rasism mot sydkoreaner i Japan.

Läs min recension här.

Vad vi tyckte om boken

Alla tyckte mycket om boken och hade bara gott att säga. Vi brukar alltid vara lite oense, men så icke den här gången. VI sa alla att den kändes svepande, med bara små nedstamp i historien, samtidigt som vi lärde känna huvudpersonerna på djupet.

Utifrånperspektiv

Vi pratade om att det var tydligt att boken var skriven av en person som inte lever varken i Sydkorea eller Japan. Den rasism och de orättvisor som de sydkoreanska invandrarna i Japan får utstå känns inte lika mycket in i själen. Det känns som att sådana saker beskrivs bäst av den som upplevt det själv.

Söner vs döttrar

Boken tar upp den stora skillnaden i att få söner och döttrar och vi frågade oss vad som hade hänt om Sunja hade fått döttrar. Vi kände att det var lite typiskt att Hansu la sig i Sunjas liv och att detta förmodligen berodde på att han hade en son med henne, till skillnad från de döttrar han hade i sitt äktenskap.

Feminism

Det är ganska tydligt feminism i boken, vilket vi tror beror på att boken är skriven av någon som lever i en västerländsk kontext. Vi pratade om att det är mycket vårdande av män för kvinnornas del och männen hade själva flera andra alternativ och framförallt val att göra andra saker. De kunde dessutom hindra sina fruar från att jobba, trots att de hade extremt ont om pengar.

Nästa möte

Eftersom många var sjuka och framförallt var inte allas vår cirkelledare inte där, bestämdes inget inför nästa träff. Men eftersom Zoom nu återgått till att klippa alla möten efter 40 minuter har jag bestämt mig för att under viss tid faktiskt betala för att ha utökade möjligheter.

aug 26

Recension: Wikland, Ilon; Sammeli, Epp och jag; 1997

Sammeli, Epp och jagJag fick en hög med barnböcker av min moster, vars barnbarn nu är för stora. Sammeli, Epp och jag av Ilon Wikland fastnade jag för eftersom jag vet att min Selma älskade Den långa, långa resan om Ilons flykt till Sverige under andra världskriget. Sammeli, Epp och jag handlar om Ilons första dag i skolan i Tallinn.

Ilon Wikland föddes i Tartu 1930 och hennes föräldrar verkar inte ha varit konventionella. På Ilons första skoldag börjar hon några dagar för sent, eftersom hennes mamma inte kommit ihåg att hon skulle börja skolan. Hon träffar Epp, som hon tar med sig hem till sig för att hon skulle få träffa hunden Sammeli. Först äter de på restaurang, eftersom Ilon inte har någon som är hemma när hon behöver äta. Sedan köper de kakor och går hem och leker med mammans smink och kläder. När mamman kommer hem hittar hon två sovande flickor på soffan och skickar hem Epp. Ilon får stå i skamvrån, men är inte alls skamsen, bara arg.

Som vuxen blev jag lika arg som Ilon. Det är ju bra med yrkesarbetande föräldrar, men barn måste ha någon som tar hand om dem. Nu vet jag att Ilon vid åtta års ålder fick flytta hem till sina farföräldrar i Haapsalu och fick där en lycklig och harmonisk tid till kriget kom. Jag och Selma fick möjlighet att diskutera fenomenet skamvrån och att man inte behandlar barn så normalt sett.

Sammeli, Epp och jag är en fin barnbok med vackra bilder från Estland. Den är lekfull och mitt barn tyckte att den var rolig, samtidigt som det finns ett allvar med frånvarande föräldrar, skamvrår och eventuellt även spritintag. Både jag och Selma tyckte mycket om den, men på lite olika sätt skulle jag tro. Jag har efter boken suttit och storlipat mig igenom olika artiklar där Ilon berättar om sin barndom (bland annat den här). Sådan tur att det gick bra för henne i livet trots allt!