mar 05

Lite feministiska funderingar i min ensamhet

Så var jag då här igen, Neo har pressläggning snart och jag är mer eller mindre gräsänka. Nu sover barnet och jag sitter vid köksbordet och ska försöka skriva ihop något trevligt om Frida Stéenhoff. Det borde gå hur bra som helst eftersom vi är utan TV sedan ett strömavbrott i torsdags (tack för att ni kunde komma så fort, ComHem! OBS! Ironi för den som inte förstod det.). Men jag har huvudet fullt av allt möjligt och känner mer för att skriva av mig, och eftersom min fruktansvärda förkylning är på väg att ta slut ska jag ta vara på min energi.

I helgen publicerades en artikel i DN där kontentan är att kvinnor mår dåligt av Facebook. Suck och stön.Kvinnor och lågutbildade hänger mer på Facebook än män och höginkomsttagare och kvinnor känner sig stressade när de inte loggat in på länge. Forskarna som citeras i undersökningen spekulerar vilt i vad detta beror på och gissar att det är så att kvinnor jämför sina liv med andras statusuppdateringar. Maria Ludvigsson på SvD:s ledarblogg skriver att det vore skönt om vi kunde slippa ”kvinnor drabbas”-vinklingen på allt mellan himmel och jord (ja, snälla!) och så ger hon oss ett tips på en fantastisk statusuppdatering vi kan skriva för att stressa upp andra kvinnor. Läs! Julia Skott skriver också om artikeln och hon skriver klokt att det så klart inte är Facebook som är problemet, utan människorna. Jag blir så trött på att det alltid ska ses som ett problem att folk gillar att vara sociala på nätet. När jag pratar om att blogga och får frågan hur mycket tid jag lägger ner på Feministbiblioteket tror en del att jag inte är klok. Nej, jag är väl en drabbad kvinna som blir stressad av att inte få skriva.

Jag fick idag ett mejl från upplevelse.com där jag uppmanades att svara på en enkät om 8:e mars som ska publiceras på deras hemsida med länk till bloggen. Klart jag ställer upp på det, men jag blev mycket förvånad över följande påstående:

Internationella kvinnodagen kom till för att uppmärksamma ojämställdhet. Idag har kvinnodagen tappat lite av sin politiska innebörd och har mer blivit en dag då män visar sin kärlek till kvinnan. Hur upplevelser du att kvinnodagen firas i Sverige?

Har den? Jag ställde frågan på Facebook och fick lugnande svar från många. Margit Richert svarade roligast:

Nej, presenter vill jag inte ha för att jag har fötts med fitta tack. Känns som ett tröstpris minst sagt.

Sedan har det skrivits fantastiskt bra om genus och biologiska skillnader mellan könen av Forskarfeministen och Niklas Hellgren. Jag har varit för sjuk för att orka sammanfatta och kommentera. Nöjer mig för nu med att säga att du borde läsa och ta till dig vad de skriver. Fantastiskt kloka människor!

Slutligen, för att knyta ihop säcken och återkomma till det som inlägget startade med: Kom på mingel med Liberala Kvinnor på onsdag och lyssna på mig när jag pratar om Frida Stéenhoff!

Mingelkväll – Liberal Feminism
Inför internationella kvinnodagen välkomnar Liberala Kvinnor och Liberala Kvinnor i Stockholm till mingelkväll onsdagen den 7 mars.

Hanna Lager från feministbiblioteket berättar om den okända, svenska feministens moder, Frida Stéenhoff.

Carina Mideklint från Showgruppen Återsken står tillsammans med Charlie Grönvall, sångare och gitarrist från bandet Cale Cyler, för musikunderhållning.

Vi bjuder på vin och tilltugg. Och småprat med vänner och bekanta. Vi ses på Söders höjder!

Plats: SILC:s lokaler Bastugatan 41
http://www.hitta.se/LargeMap.aspx?var=bastugatan+41%2C+stockholm
Tid: 18.00 – 20.00
Anmälan till: Anne-Lie Elfven – annelie.elfven@gmail.com
Mob: 0730 299 243

mar 04

Jag har varit mamma i sex månader

Idag är det sex månader sedan min och Andreas lilla pojke föddes. Och idag är det två veckor kvar på min föräldraledighet. Det blev lite kortare än planerat eftersom jag delvis har fått ett nytt jobb och det känns roligt och spännande, samtidigt som det känns lite vemodigt att den här tiden hemma med Hugo snart är slut. Jag vet själv inte vilket ben jag ska stå på, om jag längtar efter första jobbdagen eller om jag fasar den. Jag föredrar att ta en dag i taget. Eftersom Hugo inte sover så bra nu som han gjorde i början, så ser jag i vilket fall fram emot att någon annan tar nattmatningarna.

För några veckor sedan köpte jag ett födelsedagståg i present till en kompis till Hugo. Jag tyckte att det var en så rolig idé att han fick ett han också. Nu fick siffra sex symbolisera månader och inte år. Såhär såg det ut när Hugo öppnade sin present med stor entusiasm:

mar 04

Feministbrud på kulturjakt i Dakar

Jag läser en bok om Senegal just nu, därför får dagens kulturjakt gå dit. Sommaren 2003 var jag i Dakar på ett utbyte med unga liberaler från Senegal. Vi fick bland annat träffa ungdomsministern, en ung man som jag träffat tidigare (då ej som minister), då jag var i Sydafrika på konferens (mer om den i en senare kulturjakt). På många sätt är den politiska kulturen i Senegal inte alls lik vår i Sverige. Det som skulle kunna ha blivit roliga samtal mellan några ungdomspolitiker som träffats tidigare, blev istället en maktdemonstration från senegalesens sida som hela tiden valde att softa en timma eller två innan han kom ner för att ta emot oss i sitt hem, dit vi kommit på avtalad tid. Istället fick vi samtala med hans fru, vilket lyckligtvis var väldigt givande. Vill ni veta vem han var kan ni googla, men jag lägger inte ut honom här med namn och bild. Istället visar jag några andra bilder från Dakar. Vi reste även runt lite på landsbygden och de bilderna lägger jag eventuellt upp senare (eftersom jag upptäckte att jag inte scannat dem).

Här står jag på ett torg i centrala Dakar. Det är en betydligt mer utvecklad stad än Accra (huvudstaden i Ghana), där jag varit tidigare, men ändå kan man inte påstå att det var en modern storstad.

En av höjdpunkterna på resan var för mig, som fotbollsfan, kvalet till Afrikanska mästerskapen mellan Senegal och Gambia. Ett Västafrikanskt derby med många fans från båda länderna. Vi hejade såklart på Senegal, som vann. Publiken bestod till nittio procent av män. Jag skulle precis skriva att det är ett gambiskt fan på bilden ,men med tanke på att han håller en sönderriven gambisk flagga i handen så är det nog snarare ett senegalesiskt fan. Några veckor efter besöket jobbade jag för Ja till euron och då träffade jag några gambier när jag var ute och kampanjade i Göteborg. Efter en stund dividerande kom vi fram till att vi hade sett samma match. Coolt!

En partikollega kallar sig själv senegalosvensk och han bor i Stockholm, men har byggt sig ett hus i Dakar. Hela gänget som var nere fick bo i hans hus och det fanns gott om plats. Tre våningar har han och på översta bor han, på mittersta tar han emot gäster (där bodde vi) och på nedre våningen bor hans familj (systrar och kusiner och en moster, om jag inte minns fel). Vid första anblicken så tyckte jag att det var märkligt att familjen saknade många bekvämligheter såsom moppar och dammsugare, men när jag väl frågade så låg inte felet hos mannen som bor i Sverige, utan hos kvinnorna som vet hur det ska städas och inte vill veta av några märkliga maskiner och apparater som deras manliga släkting påstår att man använder i väst (en annan i gänget hade varit där tidigare och kunde vittna om hur han hjälpt till att demonstrera en dammsugare för den otroligt roade publiken). På  bilden ovan ser ni den fantastiska utsikten från hustaket.Den som tittar noga kanske kan se en minaret. Jag minns att jag vaknade till den tidiga morgonbönen varje morgon.

Min senegalesisk-svenska vän tyckte att jag borde fixa rastaflätor och jag var helt för idén. Vi gick runt i närområdet, men min vän tyckte att det mesta var för dyrt. Han frågade då om jag tyckte att det var ok att fråga hans syster. Självklart! Frisörer verkar vara ett vanligt yrke i det här landet och många är dem som kan flätandets konst. Eftersom löshår används var det tur att jag är så mörk för det var lätt att hitta min nyans i affärerna (man måste gå till specialbutiker om man ska hitta blont löshår, alla nyanser av mörkbrunt och svart går att köpa nästan varsomhelst).

Såhär vacker blev jag! (Detta var för övrigt den enda hyfsat nytagna bild jag hade inscannad när jag chattade med en ung man från Stockholm på SprayDate tidigt 2004. Han fick bilden med orden ”den ska inte tas helt seriöst”. Hur kunde jag? Jag vet inte, men jag är i alla fall gift med den unge mannen idag.)

mar 04

Bokbloggsjerka v 9

Veckans fråga på Annikas litteratur- och kulturblogg:

Finns det någon bok som har fått översvallande recensioner men som du själv absolut inte tyckte om?

När jag läste frågan så kände jag att detta är en fråga jag längtat efter. Äntligen får jag åter en möjlighet att skriva av mig om hajpen kring Stieg Larsson! Hans böcker var otroligt spännande och de funkar definitivt som slölitteratur i hängmattan. Men. Så otroligt hyllade som de blev är mycket svårt att förstå när man läst dem. Camilla Läckberg skriver också spännande deckare, men hon hånas mer än hyllas, även om hon precis som Larsson läses av många. Och jag som läst både Läckberg och Larsson kan inte säga att det skulle vara någon direkt kvalitetsskillnad, men jag antar att jag i och med att jag skriver det, svär i kyrkan. För Larssons böcker är de bästa deckarna som skrivits, i alla fall om man får tro mediahajpen kring dem. Läs min recension av böckerna här.

Jag har sammanfattat min kritik mot böckerna i ett blogginlägg på min gamla blogg, i ett antal punkter:

* Alla karaktärer är antingen onda eller goda. Ingen ond blir god och ingen god blir ond. Det finns inga infiltratörer som skakar om. Och kan du ändå finna något sådant exempel så har det egentligen inte med huvudhistorien att göra.
* De onda är inte tillräckligt onda. En person som begått grova rättsövergrepp måste också tycka om barnporr, annars kanske vi inte skulle förstå hur ond han eller hon är. En våldtäkt är inte grymt nog, inslag av sadism förstärker de onda.
* Salander kan hacka, det betyder att hon kan allt som har med teknik att göra, till och med avlyssna telefoner i Australien.
* Det finns inte ett dokument som Salander inte kan spåra, så det spelar ingen roll hur många stölder Blomqvist råkar ut för – dokumenten kommer alltid tillbaka.
* Det finns ingen motgång som inte kan varar längre än några sidor. Varje avlyssning, mordförsök eller rån upptäcks alltid i god tid. Du hinner aldrig bli nervös.
* Det finns alltid källskydd så alla brott som begås av goda kan mörkas.
* Den avslutande rättegången är en kamp mellan ont och gott och det goda kommer inte att vinna i en gastkramande kamp, det står klart ganska tidigt.

Dessutom går någon av böckerna in på punkterna 1, 8 eller 9 på min lista över vad jag inte gillar med deckare.

Vill du veta vad bokbloggsjerka är, klicka på länken högst upp.

mar 03

Veckans feminist: Tsitsi Dangarembga

Kort fakta

Född 1959 i Mutoko, Rhodesia (nuvarande Zimbabwe).
Debuterade som romanförfattare 1988 med Nervous conditions.
Nervous conditions anses vara en av de tolv bästa afrikanska romanerna på 1900-talet.

Tsitsi Dangarembgas feministiska gärning

Jag vet inte om Tsitsi Dangarembga kallar sig för feminist, men eftersom hon verkligen kan sägas gjort en stor feministisk gärning så gör jag henne den äran att få vara denna veckas feminist.

Dangarembga är född och uppvuxen i Rhodesia, men flyttade till Cambridge för att studera där. Hon återvände när Zimbabwe blev internationellt erkänt 1980. Det första skrivna hon gav ut var en novell, The Letter, som publicerades i Sverige. Det var SIDA som arrangerat en skrivartävling som Dangarembga vann och novellen gavs ut i en antologi. Hon deltog i en dramagrupp vid universitetet i Harare och då skrev hon några pjäser eftersom hon upptäckte att få roller var skrivna för svarta. Hon har senare skrivit filmmanus och regisserat.

Hon romandebuterade med boken Nervous condistions (Rotlös på svenska) som är en delvis självbiografisk skildring av en ung kvinnas uppväxt i den brittiska kolonin Rhodesia. Den handlar om att slå sig fri, utan att förlora sina rötter. Det är också en kritik mot kolonialismen och vad den gjorde med ursprungsbefolkningen, inte minst kvinnorna. Dangarembga försökte ge ut boken i Zimbabwe, men lyckades inte. Den gavs först ut i Storbritannien 1988 och året efter i USA. I en intervju (publicerad i slutet av Nervous conditions) säger hon att hon hoppas att boken har gett inspiration till flera unga afrikanska kvinnor att gå sin egen väg och göra det som de verkligen vill, vad de än må vara.

Politiskt har Dangarembga alltid varit för ett fritt Zimbabwe och uppföljaren till Nervous condistions, A book of not, handlar om kriget som tillslut gjorde Zimbabwe till en självständig nation. 2010 var hon orolig för sitt lands framtid och gick med i oppositionspartiet Movement for Democratic Change. Efter valet 2008 delas makten av MDC och tidigare envåldshärskaren Robert Mugabes parti. Dangarembga har förklarat i en intervju att hon inte alltid varit kritisk till Mugabes styre, men att hon alltid varit kritisk till orättvisor och intolerans.

Tsitsi Dangarembga och jag

Jag fick tips om att läsa Nervous conditions för länge sedan här i ett kommentarsfält. Det var inte förrän i höstas, då tipset kom igen från annat håll, som jag gjorde slag i saken och beställde boken. Jag är helt frälst och kommer definitivt att läsa fortsättningen!

Bok av Tsitsi Dangarembga som jag läst och recenserat

Nervous conditions 1988

mar 02

Dangarembga, Tsitsi; Nervous conditions; 1988

Nervous conditionsNervous conditions utspelar sig i den brittiska kolonin Rhodesia bland dess svarta befolkning. Den skildrar den fattiga flickan Tambus kamp för ett bättre liv. Hon vill utbilda sig och komma bort från lukten och flugorna i den lilla byn där hon är uppväxt. Hennes far har en föreställning om att kvinnor inte bör utbilda sig och han vill att Tambu ska stanna hemma, precis som sin mor.

I bokens inledande kapitel förklarar Tambu varför hon inte blev ledsen när hennes bror dog. Inte bara var han en rätt så taskig brorsa som bara såg till sina egna intressen, han var också sonen som genom den rika farbrodern som var rektor, fick en möjlighet att utbilda sig. Den dagen han dog gick den möjligheten vidare till Tambu. Hon flyttade hem till sin farbror, faster och kusin och en fantastisk vänskap mellan kusinerna tog sin början.

På flera sätt angriper författaren kolonialismen och vad den gjorde med människorna. Hon angriper också de patriarkala strukturer som gjorde att kvinnor tvingades stå tillbaka till förmån för män. Som exempel var Tambus faster lika utbildad som hennes farbror, men hon var hårt hunsad av sin make. När hon en dag flydde hemmet och åkte hem till sin son, upptäckte hon att samma patriarkala strukturer fanns där. Hon återvände hem.

Det finns så mycket att säga och skriva om boken, men jag ska inte skriva en uppsats utan låta er läsa boken och bedöma själva. Den är helt fantastiskt bra. När jag läste första meningen ”I was not sorry when my borther died” fick jag rysningar och mina tankar gick till Márques Krönika om ett förebådat dödsfall. Det är ett mycket bra betyg. Och boken höll fram till sista stavelsen. Kort sammanfattning: LÄS!

Läs mer: Adlibris, Bokus

Boken finns översatt till svenska och heter då Rotlös. Den borde finnas på bibliotek.

mar 01

Alving, Barbro; Dagbok från Berlinolympiaden 1936; 2008

Dagbok från BerlinolympiadenIbland tänker jag både en och två gånger innan jag recenserar en bok. Det här är ett sådant fall. Men så tänkte jag att en feminist som åker ner och rapporterar från propagandaföreställningen i Berlin sommaren 1936, definitivt är en bok som kan bidra till bättre självkänsla för kvinnor. Boken är en kvinnas, inte en manlig sportjournalists, iakttagelser av vad som föregick under OS där Hitler satt på läktaren. Rolf Yrlid har skrivit text kommentarer och ett efterord där han avvisar alla anklagelser om att Barbro Alving, eller Bang som hon kallade sig, skulle varit politiskt omedveten.

Bang var inte särskilt sportintresserad och hennes jobb under de olympiska spelen var att rapportera hem till dem som annars inte läste sportsidorna. Hon skrev i kåseriform om det hon upplevde och hon varvade sportresultat med beskrivningar om Hitler och Goebbels. Precis som Yrlid skriver i efterordet, så är det som läsare lätt att förstå den krypande känsla av obehag som alla demokratiskt sinnade personer måste ha fått. Men Bang lät det även smyga in en och annan känga mot rådande könsroller, till exempel då hon beskrev att hennes värdinna förväntades tillbringa all sin tid i köket, och hon beskrev också de olika kvinnliga atleterna och deras matvanor i en krönika (hon fick inte tillgång till den manliga olympiabyn eftersom hon var kvinna).

Nu är jag, till skillnad från Bang, oerhört sportintresserad och kanske därför älskade jag att läsa hennes krönikor. Det var en blandning mellan dåtidens sportresultat och 30-talshistoria, skriver på ett humoristiskt sätt. Dessa krönikor blev Bangs journalistiska genombrott och jag blev definitivt intresserad att läsa mer om och av henne.

Läs mer: SvD, Dagens bok (Tyvärr slut hos förlaget!)

feb 29

Wirsén, Carin & Stina; En liten skär och många små brokiga; 2006

En liten skär och många små brokigaEn liten bok på rim för de minsta barnen, som jag fått rekommenderad på Facebook. Hugo fick den av sin mormor i present. Det är en bok i en serie och i den här så ska barnen lära sig antal och färger. Varje siffra har en färg som det rimmas på. Mina favoriter:

Tre små grå, kan inte stå
Fyra brunetter, bakar baguetter
Sex små rosa, äter capricciosa

Illustrationerna är små lustiga figurer där man kan se att vissa är flickor, vissa är pojkar och några vet man inte vad det är. Inget dramatiskt med det. Jag verkligen älskar Stina Wirséns figurer. Det är en rolig bok att läsa för sina barn. Mitt barn tyckte att det var roligt när jag läste den, men han var mer intresserad av att äta den än att lyssna. Men så är han ju bara sex månader också.

Läs mer: Adlibris, Bokus

feb 28

Delvis nytt jobb – förbundssekreterare på Liberala Kvinnor

Då är det äntligen klart, jag kommer att börja jobba igen den 19:e mars och då med ett nytt jobb på deltid. Jag ska vara förbundssekreterare på Liberala Kvinnor och sköta det löpande arbetet. Jag kommer att ordna seminarier, skriva artiklar och skriva mycket i sociala medier. Men denna blogg är och förblir min egen. Dock är det naturligt att jag här kommer att göra reklam för olika arrangemang, det är förmodligen delvis jag som står bakom. Hoppas att ni kära läsare förstår det och inte tror att jag nu talar med en annan röst. Liberala Kvinnor är en organisation som stått mig nära, långt innan jag blev påtänkt för den här tjänsten.

Jobbet är på 50% och resten av tiden ska jag jobba som webbredaktör för Folkpartiets webb. Det är något jag gjort tidigare och trivts med och ni som känner mig som hon som ringer och klagar på era fula sidor kommer inte bli av mig med så lätt 😉 Det är också ett vikariat och efter jul kommer jag åter att jobba 100% som webbredaktör.

Och som en liten försmak gör jag här reklam för ett kommande arrangemang (som jag då inte fixat med praktiskt):

Mingelkväll – Liberal Feminism
Inför internationella kvinnodagen välkomnar Liberala Kvinnor och Liberala Kvinnor i Stockholm till mingelkväll onsdagen den 7 mars.

Hanna Lager från feministbiblioteket berättar om den okända, svenska feministens moder, Frida Stéenhof.

Carina Mideklint från Showgruppen Återsken står tillsammans med Charlie Grönvall, sångare och gitarrist från bandet Cale Cyler, för musikunderhållning.

Vi bjuder på vin och tilltugg. Och småprat med vänner och bekanta. Vi ses på Söders höjder!

Plats: SILC:s lokaler Bastugatan 41
http://www.hitta.se/LargeMap.aspx?var=bastugatan+41%2C+stockholm
Tid: 18.00 – 20.00
Anmälan till: Anne-Lie Elfven – annelie.elfven@gmail.com
Mob: 0730 299 243

feb 27

Leffler, Anne Charlotte; Skådespelerskan; 1883

SkådespelerskanAnne Charlotte Leffler har skrivit mycket om kvinnor situation och skildrat det i noveller, dramer och romaner. Hon har också berört tabubelagda ämnen som erotik och kvinnor. Hennes familj uppmuntrade henne att skriva, men när hon gifte sig med en man som inte gjorde det fick hon skriva i smyg. Skådespelerskan är hennes första drama och den skrevs i hemlighet. Den blev en succé och spelades mer än vad pjäser brukade göra på Dramaten vid den här tiden.

Skådespelerskan är en pjäs som utspelar sig i överklassmiljö. Ester Larsson är skådespelerskan som skrämmer sin fästman Helges borgerliga familj med sin blotta uppenbarelse. Hon är van vid att spela på sin sexualitet och i den borgerliga familjen så är det något kvinnor aldrig gör. De misstänkliggör henne och försöker intala Helge att hennes avsikter inte är ärliga. När Helge får reda på att hon inte tänker ge upp sin skådespelarkarriär bestämmer han sig för att bryta med henne. Han ändrar sig i sista sekund, men Ester lämnar honom ändå.

Det är underbart att läsa gamla feministiska verk från 1800-talet och till på köpet skrivna av kvinnor. Rosenlarv förlag ska ha en stor eloge för sina nyutgivningar av gamla verk. Jag tyckte om Skådespelerskan och skulle gärna gå på den om den sattes upp igen.

Läs mer: Rosenlarv, Adlibris, Bokus