Då är det söndag igen och jag ska lägga upp en ny kulturjakt. Denna gången gör jag ett litet experiment. Nu tänker jag redogöra för en resa före julen 2005, då jag fick min första digitalkamera. Jag har fotat av bilderna från mitt album eftersom jag inte har någon scanner, men undrar om det inte blir ungefär samma kvalitet.

Sommaren 2004 var jag och min vän Mia på rundresa på Balkan. Vi hade sökt pengar från Bertil Ohlinfonden och fått pengar för att göra en studie om kvinnor i politiken. Det var en resa vi drömt om att göra sedan vi började läsa Östeuropakunskap i Göteborg samtidigt 2003 (utan att vi visste om att den andra hade sökt samma kurs). Vi tog kontakt med våra liberala systerpartier i de nya länderna på Balkan.

Vi startade i Ljubljana. Eller egentligen flög vi till Venedig (det blev billigast så) och tog tåget till Ljubljana. Här blev vi omhändertagna av Peter som ordnade vårt boende och en träff med kvinnor i det liberala partiet. Själv jobbade han på partihögkvarteret. Vi hade en intressant diskussion om att det var svårt att få kvinnor till olika poster för att de ställde mycket höga krav på sig själva. På bilden ser vi mig under en drake som enligt legenden räcker ut tungan om det passerar en oskuld. Eller hur det nu var. Den räckte inte ut någon tunga när jag fick förbi så vi får förmoda att det stämmer.

Nästa stopp var Zagreb och där togs visst bara detta foto. Vi hänger på ett café och väntar in eftermiddagen. Vi hade då ett möte med flera politiker från ett av de liberala partierna i Kroatien. Det var bara en kvinna med. Männen pratade om att det inte hade några problem att engagera kvinnor, men att flera väljer själva att satsa på familjen istället för den politiska karriären. Kvinnan hade lite annan analys och menade att det var svårt för kvinnor att komma fram. Vi gick ut och drack öl efteråt och då åkte den enda kvinnan hem till sin familj.

Vi tog nattåget till Belgrad och här var det olidligt hett och ofantligt smutsigt. Vi fick ingen bra bild av staden (jag var här igen samma år i december, och fick då en lite mer nyanserad bild). Hotel Moskva är byggnaden man ser mest av i ett besök i staden (skulle jag tro iaf). Den ligger på huvudgatan. Belgrad kändes stor och man kunde förstå att den en gång varit en huvudstad i ett större land. När jag var tillbaka i december fick jag se flygplatsen och reviderade den åsikten något (med andra ord, flygplatsen är nog större i Borlänge än i Belgrad).

Vi möttes på stationen av Petar som var en rolig och sprallig kille. Han var inte någon som tillhörde det liberala partiets kärna, men han pratade mycket bra engelska och han visade oss Belgrad. Vi besökte partihögkvarteret där vi fick prata med en ombudsman. Han berättade lite om kvinnornas situation i partiet och han beklagade att den kvinna vi skulle få träffa var sjuk. Vi fick dock prata med henne i telefon. Jag träffade henne sedan i december. Ombudsmannen sa att han aldrig funderat över om kvinnor hade svårare att komma fram, men efter en stunds småpratade berättade han om sin flickvän som blivit diskriminerad. Jag minns inte idag hur historien var, men jag minns att killen fick ett litet feministiskt uppvaknande mitt framför ögonen på oss. Om detta förändrade hans politiska inriktning fick vi dock aldrig veta.

På denna hemska rastplats någonstans på serbiska landsbygden fick vi tillbringa orimligt lång tid mitt i natten. Vi tog bussen från Belgrad sent på natten och en melankolisk känsla kom över oss båda. Mia sa efteråt att det kändes fasansfullt att vi skulle från ett crappy land till ett ännu mer crappy land (Bosnien). Sunkigheten i Belgrad var inget kul och vi var glada att vi inte skulle stanna över natt. På bussen blev jag utskälld av den manliga chauffören för att jag ville att lampan skulle fungera. ”It doesn’t work, you should sleep” skrek kan till mig. Kriget märktes av mycket på den här bussturen. Vi reste från Belgrad i Serbien och skulle komma fram till Sarajevo – den del av Sarajevo som ligger i Republika Srbska, dvs ca en halvtimmas bilfärd från stan. Vi blev hämtade där av två tjejer som körde hem oss till Maria, en kompis till mig i Sverige som jag trodde inte skulle vara hemma.

Efter att vi hade fräschat upp oss hos Maria åkte vi med den bosniska tjejen Maja, som hämtat upp oss, och en svensk bosnier som var på resa i landet med sin son. Jemko hette han och började senare jobba på Silc. Han och hans dåvarande fru var också folkpartister. När jag såg hans son, som är med på bilden, förstod jag att jag kände hans fru (den likheten gick inte att ta fel på!). Maja visade oss ett museum av ett gammalt traditionellt bosniskt hem. Vi hade mycket trevligt och gick sedan och åt traditionell bosnisk mat på ett hak. All melankoli var som bortblåst och vi båda älskade Sarajevo från första stund. Maja skulle resa bort på samma grej som Maria redan hade åkt på och Jemko och hans son skulle vidare till Mostar. Vi fick gärna hänga på till Mostar, men det kändes som att en halv dag i underbara Sarajevo var för lite så vi stannade. Vi bestämde istället träff med Vedrana, den andra tjejen som plockade upp oss på stationen.

Innan vi träffade Vedrana fick vi gå på upptäcktsfärd på egen hand. Vi installerade oss hemma hos Tarek, som hyrde ut sitt hem. Han hade utlovat lakan, men det betydde i hans mening hans egna smutsiga. Dessutom stoltserade han med en dildo bredvid sängen och vi funderade över om han hoppades att vi skulle leka med den, fota varandra och lämna kvar bilderna. Hemma i Sverige igen förstod jag att vi hade kommit lindrigt undan vad gällde boendet hos Tarek. Han krävde inte att få sova med oss i samma säng, vilket hade hänt andra tjejer från LUF. Vi hade med oss eget lakan och varsin sovsäck. Fanns dock bara en säng, men den var rätt så bred och vi kunde ligga skavfötters. Han bodde vackert uppe på en bergssluttning och på vägen ner mot stan kunde vi se denna vackra, men vemodiga plats.

Något annat vemodigt är att se alla dessa skotthål överallt. Sarajevo är en modern stad, som vilken europeisk stad som helst. Det som skiljer den är alla skotthål som påminner om en mycket svårare tid. Både Vedrana och Maja bodde i Sarajevo under kriget. De vet hur länge skor brinner och hur tungt det är att bära hem vatten.

En otroligt häftig plats i Sarajevo är på den lilla gatan som korsar den stora paradgatan. Åt ena hållet har du denna vy. Det ser ut ungefär som i Wien. Med andra ord en kvarleva från Habsburgska riket eller Österrike-Ungern.

Vänder du dig 180 grader får du den här vyn. En kvarleva från Ottomanska riket eller Turkiet. Det är från denna tid som islam kom till Bosnien. Det sägs att turkarna betalade bättre löner, men krävde att arbetarna skulle vara muslimer och eftersom religion inte var en stor grej här så var valet enkelt.

 Här står jag och Vedrana som vinkar av oss på busstationen efter två intensiva dagar i Sarajevo (jag tyckte tydligen att det var helt ok med för korta tröjor som visade magen på den tiden). Det var verkligen ingen crappy stad som vi besökt och båda ville gärna återkomma. Ingen av oss har dock gjort det. Jag skulle åkt tillbaka med Jemko och Silc året efter, men jag var nyopererad och sjukskriven och kunde inte följa med till min stora sorg.

Vi tog en liten paus från alla besök och bara turistade i Dubrovnik. Det var en stad som också for illa under kriget, men var redan 2004 en stor turiststad med försäljning av grälla badlakan och Coca-Cola. En underbar stad som jag tyvärr inte heller återkommit till.

Efter Dubrovnik i Kroatien åkte vi vidare till Split i samma land, men där var vi bara ett par timmar för att ta nattbussen till Pula på Istrien, den kroatiska halvön. Väl framme spöregnade det och här gjorde vi förmodligen resans största misstag. Vi hade bokat in oss på vandrarhemmet som låg vid en strand och det hoppade vi nu eftersom vi inte vågade hoppas på att regnet skulle upphöra (klockan var sju på morgonen när vi kom fram). Vi åkte istället vidare till Koper i Slovenien. Det var ingen fantastisk stad och två dagar här var för mycket. Den enda stranden var en betalstrand, men såklart gick vi dit ändå. Jag ville bada! Här står vi båda på Titotorget, som får symbolisera att de gamla lever kvar runt om i forna Jugoslavien. Paradgatan i Sarajevo heter Gavrilo Princip-gatan.