Solanas, Valerie; SCUM-manifest; 1967

SCUM-manifestAtt skriva en recension på SCUM-manifestet är oerhört svårt. Anledningen till det är att det är få texter som är så omskrivna i negativa ordalag som SCUM-manifestet. När Ida Viklund recenserade Sara Stridsbergs litterära fantasi över Valerie Solanas här på Feministbiblioteket, kom kritiken direkt. Jag måste erkänna att även jag hade fördomar. SCUM betyder Society for cutting up men och handlar om hur kvinnor kan leva i en värld utan män och att män är helt onödiga. Cutting up kan dock betyda såväl skära upp som skärskåda.

Till att börja med måste jag säga att Valerie Solanas är helt galen. Om detta råder inga tvivel. Hon hatar män och det är hon helt öppen med. Men. Jag tycker faktiskt att det finns ett men här. Även om Solanas är galen så är hon smart och det märks att manifestet inte är skrivet av en galen idiot. Sedan måste jag säga att det för alla intelligenta människor måste stå utom allt rimligt tvivel att SCUM-manifestet är ironi. Jag tror att Solanas ville leva i en värld utan män, men jag tror inte att hon ville döda dem på rikligt (även om hon försökte döda Andy Warhol för att han inte ville sätta upp hennes pjäs). Manifestet måste ses i sitt sammanhang. Solanas levde i en värld där hemmafruidealet rådde, kvinnor hade inte samma möjlighet till sin sexualitet och sin karriär som män och framför allt så hade Solanas själv blivit sexuellt utnyttjad av sin far i barndomen.

Jag ska inte landa i att jag hyllar manifestet till skyarna, men det är en grymt rolig text. Och den som påstår att han eller hon inte orkade ta sig igenom det för att det var så hemskt, ljuger förmodligen då texten är ca 50 sidor lång. Den som tror att man inte hyllar kvinnohatare på samma sätt som manshatare (läs här vad GenusNytt har att säga om saken) kan gå och se Fadern av August Strindberg på stadsteatern. Sant kvinnohat och han hymlar inte med det. Jag lär återkomma i detta ämne, var så säkra, men till dess – läs manifestet och förbered er för debatt.

Förord av Sara Stridsberg.

Läs mer: Modernista, Wikipedia

Här kan du hitta vad andra bloggare skriver om SCUM Manifest av Valerie Solanas

Feministbrud på kulturjakt i New York del 1

Så var det söndag och dags för en ny kulturjakt. 2007 var jag i New York med min man för att fira hans 30-årsdag. Året efter var jag i New York igen, den gången ensam. Jag delar upp mina intryck av New York i två delar.

Vi tog gratisfärjan till Staten Island för att se henne, New Yorks främsta kännetecken – Frihetsgudinnan. Detta var den bästa bilden vi fick. Vi var där i december och vädret var inte det bästa.

Utsikt från Empire State Building. Manhattan. Kan det bli mer Sex and the City? Jag stod där och njöt av staden som ligger till grund för min favorit-TVserie. Jag vet att serien kan problematiseras ur ett feministiskt perspektiv, men varför alltid göra det? Det är en superbra, feministisk serie. Punkt.

Här startade något som kom att bli en tradition. In engelskspråkiga länder kollar jag alltid in feministhyllorna i bokhandlarna. Här köpte jag en bok som hette Well-behaved women seldom make history av Laurel Thatcher Ulrich. Tyvärr har jag inte kommit mig för att läsa den. Vet inte varför, så det är väl dags nu!

Nordin, Sofia; Det händer nu; 2010

Det händer nuSofia Nordins Augustnominerade bok Det händer nu, handlar om Stella som är otroligt kär i sin bästa vän Sigrid. Hon vet att Sigrid gillar henne, men inte på det sättet. Dessutom vet ingen att Stella gillar tjejer. Hon är otroligt populär bland killar och det gör det hela än mer komplicerat. Det är när hon börjar brevväxla med en 84-årig lesbisk kvinna som hon får mod att agera. Men det finns hinder på vägen, i form av Sigrids storebror Hannes, som är hopplöst förälskad i Stella och andra tjejkompisar som Sigrid och gillar.

Boken är skriven i jagform och är både rolig och positiv, även om det alltid finns en allvarlig underton. Det är en ungdomsbok och hade jag fått tag på den när jag var tonåring så hade jag älskat den. Det gör jag givetvis nu också, för jag kan inte låta bli att bli glad av positiva böcker med lyckliga slut. Njut av härlig trånande längtan, tonårshångel och den bubblande lyckliga kärleken!

Läs mer: Rabén & Sjögren, Bokhora, Enbokcirkelföralla, Barnboksprat, En bok om dagen, Dagens bok, Bokus blogg, My newsdesk, GP, SvD

Här kan du hitta vad andra bloggare skriver om Det händer nu av Sofia Nordin

Hyllning till Madonna

Som en hyllning till Madonna lägger jag här upp min lista över Madonnas tre bästa låter. Detta för att alla goda ting är tre. Det blir fyra låtar, där tredjeplatsen är delad eftersom jag helt enkelt inte kunde bestämma mig.

På tredje plats:

Chreish från albumet Like a prayer. En fantastikt bra poplåt som man blir glad av.

Hanky Panky från albumet I’m Breathless. Om jag får välja vilket album som är det absolut bästa, så blir det. Det är annorlunda och fantastiskt bra. Hanky Panky är det nästa bästa spåret från den skivan.

På andra plats:

Vouge från albumet I’m Breathless. Jag vill bara börja dansa framför spegeln när jag hör den här låten!

På första plats:

Like a prayer från albumet med samma namn. Madonnas i särklass bästa låt. Den är otrolig vacker och samtidigt en enastående bra poplåt.

O’Brien, Lucy; Madonna; 2008

MadonnaNär jag kastade ut från på Feministbibliotekets fan-sida om Madonna är en feministisk förebild, då fick jag arga reaktioner och många undrade hur jag ens kunde tänka tanken. Men faktum är att Madonna var en förebild för mig som tonåring och jag ville därför läsa en biografi om henne till mitt bibliotek.

Lucy O’Brien är musikjournalist och har följt Madonna under stor del av hennes karriär. Hon är feminist och boken är skriven med utgångspunkt att Madonna också är det. O’Brien går därför igenom den feministiska kritik Madonna fått för att uppträder på ett sexualiserat sätt som anses vara till för att tillfredsställa män. O’Brien menar att Madonna, som vuxit upp i ett katolskt hem, snarare gör en feministisk handling än agerar utifrån vad män vill se. Hon är en självständig kvinna som vet vad hon vill och genomför det.

Madonna är inte en enkel person som antingen är en bra förebild eller inte. Hon har många olika sidor (allt från boken Sex och plattan Erotica till hennes idéer och inspiration från Kabbala-filosofin) och O’Brien redogör för dessa så gott det går. Hon har baserat boken på intervjuer med olika medarbetare och vänner till Madonna, men inte pratat med henne själv. Allt som allt tyckte jag at det var en bra biografi som gick igenom Madonnas liv och verk och som fokuserade mer på hennes karriär än privatlivet. Dessutom blev jag glad av den och gick ständigt omkring och nynnade på hennes låtar, gammalt Madonna-fan som jag är.

Läs mer: Ica förlag, Lucy O’Brien

Feministbrud på kulturjakt i Tallinn

Då var det söndag igen och dags för ett nytt kulturminne. Jag tänkte att dagens kulturjakt skulle gå till årets kulturhuvudstad, Tallinn. Jag har varit i staden massor med gånger, men av någon anledning så finns det bara digitala kort från vår spritinköpsresa 2008. Vi var då bara där i åtta timmar och då blev det rätt så skralt med fotograferandet. Jag får helt enkelt ta av det jag har. Om jag får tummen ur att leta rätt på en scanner och dessutom orkar släpa dit mina stora fotoalbum så återkommer jag med kulturbilder från Tallinn, var så säkra!

Andreas på tortyrmuseet

Här är min man (otroligt långhårig!) på Tortyrmuseet i Tallinn. Det var faktiskt ett av få museum vi aldrig besökt innan. Museet ligger intill rådhusplatsen, Raekoja Plats, och däromkring är det mycket medeltidsinspirerat. Så är även detta museum. Jag minns inte om det stod någon om ifall kvinnor torterades oftare på andra sätt än män, men jag vet att både män och kvinnor fanns med i utställningen.

Djurgårdare

När vi var i Tallinn sommaren 2008, var det match mellan Djurgården och ett fotbollslag från Tallinn. Förutom att djurgårdsfansen nästan förstört vår båtresa dit, förpestade de vår dag i Tallinn. Nu syns inte ljud på en bild, men detta är en fin restaurang på Raekoja Palts och grabbarna, för det var mest grabbar och medelålders män, sitter i bar överkropp och brölar. Det är fortfarande billigare i Estland än i Sverige och här beter sig svenskar som svin. Pinsamt att vara med om! Man ser annars mindre av sådant nuförtiden och de flesta turistar i staden med respekt, men jag drar mig till minnes när jag var i Tallinn 2004 ensam. Jag var där en längre tid och promenerade vant på en gata i centrum. Då möter jag fyra halvfulla svenska killar som förmodligen kom direkt från båten. De fick syn på mig och busvisslade. Jag svarade:  Äh, lägg av killar. Döm om deras förvåning.

Jag pratar med Triin i telefon Höjdpunkten när jag är i Tallinn är att träffa min goda vän Triin. Hon är en cool tjej som jag känt i snart 15 år. Det händer alltid saker kring henne och hon har visat mig alla kända och okända sidor av Tallinn. Hon har även delat med sig av sin historia som ung tjej i Sovjetunionen. Så olika liv, så nära, och någonstans så lika idag. Hon har jobbat på stora internationella företag och hon är framgångsrik. När vi lärde känna varandra pluggade vi båda och hon drog hon med mig på ravepartyn och coola barer i centrala stan . Idag är vårt umgänge mer sansat, men långa promenader i Tallinn brukar vi alltid hinna med när vi ses, då som nu. Här ses jag på stället bredvid haket där djurgårdarna hängde, talandes med Triin i telefon. Vi ska ses i hamnen när hon har slutat jobbet. Om en vecka ska hon och hennes familj åka till Stockholm för att gå på vårt bröllop.

Läs mer: Welcome to Estonia, Europaparlamentet, Tallink, Sensus, DN

Boucht, Birgitta; Dygnet har 179 timmar; 2008

Dygnet har 179 timmarJag var först lite tveksam, men en barnbok skriven av en kvinnosakskvinna kvalificerar sig definitivt till Feministbiblioteket! Dygnet har 179 timmar är utgiven på Artéa förlag, ett förlag som ger ut böcker ”som ger avtryck i människors liv”. Boken är den enda i sin genre på förlaget, som har en massa andra spännande böcker som passar in här.

Dygnet har 179 timmar handlar om tid. Det är svårt att få tiden att räcka till för den ensamstående småbarnsmamman, tiden går långsamt för den ensamma gamla damen och tiden är ett komplext fenomen för den till skolan alltid försenade Vera. Vera, hennes mamma Yvonne och lillasyster Alma är dem som står i centrum. Det finns en pappa också, men han har flyttat och jobbar som fotograf och dricker för mycket. Yvonne arbetar på en advokatbyrå och går på viktiga möten. Vera och hennes bästa vän Adrian forskar om tiden. Boken utspelar sig under en enda dag.

Boken är socialrealistisk, utan att vara överdriven. Den är rolig och beskriver vardagen på ett humoristiskt sätt. Det är kvinnor och flickorna som står i centrum, men männen finns där och är inte på något sätt demoniserade. Det är en bok där många barn, pojkar som flickor, kan känna igen sig.

Läs mer: Hufvudstadsbladet, Smålandsposten, Artéa förlag, Läscentrum

Nya böcker

Jag brukar skriva bokrecensioner i Tidningen NU och idag har jag fått årets stora bokkatalog i min hand. Mycket spännande! Såklart tycker jag att det är roligast att recensera feminsitiska litteratur och det jag hittade av feministiskt intresse var:

Nina Hemmingsson  – Mina vackra ögon från Kartago förlag. Jag älskar hennes serier så jag ser mycket fram emot den boken!

Lizzie Doran – Varför kom du inte före kriget? från Weyler förlag. Boken handlar om en kvinna som ser tillbaka på sin mors liv. Kvinnan lever i Israel och modern har suttit i koncentrationsläger.

Joyce Carol Oates – En fager mö från Albert Bonniers förlag. En ny spännande bok av Oates, en av mina favoritförfattare.

Karin Lind – Min mor var feminist – hon älskar att dansa från Langenskiölds förlag. Kultur och feminism, varför inte?

Sedan valde jag några deckare också. Vi får se vilka jag får recenera. Alla feminsitiska recensioner kommer så klart att publiceras här.

Feministbrud på kulturjakt i Myckelgensjö

Jag tänkte göra det till en söndagstradition att publicera en ny kulturjakt. Denna vecka går turen till Norrland, eller mer precis Anundsjö socken (före detta kommun) i Örnsköldsviks kommun i Västernorrland. Jag besökte Myckelgensjö, där det finns en bevarad bondgård från 1800-talet och som idag är ett museum. Året var 2006 och ja, jag har köpt nya glasögon sedan dess.

Här står jag och Andreas, som då var min pojkvän och nu är min man, utanför Storstugan. Vi försöker att leva oss in i hur det var att vara bondpar i mitten av 1800-talet. Andreas mormor bor i Bredbyn i Anundsjö och uppvuxen på en gård i trakten (dock inte i Myckelgensjö), så detta är hans släkts hemtrakter.

Här står jag utanför ladan, där djuren bodde. De kvinnor som var fruar till bönder, arbetade också med djuren och gården. På landet fanns det inga hemmafruar, i alla fall inte där bonden inte var särskilt rik. Jag har en liten konstig uppsyn, eftersom jag stirrar på en myggsvärm (jag blir fullkomligt uppäten av mygg när jag är i Norrland).

Här står jag vi den vävstol, som någon kvinna i huset förmodligen ägnade mycket tid åt när huset var bebott. Min mamma och mormor är kvinnor som har vävt mycket i sina dagar och jag har också fått pröva på vävtekniken. Min mamma är den enda jag känner som kan sätta upp en väv och det är coolt!

Oksanen, Sofi; Utrensning; Stockholms Stadsteater 2011

UtrensningMedverkande på scen: Aliide – Lena-Pia Bernhardsson, Den unga Aliide – Katharina Cohen, Zara – Ida Engvoll, Hans – Gerhard Hoberstorfer, Martin – Samuel Fröler, Pasa/Pavel – Joakim Gräns, Lavrenti/Lavruusa – Mats Qviström.
Produktion: Översättning – Janina Orlov, Regi – Åsa Melldahl, Scenografi och kostym – Sven Haraldsson, Ljus – Patrik Bogårdh, Ljud – Lena Samuelsson, Mask – Johanna Ruben.

Jag har läst (och recenserat) boken Utrensning, som skrevs efter teaterstycket. Tack vare det var det inte svårt att följa med i handlingen. Precis som boken så utspelar sig pjäsen i olika tidsepoker. Skådespelarna befann sig för det mesta på scenen och de som inte var med i handlingen för stunden var antingen stilla, eller sysslade med något i bakgrunden. De hemska och gripande scenerna där Zara strippade, drogades eller våldtogs, illustrerades stilistiskt och med hög tysk techno (Ein, zwei polizei), och innan man förstod vad som hände, kom det ett litet skratt, men som skulle stanna vid just ett litet. Scenen som följde var inte alls något att dra på munnen åt.

Jag tyckte mycket om pjäsen och Lena-Pia Bernhardsson gjorde en otroligt bra insats som Aliide. Jag gillade också kläderna hon hade på sig, trista gympabrallor och en oformlig neonrosa t-shirt, något man mycket väl kunde tänka sig förekom flitigt i Estland i början av nittiotalet. Om man inte hade läst boken var det inte heller så svårt att följa med, på sina ställen blev handlingen nästan övertydlig. Ett exempel på det var när man skulle visa att Aliide som ung var kär i hennes systers man Hans. Sammantaget var det en mycket bra föreställning och om du bor i Stockholm eller har vägarna förbi före den 26 mars, tycker jag att du ska gå och se den. Men skynda dig på, nästan alla biljetter är slutsålda!

Läs mer: Aftonbladet, Expressen, SvD, Kulturbloggen, Stadsteatern, Scenbloggen