Klarar vi av att leva med Corona-restriktioner ett år till?

Landsort midsommar 2020

Det är inte synd om mig, jag har delvis hållit social distansering här i sommar.

Nu är det snart ett år sedan de första covidfallen upptäcktes i Kina. Ett år sedan vi började prata med våra barn om hur de stängde ner hela staden Wuhan och att man bara fick gå ut för att handla någon gång ibland. Det kändes overkligt att det skulle komma hit och det var med ett leende jag såg maken och andra köpa på sig förnödenheter för att säkra upp om samhället skulle kollapsa.

Nu kollapsade inte samhället, men om någon sa till mig i januari vart vi skulle vara i oktober skulle jag gråta. I mars när allt briserade så fanns det en viss peppkänsla hos mig. På twitter delade vi klipp med italienare som sjöng från sina balkonger, vi gick ut och klappade på våra egna och en känsla av “det här klarar vi!” infann sig hos mig och säkert hos flera andra. Vi trodde att allt skulle vara över på högst några månader.

För mig personligen gick Coronavåren från absolut hopplöshet, till hoppfullhet och slutligen enorm nervositet. Vi bodde i andra hand, möblerat, hos en kvinna i vårt dåvarande närområde och vi hade bara tillgång till en bråkdel av våra saker (hopplöshet). Så köpte vi ett hus, precis innan allt det jobbiga började (hoppfullhet). Och sen fick vi tillträde en månad efter att vi skulle flytta ut och det fanns ingen flexibilitet hos vår hyresvärdinna. Det som på ett tidigt stadium såg ut att bli en lätt match – flytta runt hos släktingar, blev helt plötsligt till att utsätta riskgrupp för smittorisk (nervositet).

Vi överlevde sommaren, och hade riktigt roligt och mysigt på vägen, och vi välkomnade hösten med vårt egna hus. Det var till och med lite skönt att jobba hemma när man kunde skruva möbler på rasten och kunde hämta och lämna i skolan och förskolan lite hur som helst och helt anpassa efter vad barnen önskade. Mammas 70-årsfest ställdes såklart in, men vi kunde ändå umgås i mindre skala. Friska vänner har varit välkomna hit.  Livet har definitivt återvänt, i alla fall nästan.

Det dök upp en fråga i sociala medier häromdagen. Skulle vi klara ett år till med Coronarestriktioner? Trots att mitt liv är så oändligt mycket bättre än det var i våras så är mitt spontana svar nej. Inte så att jag skulle gå under av fortsatta restriktioner, men mer att det känns som att jag lite går på sparlåga i väntan på normalitet.

Jag har under hösten upptäckt hur viktiga möten och roliga aktiviteter är för mig. Det finns liksom inget att se fram emot. Alla stora högtider har ett stort skimmer av osäkerhet omkring sig och nästan inget går att planera. Dessutom ställs evenemang och andra roliga saker in. Digital bokmässa var ju en sak, men att jämföra den med fyra dagars prat och skratt med likasinnade går ju inte. Den energiboost som bokmässan ger mig, uteblev som allt annat i år.

Nu har jag bokat in en AW med två gamla vänner i veckan. Den ena bor i Malmö och den andra i Bryssel och vi skulle inte träffas alls även om pandemin inte funnits. Där har jag vunnit något. Jag är också med i en bokcirkel med folk från Sverige och Finland. Vi har också svårt att träffas i verkligheten även utan pandemi. Att vi har vunnit umgänge genom nya sätt kan inte kompensera för allt vi förlorar när vi inte får ses.

Det är verkligen inte synd om mig, jag har ingen verksamhet som hotas gå under av pandemin, jag har ett fantastiskt hus att bo i som jag älskar att vara i och jag träffar folk i mindre skala så länge vi alla är friska. Så vad är problemet, kanske du säger som lider betydligt mer av pandemin? Inget är normalt. Det är inte naturligt att aldrig träffas i större grupper, inte kunna planera fester och inte få resa. Jag vill bara ha tillbaka mitt vanliga liv.

Slutligen till alla domedagsprofeter som mässade redan i mars att vi inte skulle kunna resa i oktober heller, jag är så oändligt glad och tacksam över att jag inte trodde er! Hade jag gjort det hade jag gått under. Istället har jag tagit dag för dag och det går bra. Det kanske kommer att göra det ett år till, vem vet, men ska jag svara på frågan nu om jag klarar ett år till, så är det definitivt nej.

2 kommentarer

  1. Deprecated: get_user_by_email har upphört sedan version 3.3.0! Använd get_user_by('email') istället. in /customers/3/5/e/feministbiblioteket.se/httpd.www/wp-includes/functions.php on line 4777

    Klara det måste vi ju, men energinivån är verkligen lägre än vanligt. Nu finns det visserligen många andra skäl till det i mitt liv än just coronan, men det hjälper inte direkt till. Det jag saknar mest är nog miljöombyte och otvunget umgänge. Det behöver inte vara en resa eller någon stor tillställning, men att kunna träffas utan att behöva tänka på smitta och att uppleva saker utanför hemmet hade varit trevligt.

    1. Deprecated: get_user_by_email har upphört sedan version 3.3.0! Använd get_user_by('email') istället. in /customers/3/5/e/feministbiblioteket.se/httpd.www/wp-includes/functions.php on line 4777
      • Hanna25 oktober, 2020 kl. 09:32
        Författare
      • Svara

      Det är väl lite så jag känner också. Jag vill även kunna planera en resa. Inte så att jag måste resa iväg, men att veta att jag kan är mycket värt. Och håller med, miljöombyte är viktigt. Jag saknar det mer än jag trodde att jag skulle göra.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte att publiceras.

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.