#tbt: Feministbrud och VM 94

VM 94 Hanna ska hälsa på bronshjätarnaJag vet att det har hunnit blir fredag, men gårdagen var för hektisk för att jag skulle orka skriva det här #tbt-inlägget. Nu låtsas vi att det är torsdag och att fotbolls-VM precis har börjat.

Det är 20 år sedan det fantastiska VM i USA då Sverige tog brons. Jag var 17 år. Gruppspelsmatcherna såg jag med min familj i Spanien och vilka vi skulle möta i åttondelsfinalen fick vi reda på flygplatsen inför hemresan. Då gladde jag och min bror oss åt att det skulle bli Saudiarabien. Det skulle visa sig vara en helt befogad glädje.

Det är såklart matchen mor Rumänien i kvarten som jag minns bäst, den match alla väl minns bäst. Kenneth Anderssons nick i förlängningen som ledde till straffar, Milds straffmiss och Ravellis räddningar. Glädjen var total. Bronsmatchen såg jag och en fotbollstokig kompis på fest hemma hos en helt fotbollsointresserad person. Festen skulle uppenbarligen inte kretsa kring matchen till vår besvikelse. Vi befann oss på landet. Efter matchen ringde min kompis sin mamma och hon kom och hämtade oss. Vi ångrar än idag att vi inte bad henne skjutsa oss till stan. Till och med i Lidköping badades det i fontäner.

På bilden till vänster står jag i kö till Gothia Cups invigning. Dit skulle de bronshjältar komma med koppling till Göteborg. Jag hoppades att få en glimt av min stora idol Kenneth Andersson. (Och ja, jag har till och med batikfärgat mina strumpor så att att de ska matcha tröjan.)

Bronthjälte 1 Kenneth Andersson

Jo, en glimt fick jag och mer därtill. Här kom fanet i mig fram och jag sprang in på arenan och lyckades klättra upp på bilen. Kenneth gav mig en ros* och jag var i sjunde himlen (*kastade ut rosor och jag råkade fånga en).

Bronshjälte 2 Thomas Ravelli

“Ravelli alltså – nu är han kung!”

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte att publiceras.

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.