#bookaday 14:e juni – En gammal favorit

Bookaday

Dagens utmaning i #bookaday är An old favourite.

PennskaftetDet här kan ju tolkas som en för mig gammal favorit eller en av mina favoriter bland gamla klassiker. Jag kör en halvkombo. Pennskaftet av Elin Wägner är tämligen gammal, från 1910 och från början av mitt feministbiblioteksprojekt. Det är en av mina favoritromaner.

Boken handlar om rösträttsrörelsen, något som författaren själv hade erfarenhet av. Dessutom tar den upp fria förhållanden och en mer modern syn på sexualitet. Läs den om du inte gjort det!

Recension: hooks, bell; Ain’t I a woman; 1981

Ain't I a WomanOm man verkligen till förstå black feminism så ska man läsa bell hooks, så mycket har jag förstått. Boken Ain’t I a woman, uppkallad efter Sojourner Truths berömda tal, är hennes kritik mot 70-talsfeministerna i USA.

bell hooks tes är att svarta kvinnor inte är (var 1981) en del av feminismen. Vita medelklasskvinnor har aldrig räknat in de svarta kvinnornas situation i sin kamp. Det började med slaveriet och många kvinnliga slavar våldtogs eller tvingades leva som älskarinna år mannen som ägde henne. Mannens hustru vände sin förödmjukade ilska mot kvinnan, inte sin make. De kvinnor som var mot slaveriet var ofta det av kristna och moraliska skäl, inte för att de var antirasister. Efter slaveriet stod rösträtten och vägde mellan vita kvinnor och svarta män. Ingen diskuterade svarta kvinnors rätt att rösta. När slaveriet var ett minne blott såg många feminister företeelsen som isolerad. Utnyttjandet av de svarta kvinnorna påstods sluta när slaveriet avskaffades, något som bell hooks verkligen vill understryka var enormt naivt. Myten om den sexuellt utsvävande svarta kvinnan levde kvar och vita män fortsatte att våldta svarta kvinnor samtidigt som de undvek att åka fast. En svart kvinnas ord vägde aldrig lika tungt som en vit mans.

Den stora frågan för feministerna på 70-talet var hemmafruar vs kvinnor som arbetade. Retoriken var att den som arbetade var fri. Svarta kvinnor var tvungna att arbeta och de kände sig inte särskilt fria. Vita medelklassfeminister ville inte se att även de som arbetade kunde vara förtryckta, samtidigt som de gladeligen gjorde sig till talespersoner för alla kvinnor. Ett annat problem för svarta kvinnor var att svarta män ofta ville vara lika patriarkala som vita män. Flera svarta kvinnor ville tyvärr också alltför ofta leva upp till det idealet.

Aint I a woman är en rejäl känga mot Gloria Steinem, Betty Friedan och andra kända feminister från 60- och 70-talen. Även om den nu har över 30 år på nacken så är den oerhört tänkvärd. Chimamanda Ngozi Adichie skrev i Americanah att de som säger att de är färgblinda idag i själva verket omedvetet döljer mycket rasism i och med att de vägrar att inse att de själva inte är fria från fördomar. Man skulle kunna säga att det är en sammanfattning av vad bell hooks vill ha fram i den här boken. Hon gör det mycket noga och ingående och med många hänvisningar till texter och uttalanden av rasister, feminister och svarta kvinnorättsskämpar. Boken är tunn sett till antalet sidor, men mycket mastig i form av akademiskt språk och form.

Jag är så glad att jag äntligen läste Aint I a woman och jag kände att boken var lika aktuell nu som då. Enda saken som gjorde mig irriterad är det faktum att boken inte finns översatt till svenska.

#tbt: Feministbrud och VM 94

VM 94 Hanna ska hälsa på bronshjätarnaJag vet att det har hunnit blir fredag, men gårdagen var för hektisk för att jag skulle orka skriva det här #tbt-inlägget. Nu låtsas vi att det är torsdag och att fotbolls-VM precis har börjat.

Det är 20 år sedan det fantastiska VM i USA då Sverige tog brons. Jag var 17 år. Gruppspelsmatcherna såg jag med min familj i Spanien och vilka vi skulle möta i åttondelsfinalen fick vi reda på flygplatsen inför hemresan. Då gladde jag och min bror oss åt att det skulle bli Saudiarabien. Det skulle visa sig vara en helt befogad glädje.

Det är såklart matchen mor Rumänien i kvarten som jag minns bäst, den match alla väl minns bäst. Kenneth Anderssons nick i förlängningen som ledde till straffar, Milds straffmiss och Ravellis räddningar. Glädjen var total. Bronsmatchen såg jag och en fotbollstokig kompis på fest hemma hos en helt fotbollsointresserad person. Festen skulle uppenbarligen inte kretsa kring matchen till vår besvikelse. Vi befann oss på landet. Efter matchen ringde min kompis sin mamma och hon kom och hämtade oss. Vi ångrar än idag att vi inte bad henne skjutsa oss till stan. Till och med i Lidköping badades det i fontäner.

På bilden till vänster står jag i kö till Gothia Cups invigning. Dit skulle de bronshjältar komma med koppling till Göteborg. Jag hoppades att få en glimt av min stora idol Kenneth Andersson. (Och ja, jag har till och med batikfärgat mina strumpor så att att de ska matcha tröjan.)

Bronthjälte 1 Kenneth Andersson

Jo, en glimt fick jag och mer därtill. Här kom fanet i mig fram och jag sprang in på arenan och lyckades klättra upp på bilen. Kenneth gav mig en ros* och jag var i sjunde himlen (*kastade ut rosor och jag råkade fånga en).

Bronshjälte 2 Thomas Ravelli

”Ravelli alltså – nu är han kung!”

#bookaday 13:e juni – Får mig att skratta

Bookaday

Dagens utmaning i #bookaday är Makes me laugh.

VolmerJag måste bara nämna Lise Nørgaard igen. Hennes bok Volmer är bland det roligaste jag har läst. Den handlar om två tjejer som mest av allt gillar att leka med en busunge vid namn Volmer. De följs åt under hela barndomen.

Boken är ganska lik TV-serien Matador (som Nørgaard också har skrivit) och är en rolig kritik mot samhällets borgarklass. Nørgaard är också feminist vilket märks tydligt i kritiken mot hemmafruar och könsroller. Jag har läst den flera gånger. Lika rolig, men mer allvarlig är Sommargästerna, som jag har på läsa-om-listan. Där står den överst.

Recension: Kuzwayo, Ellen; Kvinna i Soweto; 1985

Kvinna i SowetoEllen Kuzwayo berättar om sin uppväxt och sitt liv som politisk aktivist i Kvinna i Soweto. Jag fick tips av @bibblansvarar på Twitter att läsa den om jag var intresserad av Sydafrika och apartheidsystemet. Den stod i min hylla så det passade mig bra.

Ellen Kuzwayo växte upp i ett tämligen välbärgat hem i Sydafrika. Men efter att hon blivit utkastad från sitt hem när hennes mammas man gift om sig med mammans syster, börjar ett lite hårdare liv. Hon kom till sin pappa i Johannesburg och utbildade sig till lärare. Hon gifter sig med en våldsam man och lämnar honom och barnen efter sex år. Hon väljer en ny bana och utbildar sig till socionom och jobbar med utsatta människor. Hon gifter om sig, får en till son och efter att flera år har gått kommer hennes andra söner till henne. Både hon och de äldre sönerna blir mer och mer engagerade i kampen för svartas rättigheter och Ellen får sitta i fängelse i fem månader för sitt politiska engagemang. Hon pekar på att de svarta kvinnorna hade det sämst under apartheid, de var inte ens myndiga. Ändå var det just kvinnorna som gjorde otroligt mycket för att få till förändringar. Ellens eget engagemang låg främst hos kvinnors rättigheter eftersom hon både såg och hade själv upplevt hur hårt det kunde vara att sydafrikansk svart kvinna.

Kvinna i Soweto är en fängslande självbiografi, men den del som jag tycker var mest intressant, det vill säga den politiska delen, var lite för kort. Visst var det värdefullt att få veta om hennes uppväxt, men det kunde ha kortats ner lite och den andra delen gärna varit mer detaljerad. Men med det sagt så kan jag bara hylla boken. Det är ett viktigt dokument över en fruktansvärd tid som varit. Ellen Kuzwayo är en viktig förebild  och en demokrati. och kvinnorättsaktivist som aldrig får glömmas bort. Eftersom boken är skriven 1985 så är det givetvis spännande att veta hur det gick sedan. Ellen Kuzwayo dog 2006, så hon fick uppleva apartheidregimens fall. Men hon fick inte bara uppleva den, hon valdes 1994 till parlamentsledamot i det nya Sydafrikas första fria val.

#bookaday 12:e juni – Jag låtsas ha läst den

Bookaday

Dagens utmaning i #bookaday är I pretend to have read it.

Om frihetenDet är såklart mycket pinsamt, men nu måste det till ett erkännande. John-Stuart Mills Om friheten var kurslitteratur på Statsvetenskap A i Göteborg 1998. Jag var liberal redan då och helt ny medlem i Folkpartiet och Liberala ungdomsförbundet. Självklart såg jag fram emot att läsa Mills mest kända verk. Nu var jag inte den där duktiga flickan som inte gjorde annat än att plugga, utan jag tog många genvägar för att jag skulle få PG, det vill säga precis godkänt. Min bedömning var att jag bara skulle hinna första kapitlet av Om friheten och att det skulle räcka. Det räckte, men jag hade lovat mig själv att som folkpartist jag var skulle jag läsa den senare. Det gjorde jag aldrig. Det har dock inte hindrat mig från att hämningslöst påstå att jag har gjort det.

Men jag HAR läst Förtrycket av kvinnorna!

Recension: Sánchez, Clara; Aningar; 2008

AningarDet nystartade förlaget Sadura har gett ut Clara Sánchez bok Aningar på svenska 2014 och jag blev såklart nyfiken på en nyutgiven spansk författare med tanke på min semesterutmaning.

Julia och Felix och deras son Tito åker på semester till en spansk kuststad. Precis när de kommit fram åker Julia för att köpa mjölk till pojken och råkar då ut för en bilolycka. Felix får samtal från sjukhuset att hon befinner sig där, medan Julia vandrar omkring i den lilla staden i ett drömliknande tillstånd och letar efter sin familj. Vartannat kapitel följer Felix och hans oro och vartannat Julias dröm och kamp för att komma tillbaka till verkligheten.

Egentligen är inte detta min typ av bok. Jag blev helt enkelt förblindad av att den var spansk när jag bestämde mig för att läsa den. Men så var den faktiskt inte så illa som jag först misstänkte. Jag fångades av Clara Sánchez sätt att träffsäkert beskriva drömmen med de ologiska vändningarna och Julias oförmåga att hitta tillbaka till semesterlägenheten. Men det sägs ju ofta att de som berättar om sina drömmar är de tråkigaste personerna och så är det tyvärr lite här också. Det är inte förrän på slutet som du förstår varifrån alla saker i Julias dröm kommer ifrån och det blir många gånger lite långtråkigt. Boken är 450 sidor lång och skulle definitivt tjäna på att kortas ned. Jag har lite synpunkter på slutet också och Julias och Felix eventuella förmåga att få ett bra äktenskap, men jag vill inte spoila för mycket genom att gå in i detalj på det. I övrigt hade boken en bra flyt och det var spännande och jag var intresserad av hur det skulle sluta, vilket gjorde att jag läste ut den tämligen snabbt.

Läs mer: Adlibris, Bokus

#bookaday 11:e juni – Loppisfynd

Bookaday

Dagens utmaning i #bookaday är Seconhand bookshop gem.

Sin mors dotterJag har gått många av mina böcker i det fysiska feministbibliotek på Myrorna och andra seconhandbutiker. På Myrorna fann jag Kvinnorummet av Marilyns French och den visste jag att jag skulle läsa. Men jag köpte också Sin mors dotter och den tyckte jag var minst lika feministisk och faktiskt bättre. Det kan faktiskt vara mitt bästa loppisfynd.

#bookaday 10:e juni – Påminnelse om någon jag älskar

Bookaday

Dagens utmaning i #bookaday är Reminds me of someone I love.

Mellan sommarens längtan och vinterns köldLeif GW Perssons Olof Palme-trilogi påminner mig om min man. Detta kommer nog inte som en överraskning för den som hänger med i hans #palmemordstimmen varje torsdagskväll på Twitter eller den som ofta hör honom berätta om polisspåret eller hur liten sannolikhet det var att Christer Pettersson sköt. Jag läste inte böckerna i ordning, men ska du läsa dem så rekommenderar jag det; Mellan sommarens längtan och vinterns köld, En annan tid ett annat liv och Faller fritt som i en dröm. Den första boken är en av de bästa deckare jag har läst. De andra är också riktigt, riktigt bra. Som sagt så påminner de om min älskade make som har det nördiga intresset mordet på Olof Palme.

Recension: Axelsson, Majgull; Aprilhäxan; 1997

AprilhäxanAprilhäxan av Majgull Axelsson är nog en av mina mest trogna hyllvärmare. Den var så institutionaliserat osynlig att den (trots att jag lånat den av mamma) hamnade i källaren inför barnets födelse. Nu fick jag istället låna den i bokbytarhyllan på båten till förskolan. Nåväl, den var en av de böcker jag tänkte läsa inom ramen för mitt klassiska kvinnor-projekt och nu är den alltså utläst.

Margareta, Christina och Birgitta är fostersystrar och har växt upp hos Tant Ellen. Det finns en annan syster också, Desirée, som Ellen övergav vid födseln eftersom hon var funktionshindrad på så många sätt. I själva ramberättelsen söker Desirée hämnd för att en av systrarna fick det liv som var avsett för henne. Hon har en förmåga att sitta som en gnista i andra människors ögon och därigenom styra dem. Ungefär det fick jag veta innan jag läste boken och ungefär det sammanfattar det som inte är bra med boken, det som jag finner helt obegripligt.

Jag tar det på mitt sätt istället. Aprilhäxan är en bok om funktionshinder och institutioner för barn på femtio- och 60-talen. Margareta övergavs vid födseln i en tvättstuga och hamnade tidigt hos Tant Ellen. Christinas mamma var psykisk sjuk och försökte döda sitt barn och så hamnade hon också hos Ellen när hon var fem år. Birgitta älskade sin mamma och ville ta hand om henne, men eftersom hon söp och inte kunde ta hand om sitt barn omhändertogs Birgitta när hon gick på mellanstadiet. Desirée övergavs vi födseln. Ellen blev övertalad att bryta kontakten helt med dottern, eftersom hon varken kunde prata eller gå. Desirée var mycket intelligent, lärde sig kommunicera med omvärlden och saknade hela tiden sin mamma. Vi får följa henne och hennes vänner på institutionen där många barn lämnades av sina föräldrar och som föraktades av dem som hade mest makt över dem. Tiderna förändrades och så även barnens situation. Efter flera år fick Desirée möjlighet att lämna institutionen för att åka till Karolinska Sjukhuset där hon ska lära sig kommunicera. Innan dess fick hon inte ens gå ut.

Det är fyra hjärtskärande historier om fyra flickor som samhället hade ansvar för och som när boken utspelar sig är fyra vuxna kvinnor. Jag älskar skildringarna av kvinnorna och flickorna. Jag älskade också kritiken mot hur samhället såg på barn med funktionshinder förr i tiden, hur kvinnor tvingades överge sina barn för att de ansågs aldrig kunna bidra till något vettigt. Det är också en bok om de barn som fick en fosterhemsplacering som var bra, men där det ändå kunde gå snett och bli fel. Majgull Axelsson ger dessa barn en röst och längtan till närhet och kärlek.

Desirées hämnd förstod jag inte alls. Jag kände inte heller att det fick någon förklaring i boken. Jag tyckte också att den spänning som byggdes upp, bara slutade i ett jaha. Och när boken var slut bläddrade jag vidare för att läsa slutet och insåg att det precis hade varit. Det fanns så många lösa trådar som hade kunnat knytas ihop, men så blev tyvärr inte fallet. Så snöpligt med ett ickeslut på en i övrigt mycket bra bok.