mar 23

Gästrecension av Fröken Bella: Eidevald, Christian; Anna bråkar; 2011

Fröken BellaFröken Bella är förskollärare som tycker att det är viktigt med jämställdhet och genustänk i förskolan. Hon har nyligen flyttat till landet och hon tränar för att springa tjejmilen. Hon bloggar också om sina feministiska idéer på Fröken Bella vet bäst.

Anna bråkarOm man inte orkar ta sig an en mycket tung akademisk text, som Christian Eidevalds avhandling, kan jag varmt rekommendera min nya genusbibel, Eidevalds bok Anna bråkar. Redan i början gör Eidevald upp med betydelsen av jämställdhetsarbete i förskolan och hans argument är, om välkända, mycket bra underbyggda. Eidevald diskuterar det svåra i att själva ordet ”jämställdhet” betyder vitt skilda saker för oss alla och därmed försvårar i arbetet mot målet som tydligt uttrycks i vår läroplans. Att alla ska behandlas lika och ges samma möjligheter oavsett kön. Hur detta ska uppnås anges dock inte och det ifrågasätter Eidevald.

Vidare analyserar och ifrågasätter Eidevald olika metoder att jobba mot jämställdhet i förskolans värld, bland annat kompensatorisk pedagogik som jag själv tidigare har hyllat utan egentliga reflektioner. Detta skyller jag på att jag är färgad av min utbildning som har använt sig av dess förespråkare nämligen Flickor, pojkar och pedagoger skriven av Kajsa Wahlström och Genuspedagogik av Kajsa Svaleryd. Eidevald förklarar klokt varför kompensatorisk pedagogik kan leda till att förstärka könsrollerna istället för att undvika dem.

Längre fram i boken känner jag igen de beskrivna vardagssituationerna från hans avhandling och blir lika chockad nu som då jag läste dem för första gången. När jag får det förklarat för mig, så där pang boom, liksom svart på vitt, om vilken vikt vuxnas bemötande har för barns identitetsutveckling vill jag tro att jag minsann är bättre. Ju mer jag läser desto mer inser jag att det inte riktigt är så lätt.

I tidningen Förskolan kritiseras Anna bråkar för att innehålla alltför många svåra ord vilka gör boken jobbig att läsa. Jag håller inte alls med om den kritiken, istället tycker jag att just dessa ger boken en nödvändig djup. Det enda negativa jag ser med boken är just praktiska tips. Visserligen påpekar Eidevald att jämställdhetsarbete är ett ständigt pågående process. Mest av allt önskar jag att jag hade en egen Eidevald som kunde göra mitt jobb lite svårare och mycket intressantare utifrån genusperspektiv.

Läs mer: Adlibris, Bokus

mar 22

Det här med arv och miljö igen

Igår publicerade jag en gästrecension av Fröken Bella som är förskollärare och läser mycket om genus i förskolan. Imorgon kommer en till och på samma tema. Jag är intresserad av ämnet och här kommer lite reflektioner av mig som lekman i ämnet.

Jag tror att det finns skillnader mellan män och kvinnor utöver de mest uppenbara, men att skillnaderna mellan individer är större. Det finns forskare som håller med mig om detta. Därför tror jag att om man på förskolan ser att pojkar oftare leka med stereotypt pojkiga saker och flickor oftare med stereotypt flickiga saker så beror det inte på deras genuppsättningar, utan av omgivningens förväntningar.

Barn är oerhört känsliga för tonfall och reaktioner. Jag minns ett TV-program om rullstolsburna föräldrar jag såg för en väldans massa år sedan där en kvinna berättade om de blickar de fick på spårvagnen när hon hade sin dotter i knät. Det var välmenande blickar som ville säga att mamman var duktig, men de var ändå på något vis skrämmande för ett barn. Det var annorlunda och dottern undrade varför alla tittade så konstigt på dem. Jag har burit med mig detta i många år och verkligen försökt att fundera på hur mitt eget beteende kan påverka barn.  Nu när jag har ett eget kan jag så ser jag hur mycket små nyansskillnader i mitt beteende och tonfall ändrar mitt barns reaktion. Jag skrev om min sons förhållande till sin fotboll här.

Betänk nu när förskolläraren ska säga till pojken att han får leka med vad han vill och hon inte har förberett sig på svaret. Han svarar ”dockan!” och hon utbrister förvånat ”dockan?”. Säger han då ”nej, bilen” är kanske detta föga förvånande. Förskolläraren kan då uppfatta detta som ett skojfriskt barn och och inte någon som blivit påverkad av ett förvånat tonfall. Vi kan inte veta hur det var, men sannolikt kommer förskolläraren att tolka det efter sina egna fördomar.

Vad vill jag ha sagt med detta? Jo, istället för att hålla på att fixera oss vid eventuella skillnader kan vi väl börja fokusera på hur vi påverkar barn? Jag strävar inte efter att alla barn ska leka med alla leksaker eller ha exakt uppdelning om 50-50 när det kommer till könsstereotypa leksaker (ved det nu egentligen innebär, någon antifeminist som vill utveckla?). Jag vill att alla barn ska få tillgång till alla leksaker och det räcker inte bara med att leksakerna finns där. Vi måste av hela vårt hjärta tycka att det är ok att de leker med allt. Och tycker vi verkligen det? Rannsaka gärna dig själv.

Läs gärna mer imorgon då jag publicerar ännu en recension på en bok av Christian Eidevald av Fröken Bella!

mar 22

Sánchez, Yoani; Havana real; 2011

Havanna realYoani Sánchez är född och uppvuxen på Kuba, men flyttade till Schweiz för att livet på Kuba var allt för bevakat av myndigheter.  Efter bara två år där valde hon att flytta tillbaka till Kuba, men nu med förutsättningen att leva ett så fritt liv som möjlig. Hon älskar sitt land, men inte regimen.

Hon började blogga för att få omvärlden att förstå hur livet är på Kuba. Hon har en utländsk webbplats och hon får ut sina bloggposter via hotell där hon utger sig för att vara turist, eller via sms till vänner i andra länder. Hon twittrar också och är även aktiv på Facebook, sidor som är förbjudna på Kuba. Följ hennes blogg Generation Y.

Havana Real är en samling bloggposter från 2007-2010. Sánchez skriver om allt från viktiga politiska saker till vardagliga problem orsakade av under de politiska förutsättningar de lever. På så sätt får vi en redogörelse för hur den kommunistiska diktaturen påverkar människor och vardagen blir betydligt svårare eftersom man inte har tillgång till varor som vi i demokratiska väst ser som självklara, såsom bindor och vettiga kläder. Mycket har importerats från Ryssland och fungerar dåligt eller inte alls. En episod skrattade jag lite åt (även om det såklart är ett skratt som fastnar i halsen). Sánchez och hennes familj bor i ett höghus i Havanna på 15:e våningen. Hissen gick sönder och det dröjde otroligt länge innan det beslutades att de skulle få en ny hiss. När så äntligen skedde bjöd familjen sina vänner på fest för att fira att de skulle slippa använda trapporna. När folk kom till festen svettiga och trötta trodde de att det var ett dåligt skämt av värdparet. Snarare var det ett dåligt skämt av myndigheterna som gett dem en värdelös hiss som knappt fungerade. De fortsatte att använda trapporna.

Andra sekvenser är mer allvarliga som att hon blir överfallen och kidnappad under en antivåldsdemonstration. Hon blir misshandlad och får en varning om att sluta med det hon håller på med. Vi ska vara glada för Kuba och alla dess invånares skull att hon inte tog varningen på allvar.

Havana Real kom på plats 15 på Ms blogs lista över väldens 100 bästa fackböcker.

Läs mer: Adlibris, Bokus, Feministing, Ms. Magazine, Washington Post

mar 21

Gästrecension av Fröken Bella: Eidevald, Christian; Det finns inga tjejbestämmare, 2009

Fröken BellaFröken Bella är förskollärare som tycker att det är viktigt med jämställdhet och genustänk i förskolan. Hon har nyligen flyttat till landet och hon tränar för att springa tjejmilen. Hon bloggar också om sina feministiska idéer på Fröken Bella vet bäst.

 

Det finns inga tjejbestämmareMin personliga genusbibel heter Det finns inga tjejbestämmare och är Christian Eidevalds avhandling som tittar närmare på köns betydelse i positionering på förskolan. Redan i sammanfattningen konstaterar Eidevald det vi alla som är någorlunda genusintresserade vet- nämligen att samtliga studier visar på att förskolans personal bemöter flickor och pojkar utifrån stereotypa föreställningar om kön och snarare förstärker än utmanar dessa.

Eidevalds avhandling gräver på djupet och analyserar utifrån feministiskt poststrukturialism och finner att flickor och pojkar i förskolan definieras och bemöts stereotypt men att detta döljer en stor variation av hur olika flickor och olika pojkar positionerar sig i olika sammanhang. Förskollärarna arbetar på detta sätt aktivt med att skilja på flickor och pojkar utifrån att de betraktas som antingen flickor eller pojkar. Förväntningarna blir sedan avgörande för hur olika barn bemöts i olika situationer.

Läs mer: Books-on-demand

mar 20

Agrell, Alfhild; Räddad; 1882

RäddadAlfhild Agrell är en av flera kvinnliga 1800-talsdramatiker som Rosenlarv förlag har uppmärksammat. Många kvinnor skrev radikala dramer och spelades på teatrar runt om i Sverige, men har i dag nästan glömts bort.

Räddad handlar om Viola som lever i ett dåligt äktenskap med en frånvarande man och en elak svärmor i hasorna. Hon har inga pengar och kan inte lämna honom för då förlorar hon vårdnaden om sitt barn. Hennes skyddsling från förr, en farbror, ger henne pengar och när alla kräver att hon ska ge dem till sin man för att han ska lösa sina skulder, vägrar hon och bryter tystnaden och säger sanningen om vad hon anser om sitt liv. Alla blir chockade, inte minst mannen.

Kritiken mot äktenskapet och vilken fälla det kunde vara för kvinnor präglar den här pjäsen och jag tyckte att den var fantastisk. Jag hoppas att den kommer att spelas igen och jag älskar det arbete som Rosenlarv lägger ner på att uppmärksamma dessa skatter vi har i vår litteraturhistoria.

Läs mer: Rosenlarv, Adlibris, Bokus

mar 20

När man mår pyton

Jag började inte jobba igår. Jag låg hemma och mådde tokilla. Jag mår fortfarande inte bra, men nu börjar jag i alla fall se ljuset i tunneln. Min make har fått en intressant start på sin pappaledighet, men jag har trots min närvaro inte varit mycket till hjälp. Nu ser jag ljuset i tunneln och hoppas vara på mitt nya och gamla jobba på torsdag.

Resultat av kräksjuka: minus fyra kilo och tre förlorade arbetsdagar.

mar 17

Thatcher Ulrich, Laurel; Well-behaved women seldom make history; 2007

Well-behaved women seldom make history1976 skrev historikern och feministen Laurel Thatcher Ulrich en akademisk text där hon använde uttrycket Well-behaved women seldom make history (ung väluppfostrade kvinnor skriver sällan historia) och efter det blev det en välkänd slogan som tyckts på åtskilliga muggar, klistermärken och t-shirts. I boken som bär samma titel som hennes numer legendariska slogan, försöker hon förstå och förklara dess innebörd.

I boken berättar hon om många kvinnor, som genom att inte bete sig som det förväntades av dem, har skrivit historia. Tre författande kvinnor återkommer hon ofta till och det är Christine de Pizan, fransk ensamstående mor på medeltiden som brukar räknas till den första feministen, Elizabeth Cady Stanton, ledare för suffragettrörelsen i USA på 1800-talet och Virginia Woolf. Deras verk Damernas stad, Eighty Years & More och Ett eget rum, är tre böcker som påverkat Thatcher Ulrich eget författarskap och står i centrum i boken. Hon berättar även om kvinnor som gjort uppror mot slavhandeln, Shakespeares döttrar och kvinnor som varit aktiva i den andra vågens feminism på 70-talet.

Jag köpte boken när den var ny i New York 2007 och det är en av fem surdegar jag lovat mig själv att läsa i år. Det var en intressant bok som jag är glad att jag läste. Jag köpte den för den roliga titelns skull och jag kan säga att jag inte blev besviken.

Läs mer: Adlibris, Bokus

mar 17

Bokbloggsjerka v 11

Veckans fråga på Annikas litteratur- och kulturblogg:

Pusha för en europeisk författare som du gillar.

Det finns många europeiska författare jag gillar och nu tolkar jag frågan som många andra att det inte ska vara en svensk eller nordisk författare. Självklart finns det för en feminist uppenbara författare som Simone de Beauvoir och Virginia Woolf, men det finns också nya förmågor som jag precis upptäckt som Marie Ndiyae (Frankrike) och Melinda Nadj Abonji (Schweiz/Vojvodina).

Jag vill ägna denna bloggpost åt den jag tycker mest om den vem av vilken jag läser det mesta jag kommer över: Slavenka Drakulic.

Så mycket mer europeisk än Drakulic blir man knappast; kroat med sommarhus på Istrien , boendes i Wien och Stockholm och gift med en svensk man (Richard Swarts på DN). Men nu är detta inte en tävling vem som är mest europeiskt integrerad, utan vem som skriver bäst böcker. Och jag har knappast älskat böcker så mycket som jag har älskat Drakulics. Hennes skönlitterära verk har jag inte fastnat för så mycket som hennes reportageböcker om Östeuropa och kriget på Balkan. Dock är Som om jag inte vore där en fruktansvärt hemsk, men bra, skönlitterär skildring av kriget sett ur en bosnisk kvinnas synvinkel. Hon får mig att skratta högt, fundera länge över småsaker samt gråta så tårarna sprutar. Hennes bästa är Balkan Express och hennes mest feministiska är Hur vi lyckades överleva kommunismen med ett leende på läpparna. Hennes värsta är Inte en fluga förnär (om krigsförbrytarna och deras tillvaro i Haag) och hennes mest vardagligt småroliga är Café Europa.

Hon är feminist. Hon är kritisk mot socialismen som politiskt system. Hon älskar sitt Balkan, även om hon också älskar att störa sig på mycket i kulturen där. En fantastisk kombination och allt detta lyser igenom i hennes reportageböcker och jag avundas alla dem som har dem olästa. Jag har faktiskt olästa böcker av henne och jag drar mig lite för att läsa dem för att jag vill spara dem ännu lite till.

Vill du veta vad bokbloggsjerka är för något, klicka på länken överst.

mar 15

Min son har en fotbollsgen!

Jag antar att det är få som har sluppit höra från någon bekant att de fått bevis för att pojkar och flickor är genetiskt olika och där urvalet begränsas till den egna familjen. Det kan vara allt från sonen som kör racer med sina systrars dockvagnar till flickan som trots ärvda blå kläder ändå föredrar rosa. I samtliga fall bedyras att avsikterna var att barnen skulle kunna leka med samma leksaker/ha samma kläder. Joanna Rubin Dranger har tecknat en sådan situation mycket träffsäkert i sin bok Alltid redo att dö för mitt barn där en mamma står och viftar med en docka ovanför sin sons huvud och säger ”titta, han vill inte leka med dockan, det måste ju vara biologiskt!”.

Jag kom att tänka på detta då jag lekte med min son och en fotboll. Olika leksaker han är är olika populära och ibland är det svårt att förklara varför, men han har såklart preferenser vad gäller färg, form, läte och konsistens. En av hans absoluta favoriter är den där fotbollen (fylld med vadd, från IKEA). När jag tar fram den kiknar han av skratt och vill stoppa hela den i munnen (hans sätt att visa uppskattning). Jag skulle kunna stanna där och ta detta som ett tecken på det är genetiskt betingat för små pojkar att gilla fotboll. Många är snabba att dra den slutsatsen. Även om de flesta i övrigt är noga med att belägga sina påståenden och ha mycket på fötterna innan de drar slutsatser, är det någon som händer när man ska bevisa att pojkar och flickor eller män och kvinnor är genetiskt är mycket olika. Nu säger jag inte att det inte finns genetiska skillnader mellan könen, men jag tror inte att vi kan dra långtgående slutsatser av barns lek eller vuxnas intressen. För låt oss nu begrunda hur min son påverkas av mitt agerande ifråga om fotbollen.

Jag älskade den där bollen från första stund jag såg den på IKEA. Min son var då alldeles för ung för att uppskatta den, men den gled ändå ner i påsen ”för att ha under fotbolls-EM”, som jag tänkte. Jag kan här skjuta in att det har blivit flera bodys och t-shirts med fotbollar på samt en egen liten barca-tröja med Messis namn på. Som jag har längtat efter att han ska vilja leka med bollen! När jag nu plockar fram den kastar jag den i pannan på honom och skrattar och han skrattar med. Han kan också ligga på golvet medan jag låtsas dribbla och sedan sprakar den lite löst mot hans huvud. Han tar skrattande emot den och får stort beröm om han fångar den med händerna. Om någon har missat detta så är min sons mor, dvs jag, oerhört intresserad av sport som visas på TV. Fotbolls-EM och OS är årets höjdpunkter.

Hur påverkar mitt beteende hans glädje av leksaken? Inte alls, lite eller är det helt avgörande? Räck upp en hand ni som tror att det inte spelar någon roll alls utan helt avgörs av vad han är född med mellan benen!

Jag vill återigen flagga för Forskarfeministens otroligt bra inlägg om skillnader mellan könen. Läs det om ni inte gjort det förr.

Titta så glad han är! Mitt blivande fotbollsproffs.

mar 15

Vad är det som provocerar med en hårig armhåla?

Jag hade inte tänkt att skriva om det, men nu har jag funderat på det några dagar och så läste jag detta fantastiska inlägg av Forskarfeministen. Jag kan faktiskt inte förstå det. Varför denna enorma uppståndelse?

Själv rakar jag mig under armarna (och på benen). Jag tycker att rakade armhålor på kvinnor är mest estetiskt. Men jag är såklart påverkad av normer och skulle säkert tycka annorlunda om alla hade hår där. I vilket fall som helst är det min personliga åsikt om mig själv och en orakad armhåla på en kvinna betyder absolut ingenting för mig. Precis som att jag har preferenser om vad jag tycker är snyggt och fult när det kommer till utseende generellt så har jag åsikter om vem som passar i hår under armarna och vem som inte gör det. MEN JAG HÅLLER DET FÖR MIG SJÄLV! Ska det vara så jävla svårt?

Det finns gott om män som har mycket hår på bröstet och kanske till och med på axlar och rygg. Alla kvinnor tycker inte att det är estetiskt tilltalande, men ser vi något hat mot ”äckliga” män som inte vaxar ryggen? Nej, tack och lov gör vi inte det och i detta sammanhang verkar kvinnor vara lite mer civiliserade än de män som klagar på den kvinna som i melodifestivalen råkade få sin håriga armhåla blottad i TV.

Vi har alla olika preferenser och kan vi inte låta det vara så? Måste vi skrika högt om att saker vi inte tycker är snyggt är äckligt? Kan vi inte låta människor vara som de är så länge de själva är nöjda med det? Och är inte det snyggaste av allt en människa som är nöjd med sig själv och står för den hen är?