Jag vill skriva om Jonas Gardells romansvit Torka aldrig tårar utan handskar även om den är allt annat än feministisk (mer om det längre ner). Böckerna är oerhört hyllade och Gardell spås få Augustpriset i år, vilket jag håller för högst sannolikt. Endast ett fåtal har vågat sig på att komma med kritik och på många bokbloggar läser jag att den lilla kritik många har, har förlåtits av att det är så fantastiska böcker i stort. Jag skrev lite om böckerna tidigare i somras och kommer här med den utlovade fortsättningen. Jag håller med om att böckerna innehåller fantastiska personporträtt och en fin berättelse om en tragisk del av vår historia. Men jag förlåter inte Jonas Gardell för allt. Böckerna är politiska pamfletter och han försöker inte ens maskera det. Jag som läsare blir omyndigförklarad i och med att budskapet måste hamras in, gång på gång. Nej, det kan jag inte förlåta honom för.

Jonas Gardell skriver en fantastisk historia om homosexuella män i Stockholm på åttiotalet. Många drabbades av hiv och aids och efter ett par år börjar vännerna att dö som flugor. Några klarar sig. Jag behöver inte understryka hur bra detta är gjort och hur fängslade böckerna var, för det har så många recensenter före mig redan skrivit om. Där håller jag med om vartenda ord.

Mitt problem med böckerna handlar om de dokumentära delarna som vävs in och mer eller mindre blir ett politisk manifest.  Vissa delar av detta manifest kan jag ställa upp på, men anklagelseakterna sträcker sig tyvärr bortanför de läkare som behandlade hiv-smittade illa trots att smittovägarna var kända sedan länge eller de som slängde döda homosexuella i plastsäckar trots att detta inte var nödvändigt. Nej, Gardell riktar sin ilska även mot dem som handlade enligt konstens alla regler när sjukdomen fortfarande var okänd. Hanne Kjöller har skrivit mycket bra om det. Hela titeln syftar exempelvis på en sådan försiktighetsåtgärd.

Sedan kommer vi till detta med att homosexuella män är absolut längst ner på samhällets skala. Kvinnor och flator kan slänga sig i väggen, för homosexuella män har haft det värst. Jag tänker inte ge mig in i den diskussionen för jag anser att det är svårt att mäta olika orättvisor mot varandra. Alla grupper hade det svårt, men på olika sätt, är väl det enklaste att konstatera. Men Gardell understryker gång på gång att den homosexuelle mannen är samhällets avskum och därmed får skylla sig själv om han blev smittad. Som om samhället öppnade sina armar för de hiv-smittade prostituerade kvinnorna.

Åsikterna jag beskrivit ovan ska hamras in. En tanke skulle ju kunna vara att hela berättelsen i sig är någon slags upprättelse mot de homosexuella män som drabbades av hiv, dog i aids och lades i svarta sopsäckar. Men författaren låter sig inte nöjas med att berätta en historia. Vi måste få budskapet upprepas så många gånger att du bara vill skrika: JAG FATTAR! Det bästa exemplet är när Seppo kommenterar att han har skavsår i armvecket av allt bärande av kistor. Två sidor har Gardell ägnat åt att skriva om det. Två sidor av upprepande så att inte ens den slarvigaste läsare ska missa att Seppos vänner dör i aids. Jag delar förstås författarens förfäran över att detta pågick under flera år, men som litteraturälskare måste jag säga att saker kan berättas på så många andra sätt och skapa en bättre känsla och beröra mer på djupet.

Sammanfattningsvis kan jag säga att det var fantastiska läsupplevelser som varvades med funderingar om det jag läser verkligen stämmer och så en ganska stor portion irritation över anklagelser och överdrifter.

Läs Kärleken: Adlibris, Bokus, Norstedts
Läs Sjukdomen: Adlibris, Bokus, Norstedts
Läs Döden: Adlibris, Bokus, Norstedts