Titeln är egentligen missvisande för det sista vi gjorde på Bintan var att söka kultur. Men jag vill ändå dela med mig lite av det vi upplevde på den indonesiska ön som ligger bara 50 minuter med båt från Singapore. Vi var där i samband med vår resa till Singapore och Malaysia 2010. Gissningsvis åker massvis med singaporianer och andra som vistas i Singapore hit på helgerna för att få lite lyxig semester, det fick vi aldrig veta eftersom vi var där mitt i veckan. Och då var det folktomt.

Vi kunde inte klaga på utsikten från vår ganska stora stuga vi bodde i. Stranden såg fin ut på håll. Tyvärr bodde vi på Malackasund-sidan och det var fullt med olja och skräp i vattnet. Bara det att de tillhandahöll oljeborttagningsmedel på stranden säger en del. Denna miss berodde på att jag inte visste tillräckligt om resmålet. Jag visste att det fanns en finare strand på ön, men ville bo så nära båten som möjligt eftersom vi skulle vara där så kort tid. Hade jag vetat att vi, när vi kom iland, skulle erbjudas gratis buss och någon som tog hand om våra väskor, oavsett vilket hotell vi valt, skulle jag naturligtvis bokat något på den andra stranden. Men när man är oerfaren är det lätt att få för sig att det kan vara svårt att få tag på taxi eller hitta annan transport. Därför vill jag sprida detta budskap till alla er som funderar på att åka hit. Närmare charter än såhär kommer man inte om man inte åker just charter.

Vårt hotell ingick i ett större hotellkomplex med flera olika annex och restauranger. En shuttle tog dig mellan. Dagtid kunde man lugnt gå, men på kvällen såg man inte handen framför sig, och då var shutteln behändig.

Detta var ”resort-center”, något slags aktivitetscenter. Det var bågskytte, pingis, bowling och andra sporter. Frågan är om det var färdigt än eller om det alltid såg lite halvsjaskigt ut (inomhus var det definitivt inte klart). Och den kanske ännu mer intressanta frågan är om vem som ska använda detta. Det fanns ett vattencenter på väg från vårt hotell till poolområdet. Det såg inte heller ut att användas, men det kanske det gjorde på helgerna.

Vi köpte med oss lite indonesisk hantverk i form av underlägg.

Vilda djur fanns det till vår förtjusning. Här en orm som kommit på villovägar och har svårt att slingra sig på det glatta golvet samt en leguan som bodde i en liten grön ö i poolen och vid ett hastigt skyfall tog sig en simtur.

Det blev som sagt inte mycket till kultur. Men kanske lite i form av deckare på stranden…

…som senare byttes ut på poolen pga oljan.

Det var på kvällen som det begränsade antalet människor var som mest påtagligt. Alla restauranger var folktomma. Vi försökte först med en japansk som låg med vacker utsikt mot havet, men där var det inte en människa. Då tog vi shutteln och bestämde oss för att gå av när alla andra gick av. Alla andra var två tyska kvinnor och ett japanskt sällskap. Det fanns en fiskerestaurang ute på en pir, dit vi misstänkte att alla var på väg. Det var hotellets stolthet. När tyskorna gick av, gick vi av. När japanerna satt kvar blev vi rådvilla. Det visade sig att vi kommit till en thairestaurang vi inte visste fanns. Men här var det lite folk! Så vi stannade. Vi tänkte bryta upp efter maten och ta en öl på någon av pubarna. Men så sa vi till varandra att här sitter vi på en strand, det är fint och det är folk här så varför inte stanna? Så det gjorde vi. Sedan skjutsade personalen hem oss i bil. Det visade sig vara 200 meter.

På väg tillbaka till Singapore tog jag det lugnt. Och jag hade inte glömt min tröja den här gången. Höll på att frysa ihjäl på ditresan pga AC:n.