Aprilhäxan av Majgull Axelsson är nog en av mina mest trogna hyllvärmare. Den var så institutionaliserat osynlig att den (trots att jag lånat den av mamma) hamnade i källaren inför barnets födelse. Nu fick jag istället låna den i bokbytarhyllan på båten till förskolan. Nåväl, den var en av de böcker jag tänkte läsa inom ramen för mitt klassiska kvinnor-projekt och nu är den alltså utläst.

Margareta, Christina och Birgitta är fostersystrar och har växt upp hos Tant Ellen. Det finns en annan syster också, Desirée, som Ellen övergav vid födseln eftersom hon var funktionshindrad på så många sätt. I själva ramberättelsen söker Desirée hämnd för att en av systrarna fick det liv som var avsett för henne. Hon har en förmåga att sitta som en gnista i andra människors ögon och därigenom styra dem. Ungefär det fick jag veta innan jag läste boken och ungefär det sammanfattar det som inte är bra med boken, det som jag finner helt obegripligt.

Jag tar det på mitt sätt istället. Aprilhäxan är en bok om funktionshinder och institutioner för barn på femtio- och 60-talen. Margareta övergavs vid födseln i en tvättstuga och hamnade tidigt hos Tant Ellen. Christinas mamma var psykisk sjuk och försökte döda sitt barn och så hamnade hon också hos Ellen när hon var fem år. Birgitta älskade sin mamma och ville ta hand om henne, men eftersom hon söp och inte kunde ta hand om sitt barn omhändertogs Birgitta när hon gick på mellanstadiet. Desirée övergavs vi födseln. Ellen blev övertalad att bryta kontakten helt med dottern, eftersom hon varken kunde prata eller gå. Desirée var mycket intelligent, lärde sig kommunicera med omvärlden och saknade hela tiden sin mamma. Vi får följa henne och hennes vänner på institutionen där många barn lämnades av sina föräldrar och som föraktades av dem som hade mest makt över dem. Tiderna förändrades och så även barnens situation. Efter flera år fick Desirée möjlighet att lämna institutionen för att åka till Karolinska Sjukhuset där hon ska lära sig kommunicera. Innan dess fick hon inte ens gå ut.

Det är fyra hjärtskärande historier om fyra flickor som samhället hade ansvar för och som när boken utspelar sig är fyra vuxna kvinnor. Jag älskar skildringarna av kvinnorna och flickorna. Jag älskade också kritiken mot hur samhället såg på barn med funktionshinder förr i tiden, hur kvinnor tvingades överge sina barn för att de ansågs aldrig kunna bidra till något vettigt. Det är också en bok om de barn som fick en fosterhemsplacering som var bra, men där det ändå kunde gå snett och bli fel. Majgull Axelsson ger dessa barn en röst och längtan till närhet och kärlek.

Desirées hämnd förstod jag inte alls. Jag kände inte heller att det fick någon förklaring i boken. Jag tyckte också att den spänning som byggdes upp, bara slutade i ett jaha. Och när boken var slut bläddrade jag vidare för att läsa slutet och insåg att det precis hade varit. Det fanns så många lösa trådar som hade kunnat knytas ihop, men så blev tyvärr inte fallet. Så snöpligt med ett ickeslut på en i övrigt mycket bra bok.