Estniska vykort av Tõnu Runnel

Tõnu Runnels foton

När jag var i Tallinn tittade vi in i deras motsvarighet till Designtorget och förutom att köpa servetter (det är ungefär det jag har råd med, hittade jag vykortsamlingar av fotografen Tõnu Runnel. Eftersom jag samlar på vykort, ville jag givetvis köpa en bunt om tio (de kostade 15 euro styck, så det var inte tal om fler). Jag valde en samling med bilder från Tallinn och alla vykort har en liten mikronovell på baksidan.

Jag blev med ens kär i alla underbara foton och önskade att jag haft en förmögenhet med mig så jag kunde köpa allihop. Nu är det så tursamt att hela samlingen med bilder och text finns på webben, så även om jag vill äga dem allihop så kunde jag läsa Tõnus små vardagsbetraktelser från ett Estland han älskar. Han är småbarnsfar och bor med sin familj i Tartu, förstod jag av bildserierna.

Jag älskade bilderna för att fotografen har en känsla för det lilla i det stora. Han ser det vackra i en förfallen byggnad som glömts bort och nu omges av nya hus. Många bilder är om det lilla livet i familjen, något som jag oftare ser skildrat hos kvinnliga fotografer. I bilderna från Tallinn är det inte familjebilder, utan bilder av staden som vi kanske inte har sett den förut.

Spana in alla fotoserier på webben och blir du lika kär i bilderna som jag, kan du köpa ett print på valfri bild.

Tõnu Runnels fotoserier

Recension: Larsson, Åsa; Fädernas missgärningar; 2021

Fädernas missgärningarÅsa Larsson är den deckarförfattare som jag verkligen gillar! Jag läser inte så mycket deckare nuförtiden, men Åsas sista om Rebecka Martinsson, Fädernas missgärningar, ville jag verkligen läsa. Jag lyssnade på den på Storytel och det blev mycket sträcklyssning. Boken är utgiven på Albert Bonniers förlag och författaren själv har läst in den. Jag kan varmt rekommendera den här författarinläsningen!

Rebecka Martinsson, åklagare i Kiruna, har inte glada dagar. Hennes chef är på långsemester i Alaska och hennes gamla hatobjekt Carl von Post är tillförordnad chef. Han ställer till djävulskap för Rebecka, men hon har bestämt sig för att inte jävlas med honom. Varje dag prövas det beslutet. En man har hittats död i sitt hem, förmodligen en alkoholrelaterad dödsorsak, men mystiken tätnar när en annan person hittas i hans frys. När rättsläkaren säger att det kan vara mord på missbrukaren, blir det för spännande för Rebecka för att inte lägga sig i. Det är bara ett stort problem, hennes mamma var fosterbarn i den döda missbrukarens familj. Den döde mannen i frysen visar sig var en berömd svensk boxares sedan länge försvunna far. Vad hände egentligen? Rebecka bli satt på att undersöka det mordet lite vid sidan av, för det är preskriberat sedan länge.

Jag mindes nästan ingenting av Åsa Larssons tidigare böcker, men allt kom till mig under läsningens gång. Således behövdes ingen föreläsning av gamla böcker. Deckarhistorien här var mycket spännande och lite lagom klurig. Boxaren Börje Ströms pappa försvann spårlöst när Börje vara var åtta-nio år och vad gjorde han i frysen hemma hos en sedan länge isolerad missbrukare? Det är när Rebecka Martinsson finner långa hårstrån i duschen och madrasser på golvet, som hon anar att allt inte är som det ser ut att vara. Hon kommer en traffickinghärva på spåren, men inte ens det är som det ser ut att vara.

Vi får följa Rebeckas personliga utveckling och hon saknar sitt ex Christer, som numer är tillsammans med en fd skidskyttestjärna med ett stort intagramkonto. Det är också en spännande historia om Börje Ströms boxningskarriär efter det att han förlorat sin far. Det var många delar av boken som jag ville följa och det gjorde att jag knappt märkte att jag lyssnat i flera timmar. Mycket bra deckare och så fantastiskt att få träffa Rebecka Martinsson igen!

Feministbrud på kulturjakt i Tallinn

Utsikt över Gamla Stan i Tallinn

Jag har varit utanför Sveriges gränser igen! En kryssning till Tallinn var perfekt start på resandet igen. Det gick bra trots covidpass-tvång på restauranger och munskyddskrav i gallerior och på museer. Vi var åtta personer, fyra vuxna och fyra barn. Lilla Selma var yngst och den som fick kämpa mest med de för henne ändlösa promenaderna. Det som jag ser som en framgång i familjelivet var att vi lyckades genomföra ett museibesök med guide!

Tallinn är så fantastiskt vackert. När vi åker på kryssningar är det inte alltid vi unnar oss att verkligen se staden. Nu hade vi ett ärende upp hit där vårt resesällskap ville ta en bild och det var fantastiskt att få titta på den magnifika utsikten igen. Tyvärr fick vi inte tag på en taxi härifrån så vår femåring fick gå väldigt mycket den här dagen.

Frihetsmonument i Tallinn

På jakt efter en taxi gick vi förbi det här monumentet som jag gissade var någon slags frihetsmonument (eftersom det står 1991). Mycket riktigt, det är ett monument för Estlands frigörelse från Sovjetunionen den 20 augusti 1991. På andra sidan finns en bild av en mänsklig kedja inristad i stenen och det hade ju varit roligt att se, men en liten femårings hunger är inte att leka med och vi skyndade vidare i jakt på en taxi. Det här monumentet ligger precis nedanför parlamentet.

Johan Pitka-monument i Tallinn

Det här monumentet ligger nära det ovan och jag fotade det på språng, fortfarande på jakt efter taxi. (Jag tänkte att googla kan man alltid göra sen!) Det visade sig vara ett monument över Johan Pitka, konteramiral i den estniska armén både under estniska frihetskriget 1918-1920 och under andra världskriget. Han dog 1944, 72 år gammal. Bilen är en replik av den första pansarbilen som användes av estniska armén under frihetskriget.

Dirigentpinnar som bommar utanför konserthuset i Tallinn

När vi väl kommit fram till restaurangen (till fots, vi fick aldrig tag på en taxi) och fått mat i magen, kunde vi lugnt ta en paus och fotografera dessa fantastiska bommar. Dirigentpinnar! Var någonstans behöver du inte fundera länge på. Utanför konserthuset och operan i Tallinn.

Selfie i Viru Hotel

Hotell Viru är ett stort kännetecken i Tallinn och jag kan inte räkna gångerna jag haft det som riktmärke. Jag har aldrig bott över där, men en gång varit på nattklubb i källaren. Det var dock inte häromåret, precis. Nu var det dags för en guidad tur i våningen där KGB höll till. Hotellet stod klart 1972 och var det största hotellet i regionen då. Det hade tagit tre år att bygga det, av finska byggherrar, vilket var kanske en tredjedel det tog att bygga ett motsvarande i Riga av inhemska sovjetiska byggherrar. Här står jag (i munskydd, för det var en guidad tur där man krävde munskydd, men absolut inte social distansering), och njuter av utsikten på 22 våningen. Enligt guiden var det en officiell förklaring att utsikten här uppe, där det fanns en restaurang, var det ok att titta på utsikten, medan det på den icke existerande våningen ovanför (som alla kunde se med blotta ögat faktiskt existerade), farligt att titta på utsikten.

Historien om Hotell Viru är minst lika spännande som KGB:s närvaro i detsamma. Det var intressant att höra att svenska turister inte kom till Tallinn på många många år. Sedan kom Sovjetunionen på att de behövde västvaluta och det var därför Viru byggdes. Det var 1000-1500 anställda på hotellet och det svalde ca 800 gäster. Det skulle verkligen vara top notch att bo där. Dessutom skulle allt finnas in house, såsom bageri och souvenirer, för att ingen skulle besöka andra affärer och upptäcka att det inte fanns något att köpa i Sovjet.

Hotel Viru i Tallinn från våning 23

Den farliga utsikten på våning 23. Det var supercoolt att se hotellets bokstäver från insidan och det var supercoolt att se utsikten, ända till min dotter försökte klättra upp på kanten för att kunna ”se ner”. Det är såklart för högt för en femåring att klättra upp, men det räckte för mig. Jag var tvungen att stanna kvar här ute när jag fått in ungarna för att kunna hyperventilera utan munskydd. En annan turist frågade hur det var med mig och jag behövde inte mer än säga  ”kids” och ”hights” för att han skulle förstå och ge mig ett medlidsam blick. Den som undrar var fadern var när jag höll på att få panikångestattack, så befann han sig innanför med dottern i ett stadigt grepp i sin famn. Tioåringen fattade vinken och snackade med sin kompis där inne istället. (Detta var outhärdligt att till och med skriva. Ni som är höjdrädda fattar.)

KGB-museet i Tallinn

Jag fick äntligen se KGB-museet i Tallinn, som jag velat se i flera år. Det var intressant att höra att esterna velat göra sig av med allt KGB lämnade efter sig. Det var en finländare som tog över hotellet efter den sovjetiska staten och han hade en annan syn på saken och sa att sakerna skulle sparas tills dess att esterna var redo att visa upp vad som pågick på våning 23 på Hotell Viru, våningen som officiellt inte fanns. (Tööplaan betyder arbetsplan, om du tänkte googla.)

KGB-museet i Tallinn

För mig var det kanske inte lektionen i Estlands historia som jag ville åt mest, utan alla dessa pryttlar från sovjettiden som jag ville se. Tyvärr var det så att det två rummen som vi fick se skulle guidas för hela gruppen samtidigt. Vi var ungefär 20 personer på två kvadratmeter. Men vi hade ju munskydd! Fast i ärlighetens namn ska det sägas att vi vuxna avkrävdes även på vaccinpass. Hur som helst, fick jag ingen möjlighet att titta på dessa prylar i lugn och ro.

KGB-museet i Tallinn

KGB lämnade Hotell Viru brådstörtat 1991 och det märktes i det här rummet. Jag är glad för finnen som vile spara allt.

KGB-museet i Tallinn

Det är verkligen i all hast lämnat. Papper överallt och sönderslagna telefoner och ljudfilmer. Det var en trevlig guidad tur, som var väldigt basic. Jo, de flesta där inne vet vad som hände 1991, men samtidigt gjorde den låga nivån att våra två tioåringar kunde hänga med. Det skulle snart visa sig att tioåringarnas entusiasm över att förstå snabbt skulle ebba ut eftersom guidens anekdoter om hotellet aldrig sinade. Jag tyckte att det var lite roligt att lyssna och det var spännande att höra den kränkta vinnarens underliggande avsky mot de tidigare ockupanterna. När barnen inte orkade mer och jag fick ångest över nya balkongbesök, fick vi ge oss av i förtid. För en (eller två) barnfamilj är detta trots det en enorm framgång för att vara ett museibesök!

Slutligen vill jag visa er bilder på en stad i förvandling. Tallinn idag är ganska olikt det Tallinn jag kom till en julidag 1998. Även nu på senare tid händer det massor. Inte bara Stockmanns har etablerat sig här, även HM, Lindex och Hemtex går att finnas i galleriorna runt om i staden. Äter gör du på Vapiano, om du inte vill ha något du känner igen. Det som är roligast att följa, tycker jag, är utformningen av det nya designerkvarteret Rotermann city. Det är ett gammalt arbetarkvarter från 1800-talet med många industribyggnader kvar. Man har bevarat många finns gamla hus, men också byggt nytt och fått en fantastiskt mysig stadsdel nära hamnen. Se bilderna nedan från mina besök i Tallinn 2019 och nu 2021.

Tallinn januari 2019

Rotermann city januari 2019.

Tallinn oktober 2021

Rotermann city oktober 2021.

Recension: Johansen, Oddvør; Livets sommar; 1982

Livets sommarNorden var ett av bokmässans tema och jag valde att göra en liten miniutmaning på det. Oddvør Johansen kommer från Färöarna och en en av få författare som finns översatta därifrån. Livets sommar kommer 1982 och 1985 på svenska. Jag fick tag på mitt ex via Bokbörsen (var annars?).

Det är 50-tal på Färöarna och vi får följa Nora och hennes familj. I början av boken förstår vi att de drömmer om ett eget hus, men de får nöja sig med att bo tillsammans med andra. Bygget av huset på den jordplätt de äger, blir aldrig av. Vi får fragmentariska bitar av familjens liv och samtidigt fina bilder från hur det var att leva på Färöarna på 50-talet. Det var oerhört konservativt och kändes kanske lite som om det var ännu längre tillbaka i tiden.

Det var intressant att läsa Livets sommar, men boken fastnade aldrig riktigt. Jag kunde fästa mig vid små stycken och fragment, men fick aldrig någon känsla för helheten. Spännande med en historisk bok från och om Färöarna, men så mycket mer än det var det inte.

Äntligen är jag utanför Sveriges gränser igen!

Hanna med ullvantar i Tallinn

Ett annat besök i Tallinn en vintrig dag med shopping av vackra Muminvantar. December 2017.

När du läser detta är jag i Tallinn. Äntligen utanför Sveriges gränser igen! Det första vi gör är alltså att åka på kryssning. Vi lovade nämligen våra barn i mars 2020 att vi och några vänner skulle boka en resa till Tallinn i maj 2020. Dagen efter stängdes allt ner och någon resa bokades såklart aldrig. Men nu!

Barnen är mest intresserade av båtturen så vi har inte gjort storslagna planer för tiden i land. Vi tar det lite som det kommer och känner in humöret på barnen. Själv är jag oerhört sugen på att strosa omkring i Tallinn, som ju är en av mina favoritstäder.

Restaurangen Lido, som är en lettisk kedja som vi verkligen gillar, har kommit till stan och det är inte omöjligt att vi äter där. Kanske ska jag unna mig något nytt plagg från sovjetromantiska hipsterklädmärket Marat? Om barnen pallar så går vi på KGB-museet och om allt stämmer så träffar jag min vän Triin.

Oavsett vad vi hittar på idag så kommer du att få en kulturell sammanfattning när jag kommer hem!

Grattis Abdulrazak Gurnah till nobelpriset i litteratur!

Abulrazak Gurnah

Jag ska inte påstå att jag visste vem Abdulrazak Gurnah är. Jag var lika mycket fågelholk som hela Sveriges kulturtyckarelit som satt i diverse program och skulle försöka sig på något vettigt samtal om en författare de bara visste det som de snabbt  googlat sig fram till. ”Han har skrivit en bok som heter Paradiset, och det blir man ju nyfiken på.” – på den nivån var samtalen för er som inte hörde.

Med det sagt så måste jag säga att det var ett otroligt spännande val. De lyckas chocka och samtidigt är det inte på Bob Dylan-nivå, utan ett författarskap som jag absolut inte tvivlar på är fantastiskt. En man från Afrika, från Zanzibar i Tanzania närmare bestämt. Han skriver om kolonialism och förtryck och det låter som spännande teman i mina öron.

Abdulrazak Gurnah undervisar i litteratur på universitetet i Kent i Storbritannien och han har bott i landet sedan 1967. Han flytta Zanzibar efter oroligheterna som kom efter revolutionen där 1964. Det är en revolution som jag hastigt scannar på Wikipedia och som jag genast känner att jag vill sätta mig in i. I korthet var det så att det muslimska styret störtades på odemokratisk väg. Tanzania är en idag inte någon demokrati.

Abdulrazak har aldrig vunnit något stort pris, men varit med på Bookerprisets korta lista ett par gånger. Han har gett ut två böcker som översatts till svenska av Helena Hansson; Paradiset och Den sista gåvan. Han ges ut på det lilla svenska förlaget (som jag inte heller hört talas om), Celanders förlag. Såklart riktar jag även ett grattis till förlaget, som nu kommer få enorm uppmärksamhet!

Sammanfattningsvis är det roligt att en världsförfattare fått priset och jag ser med spänning fram emot att läsa böcker som utspelar sig på Zanzibar (för det ska i alla fall en av hans böcker som finns på svenska göra)!

Vem får nobelpriset i litteratur 2021?

Feministbiblioteket nobel

Jag har läst alla nobelpristagare i litteratur och detta firades med pompa och ståt på bloggen i december 2019. Idag annonseras vem som får priset 2021. Det går såklart inte att göra en repris och gissa rätt på vem som får nobelpriset i litteratur 2021, som jag gjorde 2015 när jag gissade på Svetlana Aleksievitj., men jag tänker ge er några förslag på namn som Svenska Akademien skulle kunna säga i eftermiddag.

Jag tror att det blir en man som får det i år och jag har läst Amos Oz och var mycket imponerad, så jag skulle inte bli besviken om det blev han. Jag har också sett Yan Lianke förekommer i snack och han är en riktigt spännande författare. Jag kommer dock idag att ”gissa” på kvinnor, eftersom det lite är den här bloggens uppdrag.

Anne Carson leder tydligen bettingligor, men jag har svårt att tro att det går till en nordamerikansk kvinna i år igen. Jag tror inte att Margaret Attwood eller Joyce Carol Oates någonsin kommer att få det och Nawal el Saadawi dog tidigare i år. Som tur är finns det många, många fler kvinnor som är väl så kvalificerade.

Tre kvinnor som borde kunna få nobelpriset i litteratur 2021

Jamaica Kincaid: Visserligen ytterligare en nordamerikansk kvinna, men färgad och med rötterna i Karibien. Hennes böcker handlar ofta om Antigua, där hon är född, eller andra öriken i regionen.

Ljudmila Ulitskaja: En rysk kvinna har aldrig fått nobelpriset i litteratur. Kanske är det dags i år?

Han Kang: Sägs vara för ung men hon skulle kunna överraska. Dessutom är det kanske på tiden att priset går till en asiatisk kvinna.

Hallå där: Johanna Schreiber

Jag och Johanna Schreiber

Johanna Schreiber är en feelgoodförfattare från Stockholm, med rötterna i Göteborg. Hon är småbarnsmamma som valt att vara författare på heltid. Jag och Johanna har träffat på varandra i bokmässesammanhang tidigare och har flitig kommunikation i sociala medier. Johanna har varit öppen med att hon har ADHD och berättat hur det påverkar henne som författare.

Jag träffar Johann Schreiber i ett café som brukar myllra av folk under hela bokmässan. Nu kunde vi sitta tämligen ostört och prata. Johanna är aktuell med boken Mellan raderna om det fiktiva Schantz förlag som ges ut på Norstedts. Den är utgiven på Norstedts och kom ut i maj 2021. Jag tycker att det är fascinerande med folk som vågar ta steget att bli författar på heltid, så jag började med att fråga henne hur det kom sig.

– Dygnet har bara 24 timmar och det räckte inte till att både skriva, jobba med PR samt vara en bra mamma, maka, vän och dotter, säger hon.

Underhållningslitteratur med bra kvalitet

Johanna har inte alltid velat bli författare. När hon var 22 år skrev hon en ungdomsbok som hon skickade in till ett förlag. När hon hade gjort det blev känslan oerhört stark att hon ville få den utgiven. Carlstensveckan gavs ut på B Wahlströms förlag 2013 och följdes upp med Offpist 2014. En drivkraft i sitt skrivande är att skapa riktigt bra underhållning och att böckerna ska hålla så bra kvalitet som möjligt när det kommer till dramaturgi, karaktärer och språk.

– Jag har alltid älskat att läsa och läsa underhållningslitteratur. Jag älskade Tvillingarna, men fick knappt läsa dem i skolan. Trots min kärlek för dessa böcker så förstod jag hela tiden att detta är inte så bra det kan bli.

För att respektera genren tycker Johanna att man alltid ska försöka skriva den bästa boken, oavsett vad man skriver. Vi kommer då osökt in på feeloodgenren, eller underhållningslitteraturen, och att många ser ner på den. Det vill Johanna inte egentligen kännas vid. Hon menar att många pratar om att genren är utskälld, men att det är en stor genre som många tycker om och läser. När genren är populär och läsarna dessutom läser mycket och fort, då är det inte bara det bästa som fåt plats i bokhandlarnas hyllor.

Att marknadsföra sig mot enbart kvinnor

Feelgood marknadsför sig mot kvinnor, med rosa omslag och kvinnor i solhattar på soliga stränder, kattungar och regnbågar och gör att marknaden blir mindre för dem som skriver. Vi gör en jämförelse med deckargenren. Där säljs böckerna ganska så könlöst. Omslagen är neutrala, oavsett om författaren är kvinna eller man. De feelgoodromaner som skrivs av män, har också de könlösa omslag som till exempel David Nicholls En dag eller Fredrik Backmans En man som heter Ove. Johannas böcker har alltid en man på omslaget, i alla fall en senare böckerna.

– Hade spänningsromaner alltid haft blodiga knivar och styckade kroppar på omslaget, då kanske de inte hade sålt lika brett. Jag vet inte, säger Johanna.

En intressant spaning är att i feelgood är kvinnorna inte sällan småföretagare. De hittar sig själva genom att starta ett bageri eller en bokhandel eller något annat självförverkligade. Med andra ord borde feelgood passa vilken liberal (som mig) som helst. Johannas senaste huvudkaraktär i Mellan raderna, jobbar på förlag och startar inte eget. Johanna berättade i ett seminarium på bokmässan om feelgood i förlagsbranschen, att hon ofta får frågan vem som är förebild till olika karaktärer i boken. Karaktärerna i hennes böcker är helt uppdiktade.

Det obligatoriska elaka exet

En ingrediens i många feelgood är det elaka exet, som är elak i olika grad, eller i vilket fall är oerhört störig för huvudkaraktären. Jag berättar för Johanna att jag tycker att hennes bad guy i form av ex eller blivande ex har gått från att vara riktigt, riktigt hemsk (Ludvig i Det bästa som har hänt mig), till att bli rätt ok fast fel för huvudkaraktären (Petter i Mellan raderna) och att det tyder på en viss mognad. Johanna håller med och säger att hon nog idag inte skulle skrivit Ludvig på det sättet som hon gjorde då. Sedan kommer vi in specifikt på Petter.

– Får jag säga en sak till Petters försvar? Ska man vara krass så är det så att de är gifta, ett har ett barn ihop och hon bara jobbar och jobbar och är ute ganska mycket. Tro fan han blir glad när en kvinna på hans jobb visar honom uppskattning! Emily tycker att han är skittråkig och så kommer det en annan kvinna och tycker att han är toppen. Jag känner rätt mycket sympati för honom.

ADHD

Johanna har varit öppen med att hon har ADHD, något som Emily i Mellan raderna också har. Johanna berättar att i de första versionerna av boken så var det inte alls med. Då sa hennes förläggare till henne att det kändes som att det var något hon ville berätta, men inte vågade. Då skrev hon om boken och skrev in ADHD och det kändes otroligt skönt.

En del av ADHD-diagnosen är att man har svårt för att sitta still, passa tider och rita innanför linjerna. Detta är något som Johanna tror är extra hårt ok för tjejer med ADHD. Johanna menar att tjejer och flickor med ADHD anpassar sig mer för att klara detta, då det förväntas av dem. Det leder till att kvinnor med ADHD ofta är högfungerande och har ett försprång gentemot män med samma diagnos. Det fungerar bra till de får barn, för då blir det ofta kaos.

– Vi får också problem med depressioner, utmaning, utbrändhet eftersom vi säger ja till saker och vill vara duktiga. Pojkar som har ADHD har inte samma krav på sig att tex rita innanför linjerna och får därför inte samma övning på det du har svårt för.

Kommande böcker

Det kommer en till del om Schantz förlag. Tre delar är planerade hittills. Den nya boken kommer i april nästa år och kommer att handla om en annan medarbetare på förlaget och hennes utmaningar. Emily kommer att vara med.

– Emily kommer att ha en viktig roll i boken och nu skildras hon ur en annan människas perspektiv, med sina brister och förtjänster. Det hon själv tycker är förtjänster, kanske någon annan tycker är en brist och tvärt om.

Vi är nog många som ser fram emot att läsa vidare om Schantz förlag, men vi måste hålla oss till tåls till våren 2022!

Recension: Kankimäki, Mia; Kvinnor jag tänker på om natten; 2018

Kvinnor jag tänker på om nattenMia Kankimäki är 42 år och barnlös och funderar på vad hon vill göra med sitt liv. Kvinnor jag tänker på om natten är en bok om de kvinnor och deras liv som hon ligger och tänker på om nätterna när hon inte kan sova och resor i dessa kvinnors fotspår. Boken är genreöverskridande och kan vara biografi, historia eller samhälle, men jag kategoriserar den här som reseskildring, för där tycker jag att tyngdpunkten ligger. Boken är utgiven på svenska på Wahlström och Widstrand 2021 .

Mia Kankimäki börjar att fundera över kvinnorna hon tänker på om natten. Hon börjar med Karen Blixen och bestämmer sig för att resa till Afrika i hennes fotspår. Hon får kontakt en finsk man som bor där och bjuder henne att besöka honom. I Tanzania får hon kämpa med sina bekvämlighetskrav och nojor, men hon bestämmer sig för att de inte ska hindra henne. Hon reser ut på safari och blir fullkomligt hänförd av den vackra naturen.

Efter Afrika grottar Mia ner sig i lika äventyrsresandens liv och gärning. Sedan reser hon till Italien där hon lever sig in i kvinnliga konstnärer liv och verk. Vi får möta många spännande kvinnor och ta del av Mias något neurotiska inställning till vad de åstadkommit. Vid ett tillfälle får hon skrivkramp och stänger in sig i sin lägenhet i Helsingfors. Skrivandet går ändå trögt och tillslut åker hon på ett författarläger i Tyskland. Boken slutar med en resa till Japan i Yayoi Kusamas fotspår.

Kvinnor jag tänker på om natten glider mellan Mias eget liv och hennes kärlek till resande och kvinnor som rest förut. Hon söker stöd och råd i dessa kvinnors liv, som hon kallar nattkvinnor. Det är en fantastisk bok speciellt för alla som älskar att resa och upptäcka nya kulturer. Mia Kankimäki gör också en god gärning i att lyfta fram kvinnor som kanske glömts bort med tiden. Det var verkligen inte lätt för kvinnor förr att resa och skapa. Hon återkommer ständigt till det.

En rolig detalj i boken var sekvensen där Mia är i Helsingfors och blir galen över sin självvalda isolering. Lite visste hon då att hon skulle få sitta i en betydligt längre ofrivillig isolering lite senare. För oss som nu har levt med pandemi och isolering ter sig  gnället över det självvalda avskärmandet från omkväden lite bortskämt. Jag antar att Mia 2021 skulle vilja ta Mia 2014 (eller när det var) i örat lite.

Jag lärde mig mycket av Mia Kankimäkis berättelser om sina nattkvinnor och jag blev också oerhört sugen på att ut och resa igen. Jag tycker om att Mia låter sig själv ta stor plats i boken. I början tyckte jag att hon var lite störig och hade för stora krav på bekvämlighet, men sedan la jag handen på hjärtat och sa till mig själv att jag nog också skulle ha det, bara inte låtsas om det. Som tur är ska jag till Malta snart och så blir det att leta kvinnliga förebilder på öns museer. Den resan behöver jag dock inte oroa mig för brist på bekvämligheter.

Feministbiblioteket + Tidningen nu + bokmässan =sant

Feministbiblioteket på bokmässan 2021

Bokbloggare fick inte pressackreditering till bokmässan i år, men jag kunde åka som frilansare till Tidningen nu. Här är mitt reportage som var med i veckans nummer av tidningen. Ni som prenumererar kan läsa texten. Ni som inte gör det får hålla till godo med vad jag skriver här på bloggen. Det jag främst ville förmedla var att det fanns intressanta seminarier att lyssna på, men att det samtidigt var rätt så ödsligt.

En intervju med liberalen Simona Mohamsson var självklar, likaså att rapportera från demokratitemat.  Sedan ger jag ösamling boktips från de författare som förekommer i texten. Det var oerhört roligt att göra ett reportage från mässan ör en tining och det är väl inte möjligt att jag gör det.