Jag borde sagt det först är Annika Walls debutroman. Jag känner Annika Wall lite och har följt skrivprocessen i sociala medier. Det var roligt att få läsa hennes bok. Hon har kommit ut med en bok tidigare om hur hon förlorade sin son och den har jag inte läst eftersom jag var och fortfarande är mitt uppe i småbarnsåren. Det får bli i ett annat skede i livet. Jag borde sagt det först är en roman om skilsmässa och är utgiven på Wahlström och Widstrand.

Kristian säger till Fia att han vill skiljas. Bara sådär, rakt upp och ner i deras kök, dagen före Fias födelsedag. Hon får en chock, men samtidigt kan hon inte låta bli att tänka att hon borde sagt det först. Sedan får vi veta deras historia och för alla läsare står det fullkomligt klart att hon borde sagt det först och för flera år sedan. Kristian är en stor mansbebis. Han tar absolut inget ansvar för hem, ekonomi eller ens för den skilsmässa han initierat. Däremot har han mage att klaga på Fira som jobbar för mycket och  inte har maten på bordet klockan sex.

Kristian är musiker och socialist. Han vill inte jobba för kapitalet, utan skapa sin egen musik. Han har tappat skivkontrakt för flera år sedan och han drar inte in mer än det han får av Stim för gamla låtar. Istället är det Fia som gett upp sin karriär som illustratör för att har råd med det stora fina huset med musikstudio i källaren. Hon jobbar på en byrå och samlar på Lisa Larssonfigurer och Muminmuggar samt åker land och rike runt för att hämta antikvitetsfynd. Hennes pappa har renoverat huset. Nu ska plötsligt Kristian ha hälften av allt han tidigare föraktat och Fia är till en början en god fru. En god exfru. Men en dag får det vara stopp för det.

Det går inte att läsa boken utan att bli argare och argare på Kristian för varje sida. Jag tänkte några gånger att Annika Wall föll i fällan att måla upp honom för ond. Det blir liksom inte trovärdigt att någon är gift med en sådan idiot i så många år, Men Wall lyckas knyta ihop det och när jag lägger ifrån mig boken är jag inte irriterad över det längre. Ibland är det så att personer beter sig precis så illa som de tillåts bete sig.

Det är lustigt hur man påverkas av sitt eget liv. Jag har som de flesta vet, precis flyttat till hus. Det enda jag tänkte genom hela boken är ”måtte hon få behålla huset!”. Nu är det inte det som är fokus och det ska komma fler böcker, så jag antar att vi får reda på hur det går för Fia senare. Hon kanske behöver komma bort från huset och allt för att hitta sig själv igen. Jag ämnar hitta mig själv i mitt hus, men så har jag ju inte heller gift mig med fel man och samlar inte på Lisa Larssonfigurer av tristess.