Recension: Lindgren, Astrid & Lindenbaum, Pija; Mirabell; 2002 (1949)

MirabellAstrid Lindgren skrev novellen Mirabell 1949 och den gavs ut i novellsamlingen Nils Karlsson Pyssling. 2002 gavs den ut som bilderbok med illustrationer av Pija Lindenbaum.

Britta-Kajsa bor i ett hus långt borta från staden och hennes föräldrar har inte råd med något annat än att köpa mat och kläder. Hon vill ha en docka. En dag när föräldrarna är i staden för att sälja grönsaker och Britta-Kajsa är ensam hemma, kör en man förbi deras hus. Hon öppnar grinden, men istället för grindslant får hon ett frö. När föret börjar gro i landet visar det sig bli en docka. Dockan är inte bara världens sötaste, hon lever och är verklig så fort någon annan än Britta-Kajsa ser.

Det är en underbar lite historia som har barnets fantasi i centrum. Den är sorglig på det speciella Astrid Lindgren-viset. Britta-Kajsa har ingen att leka med, inte ens leksaker, så dockan blir hennes enda vän. Men trots allt den är inte så sorglig som Allra käraste syster och det kände jag som förälder en viss tacksamhet för. Det är lite svårt att förklara för barnet varför man bölar sig igenom en hel bok.

Pija Lindenbaums bilder är underbara och passar mycket väl till historien. Jag tycker att det är roligt att Astrid Lindgrens noveller ges ut igen efter hennes död som bilderböcker.

Läs mer: Adlibris, Bokus

#bookaday 4:e juni – Sämst hos favoritförfattaren

Bookaday

Dagens utmaning i #bookaday är Least favourite book by my favourtie author.

En hund i husetDen sämsta boken av min favoritförfattare, här fick jag tänka några varv. Jag älskar  och nästan allt hon har skrivit. Men så har hon skrivit en bok om att ha hund, En hund i huset. Den läste jag visserligen för länge sedan, men jag minns den som oerhört mästrande och den så roliga och ironiska Nørgaard var ganska långt borta.

Recension: Roxberg, Ester; Min pappa Ann-Christine; 2014

Min pappa Ann-ChristineMin pappa Ann-Christine är inte Ann-Christine Roxbergs berättelse. Det är dottern Ester Roxbergs. Hennes far genomgår en könskorrigering och blir Ann-Christine, men det är författarens egen vånda vi får följa, inte bara inför förälderns nya könsidentitet, utan inför föräldern överhuvudtaget.

Mycket av det som är komplicerat i Esters och Ann-Christines relation är komplicerat i andra familjer också. Hur mycket vill man som vuxet barn veta om sina föräldrars mest privata tankar och känslor?  Hur ska man som vuxen hantera den skam man känner över att föräldern beter sig på ett sätt man inte vill? Min pappa Ann-Christine är förvisso en bok om transsexualitet, men det är också en vidare berättelse om relationen mellan vuxet barn och förälder.

Ester visar på den ambivalens som nog de flesta kan uppleva i förhållande till sina föräldrar. Å ena sidan vill man att föräldrarna ska ha det bra, å andra sidan vill man att de ska vara de man önskar att de vore. I ena stunden vill Ester bara att Ann-Christine ska få vara sig själv, att hon ska må bra. I nästa är hon arg för att allt inte är som i alla andra familjer.

Det handlar inte om illvilja. När Ester ska gifta sig säger hon till Ann-Christine att hon får komma klädd som hon vill. Det är klart hon ska få.

Men så är det detta med bordsplacering. Brudens far ska sitta på en given plats vid honnörsbordet. Varannan herre, varannan dam. Dessutom har de flesta av gästerna aldrig träffat Ann-Christine. Hur ska de reagera? Känslan att hennes eget bröllop måste få vara ”normalt” tar över för Ester och till slut ber hon Ann-Christine komma inte som sig själv, utan som sitt gamla jag.

Just normalitet är något som Ester hakar upp sig på. När hon blir gravid är det viktigt för henne att få placera sitt barn i ett fack. Hon måste få veta om det är en pojke eller flicka så hon kan köpa antingen blå eller rosa kläder.

Ester har svårt att hantera sin pappa Ann-Christine. Inte för att hon är fördomsfull, inte för att hon är transfobisk eller vill henne illa, utan för att hon helt enkelt inte lyckas slita sig från rollen som barn i relation till sin förälder.

En mycket målande scen i boken är när familjen är samlad på julafton och Ester märker att Ann-Christine i smyg har bytt strumpbyxor från ett par lila till ett par blå. Det slår henne att hon nog var osäker på vad som passade bäst. Trots att familjen i övrigt bara består av kvinnor kommenterar ingen Ann-Christines kläder. Alla är för upptagna med att tycka synd om sig själva.

Ester har svårt att vara ett stöd för sin förälder. Hon står Ann-Christine nära. Men när Ann-Christine söker tröst hos sin dotter möts hon ofta av kalla handen. Ester är upptagen av sina egna känslor och problem och mäktar inte med att inta rollen som vän.

Min pappa Ann-Christine är en viktig bok, inte bara för att den hjälper läsaren att förstå transpersoner bättre, utan just för det ljus den sätter på relationen mellan barn och föräldrar. Den får läsaren att ställa sig frågan om man själv är vuxen i relationen till sina föräldrar.

Läs mer: Adlibris, BokusMagasinet Neo, Aftonbladet, SvD, Litteraturmagazinet, Dagens bok

#bookaday 3:e juni – Blått omslag

Bookaday

Dagens utmaning i #bookaday är One with blue cover.

Sveriges statsministrar under 100 årEn bok med ett blått omslag får idag bli flera böcker med blå omslag, mitt ständiga dåliga samvete. Böckerna jag inte ens har yppat här att jag läser, men aldrig blir klar med. Jag pratar om Sveriges statsministrar under 100 år. Jag kom till Per Albin Hansson, sedan satt jag på gynakuten för misstänkt missfall och hade endast boken om Axel Pehrson Bramstorp att läsa. Det blev inget missfall och Hugo kunde födas ett halvår senare, men jag ville inte ta i de böckerna med tång. Men så blev det 2014 och jag tog tag i det igen. Jag läste Tage och Olof, men sen kom andra måsteböcker emellan. På att-läsa-listan, helst i år, står:
Thorbjörn Fälldin
Ola Ullsten
Ingvar Carlsson
Carl Bildt
Göran Persson
Fredrik Reinfeldt

Jag har vunnit en prenumeration på Fyrahundrafemtio!

Fyrahundrafemtio

För tredje gången har jag vunnit ett pris i en bokbloggartävling. Nu var det Anna på och dagarna går som lottade ut en prenumeration på den nya litteraturtidskriften Fyrahundrafemtio.

Jag ser mycket fram emot mitt första nummer!

Klassiska kvinnor maj

Klassiska kvinnor

Maj var inte heller en fantastiskt bra läsmånad för mig när det kommer till klassiska kvinnor. På min lista jag satte upp på förhand har jag bara läst Françoise Sagans Bonjour tristesse. Men jag håller på med Aprilhäxan av Majgull Axelsson, så låt nu juni bli bättre! Lite andra klassiska kvinnor hann jag dock med. Här fyller vi på vad alla har läst:

Little women av Louisa May Alcott 
Sannas bokhylla

Älskaren av Marguerite Duras
Tingting

Rädd att flyga av Erica Jong
Sannas bokhylla

Sankmark av Jhumpa Lahiri
Feministbiblioteket

Boken om Pippi Långstrump av Astrid Lindgren
Bokdivisionen

I havet finns så många stora fiskar av Sara Lövestam
Sannas bokhylla

Utrensning av Sofi Oksanen
Tingting

Kvinnorummet av Christine de Pizan
Feministbiblioteket

Diamanttorget av Mercè Rodoreda
Femininstbiblioteket

Revolutionsmakarna av Nawal El Saadawi
Tingting

Bonjour tristesse av Françoise Sagan
Feministbiblioteket

Det mest förbjudna av Kerstin Thorvall
Bokdivisionen

Purpufärgen av Alice Walker
C R M Nilsson

Här är de böcker vi läste i januari.
Här är de böcker vi läste i februari
Här är de böcker vi läste i mars.
Här är de böcker vi läste i april.

Vad säger ni andra? Vad har ni läst? Fyll på i kommentarsfältet så fyller jag på litteraturlistan ovan.

A room of my own
Bokdivisionen
C R M Nilsson
Det möra tornet
Eli läser och skriver
Frida läser
Havsdjupets sal
Jesper Svensson
Lyrans Noblesser
Majes
Sannas bokhylla
Tingting
Violens boksida

#bookaday 2:a juni – Ett fynd

Bookaday

Dagens utmaning i #bookaday är Best bagain.

Mitt bästa fynd gjorde jag på Barnes and Nobles i Georgetown, Washington DC (som tyvärr är nedlagt). Jag letade efter böcker under Women’s studies och min man räckte över Jessica Valentis Full Frontal Feminism till mig och det var kärlek vid första ögonkastet. Det mest fantastiska av allt var att Valenti såg vad jag skrivit om boken på min förra blogg och skrev en kommentar. Jag tycker verkligen att man kan säga att boken var ett fynd då den har lett till kärlek som varar än. Nu har hon, liksom jag, har fått barn och jag ser fram emot att läsa hennes senaste bok Why Have Kids?.

Kommentar från Jessica Valenti

 

#bookaday 1:a juni – Barndomsfavorit

Bookaday

Dagens utmaning i #bookaday är Favourite book from childhood.

Kitty och döden i VenedigJag måste slå ett slag för en av tonårens stora favoriter, nämligen Kitty Drew. Var det något som jag fullkomligt slukade och aldrig kunde få nog av så var det Kitty. Jag slutade när jag kom upp i den åldern att allt skulle handla om kärlek och i de sista böckerna hade Kitty och Ned gjort slut och det gjorde mig fly förbannad. I början var det dock deckarmysterierna som drog.

När jag googlade efter något bra omslag hittade jag denna som jag är säker på att jag har läst. Vad jag tyckte om den eller vad den handlar om minns jag dock inte.

#bookaday – ny utmaning i juni

Bookaday

Den här utmaningen hittade jag hos Enligt O och den vill jag gärna vara med på! Jag kommer inte att ha skyhöga ambitioner och om jag missar en dag eller två så må det vara hänt. Jag åker ju faktiskt till Mallis om två veckor.

Håll utkik efter #bookaday och häng på du också!

Recension: Rodoreda, Mercé; Diamanttorget; 1962

DiamanttorgetMercé Rodoreda anses vara en av de viktigaste katalanska efterkrigstidsförfattarna. Diamanttorget utspelar sig före, under och efter det spanska inbördeskriget i Barcelona och handlar om en stadsfamilj och hur de drabbades av kriget.

Natàlia är en flicka från en tämligen välbärgad familj. Hon träffar Quimet och även om han inte tar henne med storm, så gifter de sig och får barn. Sedan kommer kriget och de börjar få det allt svårare. Natàlia har inga problem med att själv arbeta ihop för brödfödan och det måste hon om hon ska kunna ge familjen mat på bordet. Snart kallas Quimet in i kriget och även om han lovar att allt kommer att allt kommer att bli bättre, så har Natàlia en krypande känsla av att så inte är fallet. Hon kommer att få rätt.

Det är en mycket gripande bok om en familjs öde. Författaren har en härlig känsla för vardagliga detaljer och det är i det lilla vi läsare får oroa oss. De stora dragen i kriget får vi i en annan bok. Här är det kamp för att få behålla jobbet, kamp för att få mat på bordet och enorma bryderier om hur man ska göra när barnen svälter. Det är så hjärtskärande att det stundvis var svårt att fortsätta läsa. Men det är inte en rakt igenom eländig bok, långt därifrån. Jag tyckte mycket om den och den var lättläst och jag sträckläste den på två dagar. Det här var den absolut bästa boken jag läst inom ramen för min spanska semesterutmaning. Det finns goda möjligheter att den tar sig in på topp fem av årets bästa romaner.

Norstedts kommer att ge ut boken i nytryck i augusti och det är från dem jag har lånat bilden på omslaget. Själv lånade jag mitt ex på bibblan.

Bevaka den: Adlibris, Bokus