Inför OS skrev jag en lång artikel i Tidningen Nu, som knöt ihop arbetet jag gjort här på bloggen med Berömda och glömda idrottskvinnor. I artikeln hyllar jag flera av dem, alla kopplade till en vinteridrott som är med i OS. Jag tänkte att ni skulle få ta del av den. Ovan ser ni hur det såg ut i tidningen och nedan kan ni läsa texten.

Berömda och glömda OS-kvinnor

Nu börjar vinter-OS och det blir två härliga veckor fullt med spännande sport på TV. Tyvärr är inte förutsättningarna de bästa då OS går i Kina och ovanpå att Kina är en diktatur, så har de också förbjudit publik och kommer att sätta alla idrottare i karantän för att undvika smittspridning. Covid-19 blev ett legitimt effektivt sätt att slippa integrering mellan det kinesiska folket och ditresande journalister, supportrar och aktiva.

Vinter-OS hölls för första gången i Chamonix 1924. Där deltog endast 11 kvinnor och det fanns bara två grenar där kvinnor fick delta, kvinnornas singel i konståkning och konståkningens partävling. Sverige skickade ingen kvinna till detta OS, men Norge gjorde det. Konståkerskan Sonja Heine var bara elva år når hon tävlade i sitt förta OS.

I övrigt var nog inget annat heller sig likt från hur det är idag. Det svenska ishockeylaget var ett b-lag eftersom Sveriges bästa spelare vid den här tiden prioriterade att spela bandy (!) hemma i Sverige och det ordnades visst något distriktsmästerskap i vinteridrott samtidigt som också verkade roligare än tävlingarna i Chamonix. Det var dock inte förrän efter OS som spelen fick olympisk status. För Sveriges del var Gillis Grafströms guld i konståkning höjdpunkten och han blev därmed första person att försvara ett sommar-OS-guld i vinter-OS.

Det var först 1936 som kvinnor fick tävla i någon mer sport än konståkning. Det öppnades upp för skidåkning för kvinnor. Nu ska vi minnas att det här var en tid då kvinnor inte ansågs kapabla att syssla med ansträngande sportliga aktiviteter och efter Margit Nordins tävlande i vasaloppet 1923 drogs det i handbromsen på många håll. Idrottsbladet skrev efter Margit Nordins insats: ”Nio mil är för långt för en kvinna. Det blir ingen tävling, det blir ett onödigt uthållighetsprov, och man kan inte vara säker på att alla som vilja försöka sig på uppgiften lika lyckligt komma att gå i land därmed. Ty nästa år komma många flickor som vilja starta – var lugna för den saken. Men de måste nekas.” Det skulle ta nästan 60 år innan detta synsätt officiellt upphörde.

1936 tog en svensk kvinna för första gången en medalj i vinter-OS. Hon hette Vivi-Anne Hultén och tog brons I konståkning. Vann gjorde Sonja Henie, som hon gjort både 1928 och 1932. 1928 var hon 15 år. Det intressanta kom vid prisutdelningen. Alla aktiva förväntades göra Hitlerhälsning på podiet. Sonja Henie var en personlig favorit hos Hitler och åkte mycket i Tyskland. Hon gjorde hälsningen när hon tog emot sin guldmedalj. Vivi-Anne Hultén, däremot, ansåg sig inte vara tvingad att göra det och avstod.

På 40-talet ställdes alla olympiska spel in under världskriget och det hölls bara ett spel, 1948. På 50-talet fick Sverige sin första damstjärna i skidåkning. Sonja Edström-Ruthström skördade medaljer i längdspåren i flera olympiska spel. Efter henne följde Toini Gustafsson, som är en av Sveriges stora skidlegender. Toini kom som krigsbarn till Sverige från Finland, men stannade kvar här när kriget var slut. Hon vann guld i alla distanser, utom stafetten, i OS i Grenoble 1968.

Två minnesvärda systrar från den alpina idrotten på 60-talet var systrarna Christine och Marielle Goitschel från Frankrike. De lyckades med konststycket att vinna varsitt guld och varsitt silver i slalom och storslalom i OS i Innsbruck 1964.

Efter sommar-OS i Montreal 1976 som gick med brakförlust, var det inte så många som var pigga på att arrangera ett olympiskt spel. Inför vinter-OS 1984 var det bara tre sökande; Göteborg, Sapporo och Sarajevo. Göteborg gick bort för att avstånden till Åre var så stora och Sapporo hade arrangerat OS för bara 12 år sedan, så spelen gick till det då kommunistiska Jugoslavien. Det var meningen att etablera ett Jugoslavien som ett vinterland och det byggdes fina arenor för framtida framgångar. Nu var det ju så sorgligt att mindre än 10 år senare, skulle de fina arenorna förstöras i ett krig.

Medan svenska manliga skidåkare skördade framgångar på 80-talet gjorde de finska damerna detsamma. Marja-Liisa Hämäläinen kammade hem tre guld i Sarajevo och Marjo Matikainen två medaljer i Calgary 1988. Marja-Liisa Hämäläinen skulle senare gifta sig Kirvisniemi och hennes make, Harri Kirisniemi var en av dem som skulle åka dit för bloddoping. Det sägs att Marja-Liisa blev deprimerad efter det och Harri och Marja-Liisa skilde sig 2011, 10 år efter EPO-skandalen i VM i Lahti, där fler finska åkare än Harri åkte dit. Marjo Matikainen är idag politiker och sitter i riksdagen i Finland för samlingspartiet.

Apropå doping så har vinteridrotten har inte haft samma östeuropeiska stjärnor som sommaridrotten, men dopingen har självklart funnits även där. DDR har haft stora framgångar även i vintersporter och det är kanske främst skridskor där de har utmärkt sig. Annars var det ju en annan stjärna från DDR som dominerade. Hon kom att kallas det vackraste med socialismen, konståkerskan Katarina Witt. Hon charmade folk både på och utanför plan och tog hem gulden i Sarajevo 1984 och Calgary 1988.

Under 90-talet hade Katarina Witt slutat och trots att hon var från DDR, blivit proffs. Stafettpinnen hade gått vidare till två amerikanskor som slogs om OS-titeln i Lillehammer 1994. Allt var som i en hollywoodfilm. Före OS blev Nancy Kerrigan knivskuren och OS-starten var i fara. Konkurrenten Tonya Harding misstänktes ligga bakom. Eftersom Nancy Kerrigan repade sig snabbt kom de båda med till OS där det var dags för revansch. Det var skönheten mot odjuret och alla visste vem de höll på. Vem vann? Det gjorde Oksana Baiul från Ukraina.

Något annat minnesvärt från 90-talet var damernas intåg på hockeyarenan. Svenska Ishockeyförbundets ordförande Rickard Fagerlund gjorde sig känd som motståndare mot damhockey och sa bland annat ”Damishockeyn tar bara resurser från vår manliga verksamhet. Det vore bättre om kvinnor ägnade sig åt att vara vackra.” och ”Ridning är en lämpligare idrott för kvinnor. Ishockey är en kraftsport med oerhört tuffa tag.” Flera hockeytjejer sa att de inte kunde få en bättre ambassadör för deras sport. 2006 skulle damkronorna lyckas med bedriften att slå ut självaste USA ur hockeyturneringen och säkra ett silver. För mot Kanada i finalen, fanns det såklart inget att göra.

På 00-talet ville Internationella Olympiska kommittén förnya sig och började spana på sporter som skulle locka till sig yngre tittare. I OS i Turin 2006 kom snowboardcross med på programmet. (Den som inte vet vad det är kanske känner till skicross, där vi numer har stora svenska medaljhopp såsom Sandra Näslund. Det är samma sak fast på snowboard.) Den stora stjärnan och affischnamnet Lindsey Jacobellis från USA var storfavorit. Hon ledde också överlägset i finalen, men eftersom det är viktigast att vara cool och inte att vinna, gjorde hon ett trick och föll. Lika glad var Lindsey Jacobellis, men vi andra lämnades med funderingar om vilka som nu var med i den olympiska familjen och om de verkligen förtjänade det.

Några som kämpat länge, långe för att få komma med i OS är backhopparna. Damerna alltså. Det var först 2014 i Sotji som en enormt lång kamp var över för dem. Kvinnor har sedan 1800-talet hoppat backhoppning, men trots att IOK har ett uttalat mål att vara mer jämställda och inte tar med sporter som inte har grenar för båda könen på programmet, har backhopparna fått vänta. Några amerikanska hoppare drev en process mot IOK där de krävde att få vara med i OS i Vancouver 2010, men så blev det alltså inte. Carina Vogt från Tyskland blev den första kvinna att ta ett OS-guld i grenen. Hon tävlar även i OS i Beijing och har chans till ett nytt OS-guld.

Nu är det 2022 och IOK har fört in fler grenar på programmet för att öka ojämlikhet mellan könen. Det är roligt att vi nu får ännu fler mixed-tävlingar. Stafetter i skidskytte har funnits med förut, men nu tillkommer mixade lagtävlingar i shorttrack, backhoppning, big air och skicross. Även om allt inte gått spikrakt framåt när det gäller idrott och jämställdhet, så blir det bättre. Långt borta är nu Margit Nordins vasaloppskandal och det har hunnit lägga sig några år mellan Rickard Fagerlunds plumpa hockeyuttalanden och nu. Backhopparna fick visserligen vänta länge, men nu har vi alltså redan en mixad gren på plats i den sporten. Det blir långsamt bättre.