Vi ska resa jorden runt i Feministbibliotekets julkalender!

Julpynt

Mitt internationella julpynt

Nu har jag snart avslutat min jordenruntresa i litteraturen. Det ska firas med en gedigen resa runt jorden i årets julkalender. Jag tänkte ta er med på en resa till andra kulturer och dela med mig av vad jag har lärt mig genom åren då jag har läst världslitteratur.

Ett bra sätt att lära sig om andra kulturer och länders historia är att läsa, gärna skönlitterärt. För mig fastnar kunskapen mer om jag kan hänga upp den på en berättelse. Samma sak gäller geografi och namn på viktiga städer, floder och berg. Har de varit viktiga i en bok, kommer jag ihåg vad de heter och var de ligger.

Jag har läst böcker på många olika teman och min julkalender kommer att vara en resa genom olika teman. Ni ska få läsa om böcker som tar upp krig, flykt, och att vara invandrare. Ni kommer också att få tips på feelgood, feministiska böcker och barnböcker. Det ska förhoppningsvis bli en bra blandning av historia och nutid, förfärligt och roligt.

Nu ska vi bara genomlida november så blir det snart julförberedelser och julklaneder!

Vardagsslit och höstrusk – oktobersummering 2020

Selma och hösten

Flickan och hösten. En ovanlig dag när solen sken. Oktober 2020.

Inte så mycket har hänt i oktober, känns det som. Vardagen tuffar på med med- och motgångar och den förhatliga coronan har blivit en naturlig del av livet. Det var varit en del slit, vilket har känns jobbigt i höstrusket. Tyvärr gör coronarestriktioner att jag sitter still, mest träffar folk online och alltmer får en känsla av att inget går att planera någonsin. Men nu har det varit höst”lov” och om inte helt ledigt, så i alla fall lite slappare.

Här hemma är det lite Halloweenpyntat och vi laddar stort inför första julen i huset. Här ska pyntas! Men jag måste vänta. Vill inte känna att alla bör åka ut före nyår och det finns ju en poäng i att då inte börja för tidigt. Varför i hela fridens namn skriver jag om detta en månad i förväg – skärpning!

Min läsning

Jag läser och det bli i vilket fall inte längre och längre från läsmålet, utan håller mig på konstant 6-8 böcker efter läsmålet.

Tolv månader – tolv länder: Ok, Tchad prickas av i och med dikten The cry of the bird av Nimrod Bena Djangrang. Jag fick inte tag i den (enda?) bok som finns översatt till engelska från Tchad. Sedan har jag läst den utomordentligt dåliga, men lättlästa, boken Crossing the Atlantic Ocean In Search of Happiness av Amadou Ndiaye från Mauretanien. Nu läser jag In the United States of Africa av Abdourahman Waberi från Djibouti.

Boktolvan med fantastiska fruntimmer: Den här utmaningen känns det som att jag har försummat lite.

Hittat i min bokhylla: Jag var så pepp, men så har jag fortfarande bara läst en bok. Tror de här utmaningen får följa med in i 2021 för det finns så mycket kul att upptäcka!

Hittat i hyllan: Novellsamlingen Spöken från Granta

Spöken från Granta

I avdelningen böcker jag inte visste att jag hade, dök novellsamlingen Spöken från Granta upp. Granta är ett magasin som ska ta upp det bästa ur litteratur från hela världen. Det är både fiktion och reportage och även lyrik i deras samlingar. Min utgåva om spöken är en svensk variant som ges ut på Bonniers.

Det är Halloween idag och därför tyckte jag det var extra roligt att lyfta fram just den här samlingen. Jag kan tycka att spökhistorier är lite roliga om det är finurliga och inte ren skräck. För som jag skrev häromdagen är skräck inte riktigt min genre.

Även om jag tycker att Granta i teorin är ett fantastiskt magasin, har jag läst mycket lite ur dem. Jag vet inte om just Spöken kommer att bli den utlösande faktorn som gör att jag läser dem från pärm till pärm, men i vilket fall förtjänas den att bläddra i och kanske finner jag ett par texter som jag blir sugen på att läsa. Bland författarna i det hör numret kan nämnas Stephen King, Aase Berg och Hilary Mantel.

Recension: Baek, Heena; Magiska godiskulor; 2017

Magiska godiskulorSom jag skrivit tidigare har den sydkoreanska barnboksförfattaren Baek Heena (eller Heena Baek om man skriver som de gör i Sydkorea) blivit en favorit hemma hos oss. Magiska godiskulor kommer nog på en mycket hedrande andraplats efter Molnbullar. Boken är utgiven på svenska på Trasten.

I Magiska godiskulor får vi möta en pojke som äter godis och hör röster. Soffan pratar med honom, sedan hunden, pappan och den (förmodligen avlidna) mormodern. På bokens första uppslag säger pojken att han leker själv, för att han vill det, men när godiskulorna är slut går han ut i parken och hittar ett annat barn att leka med.

Magiska godiskulor är illustrerad med fotade lerfigurer som är lite lagom fula människor. Det är en fantasifull bok, som Selma uppskattar mycket. Det är inget läskigt i den här boken, som hon tyckte om En fe på badhuset, så vi återkommer ofta till den. Jag tyckte mycket om att pojken först leker själv, för att han vill, och sedan på slutet hittar en vän. Det signalerar att det är ok både att vara själv ibland och att vara tillsammans med andra ibland.

Tips på läskiga böcker för den som inte gillar skräck

Halloween 2022

Nu är det Halloweentider och all ska vara lite extra läskigt. Det hade då passat bra om jag hade gett er några tips på skräcklitteratur eller spökhistorier, men jag är inte så förtjusta i sådana. Eller jo, om du vill ha något riktigt läskigt kan du lyssna på Creepypoddens avsnitt 100 om Hoin, skriven av Andreas Ericson (min man). Såklart finns det annan litteratur än skräck som gör att det kittlar av obehag i hela kroppen och fem sådana böcker ska ni få tips om i det här inlägget!

Läskiga böcker att läsa på Halloween

Vegetarianen av Han Kang: Om en kvinna som blir vegetarian. Vad är det för obehagligt med det? Det går nästan inte att förklara, man måste läsa själva. Ett  ungefärligt citat från en fd kollega: ”Han Kang har lyckats med konststycket att skriva en obehaglig bok om krig och så en bok om att bli vegetarian som är ÄNNU mer obehaglig”.

Svärmodern av Moa Herngren: Ett relationsdrama där dåligt beteende verkar gå i arv och där det största problemet är att folk är för mycket. Om att förbjuda sina barn att träffa sina anhöriga för att man har någon slags känsla av att man skyddar dem. Otroligt obehaglig bok!

Hjärtdjur av Herta Müller: Du vill inte annat än att leva i frihet, men regimen i Rumänien vill annat. Hårstrån som läggs i brev för att få veta om de har blivit lästa och skuggor efter dig var du än går. Hårstråna är borta och du kallas in på förhör. Läskigt så att det förslår!

De utsatta av Maïssa Bey: Kvinnor i Nordamerika hålls inne, misshandlas och förtrycks. Kvinnor lever som andra klassens medborgare och är offer för den kultur de fötts in i. Det mest hemska me den här boken är att det inte går att säga att dessa historier tillhör historiens skräphög.

Det femte barnet av Doris Lessing: Vad händer när man får ett barn som inte alls passar in i den övriga familjen? I Det femte barnet får vi följa en familj från idyll till förfall där allt bygger på det där femte barnet som kom till familjen och som inte var som alla andra. Obehagligt är bara förnamnet!

”Sara och Kent” – Estoniakatastrofen och kärlekshistorien

Livflotte efter Estoniakatastrofen

Såhär när min besatthet av Estoniakatastrofen har börjat lägga sig, tänkte jag sammanfatta något som gnagt ganska länge. Jag har läst flera artiklar från dagarna efter katastrofen och har tänkt mycket på hur de överlevande behandlades i media och att ganska mycket har hänt sedan 1994. Jag såg också en intressant uppsats från Linnéuniversitetet där man studerat vilka olika roller de överlevande fick. Det var otroligt olika hur människor beskrevs. Vissa som hjältar, andra mer som egoister.

Den mest fascinerande historien är såklart den om Sara och Kent, som knutit en pakt för att överleva och som senare skulle omges med romansrykten. I jakten på positiva nyheter var kärlekshistorien – som inte var en kärlekshistoria, men skulle kunnat vara det – den perfekta historien att servera en chockad befolkning. Kent är hjälten och Sara den han räddar.

Det är bara det att påhittade kärlekshistorier är inte detsamma som verkliga. Det som passar sig i böcker och på film, funkar ganska ofta inte i verkligheten. Vi älskar att se Love Actually varje jul, trots att flera av killarna där ägnar sig åt regelrätt stalking. När en kille så i verkliga livet försökte göra allt för att få kontakt med en tjej han sett jobba på en flygplats och tyckt var snygg och tog hjälp av Malmö Aviation, var det många som följde och hejade. Den som var minst imponerad var tjejen, som inte alls var intresserad. (Jag hittar inte källan här, men det kanske är någon som minns den här historien?)

Sara berättade sin historia för media, som älskade historien från början. Kent blev därmed en hjälte som valt ut Sara för att rädda henne. I någon intervju med Saras pappa säger han att han tycker att vi ska lämna Sara och Kent ifred så att de tillsammans får bearbeta vad som hänt. Det är säkert helt oskyldigt från hans sida, men i sammanhanget i artikeln får nog alla som läser känslan av att pappan förstår att det här finns en spirande kärlek. En journalist behövde inte skriva något om kärlek rätt ut, vi som läste hade tillräckligt många egna fantasier att fylla luckorna med. Kvar fanns en Sara, som likt tjejen som jagades av snubben som åkt med Malmö Aviation, som inte hade bett om att få bli ett par med någon.

Det var så att Sara var inte kär i Kent och Kent var inte kär i Sara. Det handlade aldrig om det. För Sara blev det oerhört jobbigt att tackla romansrykten, som hon sagt efteråt att hon blev överraskad av. Jag kan verkligen tänka mig att en 20-åring tjej som räddar sig tillsammans med en 29-åring, inte i första hand ser honom som potentiell pojkvän. En snart 30-åring är för en 20-åring ofta lastgammal (i mitt eget tjejgäng där alla var 17 år, diskuterades livligt om Kent var för gammal eller om de skulle få varandra).

Skulle man behandla ett 20-årigt offer såhär idag? Det verkar har varit rena High Chaparall när det kom till överlevande och deras möte med pressen efter Estonia, av vad jag har sett från överlevande som pratat om det efteråt. Jag hoppas och tror att man har betydligt mer respekt för människor i chock idag. Det är nog därför som den här kärlekshistorien har fascinerat mig så. Den har allt, men ändå, hur kunde man göra så mot en 20-åring (och en 29-åring)? Såhär sa Sara enligt statens offentliga utredning om Estonia:

Jag ställde upp i två intervjuer i medierna. Den första när jag befann mig i chock direkt efter räddningen, då visste jag egentligen inte vad jag gjorde. Den andra gången ställde jag upp för att jag ville berätta om hur Kent och jag hade hjälpt varandra under natten i livflotten innan vi blev räddade. Jag tyckte att jag tänkte efter noga innan jag ställde upp på den andra intervjun men det var inte tillräckligt. Intervjun sändes överallt. Vart jag gick kände folk igen mig. Jag reste bort och bodde i Spanien i ett år för att komma ifrån Estonia och för att få tänka. Jag isolerade mig. Hemma var jag Estonia-Sara överallt, jag hörde folk tissla om det bakom min rygg när jag var ute bland mina kompisar, ibland kom folk fram och betedde sig som om jag var allmän egendom eftersom de sett mig i TV. Det var svårt.

Även om Sara gång på gång i intervjuer har dementerat kärleksryktena och tidningen numer skriver att det aldrig varit något sådant, smög det sig länge in saker som ”(…) och, längst fram på bilden, tätt intill varandra, Sara Hedrenius och Kent Härstedt, paret som slutit en pakt för att överleva.”. Meningen är en bildtext till en bild på flotten från en artikel skriven 2004. 10 år efter föll media fortfarande för frestelsen att para ihop Sara och Kent.

I en film eller en kärleksroman skulle historien och Sara och Kent funkat ypperligt, och det var väl därför den blev så spridd. En artikel i Expressen från den 30:e september 1994 hade rubriken “Kent och Sara fann varann dödens käftar”. Vad mer kan man begära av en kärleksroman med rejält mycket action i början? Men i verkligheten är kanske inte förälskelse det första som kommer upp när man sitter i varandras spyor och skriker på varandra för att inte somna och sjunka in i den alltmer lockande döden.

De som delat flotte har helt klart varit med om något unikt, men i verklighetens berättelser är det nog i första hand inte kärleksband som knutits. I P1 dokumentär berättar Ulla hur hon och Olivia låg sked i en båt för att hålla sig varma och att de idag ses ibland. De börjar alltid med att skratta för att det hela var så absurt, sedan pratar de. Ulla berättade sin historia 2020, men även om hon gjort det tidigare hade nog inte historien om henne och den 10-15 år äldre Olivia fått lika stor uppmärksamhet som Sara och Kents, även om de också hjälpte varandra att inte dö.

Sara har utbildat sig inom psykologi och jobbar idag med krisstöd. Hon berättar fortfarande frikostigt sin historia gång på gång. Nu är hon 46 år och kan bjuda oss på att hon och Kent hörs ibland och han varit viktig för henne genom åren. Det känns bra att hon kunnat förlika sig med det som hänt och det som hände efteråt. Jag hoppas att ingen i framtiden ska behöva behandlas som Sara och Kent, utan att om något liknande dyker upp i en framtida katastrof hoppas jag att de behandlas med mer respekt och att media inte försöker lägga en romans över något som inte är det.

Recension: Novellix (red); Kattnoveller; 2020

KattnovellerDå var det höst och murrigt och kallt och vad passar då inte bättre än att läsa ett gäng katt-noveller från Novellix? Jag är ingen renodlad kattmänniska, för jag är ingen djurmänniska över huvud taget. Rättare sagt, jag vill inte ha några egna djur. Att läsa om katter såg jag dock mycket fram emot, speciellt med den uppsättning författaren som fanns representerade i Novellix presentask.

Asken innehåller fyra böcker: 
Tove Jansson – Katten & Ön
Patricia Highsmith – Mings största kap
Angela Carter – Mästerkatten i stövlar
Doris Lessing – Rufus

Tove Janssons katt blir omhändertagen och älskad av en flicka, men flickan vill ha en mer hängiven katt. Efter att ha fått prova på det, återgår hon till sin envisa katt som är betydligt mer spännande. Katten Ming i Patricia Highsmiths novell är den katt som får störst betydelse för handlingen. Ming är en älskad katt som bevittnar sin matte bråka med sin pojkvän. Pojkvännen gör allt för att göra sig av med sin rival Ming. Ming ska dock visa sig var den starkaste av de två.

Mästerkatten i stövlar av Angela Carter är en sagoliknande berättelser om där katter hjälper människor i kärlekstrubbel. Doris Lessings Rufus (som är en katt inte en hund, märk väl) kommer till sin familj som utslagen och traumatiserad, men finner en plats.

Jag tyckte bäst om Mings störta kap av Patricia Highsmith. Det var så fint att då kattens perspektiv, även om jag normalt sett har lite svårt för sådant. Sedan växer en dysfunktionell relation fram där en kvinna har ett förhållande med en man som inte behandlar hennes katt väl. Såklart behandlar han inte henne väl heller. Det är mycket fint skildrad och jag tyckte om tonen och språket i novellen. På andra plats kommer Tove Janssons noveller (för det var faktiskt två!). Hon beskriver skärgård och barndom som ingen annan.

Recension: Ho, Lauren; Last Tang standing; 2020

Last Tang standingNu har min världsläsning gått in i sista fasen och då har jag börjat blicka utåt mot fler böcker från olika delar av världen. Lauren Ho är från Malaysia och Last Tang standing är hennes debutroman. Boken utspelar sig i Singapore, när författaren numer själv också bor. Jag lyssnade på boken på Storytel uppläst av Catherine Ho, som jag gissar är författarens syster, men där kan jag såklart ha fel.

Andrea Tang är kines i Singapore och singel. Hon är visserligen advokat med möjlighet att bli partner på firman han jobbar, men i sina kvinnliga släktingars ögon är det bara en ring på fingret som räknas. Hennes mamma är mer konkret och frågar ständigt och jämt var hennes barnbarn är. Andrea har ingen man i sikte, men ganska så snart dyker det upp kandidater. Hon går på blindedates som som hennes mamma arrangerar, hon träffar en äldre man på en fest och hon blir motvilligt vän med sin rumskompis på jobbet.

I början och ganska så långt in i boken är Last Tang standing en ganska rörig bok. Det är inte självklart vilken kille som hon ska få, även om det är en feelgood och hon förväntas få någon. Men när det utkristalliserar sig vem som är den enda riktigt goda mannen, som även skulle ge henne det utrymme hon behöver, är det en lång färd mot målet.

För mig var det lite svårt att få grepp om Andrea. Vad vill hon med sitt liv egentligen? Hon är ena stunden feminist och vill kunna stå på egna ben och vägrar bli överkörd av en man, för att i andra stunden falla handlöst för billiga tricks. Det är viktigt att kunna försörja sig själv och göra karriär, men samtidigt faller hon nästan för en pojkväns snack om att med honom skulle hon kunna sluta jobba och istället ”förverkliga sig själv”.

Det var inte de bästa feelgood jag har läst, men samtidigt är det alltid lika roligt att läsa böcker med annorlunda miljöer. Eller egentligen inte så annorlunda, bara en annan del av världen. Boken jämförs med Crazy rich Asians av Kevin Kwan, men den standarden lever den inte upp till.

Hittat i hyllan: Hemma av Carson Ellis

Hemma

En barnbok som inte kom med till vårt andrahandsboende är den här fina boken, Hemma av Carson Ellis. En fantasifull bok om olika typer av hem, både verkliga och overkliga som har blivit en succé hos min minsta. Nu var det ett tag sedan vi läste den så det är hög tid!

Ett konstnärshem i Hemma

En av mina favorituppslag i boken är när vi får läsa om ett konstbärshem och förstår att det är författarens och illustratörens eget hem. En orsak till det underbara uppslaget är att jag när en hemlig dröm om att få bo i ett konstnärshem. inte på riktigt kanske, men skulle det inte vara underbart?

Klarar vi av att leva med Corona-restriktioner ett år till?

Landsort midsommar 2020

Det är inte synd om mig, jag har delvis hållit social distansering här i sommar.

Nu är det snart ett år sedan de första covidfallen upptäcktes i Kina. Ett år sedan vi började prata med våra barn om hur de stängde ner hela staden Wuhan och att man bara fick gå ut för att handla någon gång ibland. Det kändes overkligt att det skulle komma hit och det var med ett leende jag såg maken och andra köpa på sig förnödenheter för att säkra upp om samhället skulle kollapsa.

Nu kollapsade inte samhället, men om någon sa till mig i januari vart vi skulle vara i oktober skulle jag gråta. I mars när allt briserade så fanns det en viss peppkänsla hos mig. På twitter delade vi klipp med italienare som sjöng från sina balkonger, vi gick ut och klappade på våra egna och en känsla av ”det här klarar vi!” infann sig hos mig och säkert hos flera andra. Vi trodde att allt skulle vara över på högst några månader.

För mig personligen gick Coronavåren från absolut hopplöshet, till hoppfullhet och slutligen enorm nervositet. Vi bodde i andra hand, möblerat, hos en kvinna i vårt dåvarande närområde och vi hade bara tillgång till en bråkdel av våra saker (hopplöshet). Så köpte vi ett hus, precis innan allt det jobbiga började (hoppfullhet). Och sen fick vi tillträde en månad efter att vi skulle flytta ut och det fanns ingen flexibilitet hos vår hyresvärdinna. Det som på ett tidigt stadium såg ut att bli en lätt match – flytta runt hos släktingar, blev helt plötsligt till att utsätta riskgrupp för smittorisk (nervositet).

Vi överlevde sommaren, och hade riktigt roligt och mysigt på vägen, och vi välkomnade hösten med vårt egna hus. Det var till och med lite skönt att jobba hemma när man kunde skruva möbler på rasten och kunde hämta och lämna i skolan och förskolan lite hur som helst och helt anpassa efter vad barnen önskade. Mammas 70-årsfest ställdes såklart in, men vi kunde ändå umgås i mindre skala. Friska vänner har varit välkomna hit.  Livet har definitivt återvänt, i alla fall nästan.

Det dök upp en fråga i sociala medier häromdagen. Skulle vi klara ett år till med Coronarestriktioner? Trots att mitt liv är så oändligt mycket bättre än det var i våras så är mitt spontana svar nej. Inte så att jag skulle gå under av fortsatta restriktioner, men mer att det känns som att jag lite går på sparlåga i väntan på normalitet.

Jag har under hösten upptäckt hur viktiga möten och roliga aktiviteter är för mig. Det finns liksom inget att se fram emot. Alla stora högtider har ett stort skimmer av osäkerhet omkring sig och nästan inget går att planera. Dessutom ställs evenemang och andra roliga saker in. Digital bokmässa var ju en sak, men att jämföra den med fyra dagars prat och skratt med likasinnade går ju inte. Den energiboost som bokmässan ger mig, uteblev som allt annat i år.

Nu har jag bokat in en AW med två gamla vänner i veckan. Den ena bor i Malmö och den andra i Bryssel och vi skulle inte träffas alls även om pandemin inte funnits. Där har jag vunnit något. Jag är också med i en bokcirkel med folk från Sverige och Finland. Vi har också svårt att träffas i verkligheten även utan pandemi. Att vi har vunnit umgänge genom nya sätt kan inte kompensera för allt vi förlorar när vi inte får ses.

Det är verkligen inte synd om mig, jag har ingen verksamhet som hotas gå under av pandemin, jag har ett fantastiskt hus att bo i som jag älskar att vara i och jag träffar folk i mindre skala så länge vi alla är friska. Så vad är problemet, kanske du säger som lider betydligt mer av pandemin? Inget är normalt. Det är inte naturligt att aldrig träffas i större grupper, inte kunna planera fester och inte få resa. Jag vill bara ha tillbaka mitt vanliga liv.

Slutligen till alla domedagsprofeter som mässade redan i mars att vi inte skulle kunna resa i oktober heller, jag är så oändligt glad och tacksam över att jag inte trodde er! Hade jag gjort det hade jag gått under. Istället har jag tagit dag för dag och det går bra. Det kanske kommer att göra det ett år till, vem vet, men ska jag svara på frågan nu om jag klarar ett år till, så är det definitivt nej.