feb 19

Bokbloggsjerka v 7

Veckans fråga på Annikas litteratur- och kulturblogg:

Välj en karaktär från en bok som du nyligen har läst och berätta lite om honom/henne.

Just nu ser jag och min man den Danska TV-serien Matador, skriven av en av mina favoritförfattare Lise Nørgaard. Det är en underbart bra serie och jag njuter i fulla drag av varje avsnitt. Nu ska inte den här bloggposten handla om Matador, men när jag funderade över veckans fråga så blev det den serien som skulle visa mig vägen till en fantastisk karaktär jag läst om (tämligen) nyligen. Akhila är en indisk kvinna från Anita Nairs Kvinnor på ett tåg. Hon ”blev” aldrig gift eftersom hon tog hand om sin mor och far och efter att de gått bort fortsatte hon att ta hand om sin lillasyster och hennes familj. Akhila har ett bra jobb, men hon förväntas förbli den ogifta mostern och att hon ska flytta till något eget är otänkbart. Precis samma ogifta moster finns i Matador, men lever hon i Danmark på 30-talet och inte Indien idag. Elisabeth Friis är min absoluta favoritkaraktär i serien och hon bryter sig loss från sin familj där hon bor hos sin syster och tar hand om hennes hushåll. Istället flyttar hon till en egen lägenhet, får jobb som organist och får tillslut sin kärlek – som hon väljer att inte gifta sig med. Förutom det där med kärleken så är Akhila tämligen lik Elisabet Friis.

Boken Kvinnor på ett tåg, utspelar sig på ett tåg där Akhila får höra andra kvinnors historier om sina äktenskap. Akhila själv har aldrig gift sig och hon kommer fram till att hon är ganska nöjd med sin situation. Förutom att hon inte vill ta hand om sina syskonbarn. Hon bryter sig fri och skaffar sig något eget, trots att hennes syskon protesterar vilt och tror att hon ska dra skam över familjen. Systern hon bor hos protesterar mer av egoistiska själ. Hon har en bror på sin sida och det stärker henne i sitt beslut. Hon har drömmar om kärleken, men hon vill inte fastna i ett dåligt äktenskap och risken för det är stor eftersom hon som är så gammal inte är särskilt gångbar på äktenskapsmarknaden. Hon kostar dock på sig en utomäktenskaplig förbindelse med en yngre man.

Akhila är en kvinna med skinn på näsan och hon räds inte andras fördomar. Kort sagt är hon en bra förebild och en stark litterär karaktär.

feb 18

Det här med hen

Ok, jag måste skriva om det. Jag tänkte inte göra det, men nu går det inte längre att hålla emot. Jag har varit lite skeptisk till att använda ordet, just därför att det är så provocerande för många, men nu tycker jag snarare att det är många som provocerar mig med sin okunskap och oförmåga att ta till sig fakta. En annan orsak till att jag valt att skriva om det just idag är att Jesper Svensson och Forskarfeministen skrivit så bra på sina bloggar och det inspirerade mig.

Hen innebär att lägga till ett pronomen utöver de andra två. Det ska ersätta han/hon i skrift. Det kan också vara användbart när man talar om något man inte vet könet på, tex ett ofött barn. Så långt tycker  de flesta att det är acceptabelt. Det är när det kommer till att man vet könet men ändå väljer att använda hen (här skulle det passa med en sån där smiley som illustrerar en chock, :-o).

Nu ska jag förklara varför man ibland vill undanhålla könet, trots att detta verkar vara något av det värsta man kan göra. Ett exempel från min egen vardag är när Hugo spanar in en annan bebis. Med tanke på hur könsstereotypt de flesta ändå klär sina barn är det tämligen lätt att se vilket kön det har, men jag säger alltid ”Titta, en kompis!”. Jag gör det även när jag är 100% säker på könet (dvs när jag känner barnets föräldrar). Det finns ingen som helst anledning att påpeka för mitt barn vilket kön olika bebisar har. Jag kommer att fortsätta med detta även när han är äldre och förstår. Varför? Könet kommer med tiden att bli viktigt för min son och han kommer att förstå att han är n pojke. Som förälder kommer jag aldrig att neka honom den identiteten, men min uppgift är att inte lägga någon värdering i vad det innebär att vara pojke eller flicka. Alla barn, oavsett kön, är potentiella kompisar till mitt barn och jag vill att han ska få med sig att kön inte spelar någon roll vid lek och att pojkar och flickor inte ser ut på ett visst sätt. Fruktansvärt?

I andra lägen då jag tycker att könen är irrelevant är när man pratar om personer man inte vet vilka de är, men som utgör en funktion i ens vardag, tex sjuksköterskan, sopåkaren eller städerskan. Jag vill att min son ska få ett öppet sinne och själv föreställa sig att den som städar kan både vara man och kvinna och sen som kör soporna likaså. Jag vill inte begränsa hans fantasi genom att alltid understrykas hur könsstereotyp verkligheten här. jag tror att det i förlängningen leder till öppnare sinne för olika yrkesgrupper. Fruktansvärt?

Svårare än såhär behöver det inte vara, men ändå finns det ingen hejd på fördomarna. Det är kvinnor som är tongivande i debatten för att de skäms över sitt kön. Är man för hen vill man att hela världen ska vara en könsneutral grå massa. Det är meningen att man ska kalla alla barn för hen så att de inte vet vilket kön de har. Håjåjaja. Om ni blir irriterad på alla som slänger ur sig liknande saker kan spela Forskarfeministens hen-bingo så blir du garanterat upplyft!

1)Denna ruta täcker in alla varianter av Varför vill ni ta bort han/hon, Varför anser ni att han/hon är sexistiskt/ Prat om att tvinga alla att vara på ett sätt etc. Bonuspoäng ifall personen upprepade gånger får förklarat för sig att vi vill lägga till hen utan att ta bort han och hon skulle finnas kvar, men att detta budskap inte går in.
2) Bonuspoäng ifall ämnet islam/islamisering kommer på tal

feb 18

Veckans feminist: Sojourner Truth

Kort fakta

Född 1797 (troligen) i New York State, död 1883 i Michigan, USA.
Hennes riktiga namn var Isabella Baumfree.
Hon föddes i slaveri och fick fem barn, varav fyra med Thomas Jeffery Harvey.

Sojourner Truths feministiska gärning

Sojourner Truth föddes i slaveri och var dotter till två slavar som föddes i Afrika. Vid nio års ålder såldes hon på aktion tillsammans med en skock får. Senare förälskade hon sig i en man, Robert, från en annan farm, men hans ägare förbjöd förhållandet och torterade honom så hårt att han senare dog av sina skador. Truths ägare tvingade henne att gifta sig med en slav på deras farm, Thomas. Truth fick fem barn, varav ett med Robert och fyra med Thomas.

1826, ett år före staten New York avskaffade slaveriet, flydde Truth med sin yngsta dotter. De kom till en familj i Canada som tog sig an Truth och hennes dotter. Då de bodde där fick Truth veta att hennes äldsta son illegalt sålts till en farm i Alabama och familjen hjälpte henne att driva en process som ledde till att hon fick tillbaka sin son.

1843 bytte Isabella Baubfree namn till Sojourner Truth. Hon blev metodist och gav sig iväg för att predika för avskaffandet av slaveriet. 1851 deltog hon i Women’s Rights Convention i Ohio. Där höll hon sitt senare så berömda tal Ain’t I a woman?. Hon argumenterade i talet för att vita kvinnor sattes på en pedistal, bland annat genom att slippa arbeta, något som inte gällde för svarta kvinnor. Talet har i efterhand givits ut, men då inte korrekt återgivet. Det finns många faktafel, som exempelvis att Truth skulle ha hävdat att hon haft 13 barn.

Hon var aktiv under inbördeskriget och efter det fick hon anställning i Washington DC för att jobba för bättre förhållanden för afroamerikaner. Hon fick träffa president Lincoln i Vita huset 1864.

1867 flyttade Truth till Battle Creek i Michigan. Där levde hon fram till sin död 1883. Hon slutade aldrig sin kamp för svarta och kvinnors rättigheter. Bland annat försökte hon rösta i presidentvalet 1872, men blev ivägkörd av valförrättarna.

Sojourner Truth och jag

Jag läste hennes tal i Kvinnopolitiska nyckeltexter och blev intresserad av att läsa mer om henne, kvinnor och slaveriet och svartas situation i USA idag. Som så mycket annat hamnade det på en intresselista långt bak i mitt medvetande och det har inte blivit någon fördjupning. Jag kom på att jag skulle göra henne till veckans feminist då jag skrev om bell hooks förra veckan. Det är ju dock aldrig för sent att läsa sig ännu mer!

Text av Sojourner Truth som jag läst och recenserat

Ain’t I a women? ur Kvinnopolitiska nyckeltexter

feb 17

Vad är det som är så provocerande med genuspedagoger?

Igår kom miljöpartiet i Stockholm med ett förslag om att alla förskolor ska ha en genuspedagog. Jag som själv är liberal fick då se en massa hårda ord bland flera liberala kompisar i mitt Facebook-flöde. Och jag började fundera på varför det är så ohyggligt provocerade. Så läste jag den här krönikan i Aftonbladet av Rebecca Weidmo Uvell och så blev frågetecknen om möjligt ännu större. Tror folk att en genuspedagog ska komma hem till folk och övervaka familjelivet? Jag tror inte det, men det är så retoriken är. KD har också gått ut och sagt att de är emot för att föräldrar inte vill ha det. Jag vet många föräldrar som vill.

Pappa staten ska inte övervaka våra barn. Nej, det ska vi göra själva. Men alla som lämnar sina barn på förskolan måste kunna få en garanti på att det finns bra och utbildade pedagoger där. Förskolan är ingen förvarningsplats, det är ett ställe där barn ska växa och utvecklas. Självklar både bör och ska politiker ha åsikter om hur förskolorna drivs. Ja tycker att det är oerhört viktigt att det finns personal som säger ifrån om min son får skit för att han har rosa byxor på sig. Jag förutsätter att han får en skarp tillsägelse och att jag också får veta om han har slagit någon kompis och att detta inte viftas bort med att ”det är så killar är”. Jag tar för givet att alla leksaker är till för alla barn att leka med och att man inte får förtur till något för att man har ett visst kön. Många föräldrar och förskolepersonal har vittnat om att det inte har sett ut såhär. Läs gärna Kajsa Wahlströms bok om de iakttagelser personalen gjorde på förskolorna Björntomten och Tittmyran i Gävle.

Så länge barnen är i offentlighetens vård så måste det erbjudas en bra verksamhet. Det finns mycket som ingår i en pedagogs utbildning och att jämställdhetsarbete i förskolan ska vara så fruktansvärt kontroversiellt 2012 är fullkomligt obegripligt. Meningen är att våra barn ska växa upp till fria individer och ska få alla möjlighet att få tillgång till alla intressen, smaker och egenskaper. Barn ska inte få höra att något är bara för flickor eller bara för pojkar. Vad är det kontroversiella i det?

Och att jag alltid är bättre på att uppfostra mitt barn än ”staten”, tja, jag tror att det finns många saker som förskolan och skolan kan lära mitt barn som inte jag kan. Jag föraktar inte förskolepersonalens kunskaper om barn utan ser tvärtom fram emot att min son kan utvecklas både där och hemma. Jag och min man vet självklart vad som är bäst för vårt barn, men det innebär inte att vi alltid måste vara dem som tar hand om honom. De som inte vill att staten ska lägga sig i sina barns uppfostran kan varken ha barnen på förskolan eller i skolan.

Var tredje förskola når inte upp till skollagens jämställdhetsmål. Något brister då uppenbarligen i pedagogernas relation med barnen. Att efterfråga mer genusmedvetenhet borde därmed vara något självklart. Alla pedagoger borde ha som krav att de är utbildade att kunna se till att barnen behandlas jämställt.

Nej, jag fattar inte vad som är så upprörande. Förklara gärna någon.

Läs också Louise Persson som skriver bra om genuspedagogik idag.

feb 16

Levy, Ariel; Female chauvinist pigs; 2005

Female chauvinist pigsPå plats sju över världens bästa fackböcker enligt Ms Blogs läsare kom Ariel Levys bok om kvinnor och det hon kallar Raunch culture, den översexualiserade kulturen som hon menar råder i det amerikanska samhället. Female chauvinist pigs syftar på de kvinnor som är aktiva inom sexindustrin och menar att detta är en naturlig del av den sexuella revolutionen. Ett bra exempel är Christie Hefner, Hugh Hefners dotter, som idag driver Playboy.

Levy hävdar att 70-talets sexuella revolution ledde fram till det vi idag kan se i USA, strippklubbar, topless -brudar på Hooters och en girsl gone wild-trend. Istället för att jobba mot objektifieringen så väljer många kvinnor att objektifiera sig själva än mer. Sexualiseringen kryper också långt ner i åldrarna och många unga tjejer tror att det måste tillfredsställa killarna för att vara coola, istället för att tänka mer på sin egen njutning. Många har sex utan att egentligen vilja det. Hur hamnade vi här? Kända feminister som varit tongivande i debatten för kvinnors sexualitet, som Erica Jong, menar att istället för att fokusera på den verkliga makten som ligger i de politiska församlingarna, så stannade revolutionen av och handlade bara om sex. Den verkliga orsaken baseras i den konservativa synen på sex som trots allt finns i USA på många ställen, säger Levy. En mer balanserad syn redan i skolan hade bidragit till en bättre syn på sin sexualitet i vuxen ålder.

Jag tyckte den här boken var mycket intressant och jag har tidigare läst lite nyare böcker på samma tema, men från Storbritannien (Living dolls av Natasha Wlater och The equality illousion av Kat Banyard). Jag tycker att det vore oerhört intressant om någons svensk feminist ville plocka upp temat och skriva om varför det inte ser ut så i Sverige. Är det bara avsaknaden av en kristen höger, eller finns det även andra mekanismer som spelar in? Jag tyckte också om hennes tolkning av Sex and the city som jag tidigare skrivit om. Serien har ett feministiskt motiv, men faller ändå in i att det mesta trots allt är på männens villkor.

Läs mer: Adlibris, Bokus

feb 15

Tiden går fort när man har roligt

Igår var det åtta år sedan jag vaknade upp i en säng på ett sovloft på Östermalm. Det var inte den gästsäng hos min vän som det var meningen att jag skulle vakna i men hoppades på att inte sova i. Killen som var ägare till sängen hade bara ett fel – han bodde i Stockholm och inte Göteborg.

Det är ett helt liv sedan. Vi har hängt ihop sedan den morgonen och hunnit med mycket på åtta år. Vi har städat ur mitt studentrum i Göteborg, firat min 30-årsdag på en strand i Thailand, firat hans 30-årsdag på en lyxkrog i New York, gift oss under himlen på Lidingö, begravt hans mamma och välkomnat vår son. Vi har rest, vi har lagat mycket god mat och vi har kämpat för att få bli föräldrar.

Jag skriver detta inlägg för att mildra min ångest för det som komma skall. Jag måste påminna mig om att man inte kan uppleva så mycket utan att tiden går.

Om en och en halv vecka fyller jag 35.

feb 13

Gästrecension av Jenny Insulán: Collins, Suzanne; Hungerspelstriologin: Hungerspelen, Fatta eld, Revolt; 2008-2010

Jenny InsulánJenny Insulán brukade tidigare debattera feminism på nätet med andra brudar. Nu läser hon till präst och recenserar gärna feministiska böcker. Debatterar feminism gör hon fortfarande.

 

 

HungerspelenTrilogin utspelas i en framtid då Nordamerika fallit och en stat vid namn Panem vuxit upp ur dess aska. Panem består av tolv distrikt där invånarna lever i fattigdom och en huvudstad där invånarna lever i lyx och överflöd. Huvudkaraktären är Katniss Everdeen som har, som så många andra, förlorat sin far och hon försörjer sin mor och lillasyster Primrose på tjuvjakt. Varje år anordnas Hungerspelen. Från varje distrikt väljs en pojke och en flicka mellan 12 och 18 år ut att delta. En ny arena byggs upp inför varje hungerspel och ingen vet vad de har att vänta. 24 ungdomar skickas in, bara en kommer ut levande. Allt direktsänds. Katniss har tagit på sig ansvaret att skydda sin syster mot allt hemskt, men från hungerspelen kan hon inte skydda henne. När Primrose namn är det som dras vid lottningen väljer Katniss att ta hennes plats i årets hungerspel.

I Collins romaner är det lika självklart att kvinnor är soldater, läkare och presidenter som att män är frisörer och stylister. Samkönade relationer nämns i en bisats utan vidare åthävor, män visar känslor och kvinnor kämpar för det de tror på. Det klassiska triangeldramat kan å ena sidan göra mig lite trött men visar å andra sidan på hur svårt det kan vara att känna igen riktig kärlek och att våga släppa någon inpå livet.

Suzanne Collins använder en fiktiv berättelse för att ta belysa olika företeelser i vår samtid som t ex medias roll i samhället och dess inflytande på våra liv, vad människor är kapabla till när livet, deras eget eller tillhörande någon de älskar, står på spel, om att bli tvungen att axla en ansvarstyngd roll i tidiga år och om att bli bestulen på allt och alla man älskar. Men det handlar också om att resa sig ur askan och förödelsen och slå tillbaka, kämpa för det man tror på. Och att livet oftast inte handlar om att välja mellan gott och ont utan mellan två mer eller mindre dåliga alternativ.

Första delen i hungerspelstrilogin har premiär på bio i mars och det är Suzanne Collins själv som skrivit filmmanuset.

Läs mer: Adlibris Hungerspelen, Fatta eld, Revolt; Bokus Hungerspelen, Fatta eld, Revolt

feb 12

Feministbrud på kulturjakt i Baltikum och Kaliningrad

1999 fick jag förmånen att följa med finska Svenska Folkpartiets ungdomsförbund, Svensk Ungdom, på en resa till Baltikum och Kaliningrad. Jag var oerhört spänd och förväntansfull före resan och såg fram emot att se de baltiska länderna (förutom Estland) för första gången. Resan startade i Tallinn, men efter att jag missat båten till Tallinn, missuppfattat när resan startade och inte hade en fungerande mobiltelefon, startade min resa med en buss till Tartu, Estlands näst största stad. Dagen före hade jag inte ont anande följt med min vän Triin på rockkonsert på en stor utomhusarena strax utanför Tallinn. Jag blev stormförtjust i bandet Smilers, en slags Brainpool på estniska. Men det är en annan historia. Nu till resan med de finska mumintrollen.

Tartu

I Tartu ösregnade det. Här är centrum och torget. En mysig stad lyckades jag se mellan skurarna.

Jag i talarstolen i parlamentet i RigaSedan bar det av till Riga och där besökte vi parlamentet. Det var stort och pampigt och hade en gammal inredning. Vi träffade mest kvinnor från det liberala partiet och jag passade på att prata lite om min kommande uppsats i statsvetenskap, om den ryska minoriteten Estland. I Lettland är den ännu större än i Estland, upp mot 50% av befolkningen, och samma regler gäller för ryssarna där, dvs de måste kunna lettiska för att få bli medborgare. Kvinnan jag pratade med började prata om sina morföräldrar om dött i Gulag och jag förstod att ämnet var oerhört känsligt.

Utsikt över gamla stan i Riga

Vi hann med lite andra sevärdheter i Riga. Bland annat var vi på ockupationsmuseet och så var vi uppe i den här kyrkan med en vackra utsikten. Jag minns tyvärr inte vilken det var.

Hotel Turists

Hotellet vi bodde på var oerhört sunkigt. Här ligger jag motvilligt på den fruktansvärda filten på sängen. Hotellet hette Turists och låg en bit utanför stan på andra sidan floden.  På kvällen var vi några som tog en öl i hotellet bar och efter ett tag märkte vi att hotellet kryllade av prostituerade och deras hallickar. En och en droppade för att gå upp och lägga sig, men jag och en kille gick samtidigt och fick därför inte uppleva vad de andra fick uppleva, nämligen att de blev erbjudna kvinnor att ta med upp på rummet.

Jag i talarstolen i parlamentet i VilniusSå gick resan vidare till Vilnius och här står jag i talarstolen i parlamentet där. Den byggnaden var hade inget av Lettlands parlaments glans, utan vara bara en stor betongklump à la Sovjettiden. Faktum var att det var Högsta Sovjet på den tiden det begav sig. I Litauen fick vi också nästan bara träffa kvinnor från det liberala partiet och jag passade även här på att fråga om den ryska minoriteten. I Litauen var den ryska minoriteten under 10% av befolkningen och därför gav man alla medborgarskap utan att kräva något tillbaka. När jag påpekade detta såg kvinnan helt oförstående på mig och svarade att de minsann inte hade några ryssar i landet. Så kan man ju också se på saken.

Sovjeternas hus i Kaliningrad

Detta är by far den fulaste byggnad jag någonsin sett. Det är Sovjeternas hus i Kaliningrad, den fulaste stad jag någonsin besökt. För att kunna bygga detta mästerverk rev man en gammal slottsruin och det mest ironiska av allt är att det inte blev färdigbyggt. Fasaden byggdes färdig efter att jag var där, men det står fortfarande tomt.

Trådbuss i Kaliningrad

De nedgångna trådbussarna och de fattiga män och kvinnor som jobbade som konduktörer på dem, var tragiskt att se.

Jag och Didde utanför kyrkan där Immanuel Kant är begravdHär är jag och reseledaren Didde som bytt glasögon med varandra. Kyrkan i bakgrunden är en av mycket få byggnadsverk som är bevarade från Königsberg-tiden. Här är Immanuel Kant begravd och vi besökte hans grav.Det fanns även ett bärnstensmuseum i ett gammalt hus (som vi besökte men ingen var så imponerad av). Vi var även på stadens zoo. Fruktansvärt tragiskt. Som jag skrev om Peking zoo så är det ju oftast så att regimer som inte bryr sig om sina medborgare, sällan bryr sig om djuren heller.

Alkohol-butik i Tallinn

Vi åkte tåg till Vilnius och sedan nattbuss tillbaka till Tallinn. Väl där skulle de flesta tillbaka till Helsingfors, men alla hade olika avgångstider så vi splittrades i hamnen. Här är jag och Jocke utanför en affär som vi tyckte passade bra efter en resa som inneburit mycket förtäring av alkohol. En rolig händelse i samband med alkoholintag var en kväll i Vilnius när vi var åtta ur resegänget som satt på en pub. Jag var den enda tjejen. Vi blev där erbjuden tjejer som ”sällskap” och Didde påpekade då att det var lugnt eftersom de redan hade en (mig). Servitören spärrade då upp ögonen och sa: Oh, she does you all? Is she a sportman? Didde visste inte riktigt vad han skulle svara utan kontrade med beställningen: Seven vodka juice and one Baileys for the sport.

Jag dricker cider i Tallinn

Trots tröttheten tog jag och svenska Leif en öl/cider i väntan på båten hem. Det hade varit en fantastisk rolig resa som innebar massa nya intryck och även nya vänner.

feb 12

Bokbbloggsjerka v 6

Veckans fråga på Annikas litteratur- och kulturblogg:

Hur ser den ultimata recensionen ut enligt dig?

Veckans fråga kommer jag att besvara helt självcentrerat. Den ultimata recensionen är givetvis den recension ni kan läsa här på Feministbiblioteket! Alla ser ju inte helt likadana ut, men jag har en mall som de flesta utgår ifrån och det är också den mallen jag tipsar eventuella gästrecensenter om. Jag publicerar här från sidan Gästrecensioner:

Vill du skriva en gästrecension till Feministbiblioteket? Alla är välkomna att skriva och vill du få något publicerat så mejla din recension till hanna@feminstbiblioteket.se. En recension behöver inte vara lång och du behöver inte skriva den efter en viss mall, men om du vill ha lite riktlinjer så kan en recension se ut som följer:

  • Ett kort refererat om vad boken handlar om.
  • Lite om varför boken platsar i Feministbiblioteket (om det inte är uppenbart).
  • Ett personligt omdöme. Även böcker du inte rekommenderar är välkomna.
  • Ca 1000 – 1500 tecken (med blanksteg), men den får vara längre eller kortare.

Lite andra tips:

  • Skriv en recension om din bästa feministiska bok.
  • Skriv en recension på någon bok jag redan recenserat och beskriv varför jag har fel i min hyllning/sågning.
  • Var gärna politiskt färgad, särskilt om du har en annan politisk uppfattning än jag.
  • Var personlig och tala om varför just du gillar den bok du recenserat.

Lycka till och du är välkommen med en recension när du vill!

feb 11

Nu har jag sett Järnladyn

Igår var jag och två mammor i min mammagrupp iväg på barnvagnsbio i Sickla. Det är första gången  jag är det (jag skulle gått en annan gång, men då fick vi inte plats). Konceptet på Filmstaden i Sickla är att man får ta med barnen i in salongen, dock inte vagnen, alla platser är inte besatta, lite ljusare och lite lägre ljud, mikro i salongen samt uppblåsbara skötbord och blöjor längst fram. Även en paus på tio minuter är inlagd för matning av de äldre barnen (däribland Hugo). Det gick över förväntan. Barnen skrek inte lika mycket som jag trott och Hugo klarade av det galant. Han var lite intensiv första perioden, men somnade efter matning i min famn.

Igår var det då Järnladyn som visades och jag skrev tidigare om svenskars onyanserade bild av Margaret Thatcher här. Jag såg fram emot att filmen kanske skulle kunna bidra till en annan bild, men va inte alltför hoppfull då många av mina vänner på Facebook och Twitter sågat filmen.

Nåväl. Filmen utspelade sig i nutid och Thatcher var gammal och halvt senil och hennes man var död. Hon pratade med honom, men ingen  annan kunde se honom. Hon skulle sortera ut sin makes saker och när hon gorde det gick hon igenom gamla foton, brev och filmer och mindes sitt liv. Detta upplägg var inte helt lyckat, då alldeles för mycket fokus kom nutiden, som i alla fall enligt mig, är det minst intressanta.

Jag hade velat ha betydligt mer från livet före Thatcher blev premiärminister. Filmen bara snuddar vid att det var svårt för henne som kvinna att komma fram, men så helt plötsligt så är hon det utan att man går in alltför mycket på hur det gick till. En klar brist.

Det var några scener då politiken kom fram och där varvades verklighetsbilder från den tiden, illustrerade med tidstypisk musik, med spelscener. Jag tycker att detta gav en härlig känsla av att flytta sig tillbaka i tiden och det var dessa scener som var en stor del av filmens behållning. Jag ville definitivt ha mer av det.

Det många av mina vänner kritiserat är att filmen inte handlar så mycket om politik och jag instämmer i den kritiken. Den politik som faktiskt skildras och som var något av det bästa i filmen, var skildringen av turerna kring Falklandskriget.

En film om en kvinnlig politiker vid makten kan inte klara sig utan en scen med gråtande försmådda barn. Jag hade en förhoppning om att denna film skulle göra det, men det ansåg uppenbarligen inte filmmakarna.

Min slutbedömning är att det var en helt ok film och Maryl Streeps insats gör det helt klart värt att se den, trots alla invändningar. Hon är helt fantastisk. Bidrog den till att nyansera bilden av Thatcher? Nja. Kanske till viss del, men eftersom den inte visade några av Thachers sämsta sidor (försvaret  mot apartheid och hennes relation till Pinochet exempelvis) så lämnar den ju mer att önska på den punkten.  Men jag säger: se den, men förvänta sig inte alltför mycket av den.

Läs mer: DN, Expressen, Metro, Film.nu, Love Film

Och så en liten inblick i föräldraledighetslivet, Hugo på bio: