Jag har varit utanför Sveriges gränser igen! En kryssning till Tallinn var perfekt start på resandet igen. Det gick bra trots covidpass-tvång på restauranger och munskyddskrav i gallerior och på museer. Vi var åtta personer, fyra vuxna och fyra barn. Lilla Selma var yngst och den som fick kämpa mest med de för henne ändlösa promenaderna. Det som jag ser som en framgång i familjelivet var att vi lyckades genomföra ett museibesök med guide!

Tallinn är så fantastiskt vackert. När vi åker på kryssningar är det inte alltid vi unnar oss att verkligen se staden. Nu hade vi ett ärende upp hit där vårt resesällskap ville ta en bild och det var fantastiskt att få titta på den magnifika utsikten igen. Tyvärr fick vi inte tag på en taxi härifrån så vår femåring fick gå väldigt mycket den här dagen.

På jakt efter en taxi gick vi förbi det här monumentet som jag gissade var någon slags frihetsmonument (eftersom det står 1991). Mycket riktigt, det är ett monument för Estlands frigörelse från Sovjetunionen den 20 augusti 1991. På andra sidan finns en bild av en mänsklig kedja inristad i stenen och det hade ju varit roligt att se, men en liten femårings hunger är inte att leka med och vi skyndade vidare i jakt på en taxi. Det här monumentet ligger precis nedanför parlamentet.

Det här monumentet ligger nära det ovan och jag fotade det på språng, fortfarande på jakt efter taxi. (Jag tänkte att googla kan man alltid göra sen!) Det visade sig vara ett monument över Johan Pitka, konteramiral i den estniska armén både under estniska frihetskriget 1918-1920 och under andra världskriget. Han dog 1944, 72 år gammal. Bilen är en replik av den första pansarbilen som användes av estniska armén under frihetskriget.

När vi väl kommit fram till restaurangen (till fots, vi fick aldrig tag på en taxi) och fått mat i magen, kunde vi lugnt ta en paus och fotografera dessa fantastiska bommar. Dirigentpinnar! Var någonstans behöver du inte fundera länge på. Utanför konserthuset och operan i Tallinn.

Hotell Viru är ett stort kännetecken i Tallinn och jag kan inte räkna gångerna jag haft det som riktmärke. Jag har aldrig bott över där, men en gång varit på nattklubb i källaren. Det var dock inte häromåret, precis. Nu var det dags för en guidad tur i våningen där KGB höll till. Hotellet stod klart 1972 och var det största hotellet i regionen då. Det hade tagit tre år att bygga det, av finska byggherrar, vilket var kanske en tredjedel det tog att bygga ett motsvarande i Riga av inhemska sovjetiska byggherrar. Här står jag (i munskydd, för det var en guidad tur där man krävde munskydd, men absolut inte social distansering), och njuter av utsikten på 22 våningen. Enligt guiden var det en officiell förklaring att utsikten här uppe, där det fanns en restaurang, var det ok att titta på utsikten, medan det på den icke existerande våningen ovanför (som alla kunde se med blotta ögat faktiskt existerade), farligt att titta på utsikten.

Historien om Hotell Viru är minst lika spännande som KGB:s närvaro i detsamma. Det var intressant att höra att svenska turister inte kom till Tallinn på många många år. Sedan kom Sovjetunionen på att de behövde västvaluta och det var därför Viru byggdes. Det var 1000-1500 anställda på hotellet och det svalde ca 800 gäster. Det skulle verkligen vara top notch att bo där. Dessutom skulle allt finnas in house, såsom bageri och souvenirer, för att ingen skulle besöka andra affärer och upptäcka att det inte fanns något att köpa i Sovjet.

Den farliga utsikten på våning 23. Det var supercoolt att se hotellets bokstäver från insidan och det var supercoolt att se utsikten, ända till min dotter försökte klättra upp på kanten för att kunna ”se ner”. Det är såklart för högt för en femåring att klättra upp, men det räckte för mig. Jag var tvungen att stanna kvar här ute när jag fått in ungarna för att kunna hyperventilera utan munskydd. En annan turist frågade hur det var med mig och jag behövde inte mer än säga  ”kids” och ”hights” för att han skulle förstå och ge mig ett medlidsam blick. Den som undrar var fadern var när jag höll på att få panikångestattack, så befann han sig innanför med dottern i ett stadigt grepp i sin famn. Tioåringen fattade vinken och snackade med sin kompis där inne istället. (Detta var outhärdligt att till och med skriva. Ni som är höjdrädda fattar.)

Jag fick äntligen se KGB-museet i Tallinn, som jag velat se i flera år. Det var intressant att höra att esterna velat göra sig av med allt KGB lämnade efter sig. Det var en finländare som tog över hotellet efter den sovjetiska staten och han hade en annan syn på saken och sa att sakerna skulle sparas tills dess att esterna var redo att visa upp vad som pågick på våning 23 på Hotell Viru, våningen som officiellt inte fanns. (Tööplaan betyder arbetsplan, om du tänkte googla.)

För mig var det kanske inte lektionen i Estlands historia som jag ville åt mest, utan alla dessa pryttlar från sovjettiden som jag ville se. Tyvärr var det så att det två rummen som vi fick se skulle guidas för hela gruppen samtidigt. Vi var ungefär 20 personer på två kvadratmeter. Men vi hade ju munskydd! Fast i ärlighetens namn ska det sägas att vi vuxna avkrävdes även på vaccinpass. Hur som helst, fick jag ingen möjlighet att titta på dessa prylar i lugn och ro.

KGB lämnade Hotell Viru brådstörtat 1991 och det märktes i det här rummet. Jag är glad för finnen som vile spara allt.

Det är verkligen i all hast lämnat. Papper överallt och sönderslagna telefoner och ljudfilmer. Det var en trevlig guidad tur, som var väldigt basic. Jo, de flesta där inne vet vad som hände 1991, men samtidigt gjorde den låga nivån att våra två tioåringar kunde hänga med. Det skulle snart visa sig att tioåringarnas entusiasm över att förstå snabbt skulle ebba ut eftersom guidens anekdoter om hotellet aldrig sinade. Jag tyckte att det var lite roligt att lyssna och det var spännande att höra den kränkta vinnarens underliggande avsky mot de tidigare ockupanterna. När barnen inte orkade mer och jag fick ångest över nya balkongbesök, fick vi ge oss av i förtid. För en (eller två) barnfamilj är detta trots det en enorm framgång för att vara ett museibesök!

Slutligen vill jag visa er bilder på en stad i förvandling. Tallinn idag är ganska olikt det Tallinn jag kom till en julidag 1998. Även nu på senare tid händer det massor. Inte bara Stockmanns har etablerat sig här, även HM, Lindex och Hemtex går att finnas i galleriorna runt om i staden. Äter gör du på Vapiano, om du inte vill ha något du känner igen. Det som är roligast att följa, tycker jag, är utformningen av det nya designerkvarteret Rotermann city. Det är ett gammalt arbetarkvarter från 1800-talet med många industribyggnader kvar. Man har bevarat många finns gamla hus, men också byggt nytt och fått en fantastiskt mysig stadsdel nära hamnen. Se bilderna nedan från mina besök i Tallinn 2019 och nu 2021.

Rotermann city januari 2019.

Rotermann city oktober 2021.