okt 04

Gästrecension av Sara Starkström: James, E L; Femtio nyanser av honom; 2012

Sara StarkströmSara Starkström är redaktör och författare till en rad böcker. Sara tycker att tjejerna ska ta hem spelet och hon ger dig råd om hur i boken Game girl. Nu har hon en debutroman på G och letar efter ett förlag som vill ge ut den.

 

Femtio nyanser av honomFörväntningarna är skyhöga när jag köper mig ett översatt exemplar av boken 50 nyanser av honom. Jag kommer att dras in i en erotisk historia fylld av detaljerad BDSM-sex, och en helt ny sexuell värld kommer att öppnas. Saker som jag aldrig kunnat drömma om kommer att utspela sig mellan bokpärmarna. Jag är medveten om att mina förväntningar är för höga. I vår internetålder har vi sett det mesta vi vill se, samt en del man önskar att man inte sett, av sexualitetens miljontals nyanser. Ändå säljer en bok om en ung kvinnas första sexäventyr över alla rekord. Fler exemplar än
Da Vinci. Fler än Harry Potter. Det är imponerande.

Anastasia är 20-nånting och lever i ett 2010-talets Amerika. Hon är sexuellt omedveten men har förläst sig på böcker, precis som en annan ung mö i litteraturhistorien. Som om författaren slängt in Madame Bovary från 1800-talet i det moderna västerländska samhället. Så träffar Ana Mr Grey. Och när Grey efter många om och men och en massa dravel Tar hennes oskuld kommer hon flera gånger och det
med råge. Så, här har vi den blyga, inåtvända och oskuldsfulla flickan. Efter sedvanlig övertalning återföds hon som vuxen kvinna genom att en man undervisar henne och fyller hennes ingenting med sitt intresse för henne. Mannen får det traditionellt stora ansvaret att deflorera kvinnan och leda henne till hennes orgasm.

Jag vet inte var det sensationella ligger. Boken är mycket klassisk, knappt något skiljer den från harlequinromanerna som man läste någon gång som vetgirig tonåring. Inga hands-on råd som man kan använda i sängkammaren. Dessutom är Grey naturligtvis ”känslomässigt störd”. Han gillar ju BDSM, inget som vanliga människor sysslar med.

50 nyanser av honom? Nja, jag tror inte han har riktigt så många. Vårt kärlekspar delar snarare på tre stycken dunkla nyanser; osäkerhet, åtrå och överdrivet språkbruk. Och sexet? Kanske är det här vad man kallar avancerad sex i USA, men här hemma i Norden har vi knullat såhär sedan urminnes tider. Vi brukar kalla det fredagsmys.

Läs mer: Adlibris (svenska), Adlibris (engelska), Bokus (svenska), Bokus (engelska), Norstedts

okt 02

Salmson, Karin, Tomicic, Marie & Anna Tim; Vem är det?, Vem har varit här?, Vem är det som låter?; 2012

Vem är det?

Jag har saknat bra pekböcker till Hugo och det är tyvärr mest för att jag inte tagit mig tid till att köpa några. Då dimper det ner ett paket från Olika och jag finner dessa fantastiska pekböcker för små barn som mitt. När jag börjar läsa så är min första reaktion att det kanske var lite att ta i och lite väl politisk korrekt. De flesta djur har nämligen namn som tillhör någon invandrargrupp eller minoritet, vars barn sällan ser sina namn i svenska barnböcker. Foad Fluga, Dexi Daggmask och Mika Myra, alla finns de med. Efter några genomläsningar för mitt barn som dock inte ville sitta still och lyssna, är jag faktiskt övertygad. Andra gör det inte och någonstans ska väl även de barnen kunna känna sig hemma? Olikas pekböcker är ett mycket bra komplement till andra böcker (men för mig är det de enda, men  jag har ingen brådska att hitta någon med mer svenska namn, för det är faktiskt inte så viktigt).

Läs mer: Olika Förlag, Adlibris 1, Adlibris 2, Adlibris 3, Bokus 1, Bokus 2, Bokus 3

okt 02

Norden-utmaning: Finland

Finlands flaggaFörst ut i min sammanfattning av Norden-utmaningen är Finland. Jag har läst sex böcker varav fyra var på originalspråk. Eftersom jag inte behärskar finska så fick det räcka med att läsa på svenska och det var ju inte någon utmaning direkt. Tre är skönlitterära, två är lyrik och en är självbiografisk.

Vilka böcker?

Märta Tikkanen: Århundradets kärlekssaga, Två och Män kan inte våldtas.
Tove Jansson: Sommarboken
Eeva Kilpi: Min kärleks höga visa
Leena Lehtolainen: Vad gör alla flickor nu?

Sammanfattning läsupplevelse Finland

Jag upptäckte Märta Tikkanen och det var en mycket trevlig bekantskap. Alla böcker jag läste av henne har jag tänkt läsa länge och två av den har stått i min bokhylla i många år. När jag väl hade börjat så var det svårt att sluta. Tove Janssons Sommarboken var också något av det vackraste jag läst. Jag hade läst Leena Lehtolainen förut, men det var en trevlig kontrast att läsa en av Finlands främsta deckarförfattare efter lite mer klassisk litteratur. Eeva Kilipis lyrik är klassiska för mig och att läsa dem på nytt var en fröjd.

Vad har jag lärt mig om kvinnor i Finland?

Det jag lärde mig mest av var så klart att jag fick träffa Leena Lehtolainen och prata om feminism i Finland. Hon var mycket engagerad och berättade om finska mäns syn på könsroller och att det kanske är svårare där än här att vara en man som delar på hushållsarbetet. Jag har också lärt mig mycket om de finlandssvenska kvinnorna via Märta Tikkanen. Hon beskriver också den finska feministiska kampen på 70-talet och deras kopplingar till Sverige. Tikkanen var också en av de första att lyfta frågan om våldtäkt (där av boken Män kan inte våldtas). Hon var radikal även i sina egna kretsar.

Vad har jag läst tidigare?

Tidigare har jag läst Sofi Oksanen och hon är en fantastisk författare. I mitt kommentarsfält har det ryktas om att hon snart kommer ut med en ny bok. Det ser jag mycket fram emot. Boken Kvinnornas Helsingfors innehöll spännande historier om den finska huvudstadskvinnans historia. Jag har också stiftat bekantskap med mångsysslarsken Birgitta Boucht och läst både en barnbok och lyrik av henne.

Hur ska jag gå vidare?

Jag kommer inte att stanna här. Det första jag vill titta närmare på är finska kvinnor från den första vågens feminister. Hagar Ohlsson är en, men jag vill undersöka om det finns fler. Edith Södergran ska jag förstås inte heller ha oläst så länge till. Jag kommer också att försöka ha mer koll på vad som är nytt i Finland, och då främst på den finlandssvenska scenen (så att jag ska kunna läsa).

Feminister från Finland

Leena Lehtolainen

Sofi Oksanen

Märta Tikkanen

okt 01

O’Flanagan, Sheila; Allt för dig; 2011

Allt för digDå har jag tagit mig tillbaka till chick lit-världen och det kommer definitivt inte dröja lika länge till jag läser nästa bok i den genren.

Lainey Ryan är meteorolog, syns i rutan och är otroligt vacker och smart. Hon har dock ett problem och det är att hon vill gifta sig så gärna att hon inte ser något annat än bröllopsklänningar och kyrkklockor när hon träffar en man. Hennes mamma är känd feminist, men hon har inte tagit hand om sin dotter. Lainey har vuxit upp hos sin mormor och morfar. Deanna, den berömda feministen, vill att hennes dotter ska förstå hur viktig feminismen är och hon tycker att gifta sig är trams och utbildning och intelligens är allt. Hon ser sin dotters utseende som ett handikapp. En familjehemlighet uppdagas och allt ställs på ända. Lainey blir lite mer feminist och Deanna kanske blir lite mer mänsklig.

Lättläst och ganska enkel story, men inte att förakta, är mitt spontana omdöme. Jag gillade vinkeln med den feministiska modern och den postfeministiska dottern och svårigheten de har att mötas. Att de är mer lika än vad de tror, var också en trovärdig och bra slutsats. Men en sak kunde jag störa mig på. Boken utspelar sig på Irland och inte någon gång nämns abortproblematiken. Deanna, som är nästan omänskligt feministisk och själv inte bor på Irland, kämpar inte för kvinnors rätt till abort, i alla fall inte så att författaren skriver ut det (och det är märkligt eftersom hon bor i USA och abortfrågan är en av de viktigaste feministiska frågorna där). Men bortsett från det så gillade jag boken och det feministiska temat.

Läs mer: Adlibris, Bokus

okt 01

Tematrio v 40 – Vem borde få nobelpriset?

Denna vecka tycker Lyran att vi ska hjälpa de aderton och presentera tre perosner som borde få nobelpriset. Jag kommer precis som hon presentera tre kvinnor. Förra året skrev jag på Newsmill att det finns flera kvinnor som bör kunna få det och då nämnde jag Joyce Carol Oates, Margaret Atwood och Alice Munro. Jag tänkte göra det svårt för mig och välja tre nya.

Nawal El Sadaawi: En kvinna som nämnts ofta i nobelprissammanhang och som jag läst alldeles för lite om. Hennes bok Imamens fall var dock en höjdare. Jag har fått förmånen att träffa denna fantastisk feminist och hennes engagemang smittar verkligen av sig.

Chimamanda Ngozie Adichie: Jag kastar in en liten outsider. En halv gul sol om kriget i Biafra är en fruktansvärt bra bok som alla borde läsa och det skulle inte förvåna mig om Adichie någon gång får nobelpriset. Lila hibiskus står på att-läsa-listan.

Assia Djebar: Jag har inte läst henne och borde kanske därför inte nämna henne. Jag har köpt två av hennes böcker och har skyhöga förväntningar i och med att hennes namn ofta dyker upp i nobelprissammanhang. En feminist från Algeriet, varför skulle jag inte ha skyhöga förväntningar?

sep 30

Bokbloggsjerka v 39 – vad jag lärt mig från böcker

Veckans fråga på Annikas litteratur- och kulturblogg:

Vad har du lärt dig från böcker?

Genre var valfritt, men ursprungsfrågan gällde deckare. Eftersom det jag lärt mig från deckare är att poliser aldrig antecknar förhör, alltid förhör ute på fältet, aldrig skriver rapporter och alltid är ganska ensamma om ett fall så väljer jag en annan genre. Jag väljer mina feministiska böcker.

Det är inte överdrivet att säga att böckerna här på Feministbiblioteket har lärt mig allt jag kan. Allt jag kan om feminism och kvinnohistoria vill säga. Jag började läsa feministiska böcker för att lära mig mer och för att bli bättre i den politiska debatten. Jag ville helt enkelt har svar på tal. Och när jag i min frustration inte hittade någon bra sammanställning över vilka böcker jag skulle läsa så hittade jag på att jag skulle göra en sådan själv. Nu är Feministbiblioteket inte längre bara en samling klassiska feministiska böcker, utan en bredare webbplats med historier om kvinnor från hela världen. Jag har de senaste åren riktat in mig på att  lära mig mer om kvinnor i andra länder och nu i sommar gjorde jag en gedigen research på nordisk kvinnolitteratur. Det kommer givetvis inte stanna med vårt närområde, utan fortsätta länge med böcker om kvinnor i många fler länder.

sep 29

Feministbrud som 21-åring

Jag avslutar kvällen med en bild av mig som 21-åring. Bilden är tagen i en turistbuss i London 1998. Örat tillhör min dåvarande bästa vän Frida. Vi var väldigt olika och tappade tyvärr kontakten. Trist är att hon har ett sådant vanligt efternamn så att eftersöka på Facebook skulle ta flera timmar. Dessutom är hon en person som skulle kunna tänkas inte finnas där av ideologiska skäl. Men om du av någon anledning läser detta så kan jag bara säga: Frida jag saknar dig, även om du inte tror det.

Hanna som 21-åring: Trivs som student, men längtar någon annanstans. Längtar framförallt efter någon av motsatt kön att lycka lite extra om.

Nu: Jag har kvar solglajjerna, men de är tyvärr lite för slitna. Annars skitsnygga och jag önskar att jag kunde hitta några likande! Köpta på HM för typ 20 kr runt 1998.

sep 29

Om abort och varför samvetsklausul är så farligt

Förra veckan så recenserade jag boken I det tysta  av Anna Dahlqvist, en bok som tog upp abort i tre europeiska länder som har helt eller delvis förbjudit abort (Polen, Malta och Irland). Det var en bok som lämnade stort avtryck hos mig och jag har tänkt mycket på den sedan jag läste ut den. Detta blogginlägg kommer att handla om varför det är farligt att göra vissa inskärningar av aborträtten som är till synes goda på pappret. Risken är att vi får ett samhälle där det blir allt svårare att göra abort.

I Anna Dahlqvists bok beskriver hon hur det ser ut i Polen idag. Det finns möjlighet till laglig abort där om du uppfyller vissa kriterier (ung, våldtagen, fara för ditt liv och några andra). Dock drar författaren slutsatsen efter sina undersökningar att det är bättre att satsa på illegal abort direkt så att du inte riskerar att gå för långt i graviditeten. En av orsakerna är den samvetsklausul man tillämpar i Polen och som det höjts röster för att vi ska tillämpa även i Sverige. Det låter först behjärtansvärt att läkare ska kunna säga nej till att utföra något som går emot  hens principer, men tittar man närmare på det så kan det vara ett led i att förhala aborter. Du som nu tycker att samvetsklausul är en mycket bra ide kanske tänker att det går att genomföra med större restriktioner och krav på rapportering i förväg mm, men faktum är att om man inte vill genomföra en abort för att man faktiskt inte tycker att aborter borde vara tillåtet, ja då är man kanske inte jätteangelägen om att en gravid kvinna som söker hjälp faktiskt ska få det i tid. I Polen är det ett gissel och lagliga aborter blir alltmer ovanligt, även om personer som uppfyller kraven inte minskar. Jag vet att samvetsklausul är något som är starkt ifrågasatt i Sverige, men flera i övrigt vettiga personer, förespråkar det.

En annan behjärtansvärd sak som Anna Dahlqvist skriver om i boken är EU:s resolution om att motverka aborter utifrån kön. Det låter fruktansvärt att folk väljer att abortera foster när de visar sig ha fel kön, men hur ska denna motverkan se ut? Ska man tvinga folk att tala om skälet för sin abort? Ja, det ligger väl nära till hands. När det läggs fram på det sättet är det nog fler som förstår att det kanske inte är så harmlöst som det låter. Vi vill inte komma till ett läge där kvinnor nekas aborter för att de man antas göra det för att fostret har fel kön. Det känns otroligt rättsosäkert.

Vi har en aborträtt i Sverige om är värd att värna om. Abort är inte kul, något man gör för nöjets skull, men att motverka att någon ändå skulle göra det av fel skäl skulle få långtgående konsekvenser. Därför är det viktigt att hålla på den lagstiftning vi har i dag och inte inskränka rätten till abort.

sep 29

Feministisk analys av Maktens offer

Jag har läst Christer Nylanders bok Maktens offer. Som jag skrivit tidigare så känner jag Christer och ni får läsa den här analysen med den vetskapen i bakhuvudet. (Och för er som läste det tidigare inlägget: Jag har fått det bekräftat av författaren att boken var till mig.)

Maktens offer utspelar sig i riksdagskorridorerna efter valet 2014. Sossarna har vunnit och ett nytt parti, Frihetspartiet, har blivit vågmästare och utgör tillsammans med Vänsterpartiet regeringsunderlag. Frihetspartiets Oscar Schiller är en känd religionsskeptiker och han jagas av en fanatisk präst som även har personliga skäl att hata honom. Leila Drakulic är vänsterpartist och lever ihop med en kvinna som slår henne. Både Schiller och Drakulic lider av kval från förr. Schillers barn har dött i en olycka och Drakulic har fruktansvärda minnen från kriget i Sarajevo. Deras vägar har korsats före de tog plats i riksdagen. Leila väntar Oscars barn. Oscar får mystiska paket med dockor i kistor och han undrar om det är prästerna som är efter honom. Dessutom jagas han av Ewa, Leilas svartsjuka flickvän.

I Maktens offer är ett viktigt tema våld mot kvinnor. Det nya Frihetspartiets främsta valfråga var hur många kvinnor faller offer för olika religioners syn på våld i nära relationer. Dessutom är Leila själv drabbad, men hon lever med en kvinna och känner att det är speciella omständigheter som gör att hon slår henne. Ungefär på samma sätt som många andra resonerar när de blir slagna av sina män. En av huvudpersonerna är man och en kvinna och jag tycker att Nylander porträtterar båda trovärdigt. Den enda karaktär som jag hade svårt att förstå var Ewa, Leilas våldsamma flickvän. Hennes hat och impulsiva beteende förklaras inte och hon känns en smula överdriven.

I övrigt tycker jag att det var en spännande deckare och en mycket bra deckardebut av Christer Nylander. Det var en bladvändare trots att både offer, gärningsmän och motiv var kända på förhand. Dock tycker jag att upplösningen kunde varit mer gastkramande och inte vara över så fort. Ewas historia känns också lite överflödig. Den hade kunnat vara mer passande om det inte hade avslöjats på förhand vem hon var, eftersom en hustrumisshandlande kvinna inte är en vanlig gärningsman i deckare. Den politiska biten tyckte jag var bra. Det var skönt att Nylander inte hade gjort hjältarna till folkpartister. Det var också skönt att huvudpersonerna framställs som sympatiska och med goda värderingar, trots partifärg. Det fanns inslag som kanske känns överdrivna även i den politiska biten, men ska man helt och hållet hålla sig till det som är strikt trovärdigt så blir det ingen story.

Slutligen vill jag bara säga att boken bör förses med en varningstext: Varning för barn som far illa!

Läs mer: Bra Böcker, Adlibris, Bokus

sep 27

Skillnaden mellan Tintin, könsstereotypa pysselböcker och små brokiga

Nu var det ett par dagar sedan #tintingate men jag känner ändå att jag vill skriva lite och reda ut begreppen. Det har från flera håll gjorts flitiga jämförelser med bland annat de könsstereotypa pysselböckerna som drogs tillbaka av förlaget och Stina Wirséns Lilla hjärtat som är en figur bland alla små brokiga. Jämförelserna haltar ganska mycket.

Tintin är en del av litteraturhistorien. Tintin finns och är och har varit mycket uppskattad av både barn och vuxna. Dock är Tintin skriven i en annan tid och det är ingen tvekan om att det finns rasistiska inslag i Tintin i Kongo. Men därifrån till inte vilja att folk ska ta del av Hergés berättelser, tycker inte jag är rätt väg att gå. Visst sker gallringar av gamla böcker på bibliotek, men knappast av så uppskattade böcker som Tintin. Kitimbwa Sabuni från Afrosvenskarnas riksförbund menar att det är vi vita som blir kränkta och vår vrede upprätthåller rasismen.

Sabuni pratade på kulturnyheterna att det var märkligt att folk tycker att Tintin ska vara kvar när två pysselböcker dras in så fort man påpekar sexism. Underförstått så är rasism inte lika viktigt. Nu måste jag säga att det är en ganska stor skillnad på att klaga på nyproducerade böcker och böcker som har funnits länge. Han borde istället jämföra m ed Strindberg som skrivit fler sexistiska böcker, bland annat Fadern som innehåller ett stort kvinnoförakt. Vill Sabuni rensa bort den från hyllorna?

Slutligen så måste jag säga några ord om Stina Wirséns små brokiga. Sabuni tycker även att den är rasistisk. Det tycker även Ylva Habel, forskare på Södertörns högskola. Jag, och många andra med mig, undrar hur Wirsén skulle tecknat en svart flicka utan att det hade blivit rasistiskt. Skulle hon inte ha gjort det alls? Och skulle hon i så fall fått skäll för att inte se till mångfalden i samhället? Det är frågor vi aldrig kommer att få svar på. I vissa ögon går det helt enkelt inte att göra rätt och att gå på en person som Stina Wirsén som verkligen anstränger sig för att inkludera alla barn känns verkligen som att slå på fel person. Den som har läst om gosedjuren och deras familjer i Vem-böckerna vet hur noga hon är att få med alla typer av familjer så att alla barn ska känna igen sig. Är hennes gula adopterade katt också rasistisk?

Det är viktigt att hålla isär diskussionerna, för det handlar om tre helt olika saker.