Chick lit har varit en utskälld genre och det låter onekligen lite märkligt att just tjejlitteratur skulle vara en egen typ av böcker. Som om att läsa om kvinnor i dagens samhälle skulle vara lite mindre värt. Men jag finner ingen bättre benämning, så jag håller mig till chick lit och jag tycker faktiskt inte att det är något fel på genren, även om benämningen skulle kunna vara bättre.
Marian Keyes och Helen Fielding (Brigdet Jones dagbok) får nog ses som de som startskottet för den nya kvinnolitteraturen. Det var vid det här laget flera män som gav ut samma typer av böcker. Nick Hornby har skrivit om fotbollsfan och musikälskare mitt i London och huvudpersonerna är män som kämpar för att få kärleken eller hålla ihop sitt liv med sin hobby och alla krav och måsten. Det är inte helt olikt vad Keyes och Fielding skriver om, men trots det har inte böckerna om unga män inte fått någon egen genre. Det är intressant.
Jag läser inte så mycket chick lit längre, men jag har läst nästan alla Keyes böcker innan jag tröttnade för några år sedan. Men då och då har jag läst någon av alla andra kvinnor som skriver liknande böcker och jag har märkt att ganska ofta finns det ett feministiskt tema. Marian Keyes säger själv i en intervju i SvD 2007:
Nu ser jag genren som en postfeministisk litteratur som skildrar förvirringen som drabbade kvinnor på 90-talet när vi fick veta att vi var jämlika fast vi visste att så var inte alls fallet. Kvinnor som rackar ner på genren kallar jag för kollaboratörer, de vill verka duktiga och vara som män.
Jag tycker att detta är en spännande syn som jag nu i efterhand kan skriva under på. Vissa böcker är dåligt skrivna, men så är det bland många olika typer av böcker. Jag tycker inte att det är något fel på genren, även om jag såklart inte gillar alla sådana böcker. Då och då byter jag en deckare mot en bok om en modern kvinna och ibland blir jag positivt överraskad och ibland inte. Det kan hända att jag kommer att publicera en och annan bok på temat som jag läst tidigare. Först ut kommer att bli Vattenmelonen av Marian Keyes, en bok jag tryckte mycket om.
Läs här mina recensioner av feministiska böcker i chick lit-genren.
Den amerikanska poeten Sylvia Plath led av psykiska problem och tog sitt liv 1963, endast 31 år gammal. Hon var gift med och även skild från den engelska poeten Ted Hughes och med honom hade hon två döttrar. Vid sin död lämnade Plath efter sig ett komplett manus till en ny bok och den gav exmaken ut under namnet Ariel 1965. Han ändrade dock ordningsföljden på dikterna och dottern Frieda gav ut den ursprungliga versionen 2004. Sedan i år finns hela diktsamlingen tolkad till svenska av Jonas Ellerström och Jenny Tunedal.
I boken En enda ros (1978) finns ett urval av Dorothy Parkers dikter och noveller. Den här recensionen avser dikterna i boken.
