Veckans feminist: Adrienne Rich

Kort fakta

Född 1929 i Baltimore, USA, död 27 mars 2012 i Santa Cruz, USA.
Debuterade med diktsamlingen A change of world 1951.
Har kallats ”den mest lästa och inflytelserika poet på andra halvan av 1900-talet”.

Adrienne Richs feministiska gärning

Adrienne Rich var uppfostrad kristen, men hade en judisk far. Han uppmuntrade henne att både läsa och skriva poesi och hon utbildade sig senare inom skrivande och poesi. Hon debuterade som författare 1951 med diktsamlingen A change of world. 1953 gifte hon sig med blivande professorn i ekonomi, Alfred Haskell Conrad, och med honom fick hon tre söner.

1960 startade en period i Richs liv som kom att innebära stora förändringar. Hon arbetade med att översätta holländsk poesi och hon gav ut fler diktsamlingar. 1966 flyttade familjen till New York och där engagerade sig Rich i den nya vänsterrörelsen och blev feministisk aktivist. När hon varit värd för en insamling till en militant antikrigsrörelse i sitt hem blev hennes make rädd att hon blivit galen. Detta var början till slutet på deras äktenskap och de separerade i mitten av 70-talet och kort därefter körde Conrad ut i skogen och sköt sig.

1976 inledde Rich ett livslångt förhållande med Michelle Cliff, en jamaicansk-amerikansk författare. Hon började skriva om homosexualitet och feminism i sin poesi och många anser att hon ändrat deras syn på homosexuella. 1980 skrev hon essän Obligatorisk heterosexualitet och lesbisk existens där hon kritiserar kvinnorörelsen för att exkludera lesbiska kvinnor.

1997 fick hon det ärofulla priset National Medal of Arts, men vägrade att ta emot det eftersom hon ansåg att Clinton-administrationen förde en cynisk politik mot kultur i allmänhet och litteratur i synnerhet.

Hon dog i tisdags i sitt hem i Santa Cruz i Californien, 82 år gammal efter att hon lidit länge av reumatism. Som Feministing skriver idag: May she rest in power.

Adrienne Rich och jag

Jag har tyvärr inte läst hennes poesi, men är mycket sugen på att göra det. Jag ska se om Riksdagsbiblioteket har någon av hennes böcker för utlåning och i så fall lånar jag hem redan imorgon. Jag har läst texten Obligatorisk homosexualitet och lesbisk existens i Kvinnopolitiska nyckeltexter. Idag har jag läst om henne i diverse tidningar: Los Angeles Post, DN, SR, SvD

Text av Adrienne Rich som jag läst och recenserat

Obligatorisk heterosexualitet och lesbisk existens 1980 ur Kvinnopolitiska nyckeltexter

Nya böcker från Bokus

Idag kom ett efterlängtat bokpaket till mig från Bokus. Jag hade egentligen bestämt mig för att inte beställa något mer innan allt jag fått och köpt den senaste tiden var utläst, men ibland går det inte att låta bli. Jag skulle beställa samlade dikter av Gabriela Mistral, nobelpristagare i litteratur 1945. Ska jag beställa en bok, så slinker det gärna med några till. Ironiskt  nog kom allt jag beställt utom just nämnda bok av Mistral. Den kommer förhoppningsvis inom kort.

Jag har ett nyårslöfte att förhålla mig till. Jag har åtagit mig att läsa under det här året: Fem hot shots, fem från ”udda” länder och fem gamla surdegar. Sedan även de resterande nobelpristagarna jag inte läst på åttiotalet. Sammanlagt blir det 23 böcker. Jag återkommer om några dagar med en  kvartalsrapport. Här är fyra nya böcker och två av dem ryms inom ramen för mitt nyårslöfte:

Lina Ben Mhenni – Tunisian girl: Kort bok om den arabiska våren av en ung bloggare. En bok jag såg av en slump innan jag tryckte på köp och som dessutom var billig. 53 sidor och ni kan nog vänta er en recension inom kort.

Gloria Steinem – Moving beyond words: En riktig feministisk ikon som jag aldrig har läst. Hög tid med andra ord.

bell hooks – Allt om kärlek: bell hooks är också en feministisk höjdare, men som jag nu läst. Allt om kärlek tillhör inte någon av hennes klassiker och jag köpte boken för att 1. den var översatt, 2. den kostade 21 kr och 3 bell hooks är alltid bell hooks.

Caitlin Moran – How to be a woman: Jag fick tips om den av en bibliotekarie och feminist på Facebook. Eftersom den var billig passade jag på. Jag gillar att läsa böcker jag fått tips om, men gör det förvånansvärt sällan.

Semesterplaner

Jag älskar att resa och innan Hugo kom till oss hade vi bestämt att vi skulle försöka resa och inte bli rädda och hellre stanna hemma. Vi har redan varit på Lanzarote och det var en fantastisk resa på många sätt, men vi lärde oss också där att saker är annorlunda nu. Att se så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt, är inte längre det mest optimala för vår familj.

Först hade vi tänkt att byta hus med någon familj i USA, men sedan kändes det som att det krävdes för mycket ansträngning och att istället hyra ett hus skulle bli för dyrt. Det plus att det skulle kännas bättre med en kortare flygresa gjorde att Europa kändes alltmer lockande. I Europa finns oändligt mycket vi har kvar att utforska och kändes absolut inte som ett sämre alternativ. Dock är värmen i södra Europa något som känns lite jobbigt med ett litet spädbarn. Med andra ord begränsade vi oss till Europa norr om Alperna. Efter att ha lagt in bad som ett önskemål och billigt som ett mål, hamnade vi runt Östersjön.

Slutligen fastnade vi för: Neringa

Vi ska semestra i Litauen och besöka tredje största staden Klaipeda, badorten Palanga och naturreservatet Neringa, som är strandvallar som sträcker sig ut i havet. Förhoppningsvis blåser det inte storm när vi är där, men vill man inte ha 40 grader i juli så blir det lite mer väderosäkra norr och då får man chansa lite. Vi kommer att boka ganska fina hotell eftersom devisen att vi inte ska hänga där, inte riktigt passar in på en småbarnfamilj. Dessutom beställer vi lite dyrare flygbiljetter för att slippa åka buss långa sträckor och definitivt slipper flyga med det hemska bolaget som flyger från Nyköping.

Det återstår att se om detta blir en fantastisk semester, men just nu är den idealisk för våra behov. Inte för varmt, inte för långt bort och inte för dyrt samtligt som vi får se nya och spännande platser. Jag ser jättemycket fram emot det!

Såhär fint är det i Neringa! Bilden kommer från visitneringa.com.

Feministbrud is back in business

Då har jag äntligen fått börja jobba efter en veckas kräkande och illamående. Det var min första dag på Liberala kvinnor som förbundssekreterare och på sätt och vis även första dagen som webbredaktör för Folkpartiet (kallades politisk sekreterare innan). Båda jobben har sina kontor i Riksdagen, så jag byter bara rum i korridoren när jag byter mellan jobben. Första dagen gick mest åt att sitta i möte och försöka få en bild av läget och vad som ska göras, samt fixa praktiska saker som dator och telefon.

Det kändes bra att vara tillbaka och det kändes bra när jag träffade Andreas och Hugo på tunnelbanan hem. Jag älskar min lilla familj, men jag klarar av att jobba och jag tycker att det är roligt att en ny del av livet startar nu. Jag vet att Andreas är en fantastisk pappa som tar bra hand om sin son och jag vet att Hugo är ett barn som anpassar sig och kommer att trivas jättebra hemma med pappa. Det känns också bra att jag förstår allt detta och kan  njuta av att jobba och prata strunt med mina kollegor, medan mitt barn har det bra någon annanstans.

Riksdagen nu i eftermiddags när jag var på väg hem.

Feministbrud på kulturjakt i Singapore

Vintern 2010 var jag och Andreas på vår tredje långresa i Asien. Jag har redogjort för nästan alla destinationer, men Singapore har jag kvar. Tidigare har jag berättat om Malaysia, som var det stora målet på den här resan.

Till skillnad från många andra länder vi rest till möts man inte av manliga miljöer i Singapore. Här kan ni se en stor reklam i tunnelbanan, som varken är sexistisk, västromantiserad (uppenbart opererade ögon eller ben) eller manlig. Två tjejer syns på bilden, lekandes med sina mobiltelefoner. Utvecklingen har gått långt här och många verkar ha det bra ekonomiskt. Dock har ingen det särskilt bra politiskt, men det syns ju inte när man bara tittar på ytan.

I Singapore är det ett stort nöje för gemene man att shoppa. Det var fredag eftermiddag när den här bilden togs och några timmar senare visade det sig att vi var helt fel klädda för en kväll i gallerior. Folk var uppklädde som om de vore på väg till en nattklubb.

Singapore består av olika folkslag och kineser är den största. Här står jag i Chinatown på kvällen för det kinesiska nyåret. Det var extremt mycket folk och vi skippade snart festligheterna för att få lite mer plats. Det visade sig att man bara firade nyåret i just Chinatown, men eftersom vi bodde på ett fantastiskt hotell med utsikt åt två håll, varav ett mot Chinatown, så gick vi tillbaka till hotellet och såg fyrverkerier från första parkett.

Här står jag i Little India. Indier är den andra största folkgruppen i Singapore.

Devisen att de som inte tar hand om sina invånare inte heller tar hand om sina djur stämmer inte in på myndigheterna i Singapore. Här är vi på Singapore Zoo och här är djuren mycket väl omhändertagna, till skillnad från dem på det fruktansvärda zooet i Peking.

Vi tog en tur till Fort Siloso på ön Sentosa utanför Singapore. Här hade britterna sitt fäste, främst under andra världskriget. Idag är här ett museum och på bilden kan vi se representanter från den vinnande sidan som ska skriva under fredsavtalet. På andra sidan satt japanerna. Vi besökte även historiska muséet och där kunde man lyssna på fruktansvärda berättelser hur singaporianerna behandlats av japanerna under kriget. Många kvinnor våldtogs och flera tillfångatogs.

Slutligen, här tar jag en obligatorisk Singapore sling på Raffles Hotel. Och jag kastade jordnötsskalen på golvet.

Bokbloggsjerka v 12

Veckans fråga på Annikas litteratur- och kulturblogg:

Berätta om årets hittills bästa läsupplevelse.

Det får bli ett kort svar denna vecka, med hänvisning till en av mina recensioner. Årets hittills bästa läsupplevelse var Nervous conditions av Tsitsi Dangarembga. Jag har läst mycket från Afrika i år och ett av mina nyårslöften är att läsa böcker från länder jag inte brukar läsa från så det har varit ett led i att leva upp till det. Det har varit flera fantastiska läsupplevelser, inte vara ovan nämnda bok, och jag har fler kvar. Jag får se när det är dags att byta kontinent. Latinamerika är jag grymt sugen på…

Vill du veta vad bokbloggsjerka är, klicka på länken högst upp.

Drömmen om en rosa prinsessa

Jag har tänkt på det länge, men det har känns för svårt att skriva om. Som mamma till en underbar liten pojke känns det extra hårt när jag läser om alla kvinnor som så mycket längtar efter en liten flicka. Nu pratar jag inte om dem, vilket väl omfattar nästan alla, som önskar sig en av varje eller som drömmer om ett barn lite som en avbild av sig själv, utan dem som önskar sig flickan med allt vad det innebär i gulliga kläder och prinsesstillbehör.

Antifeminister tycker att jag har en skyldighet att redovisa för skillnader mellan könen som mest drabbar män och pojkar. Det tycker inte jag, men här är i vilket fall ett exempel. Efter att ha surfat runt på familjeliv och mamma-bloggar en stund kan man konstatera att längtan efter en liten prinsessa är stor och fullt accepterad. Jag har inte någonstans sett kommentaren: Åh! Ska du får en pojke? SÅÅÅ kul!!!! Och det är knappast socialt accepterat att önska sig en pojke med tanke på att pojkar bokstavligt talat är mer värda i vissa delar av världen.

Nu är det skillnad på vad man önskar sig i förväg och vad man sedan tycker om sitt barn. Få personer blir besvikna när barnet väl är ute, men det är ändå intressant hur många ändå tillåter sig själva att helt ohämmat längta efter en liten prinsessa. På en mammablogg läser jag att det kommande barnet blir en flicka och därmed måste en helt ny garderob barnkläder in handlas (hon hade en son sedan tidigare). En mamma vittnar om hur hennes kompisar i mammagruppen, som alla hade fått söner, helt öppet sa till henne att hon skulle vara lycklig som fått en flicka som hon kunde köpa fina klänningar till. Och något hemskare; en vän berättade om flera familjer där den förstfödde sonen fick mycket kärlek och omtanke – tills lillasyster kom. Då var han inte längre vatten värd.

Det är någonting i detta som jag faktiskt inte förstår. Jag menar alla blivande föräldrar väl frossa i underbart söta bebiskläder, men ALLA bebiskläder är gulliga. Folk verkar tro att könsneutral = trist, men är det ju så fel det kan bli. Ska man prompt klä sin son enbart i mörkblått och med bilar på, så blir det kanske inte jättegulligt, men om du vågar se lite utanför de ramarna så finns det oändliga möjligheter att hitta roliga kläder till din pojke. Och alla bebisar är söta, underbara och framförallt är alla bebisar bebisar. Oavsett kön.

Det snäva tänket kring könen får negativa konsekvenser för båda könen. Både pojkarna och flickorna kommer att fastna i de förutbestämda könsrollerna som de själva inte har varit med och valt. Den gulliga, mjuka sidan hos pojkarna stängs och samma sak händer med den tuffa och coola sidan hos flickorna. Det är såklart lite hårddraget, men i stort sett är det så konsekvenserna ser ut. De ohängda sönerna och drömmen om en flicka illustreras mycket bra i åttiotalsfilmen Tjejen som föll överbord där Goldie Hawn tvingas leva med en mans extremt jobbiga söner och det sista hon önskar sig i filmen är ”a little girl”. Med andra ord så var det inte fel på pojkarnas uppfostran, utan deras kön. Att inte alla män har protesterat mot sådana stereotyper är egentligen en gåta.

Det knyter sig i magen på mig varje gång jag ser mammor som så innerligt önskar sig flickor (vissa för att de inte har någon och andra för att de inte vill ha någon pojke alls). Visst kan du få önska dig ett barn av ett visst kön, men håll det för dig själv och kan du inte hantera besvikelsen, så låt bli att ta reda på könet i förväg. Som sagt bli får besvikna när de har barnet i sin famn. Och ditt barn är ett barn, en bebis, och hur gullig som helst och som kan ha hur söta kläder som helst. Oavsett kön.

Slutligen en uppmaning till alla andra, som ska gratulera nyblivna föräldrar. Det är inte ett extra plus att ha fått en flicka (och inte en av varje heller för den delen). Det sista en förälder vill höra när hen visar upp sin tredje pojke för sina vänner på Facebook är förmodligen: ”Ska ni inte skaffa en till, en flicka kanske”. (Jo, det sista var tyvärr taget från verkligheten.)

Gästrecension av Fröken Bella: Eidevald, Christian; Anna bråkar; 2011

Fröken BellaFröken Bella är förskollärare som tycker att det är viktigt med jämställdhet och genustänk i förskolan. Hon har nyligen flyttat till landet och hon tränar för att springa tjejmilen. Hon bloggar också om sina feministiska idéer på Fröken Bella vet bäst.

Anna bråkarOm man inte orkar ta sig an en mycket tung akademisk text, som Christian Eidevalds avhandling, kan jag varmt rekommendera min nya genusbibel, Eidevalds bok Anna bråkar. Redan i början gör Eidevald upp med betydelsen av jämställdhetsarbete i förskolan och hans argument är, om välkända, mycket bra underbyggda. Eidevald diskuterar det svåra i att själva ordet ”jämställdhet” betyder vitt skilda saker för oss alla och därmed försvårar i arbetet mot målet som tydligt uttrycks i vår läroplans. Att alla ska behandlas lika och ges samma möjligheter oavsett kön. Hur detta ska uppnås anges dock inte och det ifrågasätter Eidevald.

Vidare analyserar och ifrågasätter Eidevald olika metoder att jobba mot jämställdhet i förskolans värld, bland annat kompensatorisk pedagogik som jag själv tidigare har hyllat utan egentliga reflektioner. Detta skyller jag på att jag är färgad av min utbildning som har använt sig av dess förespråkare nämligen Flickor, pojkar och pedagoger skriven av Kajsa Wahlström och Genuspedagogik av Kajsa Svaleryd. Eidevald förklarar klokt varför kompensatorisk pedagogik kan leda till att förstärka könsrollerna istället för att undvika dem.

Längre fram i boken känner jag igen de beskrivna vardagssituationerna från hans avhandling och blir lika chockad nu som då jag läste dem för första gången. När jag får det förklarat för mig, så där pang boom, liksom svart på vitt, om vilken vikt vuxnas bemötande har för barns identitetsutveckling vill jag tro att jag minsann är bättre. Ju mer jag läser desto mer inser jag att det inte riktigt är så lätt.

I tidningen Förskolan kritiseras Anna bråkar för att innehålla alltför många svåra ord vilka gör boken jobbig att läsa. Jag håller inte alls med om den kritiken, istället tycker jag att just dessa ger boken en nödvändig djup. Det enda negativa jag ser med boken är just praktiska tips. Visserligen påpekar Eidevald att jämställdhetsarbete är ett ständigt pågående process. Mest av allt önskar jag att jag hade en egen Eidevald som kunde göra mitt jobb lite svårare och mycket intressantare utifrån genusperspektiv.

Läs mer: Adlibris, Bokus

Det här med arv och miljö igen

Igår publicerade jag en gästrecension av Fröken Bella som är förskollärare och läser mycket om genus i förskolan. Imorgon kommer en till och på samma tema. Jag är intresserad av ämnet och här kommer lite reflektioner av mig som lekman i ämnet.

Jag tror att det finns skillnader mellan män och kvinnor utöver de mest uppenbara, men att skillnaderna mellan individer är större. Det finns forskare som håller med mig om detta. Därför tror jag att om man på förskolan ser att pojkar oftare leka med stereotypt pojkiga saker och flickor oftare med stereotypt flickiga saker så beror det inte på deras genuppsättningar, utan av omgivningens förväntningar.

Barn är oerhört känsliga för tonfall och reaktioner. Jag minns ett TV-program om rullstolsburna föräldrar jag såg för en väldans massa år sedan där en kvinna berättade om de blickar de fick på spårvagnen när hon hade sin dotter i knät. Det var välmenande blickar som ville säga att mamman var duktig, men de var ändå på något vis skrämmande för ett barn. Det var annorlunda och dottern undrade varför alla tittade så konstigt på dem. Jag har burit med mig detta i många år och verkligen försökt att fundera på hur mitt eget beteende kan påverka barn.  Nu när jag har ett eget kan jag så ser jag hur mycket små nyansskillnader i mitt beteende och tonfall ändrar mitt barns reaktion. Jag skrev om min sons förhållande till sin fotboll här.

Betänk nu när förskolläraren ska säga till pojken att han får leka med vad han vill och hon inte har förberett sig på svaret. Han svarar ”dockan!” och hon utbrister förvånat ”dockan?”. Säger han då ”nej, bilen” är kanske detta föga förvånande. Förskolläraren kan då uppfatta detta som ett skojfriskt barn och och inte någon som blivit påverkad av ett förvånat tonfall. Vi kan inte veta hur det var, men sannolikt kommer förskolläraren att tolka det efter sina egna fördomar.

Vad vill jag ha sagt med detta? Jo, istället för att hålla på att fixera oss vid eventuella skillnader kan vi väl börja fokusera på hur vi påverkar barn? Jag strävar inte efter att alla barn ska leka med alla leksaker eller ha exakt uppdelning om 50-50 när det kommer till könsstereotypa leksaker (ved det nu egentligen innebär, någon antifeminist som vill utveckla?). Jag vill att alla barn ska få tillgång till alla leksaker och det räcker inte bara med att leksakerna finns där. Vi måste av hela vårt hjärta tycka att det är ok att de leker med allt. Och tycker vi verkligen det? Rannsaka gärna dig själv.

Läs gärna mer imorgon då jag publicerar ännu en recension på en bok av Christian Eidevald av Fröken Bella!

Sánchez, Yoani; Havana real; 2011

Havanna realYoani Sánchez är född och uppvuxen på Kuba, men flyttade till Schweiz för att livet på Kuba var allt för bevakat av myndigheter.  Efter bara två år där valde hon att flytta tillbaka till Kuba, men nu med förutsättningen att leva ett så fritt liv som möjlig. Hon älskar sitt land, men inte regimen.

Hon började blogga för att få omvärlden att förstå hur livet är på Kuba. Hon har en utländsk webbplats och hon får ut sina bloggposter via hotell där hon utger sig för att vara turist, eller via sms till vänner i andra länder. Hon twittrar också och är även aktiv på Facebook, sidor som är förbjudna på Kuba. Följ hennes blogg Generation Y.

Havana Real är en samling bloggposter från 2007-2010. Sánchez skriver om allt från viktiga politiska saker till vardagliga problem orsakade av under de politiska förutsättningar de lever. På så sätt får vi en redogörelse för hur den kommunistiska diktaturen påverkar människor och vardagen blir betydligt svårare eftersom man inte har tillgång till varor som vi i demokratiska väst ser som självklara, såsom bindor och vettiga kläder. Mycket har importerats från Ryssland och fungerar dåligt eller inte alls. En episod skrattade jag lite åt (även om det såklart är ett skratt som fastnar i halsen). Sánchez och hennes familj bor i ett höghus i Havanna på 15:e våningen. Hissen gick sönder och det dröjde otroligt länge innan det beslutades att de skulle få en ny hiss. När så äntligen skedde bjöd familjen sina vänner på fest för att fira att de skulle slippa använda trapporna. När folk kom till festen svettiga och trötta trodde de att det var ett dåligt skämt av värdparet. Snarare var det ett dåligt skämt av myndigheterna som gett dem en värdelös hiss som knappt fungerade. De fortsatte att använda trapporna.

Andra sekvenser är mer allvarliga som att hon blir överfallen och kidnappad under en antivåldsdemonstration. Hon blir misshandlad och får en varning om att sluta med det hon håller på med. Vi ska vara glada för Kuba och alla dess invånares skull att hon inte tog varningen på allvar.

Havana Real kom på plats 15 på Ms blogs lista över väldens 100 bästa fackböcker.

Läs mer: Adlibris, Bokus, Feministing, Ms. Magazine, Washington Post