Drakulic, Slavenka; Café Europa; 1996

Café EuropaCafé Europa är inte den mest feministiska eller kvinnohistoriska boken Slavenka Drakulic skrivit, men den är en skildring av livet i ett postkommunistiskt land det ur en kvinnas ögon och hon skildrar många intressanta kvinnoöden, därför väljer jag att recensera den. Hon har en förmåga att fånga både det lilla i vardagen och det stora i maktspelen och politiken. Extra roligt är det som svensk att läsa den här boken eftersom hon är gift med svenska Richard Swartz och delvis bor i Stockholm. Hon jämför ibland livet på Balkan med livet här och hon beskriver också hur svårt det kan vara som svensk att acceptera den krångliga byråkratin som rådde vid exempelvis gränsstationerna. Detta är en tid då EU-medlemskap ligger långt fram i tiden för de fd Jugoslaviska republikerna och där demokratin inte riktigt har fått fäste, i alla fall inte i Kroatien där Drakulic kommer ifrån och har sin sommarstuga.

Några axplock ur boken: Vi får läsa om hur det kändes för en kroatisk journalist att kliva in i det överdådiga badrum som tillhört Rumäniens diktator Nikolae Ceausescus dotter Zoe. Medan befolkningen svalt så badade hon i ett skärt badkar med förgyllda kranar. Givetvis fult så det förslår, men ingen rumänsk kvinna hade råd att unna sig sådan lyx. Drakulic lilla hämnd var att kissa i hennes toalett. Drakulic tar oss med till dem som människorättsorganisationerna glömde. Titos änka var inte dömd för något och ansågs inte begått något brott, ändå var hon fråntagen alla sina rättigheter och levde påtvingat på den serbiska staten. Trots att detta inte kan anses vara rätt var det svårt för många att tycka synd om dem (för det gällde inte bara henne, utan även exempelvis Albaniens diktator Enver Hoxas fru och barn). Vi får lära oss hur det var 1996 när man skulle köpa en ny damsugare och ville spara en slant. Det var billigare att köpa i väst, men dyrt att förtulla. Smuggla eller fuska med kvittot? Det var där Drakulic och hennes svenska man inte kunde komma överens. Han kunde inte förstå hur hon fann sig i byråkratin samtidigt som han vägrade att smuggla. Hon menar att det är svårt att förstå för dem som inte är uppväxta med det.

En helt suveränt bra bok. Vardagsskildringar från Östeuropa i förändring, för mig kan det knappast bli bättre. Slavenka Drakulic är en av mina absoluta favoritförfattare och även om den här har några år på nacken så är det definitivt inte för sent att läsa den. Titeln på boken är också rolig. I varje Östeuropeisk storstad finns ett Café Europa, och det fina namnet till trots var det (i alla fall före 1996) ofta inte ett trevlig café.

Läs mer: Adlibris, Bokus (tyvärr bara på engelska)

Sista veckan på mammaledigheten – det är vår!

En vecka kvar till jag börjar jobba och idag var en alldeles härligt solig vårdag. Såhär såg den ut för mig:

Jag bär solglasögon. Såklart.

I Hammarby Sjöstad flyter vattnet och isen lossnar.

Ett eget litet vårtecken – mina favvisskor.

Resterna av en fika i solen med mammorna i mammagruppen: Cola Zero och en cocostopp.

En glad bebis i sin vagn.

Berggren, Jonna; Isporten 1-4, Väktaren och stenarna, Trolldräparen, Striden i Isstaden, Flygarnas kamp; 2008-2011

Isporten - Väktaren och stenarnaBöckerna är utgiven på Olika förlag, som är ett förlag som ger ut barnböcker som är testade ur ett jämställdhet- och mångfaldsperspektiv. Serien Isporten vänder sig till barn 6-12 år. I böckerna får vi träffa Johanna och Mads som har speciella förmågor, såsom klara av extrem kyla och kunna tala med djur, och de blir därigenom vänner. Tillsammans med klassmorfar Ingvar upptäcker de en värld där djur kan prata och som kommer att leda dem till Islandet. Det är en saga full av nya varelser och människor med olika magiska egenskaper. Det är äventyrsböcker som handlar om hur Islandet ska befrias och Johanna och Mads är med i kampen. Det är på allvar och de vet att om de dör där så dör de på riktigt. I första boken kommer de till Islandet och i de följande böckerna är de där och utkämpar strider och träffar olika onda och goda människor och djur.

Jag tycker att det är det knivigt att sätta ett omdöme på en bok i en genre jag inte är så förtjust i och inte heller så var när jag var yngre. Dock kan jag säga att det är intressanta karaktärer och en medryckande handling. Jag läste förstås böckerna med genusglasögon och jag får säga att det är spännande att se hur mycket man faktiskt reagerar på; de elaka barnen är både pojkar och flickor och flickorna är värst, den snällaste läraren är en han, flera onda och goda ledare är hon osv. Böckerna är spännande och jag tror att de barn som tilltalas av fantasy-genren kommer att tycka om dem. Det är roligt att det skrivs den typen av böcker där både pojkar och flickor får vara hjältar, sida vid sida.

Isporten del 1 har recenserats tidigare på Feministbiblioteket. Läs den gamla recensionen här.

Läs mer: Adlibris: Väktaren och stenarna, Trolldräparen, Striden i Isstaden, Flygarnas kamp; Bokus: Väktaren och stenarna, Trolldräparen, Striden i Isstaden, Flygarnas kamp

Feministbrud på kulturjakt i Egypten

Jag kunde inte låta bli att fortsätta mitt Afrika-tema och eftersom veckans feminist kom från Egypten avslutar jag denna vecka med en kulturjakt från Egypten. Jag och Andreas reste på vår första charterresa tillsammans 2005 och den gick till Sharm-El-Sheik på Sinaihalvön i Egypten. Vi hade inte jättemycket pengar så vårt mål var att bara ligga på stranden och sola samt åka till pyramiderna på utflykt. Det blev även en snorklingsutflykt eftersom det vi fann under ytan var så fantastiskt.

Hanna på stranden

Här sitter jag på vårt hotells strandrestaurang. Inte den bästa restaurangen, men det var mest effektivt att äta här. Solen går ner redan vid fem i Egypten i november och om man inte vill gå upp i svinottan var det viktigt att ta vara på soltimmarna. Vi bodde i Naama Bay, den mest populära orten i Sharm-El-Sheik. Där finns en strandpromenad med hotell och deras egna stränder. Mycket trist faktiskt. Vi hade alltså bara vår lilla strandremsa att ligga på, resten var till för andra gäster (det fanns även en minimal remsa som var för ”public guests”). Strandpromenaden mynnade ut i en liten by med en gata, restauranger och snabbmatshak samt en liten galleria. Det fanns även discon här kulle jag tro, men vi var pensionärer redan på den tiden och lockades inte av det. Ett Kasino fanns i andra ändan, men det var om möjligt ännu mer ointressant för oss.

Hanna i vattnet

Men det var inte över ytan som Sharm-El-Sheik hade sin sharm. Jag hade aldrig tidigare snorklat och trodde inte att det skulle vara så fantastiskt. Aldrig efteråt har jag heller fått uppleva det jag fick se i Röda Havet. Korallrev direkt på hotellstranden och så många olika färgglada fiskar att vi simmade omkring tills vi hade blå läppar. Eftersom det är så pass billigt i Egypten och det politiska läget någorlunda stabilt, i alla fall på turistorterna, så rekommenderar jag verkligen ett besök. Kom ihåg att det är inte är för strändernas skull ni åker, utan för det som finns i havet.

Hanna dricker vin

Här sitter jag och dricker ett glas lokalproducerat rosévin. Inte så jättegott. Mat och dryckeskulturen är inte något som är värt en resa till Egypten. Vår favoritrestaurang i Naama Bay var en thairestaurang och hade vi haft råd hade vi druckit importerat öl och vin. Nu var vi inte så rika så nu fick vi hålla till godo med det lokala ölet Stella (ej att förväxlas med Stella Artois). Lite söt eftersmak och inte alls gott egentligen. Importerad alkohol var otroligt mycket dyrare. Med tanke på att många muslimer inte dricker alkohol var det så klart inte så konstigt.

Pyramiderna

En tur till Giza utanför Kairo var en självklarhet för oss och det var en av orsakerna till att vi valde Egypten. Det var häftigt att få se några så otroligt kända byggnadsverk. Det är nästa overkligt eftersom man sett dem så många gånger på bild. En liknande, men inte riktigt lika stark, känsla fick jag när vi besökte Angkor Wat i Kambodja.

Sfinxen

Och här är Sfinxen, lika overkligt att se den på nära håll.

Sunk vid pyramiderna

Det moderna Kairo är precis runt knuten.

Koptisk kyrka

Utflykten till Kairo innehöll även ett besök i en koptisk kyrka. Kopterna är den kristna befolkningen i Egypten. Vår guide berättade att muslimerna i Egypten har det lite bättre än de kristna sett ut skilsmässosynpunkt. Kopterna får nämligen inte skilja sig alls, medan muslimerna får det om mannen är med på det. Jag har inte kollat upp dessa fakta, så en liten reservation till att det inte stämmer. Någon som vet?

Moské

Vi var även på besök i en moské där det var otroligt viktigt att skyla sig. Jag gjorde mitt bästa.

Bokbloggsjerka v 10

Veckans fråga på Annikas litteratur- och kulturblogg:

Nu ger jag dig ett virtuellt presentkort värt 1000 kr. Vilka böcker skulle ligga i din korg när du väl har kommit fram till kassan?

Eftersom jag har en lista på böcker som jag vill beställa när jag har läst de böcker jag redan beställt skulle jag kunna göra det lätt för mig och bara publicera den. Nu tänkte jag mer tolka frågan lite öppet och redogöra för vilka böcker jag skulle vilja köpa (utan att räkna ut om det blir precis 1000 kr eller inte).

På min lista finns flera böcker från Ms Blogs lista över alla tiders bästa fackböcker. Där finns böcker av feministiska höjdare såsom Gloria Steinem, Alice Walker och bell hooks. Det är böcker om svarta i USA och om dagens populärkultur. Jag har redan köpt och läst flera böcker från listan det har varit en stor blandad kompott av historia, kultur och röster från olika delar av världen.

Jag skulle också vilja köpa några böcker om kvinnor i länder jag inte läser så ofta om. Jag letar febrilt efter litteratur om och av kvinnor från Island, Latinamerika och Oceanien. Jag läser just nu mycket från Afrika, men där finns såklart mer att utforska. Asien har jag läst en del ifrån, men även där finns det mer att hitta. Böcker jag nu sneglar på är The Butcher’s Wife av taiwanesiskan Li Ang och nobelpristagaren och chilenskan Gabriela Mistrals Selected Prose and Prose Poems.

Bonusfråga: Eftersom det här är en variant av en fråga som vi redan har haft kommer här en bonusfråga: Finns den en översättare som du tycker är risa/rosa?

Jag måste säga att jag inte så ofta funderar på vem som översätter och som sig bör (antar jag) tänker jag inte så mycket på översättningen så länge den är bra. Men en fantastisk författare, som också är översättare, är Maj Sjöwall och henne vill jag gärna lyfta fram. Jag skrev tidigare om den norska deckarförfattaren Anne Holt och Maj Sjöwall har översatt flera av dem. Sjövall skrev tillsammans med sin make Per Wahlöö flera deckare om polisen Martin Beck (som inte har mycket att göra med filmerna med Peter Haber i huvudrollen) och de är nog de bästa deckare jag läst. Även om jag inte delar henne politiska uppfattning så har jag haft stor behållning av böckerna. Anne Holts böcker är mycket bra och jag har aldrig haft anledning att störa mig på en dålig översättning.

Vill du veta vad bokbloggsjerka är för något, klicka på länken längst upp.

Veckans feminist: Nawal El Saadawi

Nawal El SaadawiKort fakta

Född 1932 i Kafr Tahla, Egypten
Doktorsexamen i medicin från universitetet i Kario 1955
Satt i fängelse för sitt arbete för kvinnor rättigheter 1981
Ville ställa upp i presidentvalet i Egypten 2005

Nawal El Saadawis feministiska gärning

Nawal El Saadawis far jobbade för regeringen, men förvisades till en liten by på landet efter att han propagerat mot det brittiska styret över Egypten och Sudan  under den egyptiska revolutionen 1919. Där föddes Nawal El Saadawi som den första av nio i barnaskaran. Hennes far var progressiv och uppmanade henne att stå upp för sina åsikter.

Hon utbildade sig till läkare och medan hon arbetade i sin födelseby Kafr Tahla upptäckte hon hur illa kvinnor på landsbygden behandlades. Hon försökte bland annat att rädda en av sina patienter från våld i hemmet. Hon återvände efter det till Kairo och träffade sin tredje make som hon har två barn med. Han har hjälpt henne bland annat med översättning av hennes verk och han har varit politisk fånge i tretton år.

1972 skrev hon en text, Kvinnor och sex, som tog upp vilka brott som begåtts mot kvinnors kroppar, exempelvis könsstympning. Texten anses vara en nyckeltext inom den så kallade andra vågen. På grund av denna text fick hon sparken från hälsoministeriet och liknande publikationer senare kostade henne andra betydelsefulla uppdrag.

Hon ansågs kontroversiell och farlig av den egyptiska regeringen och när hon 1981 hjälpte till att ge ut ett feministiskt magasin och blev hon fängslad av president Sadat. Hon frigavs efter att han mördats senare samma år. Hon har skrivit om sina erfarenheter i fängelset i Memoirs from the Women’s Prison från 1983.

1988 var hon tvungen att fly från Egypten och återvände 1996. Hon funderade på att ställa upp i presidentvalet 2005, men var tvungen att stå tillbaka på grund av de hårda kraven.  2011 deltog hon i protesterna på Tahrirtorget.

Nawal El Saadawi och jag

Jag fick hennes bok Imamens fall av en vän, men som så många andra böcker blev den ståendes oläst i bokhyllan. När jag läste på inför nobelpriset och läste om de kvinnor som figurerat i diskussionerna där hennes namn upp. Jag bestämde mig då för att läsa boken och jag blev inte besviken. Jag inser att jag säger det oftare än jag gör verklighet av det, men jag vill verkligen läsa mer av henne.

Bok av Nawal El Saadawi som jag läst och recenserat

Imamens fall 1988

Internationella kvinnodagen – inte en dag att säga grattis

Grattis på internationella kvinnodagen!

Grattis till vad?

Grattis till att jag till skillnad från många andra kvinnor får välja livspartner och gifta mig med vem jag vill?

Grattis till att jag till skillnad från många andra kvinnor får rösta och engagera mig politiskt?

Grattis till att jag får köra bil?

Grattis till att jag får klä mig som jag vill och slipper dölja mig bakom ett skynke?

Grattis till att jag får lov att bidra till min egen försörjning?

Grattis till att jag har en möjlighet att säga nej till fler barn?

Grattis till att jag är född i Sverige?

Ndiaye, Marie; Tre starka kvinnor; 2009

Tre starka kvinnorMarie Ndiayes roman om tre kvinnoöden rör sig i gränslandet mellan Europa och Afrika, så står det på baksidan av boken. Alla har någon koppling till Senegal och Frankrike. Det är tre historier om tre olika kvinnor och i periferin hör de någonstans ihop.

Norah åker till Senegal för att träffa sin far. Hon har inte kommit över hans stora svek då han lämnade Frankrike när Norah var i tioårsåldern och tog hennes femåriga bror med sig. Väl framme får hon veta att brodern sitter i fängelse. Fanta är en senegalesisk kvinna som bor i Frankrike med sin man och son och genom hennes mans ögon får vi läsa känna henne. Vi får följa med maken genom en misslyckad dag på jobbet då han funderar över hur han behandlar sin fru. Kadhy är en ung änka som förvisas till Europa av sin mans familj. Hon kommer inte fram utan hamnar i ett helvete av prostitution och sjukdomar.

Trots tunga teman är det inte en nattsvart bok. Språket är fantastiskt och trots att det handlar om mycket svåra saker så går det fort att läsa. Det är verkligen underbart att läsa böcker med så bra språk och det känns att det är en bra bok på riktigt. Kalla mig konservativ, men jag vill ändå ha någon form av slut på historierna. Jag hade förväntat mig att berättelserna skulle gå ihop mer och knytas samman på slutet. Nu hänger de löst i luften och man får gissa hur det går. Därför är jag kluven och kan inte bestämma mig för om det var en fantastisk bok, eller om den var märklig och otillfredsställande.

Läs mer: Natur och Kultur, Adlibris, Bokus, DN, GP, Smålandsposten, SvD, Dagens Bok

Gästinlägg av Jenny Sonesson: Liberal femininism befriar

Jenny jobbar på regeringskansliet med EU-minister Birgitta Ohlsson. Tidigare var hon ordförande för liberala kvinnor i Stockholm och nu sitter hon med i Timbros framtidskommission för borgerligheten.

Artikeln är publicerad i senaste numret av Axess.


”Mot en ny feminism” utropas det på omslaget av Axess förra nummer. Stridsropet illustreras med Salome och Johannes döparens avhuggna huvud. Efter att ha läst fyra artiklar på temat feminism som kvinnofälla tolkar jag bilden som ett uttryck för skribenternas uppfattning av feminismen. Jämställdhetskamp i Salomes kompromisslösa gestalt är knappast framtiden, det håller jag som liberal feminist helhjärtat med om.

Men vilken feminism är Axess debattörer på väg emot? Färdriktningen är höjd i dunkel. Visionerna lyser med sin frånvaro. Det är framförallt högst oklart om författarna anser att det råder ojämställdhet mellan könen. Anita Du Rietz hävdar att kvinnor med egna inkomster under 1800-talet var ekonomiskt jämlika med männen. En häpnadsväckande åsikt eftersom gifta kvinnor var omyndiga.

Axess är en tidskrift som har ambitionen att sprida bildning, det är därför torftigt att endast ge utrymme till skribenter som tecknar den spretiga feminismen som en homogen rörelse. Det är som att påstå att al-Qaida är islam utan att nämna sufismen, Mutaziliterna eller morernas Al-Andalus för att det komplicerar den bild man bekvämt vill ta spjärn emot.

Roland Poirier Martinsson drar under bumerangrubriken ”Dumskallarnas sammansvärjning” paralleller mellan frenologin, tvångssteriliseringar och feminism. Feminismens främsta mål är enligt honom att bekämpa fredagsmys. Existentialismens inflytande på föreställningen om könsstrukturer, ett rött skynke för Martinsson, diskuteras utan att Sartres parhäst Simon de Beauvoir och hennes epokavgörande verk Det andra könet lyfts fram. Martinsson avrundar med den obefintligt underbyggda slutsatsen ”Dagens kvinnor efterfrågar inte feminismens kravlista”. Hur listan ser ut definieras inte, men alla kvinnor kollektivansluts till en grupp som avfärdar kraven.

Maria Ludvigsson oroar sig över elitfeministernas inflytande. Att hon själv tillhör tyckareliten, som ledarskribent på Svenska Dagbladet där Martinsson är krönikör, förtar konspirationsteorin. Både Ludvigsson och Maria Eriksson tar upp Tur-teaterns uppsättning av Valerie Solanas ökända SCUM-manifestet, som av anhängare hyllas som ”en ishacka i patriarkatets arsle”. Det gapiga manifestet utmålas som ett verk feminister omhuldar. Själv känner jag, och åtskilliga andra feminister, avsmak för våldsretorik som uppmanar till könskrig. På samma sätt som jag tar avstånd från överklassafari till Saltsjöbaden som underblåser klasshat. Eller vänder mig emot Maria Svelands svepande anklagelser om att alla kritiker av feminism kan buntas ihop med massmördaren Anders Breivik.

Debattörerna menar att borgerliga jämställdhetsivrare okritiskt anammat vänsterns analys. Föreställningen om kön som social konstruktion är emellertid i hög grad ett liberalt arv. Mary Wollstonecraft pläderar i ”Till försvar för kvinnans rättigheter ”att det är samhället, och inte naturen, som skapar kvinnans underordning. John Stuart Mill liknar förtrycket av kvinnor med strukturell rasism, ”Det som nu kallas kvinnans natur är en synnerligen artificiell företeelse. Det är resultatet av tvång och förtryck i vissa riktningar och onaturlig stimulans i andra”. I ”Förtrycket av kvinnorna” argumenterar Mill för att vi inte kan uttala oss om könens natur innan individer ges möjlighet att utveckla sina anlag bortom könsrollernas begränsningar.

Wollstonecrafts och Mills verk är alltjämt aktuella. Livsvillkoren ser tyvärr fortfarande olika ut för gruppen kvinnor och gruppen män. I alla länder på jorden tjänar och äger kvinnor mindre än män. Världens parlament och regeringar består huvudsakligen av män. Listan på fakta kan göras lång.

Om borgerligheten vill påverka ojämställdhet i Sverige, EU och globalt får maktobalansen mellan könen inte sopas under mattan. Som liberal feminist ropar jag inte på särlagstiftning, förutom pappamånader i föräldraförsäkringen. Men genom medvetenhet kan attityder, agerande och beslut påverkas. Vi kan då använda huvudet istället för att kvotera med lagboken. Feminism för mig är en befrielserörelse för individer.

Vasaloppet och bilpremierna

Jag har som sagt varit sjuk och därför reagerar jag lite sent på saker. Som detta med att man får en bil om man åker på rekordtid i Vasaloppet om man är man, men inte kvinna. Nej, ska man vara kvinna och få en bil ska man åka på rekordtid i Tjejvasan. Det vansinniga i detta? Att jämställa ett nio mil långt skidlopp, med ett som är en tredjedel.

Jag har skrivit om det här med tjej-lopp tidigare på min förra blogg och just en Tjejklassiker har jag särskilt något emot. Jag förstår tanken då man en gång i tiden inför den som ett komplement till den stora klassikern, för att kvinnor då inte ansågs klara av samma saker som män. Idag vet vi bättre och då känns det mycket märkligt att kvinnor ska göra en tredjedel av det som krävs för En Svensk Klassiker och kunna kalla det en Tjejklassiker. Så länge folk vill göra en Tjejklassiker kommer det självklart inte att läggas ner, men det vore enkelt att ändra det till en miniklassiker. Då kan man välja mellan den riktiga klassikern, halvklassikern och miniklassikern. För att behålla att det bara saka vara tjejer kan man utöka miniklassikern så att den går vid två tillfällen, en för tjejer och en för killar. Som jag skrev i mitt inlägg om tjejklassikern tidigare så är det lite förnedrande mot kvinnor att det anses vara en klassiker att genomföra något som alla tanter och lagom motionerande kvinnor klarar. Dessutom är det diskriminerande att samma möjlighet inte finns för alla gubbar och otränade män som vill göra något lite lagom. Och vad man än anser om könsseparatistiska arrangemang så kommer man inte ifrån att Vasaloppet och En Svensk Klassiker är riktigt kraftprov. Tjejvasan och Tjejklassikern kan vem som helst klara.

Med andra ord tycker jag att det är mycket märkligt att det är det riktiga Vasaloppet som räknas för män och Tjejvasan som räknas för kvinnor. Nu har ju Volkswagen tagit till sig av kritiken och skänkt ytterligare en bil så att Vibeke Skofterund också får en för sitt fantastiska rekord. Det är ju i Vasaloppet som den verkliga prestationen mäts. Även för kvinnor.