Feministisk bokcirkel: Nora eller brinn Oslo brinn

Gunnarsons

Idag har jag träffat min feministiska bokcirkel igen! Vi har läst den tämligen nya och ganska så hajpade boken Nora eller brinn Oslo brinn av Johanna Frid. Boken gavs ut på Ellerströms 2018. Jag läste boken nu i påsk och var inte så imponerad som jag läst att andra blivit.

Som vanligt var min avsikt att recensera boken innan jag gick på bokcirkeln, men så blev det inte. ”Måste du skriva två inlägg?” frågade en deltagare när jag klagade över min lathet. Allmänt skratt när jag tveklöst svarade ja. Någon ordning måste det ändå vara på min blogg, även om jag är den enda som förstår den ordningen. Läs min recension här.

Två teman

Bokens två teman var besatthet och endometrios, eller som det stod i boken, det två sjukdomarna endometrios och Instagram. Vi tyckte alla att det var intressant att läsa om endometriosen. En invändning var att det blir lite väl beskrivande och mer som ett debattinlägg om hur svårt det är att få vård när man har sjukdomen. Vad gäller den andra biten var vi lite oense om hur man ser på partners relation till sina ex. Vi uppehåll oss ganska länge kring frågan om svartsjuka och vi tyckte olika mycket om boken. Den största kritiken var att vi inte riktigt gillade Nora som person och hade svårt att känna med henne.

Språket

Vi var alla rörande överens om blandningen av de nordiska språken var fantastiskt. Jag älskade det och vi pratade alla om hur det gjorde oss mer nära de olika nordiska länderna.

Något som fattas?

Jag tog upp att det känns som att något utesluts och att jag väntade på att på reda på vad. Emil och Johanna måste haft en fin relation, annars finns det ju ingen rimlig förklaring till att Emil stannar. Jag jämförde lite med Mig äger ingen, där jag kände att den frånvarande mamman inte fick någon plats. På slutet förstod man att hon varit där hela tiden, men att boken var om pappan. Jag tänkte likadant här, att boken handlar bara om Johanna och hennes besatthet, men jag saknade en förklaring på vad som uteslutits. Jag tror att mina bokcirkelvänner förstod vad jag menade.

Nästa bok

Vi kunde inte enas om någon ny bok, så vi diskuterar det på Facebook och ses igen i slutet av maj!

Recension: Frid, Johanna; Nora eller brinn Oslo brinn, 2018

Nora eller brinn Oslo brinnI veckan var det dags för min feministiska bokcirkel igen och vi hade läst Nora eller brinn Oslo brinn av Johanna Frid. Jag hade tänkt skriva om boken före jag diskuterade den, men nu blev det inte så den här gången heller. Boken är utgiven på Ellerströms.

Johanna är svensk och är tillsammans med Emil, som är dansk. En dag kommer det till hennes kännedom att Emil har kontakt med sitt ex, Nora. Han säger i förbifarten att han tänkte träffa henne och detta gör Johanna mycket upprörd. Hon googlar Nora och en besatthet av henne i sociala medier börjar. Nora är från Oslo, eller Arsle som Johanna kallar det (för att det låter så när norrmännen uttalar Oslo). Emil finns hela tiden där och försäkrar att han älskar henne, samtidigt som han blir arg på henne för att hon är så fixerad vid Nora och hennes mamma. Vid sidan av Johannas besatthet söker hon vård för endometrios och hon har fruktansvärt ont. Boken är, enligt författaren, en berättelse om två sjukdomar, endometrios och Instagram.

Jag vet inte alls vad jag ska säga om den här boken, jag fick inget grepp om Johanna alls och jag tyckte bara att hon var besatt och konstig. Jag förstod inte hur Emil stod ut med att höra hennes tjat om Nora hela tiden. Biten om endometrios tyckte jag bättre om, men den hängde lite löst utanpå allt och jag fick inte ihop den delen med resten.

Det är verkligen inte en dålig bok, men det var en bok som inte riktigt föll mig i smaken. Det var en bok jag såg fram emot att diskutera då jag vet med mig om att jag inte brukar känna igen mig i böcker som handlar om besatthet. Jag gillade till exempel inte heller Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande. Det som jag däremot älskade med boken var att språken blandas. Det är svenska, danska och norska i en härlig bandning. Jag som älskar Norden och har pluggat nordiska språk tycker att det var fantastiskt mysigt att läsa en bok med ett sådant språk i.

Läs mer: Adlibris, Bokus, Och dagarna går

Jag firar världsbokdagen med tio tips och en enkät

Flaggor

Idag (eller igår om man har bättre koll på vilken dag det är) är det världsbokdagen och det vill jag verkligen uppmärksamma här på bloggen. jag är en världsläsare och har snart läst mig runt hela jorden. Det är enormt roligt och lärorikt och jag rekommenderar alla att göra det, eller i alla fall försöka. På försök kan man komma riktig långt. Det senaste året har jag läst en hel del fantastiska böcker från andra länder än från västvärlden och jag tänkte tipsa er om tio intressanta böcker.

Sedan hittade jag en enkät hos Enligt O om sig själv som läsare och jag tänkte passa på att svara på den.

Tio världsboktips

Här kommer tio verk jag läst de senaste åren från olika länder i världen. Det är tio böcker som är intressanta på olika vis. Några är verkligen fantastiska litteraturupplevelser, andra mer intressanta för sitt innehåll och för vem som har skrivit dem. Klicka på länken för att läsa mer om dem.

Burundi: Gaël Faye – Litet land (roman)

Fiji: Mary Rokonadravu – Famished Eels (novell)

Grenada: Merle Collins – Angel (roman)

Mongoliet: Balajieyi – Ett brokigt band om renens horn (roman)

Rwanda: Barassa – Teta – a story of a young girl (roman)

Serbien: Marina Abramovic – Walk through walls (självbiografi)

Thailand: Jane Vejjajiva – The happiness of Kati (barnbok)

Turkmenistan: Ak Welsapar – Legenden om Aypi (roman)

Uruguay: Cristina Peri Rossi – De övergivna museerna (roman)

Zambia: Ellen Banda-Aaku – Madame 1st lady (roman)

En enkät

Jag som läsare. Sammanfattningsvis kan man säga att jag är en snabbläsande person som gillar att läsa efter listor. Jag läser alltid baksidetext och googlar ofta medan jag läser. Jag läser gärna sådant som många bokbloggare jag gillar rekommenderat samtidigt som jag letar i bibliotekens magasin och på utländska antikvariat efter böcker av bortglömda nobelpristagare eller författare från Mikronesien.

snabb/långsam

läser alla ord/ skummar en del

gillar långa beskrivningar/ hoppar över det som inte för historien framåt

väljer bok efter författarens språk/tycker att innehållet är viktigare än språket

kommer ihåg detaljer/ kommer ihåg i stora drag

undviker tjocka böcker/ läser gärna tegelstenar

tycker om tunna böcker/ tycker att tunna böcker ofta saknar något

idealboken är på mindre än 400 sidor/ idealboken är på mer än 400 sidor

gillar att läsa bokserier/föredrar fristående böcker

tjuvkikar på slutet/ läser aldrig slutet förrän boken är just slut

väljer efter omslag/ skiter fullständigt i ytan

läser baksidetexter/ undviker baksidetexter

väljer boken efter rekommendation/ vill helst välja själv

rekommenderar ofta böcker till andra/ rekommenderar sällan böcker

hör det jag läser i huvudet/ hör aldrig det jag läser

gillar ljudböcker/ gillar inte ljudböcker

föredrar e-böcker/ föredrar fysiska böcker

vill äga mina böcker/ lånar ofta böcker

läser främst böcker i en genre/ gillar att variera min läsning

läser ofta om böcker/ läser sällan eller aldrig om böcker

gillar att läsa böcker av författare som fått priser/ bryr mig inte om litterära priser

läser alltid på svenska/ läser på flera språk

är bra på att komma ihåg böcker jag läst/glömmer lätt bort både titlar och författare

skriver upp de böcker jag läser/ skriver inte upp böcker jag läser

räknar hur många böcker jag läser per år/ bryr mig inte om antalet böcker jag läser

läser varje dag/ läser mer sällan

tycker att läsning är avslappnande/ tycker att läsning är ansträngande

Kulturkollo: Det glömmer jag aldrig!

Go'morgon Sverige

Denna veckas utmaning på Kulturkollo handlar om minnen vi har kring stora världshändelser. Det glömmer jag aldrig, kan jag säga om ganska många saker, men de jag skriver om här är de minnena som kom till mig först. Det är lustigt med minnen, vissa är oerhört starka även om det är längesedan, medan andra är svagare trots att de är nyare. Jag minns exempelvis bara vagt när jag läste om folkmordet i Srebrenica 1995, men dan jag minns exakt var jag befann mig när jag jag såg Ingvar Carlsson lämna in Sveriges EU-ansökan 1991.

Ett av mina första minnen kring stora händelser är när jag gick upp i ottan för att titta på Go’morgon Sverige den 1 mars 1986. Det var jag som fick förmedla till föräldrarna det jag tyckte mig ha läst på text-TV: Palme död.

Jag kommer heller aldrig att glömma när jag väcktes av en morgonpigg korridorsgranne någon dag efter att jag återkommit till studenthemmet efter sommaren. Prinsessan Diana är död! Vi åkte ut och badade den dagen. Det var en varm sommardag den 1 september 1997.

Jag pratade i telefon med en kille som antagligen var intresserad av mig. Han pratade skit om min pojkvän och jag började ledsna och när jag hörde de berömda två signalerna i telefonen sa jag att skulle ta det. Det var mamma som sa att jag skulle slå på TV:n. När jag avslutat båda telefonsamtalen såg jag planet åka in i det andra tornet. Den 11 september 2001 fyllde min farfar 88 år och jag åkte in till stan och hyrde porrfilmer åt en 17-årig vän. Han skulle titta på den i studiesyfte och skriva en artikel om hur porren förråats. Han var den typ av vän där du fattar att det är sanning, trots 17 år och porr. Sedan gick vi på en manifestation.

Två år senare skulle jag och samma kille sitta och skämta och flamsa om Anna Lindh i full förvissning om att hennes knivskada i armen på sin höjd skulle leda till arm i mitella under slutdebatten. Dagen efter, den 11 september 2003, fyllde min farfar 90 år och eftersom alla mina åtaganden i eurovalrörelsen var inställda, åkte jag hem till honom och firade. På kvällen var jag och mina kollegor ute och drack oss fulla.

Den 22 juli 2011 var jag hemma och supergravid. Maken skulle lägga sig och sova en stund, för vi skulle resa till Danmark dagen efter. Han försenades av att vi läste om attentat i Oslo. Jag satt sedan framför datorn medan han sov och fick väcka honom när jag hörde talas om att det sköts på Utøya. I Danmark de följande dagarna tittade vi mycket på TV. Jag minns också starkt att under vår mellanlandning i Göteborg var det ett norskt par vars barn försvann i Haga. Vi stannade och hjälpte till och kunde efter bara några minuter konstatera att pojken återfunnits. Den hysteriska norska mamman är starkt förknippat med Utøya för mig.

En annan sak jag heller aldrig glömmer var när jag hor mormor och morfar såg Patrik Sjöberg hoppa 2,42 på DN-galan 30 juni 1987. Det är ett betydligt roligare minne än de ovan.

Mitt första påsklov på länge och en helt underbar påsk!

Jag unnade mig påsklov. Jag velade hit och dit och tillslut bestämde jag mig för att köra på ett helt lov med barnen hemma hela veckan. Jag ville låta barnen hänga lite med min 100-åriga mormor, jag ville att sjuåringen skulle få njuta av ett helt ledigt lov och jag ville att snart treåringen skulle få springa av sig och bara få vara med sina nära och kära. Jag beställde tågbiljetter till Skövde på tisdagen och så fick barnens far och farfar komma efter i bil på skärtorsdagen.

Här kommer ett inlägg om min påsk tillsammans med mina barn. Ett lov då barnen gav mig energi snarare än tog den från mig. Det är inte bara jag som gjort något för att ha fått en sådan idyllisk påsk. Det hade inte gått utan fint väder, fantastiska föräldrar, fina vänner eller trevliga grannar. Slumpen i att träffa barn på gården och hitta pokemonspelande ynglingar har också gjort sitt till. Hugo har fått cykla som han älskar, cykla till olika pokemon-ställen. Selma har fått gunga och leka ute, massor. Jag har fått glädjas åt sol, glada barn och mysiga utflykter. Och massa god mat.

Hugo och Selma på Stockholm Central

Glada unga skötte sig bra på tåget och mamman fick till och med läsa lite!

Mormor var så glad för att få träffa ”småttingarna”. Inga incidenter med tjuvringning och annat som hänt förut hos henne (gammelmormors telefon ser ju inte ut som en riktig!) så besöket får anses som mycket lyckat ut flera hänseenden.

Hugo och Selma letar påskägg

Efter en kall dag i parken då jag och mamma/mormor frös halvt ihjäl, vände det och temperaturerna började krypa uppåt. På skärtorsdagen hade jackorna lagts på hyllan och barnen gick ut i bara tröjorna och letade påskägg.

Barnen är påskkärringar

Vädret blev bara bättre och bättre och såhär underbara såg barnen ut när de bestämde sig för att gå påskkärringar i kvarteret där jag växte upp!

Barnen letar nyckelpigor

Barnen gick sedan ut på nyckelpigsjakt just i samma häck som jag en gång i tiden hittat massor av nyckelpigor. De hittade många och vi hade bra samtal om vad man får och inte får göra med djur. Även om det är insekter så är djurplågeri aldrig okej.

Hugo i ett träd

På påskafton träffade vi vänner som ordnade en äggjakt på Levene äng. Vi var först och tittade på Sparlösastenen och sedan åkte vi till denna idylliska plats. Jag har varit där förr på någon skolresa eller liknande, men det var riktigt längesedan. Vi hade en underbar eftermiddag i solen och barnen fick springa och klättra mycket. Ovan ser ni min klätterapa till son som lyckats ta sig in i ett träd. (Ni vill inte höra ljudet av lillasyster som inser att hon inte kommer att få göra samma sak.)

Äggmålning

Den obligatoriska äggmålningen uppskattades av båda barnen. Äggätandet uppskattades enbart av den stora. Men det fanns prinskorv också. Och salami! Ingen av dem behövde gå hungriga från påskbordet.

Munkängarna

När vi ändå var i ett idyll-flow så passade vi på att besöka ännu ett smultronställe från min barndom – Munkängarna på Kinnekulle! Den såhär års ramslöksdoftande björkskogen är en fantastisk lekplats för barn (och ett underbart promenadstråk för vuxna).

Kinnekulle Camping

Vi har såklart besökt otaliga lekplatser under veckan och denna är den vackrast belägna. På Kinnekulle Camping badade vi även fötterna!

Såklart har påsklovet även innehållit massa bråk, matvägran, sovvägran, gnäll och annat som alltid ingår. Detta inlägg är inte ett sätt att frisera sanningen, utan bara beskriva det som gett mig energi. Att barnen kunnat röra sig hyfsat fritt och att lek inte alltid inneburit att jag som förälder måste engagera mig hela tiden, har varit värt så mycket för mig. Hemma blir det nästan bara avkoppling när barnen tittar på ipaden (och då kommer paniken att vi inte ”gör något”). Här kunde jag koppla av när de lekte tillsammans på lekplatsen utanför tomten eller letade nyckelpigor i grannens häck.

Jag har såklart inte läst allt jag hade önskat, men några små lässtunder har jag lyckats få till och alla lika värdefulla för återhämtningen. Jag har också smitit iväg på två kombinerade träningspass och pokemonletande med Hugo. Nu börjar skolan/förskolan och jobbet igen och jag har tankat så mycket energi. Den ska förhoppningsvis räcka ända fram till semestern!

Besök i Blomberg till minne av ett kvinnomord

Blomberg på Kinnekulle

Café på Klostret i Blomberg på Kinnekulle. April 2019.

Idag valde vi att äta lunch på Lisa Holms café. Ja, vi har börjat kalla det så efter mordet på Lisa Holm 2015. När hon försvann frågade min man vilket café det var hon jobbade på och jag svarade ”det vi alltid åker förbi, men aldrig stannar och äter på”. Men det gjorde vi idag.

Män våld mot kvinnor är fruktansvärt och kvinnor blir mördade just för att de är kvinnor och inte längre vill dansa efter mannens pipa, måste tystas eller helt enkelt inte längre passar honom. Lisa Holm var bara 17 år och kanske därför fick fallet så stor uppmärksamhet. Det drabbade mig hårt därför att jag också varit 17 år i trakten och jag som 17-åring hade mer än gärna tagit emot ett sommarjobb på Café på Klostret på Kinnekulle.

Varje gång vi kör förbi Blomberg tänker jag på Lisa Holm och det våld hon utsattes för. Jag är glad att gärningsmannen är dömd och bakom lås och bom. Idag valde vi att stanna och äta och även om det inte hade med det som hänt att göra, så kändes det ändå fint på något sätt. Samtidigt som platsen alltid kommer att vara förknippad med Lisa Holm så vill jag att det ska vara en plats att minnas henne och alla andra kvinnor som dött på grund av våldsamma män.

Blomberg är en underbarbar plats. Café på Klostret är ett mycket trevligt café med god meny. Stanna där när ni är i krokarna!

Feministbrud på kulturjakt i Sparlösa

Idag har vi hängt med vänner ute i det vackra vår(sommar)vädret i Skaraborg. Vi besökte Sparlösa och Sparlösastenen, något jag inte gjort på flera år. Sparlösastenen är en runsten som blivit skriven på i flera omgångar och anses vara Sveriges mest berömda runsten efter Rökstenen. Den satt länge inmurad i Sparlösa kyrka. Sparlösa ligger i Vara kommun i det tidigare Skaraborgs län.

Sparlösa kyrka

Sparlösa ligger oerhört idylliskt mitt i en liten by på landet. Bredvid kyrkan finns Sparlösastenen i ett eget litet hus.

Sparlösastenen

Det är inget bemannat museum, utan bara att gå in (men helst lämnar man ett litet bidrag). Anledningen till huset får ni veta längre ner i inlägget, men man kan säga att huset räddade kvar stenen i Sparlösa.

Sparlösa kyrka

Sparlösastenen upptäcktes 1669. 1685 byggdes koret om och då klövs stenen mitt itu och murades in var för sig. 1848 revs kyrkan och den nuvarande Sparklösa kyrka byggdes, återigen med runstenhalvorna inmurade. Bilden ovan visar teckning som en av upptäckarna ritade i slutet av 1600-talet.

Runstenen i Sparlösa

Fram till 1937 var stenhalvorna kvar i kyrkan.

Olle-Maja i Sparlösa

Detta är Olle-Maja. Det var hon som såg till att runstenen återigen upptäcktes. Mot slutet av sitt liv berättade hon att det fanns en sten under putsen som var ristad. Hon var med på tiden då den byggdes upp på nytt och mindes stenhalvorna. Man tittade då efter och hittade stenhalvorna. Det var 1937. Man plockade då ut stenen, satte ihop den och bevarande den på Sparlösa kyrkogård. Där trivdes den inte så bra, utan började vittra sönder.

Talkörer i Radio Skaraborg för Sparlösastenen

När stenen vittrade sönder behövdes den rustas upp och då kom man på idén med att den borde stå på museum i Stockholm. Detta var inte populärt i bygden och på bilden ovan ser ni en skanderande talkör som spelas in för Radio skaraborgare. Det är den i det före detta länet kända radioprofilen Claes Astin som spelar in. Det här var i slutet på sjuttiotalet och stenen åkte till Stockholm för att restaureras.

Sparalösasten kommer tillbaka

Det bestämdes att det skulle byggas ett hus till stenen och då fick den komma tillbaka. Den 7 juli 1982 kom stenen tillbaka från Stockholm.

Sparlösastenen tillbaka i Sparlösa

Såhär lyckliga är Sparlösaborna när stenen åter gick att beskåda i Sparlösa.

Sparlösastenen

Här står den, Sparalösastenen, inomhus och i alla sin prakt. Stenen är full av runor, men ändå vet man engetligen ganska lite om vad som står där. Den är lite ensam i sin årskull och därför är det svårt att veta vad vissa saker syftar på. På Wikipediasidan om stenen kan du läsa mer om vad som står och hur det tolkats.  Det finns också en fin artikel i Expressen om stenen och dess historia.

Recension: Hage, Anna; 30 år av tystnad; 2018

30 år av tystnadAnna Hage var först på plats när Olof Palme blev skjuten. Hon försökte rädda hans liv, men fick istället sitt eget liv på ett sätt förstört. Hon var 17 år och i 30 år av tystnad berättar hon sin historia. Jag blev oerhört intresserad av att läsa boken efter att min man, aka Palmemordsnörden, läst och rekommenderat den. (Han rekommenderar bara bra böcker i ämnet och behåller böcker av konspirationsteoretikerna för sig själv.)

1986 var Sverige ett helt annat än idag på många sätt. Anna Hage har en mycket dålig erfarenhet av att vara barn (för det är man när man är 17 år) och bli illa behandlad i det svenska rättssystemet. Hon blev vittne till en fruktansvärd händelse, hon såg när statsminister Olof Palme blev skjuten och segnade ner till marken (men hon hörde inga skott pga hög musik i bilen). Trots att hon var ett huvudvittne var de många under processens gång som inte tog hennes vittnesmål på allvar och hon sattes hårt åt i rätten. Hon fick ingen hjälp, varken före, efter eller under rättegångarna. Inget stöd av samhället, lärare eller föräldrar. Hon fick klara sig helt själv och det var först efteråt som hon kunnat förstå att det var för att hennes vittnesmål skilde sig från Lisbets, som först poliserna varit så ointresserade och sedan advokaterna sedan så hårda.

Jag tyckte att 30 år av tystnad var oerhört gripande och det gick rakt in i hjärtat när jag förstod hur ett sjuttonårigt vittne kunde behandlas i Sverige i mitten av åttiotalet. Det var så hemskt att läsa om att hon inte fick något stöd och var helt ensam. Det mest gripande var nog när hon kallades till den första rättegången och inte fick veta något förrän dagen innan. Då befann hon sig i Göteborg och det gick ut ett rikslarm efter henne. Tänk er den pärsen!

Jag är glad för att ha läst den här boken och jag hoppas att det idag fungerar bättre. Det var trots allt 30 år sedan och det är tack och lov inte varje dag som vi står inför ett statsministermord. Men människor runtomkring Anna borde ändå ha reagerat och hjälpt henne genom de tuffa tiden efteråt och under rättegångarna. Framförallt är det modigt att Anna idag berättar och hjälper oss att förstå. Jag är tacksam över att min man Palmemordnörden sa att jag skulle läsa boken!

Läs mer: Adlibris, Bokus

Recenserar bok om Europatanken i Tidningen Nu

Bok om Europatanken i Tidningen Nu

Jag, EU-kommissionär Cecilia Malmström och Stockholmspolitiken (L) Rasmus Jonlund har i veckan recenserat böcker om EU och Europatanken i Tidningen Nu. Mycket fint sällskap tycker jag som blott är bokbloggare i dessa dagar.  Cecilia Malmströms tips  är boken Världen av igår av Stefan Zweig och Rasmus Jonlund Nein! Standing up to Hitler 1935-1944 av Paddy Ashdown. Jag har inte läst någon av böckerna, men de låter mycket intressanta!

Mitt tips gick till Ali Smith och hennes bok Höst om människor i kölvattnet av brexit. Den boken är ganska så ny, men nyare är uppföljaren Vinter, som också handlar om Europa och brexit.

Min recension

En bok som illustrerar EU och Europatanken var uppdraget. Finns det något sådant som inte är en ren fackbok? Jag behövde inte fundera länge förrän jag kom att tänka på den brittiska författaren Ali Smiths fantastiska bok Höst. Det är ett halvår efter Brexit och huvudpersonen Elisabeth ska skaffa ett nytt pass. Varje gång är det något som är fel eller något nytt som ska fyllas i. Hela problematiken med passet för Elisabeth att fundera över sin identitet. Hon känner sig rotlös och utan tillhörighet när hon inte får ett pass. Symboliken är träffande.

Boken handlar om Elisabeth, som är 30-årsåldern, och hennes vän Daniel, 101 år. Det är en vänskap som varit betydelsefull för Elisabeths intellektuella utveckling och Daniel har fungerat som en låtsasmorfar för henne. Höst skildrar vänskapen mellan flickan och sedermera kvinnan och den äldre mannen. Samtidigt råder det fullständigt kaos runtomkring dem, där sekvensen med passet och andra anekdoter visar på ett Storbritannien i förändring och ett land med identitetskris. Det är en mycket fin bok om kärlek och samtidigt en ganska så underhållande bok om det kaos som blev.

När jag läste Höst fastnade jag mer för relationen mellan Daniel och Elisabeth än för allt runtomkring. Men nu när jag i efterhand tänker på den och vet vilket fullständig parodi som skulle följa på folkomröstningen så skulle jag vilja läsa den igen. De små brexit-glimtar vi får kanske skulle te sig ännu mer underhållande vid en omläsning. Höst är en del av en kvartett och boken Vinter har också kommit på svenska. I den får en kroatisk flicka agera symbol för EU-projektet och en trasig familj får vara de europeiska länderna som behöver samsas och hitta en väg framåt. Vad Vår och Sommar kommer att handla om blir spännande att se!

Feministbrud på superduperkort kulturjakt i Hjo

Vi hälsade på min 101-åriga mormor i Hjo. Vi åkte bil överallt och skulle inte hinna se något mer än hennes lägenhet. Men så kände jag att det var lättare att gå med snart treåringen från restaurangen hem till mormor istället för att sätta in henne i bilen och köra den korta sträckan så det blev en liiiiiten lucka för kulturspanande. Den utnyttjade jag såhär:

Park i Hjo

Parken vi passerade ser exakt likadan ut nu som när jag var barn. Eventuellt är glasentren till turistinformationen nybyggd, men resten – Park-skylten, trappan upp och konstverket på väggen – är precis som jag minns det. Det är så mycket barndom över den här vyn. Jag kastas tillbaka 35 år i tiden och Pelle Svanslös ska snart börja på Park som (fortfarande) är en bio.

Park i Hjo

En närbild av konstverket som är ”Hjo-Hjo” av Lars-Erik Ström. Det kan ses som en flygbild över Hjo, men är egentligen en fiktiv stad. Titeln på konstverket ska vara någon form av humor enligt den här sajten.

Hjo är en av Sveriges tre trästäder. Nora och Eksjö är de andra två.  Såhär ser Hjo ut på flera ställen. Just detta hus ligger mellan Ica och parken ni ser ovan. (Det var ju ingen lång promenad jag var ute på.) Såklart måste jag snart besöka Nora så att jag varit i alla tre trästäderna!

Utsikt från min mormors rum på ålderdomshemmet i Hjo. Detta är stadsmuseet i Hjo som just nu har en utställning av Estrid Ericsson som grundade Svenskt Tenn och som är från Hjo. Jag har tidigare varit på en sådan utställning precis där.