Rosa, Helvy Tiana; Dockorna och mannen i dimman; 2002

Indonesien Berättar: Tusen gevärskulor, tusen fjärilarI Tranans novellsamling Indonesien berättar: Tusen gevärskulor, tusen fjärilar finns fem noveller skrivna av kvinnor. Jag recenserar dem här en och en.

Helvy Tiana Rosas novell Dockorna och mannen i dimman är riktigt skrämmande. Den handlar om en ondsint man som skapat dockor som ska vara hans publik när han förintar jorden. Enligt redaktören Stefan Danerek är novellen tidlös, men syftar till att skildra perioden efter new order, det styre som Suharto införde när han kom till makten 1967 och som upphörde 1998 när han avgick. Tiden efteråt präglades av våld och kaos. Helvy är en av landets populäraste novellförfattare. Hon är inspirerad av islam och kommer från ön Sumatra.

Det var en riktigt ryslig berättelse och jag förstår att den säger en hel del om Indonesiens historia. Jag måste erkänna att jag inte vet så mycket om landet att jag kunde förstå novellens symbolik, men det var ändå en bra novell om krig och ondska.

Läs mer: Adlibris, Bokus

Novell-lördag: Indonesien

Indonesiens flaggaTill dagens novell-lördag har jag läst ur Tranans novellsamling Indonesien berättar: Tusen gevärskulor, tusen fjärilar. De noveller som är skrivna av kvinnor är ungefär en fjärdedel och av dem är en från tiden före censurperioden och resten är samtida.

I bokens förord, som är skrivet av Stefan Danerek, kan vi läsa om Indonesiens olika litterära epoker. Den japanska ockupationen följt av revolution är en period där många vänsterintellektuella författare kom fram. De skulle senare komma att fängslas eller försvinna helt från den litterära scenen när det så kallade new order tog vid. Det var diktatorn Suharto som införde en hård censur som slog hårt mot kulturen. Det var inte förrän efter hans fall 1998 som nya författare kunde komma fram och litteraturen åter kunde bli fri.

Jag har läst fem noveller, en från tiden före new order och fyra från tiden efter. Samtliga är skrivna av kvinnor. Jag publicerar en recension i timman med start om en timma kl 11. Klockan 16 kommer ett avslutningsinlägg. Häng med!

Veckans feminist: Kerstin Hesselgren

Kerstin HesselgrenKort fakta

Född 1872 i Hofors och död 1962 i Stockholm.
Valdes till ledamot av riksdagens första kammare 1921.
Vice ordförande i lagutskottet 1939-44.

Kerstin Hesselgrens feministiska gärning

Kerstin Hesselgren växte upp i en stor familj med en radikal mor och en mer traditionell far. Ändå var det självklart att hon skulle utbilda sig. Hon gick på flickskola i Schweiz men där vantrivdes hon. Hon skulle sedan bli Sveriges första yrkesinspektris.

Hennes politiska bana tog fart när hon nominerades till riksdagens första kammare. Egentligen var det nog meningen att hon skulles tå där för syns skull, men det gick bra för de frisinnade och med hjälp av socialdemokraterna kom Hesselgren in som den första kvinna någonsin.

Hon var ordförande för Frisinnade kvinnor, en kvinnoorganisation som senare skulle bli Svenska kvinnors vänsterförbund. Till en början var det en liberal sammanslutning. Tillsammans med bland andra Elin Wägner, Ada Nilsson och Elisabeth Tamm var hon med och startade Medborgarskolan Fogelsta, som hade till syfte att utbilda kvinnor i samhällets funktioner.

Hesselgren satt i riksdagen i många år, som liberal, frisinnad vilde och som folkpartist. Hon var engagerad i sociala frågor och även internationellt. Hon hade uppdrag i Nationernas förbund.

Kerstin Hesselgren levde ensam hela livet.

Kerstin Hesselgren och jag

Självklart är Kerstin Hesselgren en stor kvinna för mig som feminist och folkpartist. Hon är en viktig historisk person som den första kvinnan i riksdagens första kammare.

Böcker om Kerstin Hesselgren som jag läst och recenserat

Kvinnor på gränsen till genombrott av Ulrika Knutson 2004

Kerstin Hesselgren av Renée Frangeur 2013

Frangeurs biografi över Hesselgren – undermålig?

Kerstin HesselgrenSom jag skrev om igår så har folkpartisten och författaren Anders Johnson läst Renée Frangeurs biografi över Kerstin Hesselgren och haft många synpunkter. Han har skrivit om detta i senaste numret av Frisinnad Tidskrift.

Johnson påpekar att det finns intressanta delar av Frangeurs bok, exempelvis att Ulrika Knutson i sin bok om Fogelstakvinnorna kraftigt undervärderade Hesselgrens roll. Men i övrigt har han inte mycket att ge för biografin:

För det första är biografin tryfferad med en tungfotad vetenskaplig jargong. Detta hade möjligen kunnat accepteras om boken hade innehållit en avancerad vetenskaplig analys som inte låter sig göras på annat sätt. Men boken är i själva verket analytiskt mycket tunn, vilket nog kan förklaras med att Frangeur är tämligen okunnig om mellankrigstidens politiska förhållanden.

Kerstin Hesselgren verkade i en politiskt komplicerad tid, inte minst då det gällde liberala partiförhållanden. Men Frangeur tycks inte ha haft något intresse av att sätta sig in i denna materia. Hon har själv en bakgrund som kommunistisk politiker och tycks framförallt ha intresse av att tona ner det som knyter Hesselgren till liberalismen och understryka det som distanserar Hesselgren från det liberala partiväsendet.

Jag skrev själv i min recension att det var en tung vetenskaplig bok och det är ju lite märkligt att man väljer att göra det om analysen är tunn. Johnsson menar också att hon felaktigt har fått det att framstå att Hesselgren inte varit så trogen liberalismen som hon i själva verket var.

Han fortsätter:

Jag fick upp ögonen för Frangeurs arbete med Hesselgrenbiografin när jag läste en artikel av henne i tidskriften Arbetarhistoria 2010 där hon påstod att Hesselgren inte var engagerad i något politiskt parti före 1934. Jag kontaktade då Frangeur och upplyste henne om hur det egentligen förhöll sig samt översände min bok om liberal kvinnohistoria. I Hesselgrenbiografin refereras visserligen uppgifterna i min bok om Hesselgrens partitillhörighet. Men på flera andra ställen i biografin återupprepar Frangeur sina felaktiga påståenden om Hesselgrens partirelationer.

Jag har läst Johnsons bok om liberal kvinnohistoria och där tar han upp flera fall där forskare och andra som ligger mer vänster politiskt, har försökt att tona ner kända kvinnors liberala hållning. Selma Lagerlöf är ett bra sådant exempel.

Felaktigheter kring liberalers politiska hemvist är nog det som stör en folkpartist mest. Mig inkluderad. I boken skriver Frangeur att Hesselgren var till hälften liberal och till hälften socialdemokrat, något som Johnson menar är struntprat. Han skriver:

Om Kerstin Hesselgren hade känt sig ungefär lika engagerad för socialdemokratin som för liberalismen hade inget varit naturligare än att hon någon gång kring 1930 hade anslutit sig till Socialdemokraterna. Det parti hon hade invalts för hade upplösts och efterföljarna förde nu en tynande tillvaro. Själv var hon partilös. Om hon hade gått med i Socialdemokraterna, hade det nog funnits stora möjligheter till en lysande politisk karriär.

Men Kerstin Hesselgren gick aldrig in i Socialdemokraterna. Den enda rimliga förklaringen är att hon i grunden kände sig som liberal och absolut inte som socialdemokrat. Renée Frangeur kommer faktiskt med en för mig tidigare okänd upplysning (som hon dock inte kommenterar närmare), nämligen att Hesselgren 1926 försökte bidra till en återförening av de liberala partierna. Detta understryker den bild jag har av Kerstin Hesselgren: hon var inte bara liberal, hon ville också alltid tillhöra ett enat liberalt parti med en tydlig vänsterprofil.

Jag som både läst och hört Anders Johnson prata om liberaler och folkpartiets historia vet att han vet vad han pratar om. Därför litar jag mer på honom en Renée Frangeur i detta fall. Jag vet att jag är partisk, men ni som läser detta är begåvade människor som kan bilda er en egen uppfattning. Jag ville föra fram dessa synpunkter för att ge mer uppmärksamhet till Kerstin Hesselgren, något som hon verkligen förtjänar.

Detta är inlägg nummer två i min serie Kerstin Hesselgren x 3. Imorgon får ni läsa om henne som veckans feminist.

Nytt nummer av Magasinet Neo ute!

Neo nummer 5 2013

Nu är nytt nummer ute av Magasinet Neo, tidskriften där jag har med två recensioner i varje nummer. I detta nummer kan ni läsa om böckerna Skuggbarn av Caroline Engvall (Kalla Kulor) och Fallna kvinnor av Eva F Dahlgren (Forum).

Numret kommer ut i butik den 8 oktober och förutom mina recensioner kan du läsa om Ayaan Hirsi Alis man Niall Ferguson i en intervju av Paulina Neuding. Lisa Magnusson skriver om den mördade prostituerade kvinnan som uppmärksammades i somras och om hur samhället mött henne med fördomar och förakt.

Detta och mycket mycket mer får ni om ni köper ett nummer eller tecknar en prenumeration. Gör det!

Frangeur, Renée; Kerstin Hesselgren; 2013

Kerstin HesselgrenKerstin Hesselgren var den första kvinnan i riksdagens första kammare och en förkämpe för kvinnors rättigheter i början av 1900-talet. Som en av de kvinnor som undervisade på Medborgarskolan på Fogelsta kom hon att samarbeta med många andra kvinnor som senare fått biografier tillägnade sig. Men så icke Kerstin Hesselgren, och det tycker författaren och docenten Renée Frangeur är märkligt. När Ulrika Knutson skrev sin bok Kvinnor på gränsen till genombrott, valde hon att inte ens ge Kerstin Hesselgren ett eget kapitel med motiveringen att hon gjorde en såpass konventionell karriär. I biografin Kerstin Hesselgren – Den gränsöverskridande politikern vill Frangeur visa att Ulrika Knutsson har fel. Kerstin Hesselgrens karriär var i högsta grad unik.

Hon satt i riksdagen för Liberala samlingspartiet 1922–26, var vilde fram till 1934 och representerade därefter Folkpartiet fram till 1944. Enligt hennes egna anteckningar uppvaktade liberalerna henne för att ställa upp på en plats på riksdagslistan snarast som en gest mot den nya tiden, inte för att de ville att hon skulle komma in.

Hesselgren hade ingen familj. Exakt hur det påverkade henne är svårt att veta. Det enda som nämns om eventuella tankar på äktenskap i brev och dagböcker är ett frieri Hesselgren beskriver i ett brev till sin mamma och där hon säger att hon var så trött att hon höll på att ge med sig, men att hon inte lovat bort det lilla förnuft hon hade kvar. Hesselgren var väl medveten om vad äktenskap betydde för en kvinna. Hon skulle omyndigförklaras och lönearbeta var det bara tal om ifall maken gick med på det.

Hesselgren var en aktiv politiker både i Sverige och internationellt. I Riksdagen var hennes främsta område socialpolitik, och hon lyckades få igenom många hjärtefrågor genom samarbete med såväl liberaler som Socialdemokraterna. Bland annat gifta kvinnors rätt att arbeta, sexualundervisning i skolorna och moderskapsersättning.

Jag uppskattar verkligen att Renée Frangeur har tagit sig tid och äntligen skrivit en biografi över Kerstin Hesselgren. Tyvärr är boken lite väl akademisk och kommer förmodligen inte att bli läst i vidare kretsar. Boken är ganska kort (under 200 sidor), men den känns betydligt längre. Även många av de mest inbitna biografiläsarna kan nog avskräckas av ett inledande metodkapitel.

Mest gläds jag ändå över att det äntligen finns en biografi om den första kvinnan i riksdagen. Trots att den stundtals är tungrodd är det ett gediget porträtt av en stor svensk politiker. Kerstin Hesselgren skildras genom sin politiska karriär som en modig och driven kvinna.

Som författaren konstaterar finns det gott om liknande biografier över mindre betydande män. Lite märkligt är det att ett porträtt av riksdagens första kvinna dröjt ända till 2013.

Läs mer: Adlibris, Bokus, Carlsson, Magasinet Neo

Kerstin Hesselgren x 3

Kerstin HesselgrenImorgon kommer ett nytt nummer av Magasinet Neo och det innebär att jag kan publicera de recensioner som var med i sommarnumret. En av de böckerna jag recenserade då var Renée Frangeurs biografi över Kerstin Hesselgren, en person jag borde uppmärksammat här på bloggen för längesedan.

Jag talade med folkpartisten och skriftställaren Anders Johnsson i Almedalen som läst samma bok och undrade vad jag tyckte. Han är mycket kunnig i Folkpartiets historia och hade många synpunkter. För några veckor sedan hade han en recension på boken i Frisinnad tidskrift och det var mycket intressant att läsa hans totala sågning. Vi pratade om hans recension där i Almedalen och bestämde att jag skulle uppmärksamma den här på bloggen.

Kerstin Hesselgren, den första kvinnan i Riksdagen, är oerhört intressant för oss folkpartister eftersom hon var liberal och trogen Folkpartiet under stor del av sin karriär. Detta har Johnsson tidigare skrivit om, men Frangeur hade idéer om att hon drog lite åt det socialdemokratiska hållet. Johnson håller inte med. Mer om detta i ett separat inlägg.

Det är på tiden att Hesselgren får ett stort utrymme här på bloggen och jag har bestämt mig för att idag publicera min recension från Neo, sedan imorgon ett referat från Anders artikel och som avslut på fredag får ni läsa om Hesselgren som veckans feminist.

Tre dagar, tre inlägg om feministen, fredsaktivisten och folkpartisten Kerstin Hesselgren.

Att-läsa-lista oktober

Oktoberböcker

Så var det ny månad och jag kan konstatera att av förra månadens måste-böcker har jag läst Mandarinerna av Simone de Beauvoir och Adams arv av Astrid Rosenfeld. Jag har dessutom läst flera novellsamlingar och Rismodern av Rani Manicka. Döden av Jonas Gardell hann jag också med. Jag har dock inte läst ut Wasted Morning av Gabriela Adameşteanu. Den är för tråkig, men nu blir det minsann krafttag mot den. Den ska vara utläst i slutet av veckan!

Den här månaden har jag en något längre lista:

Jorden runt-resan: Nu bär det av till Afrika och jag ska läsa Ännu talar träden av Calixthe Beyala. Den boken har jag köpt och ska börja läsa när som helst. Sedan vill jag också läsa Bränd jord av Elieshi Lema och Coconut av Kopano Matlwa. Den förstnämnda finns på bibblan i Luma och den andra har jag beställt dit. Hoppas att det är lättlästa och bra böcker så att jag hinner med alla tre. (Jag har redan tjuvstartat och läst en av Asienböckerna. Kunde inte låta bli. Men väntar med recensionen tills det är dags att åka vidare.)

Tre på tre: Av mina tre tegelstenar jag ska läsa på tre månader har turen kommit till Blonde av Joyce Carol Oates. Den är över 800 sidor lång och jag har därför tjuvstartat med den. Trots att jag läst 200 sidor kan jag inte säga att jag kommit in i den, men den är inte lika tråkig som Mandarinerna.

Recensionsex: Jag har fått ett recensionsex av Beata Arnborgs biografi över Kerstin Thorvall, Uppror i skärt och svart från Atlantis förlag. Den ser jag mycket fram emot! Thorvall var en mycket speciell och kontroversiell feminist som inte passade in någonstans. Jag har kastat ut lite förfrågningar om andra recensionsex, så det kan bli fler.

Bokmässan: Jag ska läsa Ioana Nocolaies bok Himlen i magen. Bara för att hon signerade den åt mig och för att den är så bra (har redan påbörjat den).

Novell-lördagar: Kambodja berättar står på agendan, men en liten överraskning kommer att smyga sig in på en lördag i oktober. Jag kan säga så mycket att det har med feministisk sience fiction att göra. Då vet jag flera som kommer att bli glada. Mer om det längre fram!

Salmson, Karin & Clason, Maria; Simri på hattäventyr; 2013

Simri på hattäventyrSimri på hattäventyr med text av Karin Salmson och bilder av Maria Clason är den tredje barnboken med hen från Olika förlag och den första för de allra minsta. Boken är på rim och innehåller färgglada bilder. Simri är en råtta som bor i en hatt i en blomrabatt. En dag tar vinden tag i hatten och landar på en katt. Simri vill mest av allt tillbaks igen till sin blomrabatt.

Jag har varit tveksam förr om detta med hen i barnböcker och vet inte om det är rätt väg att gå. Jag är lite rädd att barnen ändå tänker han eftersom män fortfarande tyvärr är norm såväl i litteraturen som i verkligheten. Det finns igen forskning på området eftersom det är ett nytt fenomen, men det vore intressant att få veta hur barn tänker kring hen. En sak kan vi nog konstatera och det är att barnen i alla fall inte tar någon skada av att inte veta könet på personerna i boken. Och jag är glad att Olika förlag ligger i framkant och vågar utmana normer.

Det om hen. Det är trots allt inte det boken handlar om. Det är en genomarbetad bok med fantastiska rim som flyter. Det inte bara rimmar, det är en bra rytm och härliga allitterationer också. Som vuxen kan jag också njuta av att läsa boken i ett annat avseende. Jag har nämligen fått veta att bilderna ritades först och texten skrev sedan. Det gav en extra dimension för mig som förälder.

Läs mer: Adlibris, Bokus

Världsutmaningen – slutrapport

JordglobDå har den 25:e september passerats och det är dags att summera världsutmaningen. Många har gått i mål, medan andra har valt att ta det lugnare och går kanske i mål en annan dag. Syftet med utmaningen var att bredda sin läsning och det tror jag att alla har känt att de gjort, vare sig de gått i mål eller inte.

Det var första gången jag ordnade en utmaning och jag tycker att det är roligt att så många har deltagit.

och dagarna går… är klar och har läst: Afrika, Europa, Nordamerika, Asien, Oceanien och Sydamerika.

C.R.M Nilsson är klar och har läst: Nordamerika, Asien, Sydamerika, Oceanien och Europa och Afrika

Bokmoster är klar och har läst: Europa, Oceanien, Asien, Afrika, Nordamerika och Sydamerika

Sannas bokhylla är klar och har läst Asien, Europa, Afrika, Sydamerika, Nordamerika och Oceanien.

Bokhyllan i pepparkakshuset är klar och har läst Asien, Nordamerika, Europa, Sydamerika, Oceanien och Afrika

Själv är jag klar och har jag läst Afrika, Asien, Oceanien, Europa, Nordamerika, och Sydamerika

De som tappert deltog och har sin målgång framför sig:

Bokdivisionen läste Oceanien, Europa och Asien

En bok från alla världens länder läste Europa, Asien, Afrika och Nordamerika

Kul att ni alla hängde på och läste flitigt, även ni som inte gick i mål inom tiden (och det är ju verkligen inte det viktigaste). Jag reser vidare med Lyrans Jorden runt-resa.