Bokbloggsjerka v 12

Veckans fråga på Annikas litteratur- och kulturblogg:

Berätta om årets hittills bästa läsupplevelse.

Det får bli ett kort svar denna vecka, med hänvisning till en av mina recensioner. Årets hittills bästa läsupplevelse var Nervous conditions av Tsitsi Dangarembga. Jag har läst mycket från Afrika i år och ett av mina nyårslöften är att läsa böcker från länder jag inte brukar läsa från så det har varit ett led i att leva upp till det. Det har varit flera fantastiska läsupplevelser, inte vara ovan nämnda bok, och jag har fler kvar. Jag får se när det är dags att byta kontinent. Latinamerika är jag grymt sugen på…

Vill du veta vad bokbloggsjerka är, klicka på länken högst upp.

Drömmen om en rosa prinsessa

Jag har tänkt på det länge, men det har känns för svårt att skriva om. Som mamma till en underbar liten pojke känns det extra hårt när jag läser om alla kvinnor som så mycket längtar efter en liten flicka. Nu pratar jag inte om dem, vilket väl omfattar nästan alla, som önskar sig en av varje eller som drömmer om ett barn lite som en avbild av sig själv, utan dem som önskar sig flickan med allt vad det innebär i gulliga kläder och prinsesstillbehör.

Antifeminister tycker att jag har en skyldighet att redovisa för skillnader mellan könen som mest drabbar män och pojkar. Det tycker inte jag, men här är i vilket fall ett exempel. Efter att ha surfat runt på familjeliv och mamma-bloggar en stund kan man konstatera att längtan efter en liten prinsessa är stor och fullt accepterad. Jag har inte någonstans sett kommentaren: Åh! Ska du får en pojke? SÅÅÅ kul!!!! Och det är knappast socialt accepterat att önska sig en pojke med tanke på att pojkar bokstavligt talat är mer värda i vissa delar av världen.

Nu är det skillnad på vad man önskar sig i förväg och vad man sedan tycker om sitt barn. Få personer blir besvikna när barnet väl är ute, men det är ändå intressant hur många ändå tillåter sig själva att helt ohämmat längta efter en liten prinsessa. På en mammablogg läser jag att det kommande barnet blir en flicka och därmed måste en helt ny garderob barnkläder in handlas (hon hade en son sedan tidigare). En mamma vittnar om hur hennes kompisar i mammagruppen, som alla hade fått söner, helt öppet sa till henne att hon skulle vara lycklig som fått en flicka som hon kunde köpa fina klänningar till. Och något hemskare; en vän berättade om flera familjer där den förstfödde sonen fick mycket kärlek och omtanke – tills lillasyster kom. Då var han inte längre vatten värd.

Det är någonting i detta som jag faktiskt inte förstår. Jag menar alla blivande föräldrar väl frossa i underbart söta bebiskläder, men ALLA bebiskläder är gulliga. Folk verkar tro att könsneutral = trist, men är det ju så fel det kan bli. Ska man prompt klä sin son enbart i mörkblått och med bilar på, så blir det kanske inte jättegulligt, men om du vågar se lite utanför de ramarna så finns det oändliga möjligheter att hitta roliga kläder till din pojke. Och alla bebisar är söta, underbara och framförallt är alla bebisar bebisar. Oavsett kön.

Det snäva tänket kring könen får negativa konsekvenser för båda könen. Både pojkarna och flickorna kommer att fastna i de förutbestämda könsrollerna som de själva inte har varit med och valt. Den gulliga, mjuka sidan hos pojkarna stängs och samma sak händer med den tuffa och coola sidan hos flickorna. Det är såklart lite hårddraget, men i stort sett är det så konsekvenserna ser ut. De ohängda sönerna och drömmen om en flicka illustreras mycket bra i åttiotalsfilmen Tjejen som föll överbord där Goldie Hawn tvingas leva med en mans extremt jobbiga söner och det sista hon önskar sig i filmen är ”a little girl”. Med andra ord så var det inte fel på pojkarnas uppfostran, utan deras kön. Att inte alla män har protesterat mot sådana stereotyper är egentligen en gåta.

Det knyter sig i magen på mig varje gång jag ser mammor som så innerligt önskar sig flickor (vissa för att de inte har någon och andra för att de inte vill ha någon pojke alls). Visst kan du få önska dig ett barn av ett visst kön, men håll det för dig själv och kan du inte hantera besvikelsen, så låt bli att ta reda på könet i förväg. Som sagt bli får besvikna när de har barnet i sin famn. Och ditt barn är ett barn, en bebis, och hur gullig som helst och som kan ha hur söta kläder som helst. Oavsett kön.

Slutligen en uppmaning till alla andra, som ska gratulera nyblivna föräldrar. Det är inte ett extra plus att ha fått en flicka (och inte en av varje heller för den delen). Det sista en förälder vill höra när hen visar upp sin tredje pojke för sina vänner på Facebook är förmodligen: ”Ska ni inte skaffa en till, en flicka kanske”. (Jo, det sista var tyvärr taget från verkligheten.)

Gästrecension av Fröken Bella: Eidevald, Christian; Anna bråkar; 2011

Fröken BellaFröken Bella är förskollärare som tycker att det är viktigt med jämställdhet och genustänk i förskolan. Hon har nyligen flyttat till landet och hon tränar för att springa tjejmilen. Hon bloggar också om sina feministiska idéer på Fröken Bella vet bäst.

Anna bråkarOm man inte orkar ta sig an en mycket tung akademisk text, som Christian Eidevalds avhandling, kan jag varmt rekommendera min nya genusbibel, Eidevalds bok Anna bråkar. Redan i början gör Eidevald upp med betydelsen av jämställdhetsarbete i förskolan och hans argument är, om välkända, mycket bra underbyggda. Eidevald diskuterar det svåra i att själva ordet ”jämställdhet” betyder vitt skilda saker för oss alla och därmed försvårar i arbetet mot målet som tydligt uttrycks i vår läroplans. Att alla ska behandlas lika och ges samma möjligheter oavsett kön. Hur detta ska uppnås anges dock inte och det ifrågasätter Eidevald.

Vidare analyserar och ifrågasätter Eidevald olika metoder att jobba mot jämställdhet i förskolans värld, bland annat kompensatorisk pedagogik som jag själv tidigare har hyllat utan egentliga reflektioner. Detta skyller jag på att jag är färgad av min utbildning som har använt sig av dess förespråkare nämligen Flickor, pojkar och pedagoger skriven av Kajsa Wahlström och Genuspedagogik av Kajsa Svaleryd. Eidevald förklarar klokt varför kompensatorisk pedagogik kan leda till att förstärka könsrollerna istället för att undvika dem.

Längre fram i boken känner jag igen de beskrivna vardagssituationerna från hans avhandling och blir lika chockad nu som då jag läste dem för första gången. När jag får det förklarat för mig, så där pang boom, liksom svart på vitt, om vilken vikt vuxnas bemötande har för barns identitetsutveckling vill jag tro att jag minsann är bättre. Ju mer jag läser desto mer inser jag att det inte riktigt är så lätt.

I tidningen Förskolan kritiseras Anna bråkar för att innehålla alltför många svåra ord vilka gör boken jobbig att läsa. Jag håller inte alls med om den kritiken, istället tycker jag att just dessa ger boken en nödvändig djup. Det enda negativa jag ser med boken är just praktiska tips. Visserligen påpekar Eidevald att jämställdhetsarbete är ett ständigt pågående process. Mest av allt önskar jag att jag hade en egen Eidevald som kunde göra mitt jobb lite svårare och mycket intressantare utifrån genusperspektiv.

Läs mer: Adlibris, Bokus

Det här med arv och miljö igen

Igår publicerade jag en gästrecension av Fröken Bella som är förskollärare och läser mycket om genus i förskolan. Imorgon kommer en till och på samma tema. Jag är intresserad av ämnet och här kommer lite reflektioner av mig som lekman i ämnet.

Jag tror att det finns skillnader mellan män och kvinnor utöver de mest uppenbara, men att skillnaderna mellan individer är större. Det finns forskare som håller med mig om detta. Därför tror jag att om man på förskolan ser att pojkar oftare leka med stereotypt pojkiga saker och flickor oftare med stereotypt flickiga saker så beror det inte på deras genuppsättningar, utan av omgivningens förväntningar.

Barn är oerhört känsliga för tonfall och reaktioner. Jag minns ett TV-program om rullstolsburna föräldrar jag såg för en väldans massa år sedan där en kvinna berättade om de blickar de fick på spårvagnen när hon hade sin dotter i knät. Det var välmenande blickar som ville säga att mamman var duktig, men de var ändå på något vis skrämmande för ett barn. Det var annorlunda och dottern undrade varför alla tittade så konstigt på dem. Jag har burit med mig detta i många år och verkligen försökt att fundera på hur mitt eget beteende kan påverka barn.  Nu när jag har ett eget kan jag så ser jag hur mycket små nyansskillnader i mitt beteende och tonfall ändrar mitt barns reaktion. Jag skrev om min sons förhållande till sin fotboll här.

Betänk nu när förskolläraren ska säga till pojken att han får leka med vad han vill och hon inte har förberett sig på svaret. Han svarar ”dockan!” och hon utbrister förvånat ”dockan?”. Säger han då ”nej, bilen” är kanske detta föga förvånande. Förskolläraren kan då uppfatta detta som ett skojfriskt barn och och inte någon som blivit påverkad av ett förvånat tonfall. Vi kan inte veta hur det var, men sannolikt kommer förskolläraren att tolka det efter sina egna fördomar.

Vad vill jag ha sagt med detta? Jo, istället för att hålla på att fixera oss vid eventuella skillnader kan vi väl börja fokusera på hur vi påverkar barn? Jag strävar inte efter att alla barn ska leka med alla leksaker eller ha exakt uppdelning om 50-50 när det kommer till könsstereotypa leksaker (ved det nu egentligen innebär, någon antifeminist som vill utveckla?). Jag vill att alla barn ska få tillgång till alla leksaker och det räcker inte bara med att leksakerna finns där. Vi måste av hela vårt hjärta tycka att det är ok att de leker med allt. Och tycker vi verkligen det? Rannsaka gärna dig själv.

Läs gärna mer imorgon då jag publicerar ännu en recension på en bok av Christian Eidevald av Fröken Bella!

Sánchez, Yoani; Havana real; 2011

Havanna realYoani Sánchez är född och uppvuxen på Kuba, men flyttade till Schweiz för att livet på Kuba var allt för bevakat av myndigheter.  Efter bara två år där valde hon att flytta tillbaka till Kuba, men nu med förutsättningen att leva ett så fritt liv som möjlig. Hon älskar sitt land, men inte regimen.

Hon började blogga för att få omvärlden att förstå hur livet är på Kuba. Hon har en utländsk webbplats och hon får ut sina bloggposter via hotell där hon utger sig för att vara turist, eller via sms till vänner i andra länder. Hon twittrar också och är även aktiv på Facebook, sidor som är förbjudna på Kuba. Följ hennes blogg Generation Y.

Havana Real är en samling bloggposter från 2007-2010. Sánchez skriver om allt från viktiga politiska saker till vardagliga problem orsakade av under de politiska förutsättningar de lever. På så sätt får vi en redogörelse för hur den kommunistiska diktaturen påverkar människor och vardagen blir betydligt svårare eftersom man inte har tillgång till varor som vi i demokratiska väst ser som självklara, såsom bindor och vettiga kläder. Mycket har importerats från Ryssland och fungerar dåligt eller inte alls. En episod skrattade jag lite åt (även om det såklart är ett skratt som fastnar i halsen). Sánchez och hennes familj bor i ett höghus i Havanna på 15:e våningen. Hissen gick sönder och det dröjde otroligt länge innan det beslutades att de skulle få en ny hiss. När så äntligen skedde bjöd familjen sina vänner på fest för att fira att de skulle slippa använda trapporna. När folk kom till festen svettiga och trötta trodde de att det var ett dåligt skämt av värdparet. Snarare var det ett dåligt skämt av myndigheterna som gett dem en värdelös hiss som knappt fungerade. De fortsatte att använda trapporna.

Andra sekvenser är mer allvarliga som att hon blir överfallen och kidnappad under en antivåldsdemonstration. Hon blir misshandlad och får en varning om att sluta med det hon håller på med. Vi ska vara glada för Kuba och alla dess invånares skull att hon inte tog varningen på allvar.

Havana Real kom på plats 15 på Ms blogs lista över väldens 100 bästa fackböcker.

Läs mer: Adlibris, Bokus, Feministing, Ms. Magazine, Washington Post

Gästrecension av Fröken Bella: Eidevald, Christian; Det finns inga tjejbestämmare, 2009

Fröken BellaFröken Bella är förskollärare som tycker att det är viktigt med jämställdhet och genustänk i förskolan. Hon har nyligen flyttat till landet och hon tränar för att springa tjejmilen. Hon bloggar också om sina feministiska idéer på Fröken Bella vet bäst.

 

Det finns inga tjejbestämmareMin personliga genusbibel heter Det finns inga tjejbestämmare och är Christian Eidevalds avhandling som tittar närmare på köns betydelse i positionering på förskolan. Redan i sammanfattningen konstaterar Eidevald det vi alla som är någorlunda genusintresserade vet- nämligen att samtliga studier visar på att förskolans personal bemöter flickor och pojkar utifrån stereotypa föreställningar om kön och snarare förstärker än utmanar dessa.

Eidevalds avhandling gräver på djupet och analyserar utifrån feministiskt poststrukturialism och finner att flickor och pojkar i förskolan definieras och bemöts stereotypt men att detta döljer en stor variation av hur olika flickor och olika pojkar positionerar sig i olika sammanhang. Förskollärarna arbetar på detta sätt aktivt med att skilja på flickor och pojkar utifrån att de betraktas som antingen flickor eller pojkar. Förväntningarna blir sedan avgörande för hur olika barn bemöts i olika situationer.

Läs mer: Books-on-demand

Agrell, Alfhild; Räddad; 1882

RäddadAlfhild Agrell är en av flera kvinnliga 1800-talsdramatiker som Rosenlarv förlag har uppmärksammat. Många kvinnor skrev radikala dramer och spelades på teatrar runt om i Sverige, men har i dag nästan glömts bort.

Räddad handlar om Viola som lever i ett dåligt äktenskap med en frånvarande man och en elak svärmor i hasorna. Hon har inga pengar och kan inte lämna honom för då förlorar hon vårdnaden om sitt barn. Hennes skyddsling från förr, en farbror, ger henne pengar och när alla kräver att hon ska ge dem till sin man för att han ska lösa sina skulder, vägrar hon och bryter tystnaden och säger sanningen om vad hon anser om sitt liv. Alla blir chockade, inte minst mannen.

Kritiken mot äktenskapet och vilken fälla det kunde vara för kvinnor präglar den här pjäsen och jag tyckte att den var fantastisk. Jag hoppas att den kommer att spelas igen och jag älskar det arbete som Rosenlarv lägger ner på att uppmärksamma dessa skatter vi har i vår litteraturhistoria.

Läs mer: Rosenlarv, Adlibris, Bokus

När man mår pyton

Jag började inte jobba igår. Jag låg hemma och mådde tokilla. Jag mår fortfarande inte bra, men nu börjar jag i alla fall se ljuset i tunneln. Min make har fått en intressant start på sin pappaledighet, men jag har trots min närvaro inte varit mycket till hjälp. Nu ser jag ljuset i tunneln och hoppas vara på mitt nya och gamla jobba på torsdag.

Resultat av kräksjuka: minus fyra kilo och tre förlorade arbetsdagar.

Thatcher Ulrich, Laurel; Well-behaved women seldom make history; 2007

Well-behaved women seldom make history1976 skrev historikern och feministen Laurel Thatcher Ulrich en akademisk text där hon använde uttrycket Well-behaved women seldom make history (ung väluppfostrade kvinnor skriver sällan historia) och efter det blev det en välkänd slogan som tyckts på åtskilliga muggar, klistermärken och t-shirts. I boken som bär samma titel som hennes numer legendariska slogan, försöker hon förstå och förklara dess innebörd.

I boken berättar hon om många kvinnor, som genom att inte bete sig som det förväntades av dem, har skrivit historia. Tre författande kvinnor återkommer hon ofta till och det är Christine de Pizan, fransk ensamstående mor på medeltiden som brukar räknas till den första feministen, Elizabeth Cady Stanton, ledare för suffragettrörelsen i USA på 1800-talet och Virginia Woolf. Deras verk Damernas stad, Eighty Years & More och Ett eget rum, är tre böcker som påverkat Thatcher Ulrich eget författarskap och står i centrum i boken. Hon berättar även om kvinnor som gjort uppror mot slavhandeln, Shakespeares döttrar och kvinnor som varit aktiva i den andra vågens feminism på 70-talet.

Jag köpte boken när den var ny i New York 2007 och det är en av fem surdegar jag lovat mig själv att läsa i år. Det var en intressant bok som jag är glad att jag läste. Jag köpte den för den roliga titelns skull och jag kan säga att jag inte blev besviken.

Läs mer: Adlibris, Bokus

Bokbloggsjerka v 11

Veckans fråga på Annikas litteratur- och kulturblogg:

Pusha för en europeisk författare som du gillar.

Det finns många europeiska författare jag gillar och nu tolkar jag frågan som många andra att det inte ska vara en svensk eller nordisk författare. Självklart finns det för en feminist uppenbara författare som Simone de Beauvoir och Virginia Woolf, men det finns också nya förmågor som jag precis upptäckt som Marie Ndiyae (Frankrike) och Melinda Nadj Abonji (Schweiz/Vojvodina).

Jag vill ägna denna bloggpost åt den jag tycker mest om den vem av vilken jag läser det mesta jag kommer över: Slavenka Drakulic.

Så mycket mer europeisk än Drakulic blir man knappast; kroat med sommarhus på Istrien , boendes i Wien och Stockholm och gift med en svensk man (Richard Swarts på DN). Men nu är detta inte en tävling vem som är mest europeiskt integrerad, utan vem som skriver bäst böcker. Och jag har knappast älskat böcker så mycket som jag har älskat Drakulics. Hennes skönlitterära verk har jag inte fastnat för så mycket som hennes reportageböcker om Östeuropa och kriget på Balkan. Dock är Som om jag inte vore där en fruktansvärt hemsk, men bra, skönlitterär skildring av kriget sett ur en bosnisk kvinnas synvinkel. Hon får mig att skratta högt, fundera länge över småsaker samt gråta så tårarna sprutar. Hennes bästa är Balkan Express och hennes mest feministiska är Hur vi lyckades överleva kommunismen med ett leende på läpparna. Hennes värsta är Inte en fluga förnär (om krigsförbrytarna och deras tillvaro i Haag) och hennes mest vardagligt småroliga är Café Europa.

Hon är feminist. Hon är kritisk mot socialismen som politiskt system. Hon älskar sitt Balkan, även om hon också älskar att störa sig på mycket i kulturen där. En fantastisk kombination och allt detta lyser igenom i hennes reportageböcker och jag avundas alla dem som har dem olästa. Jag har faktiskt olästa böcker av henne och jag drar mig lite för att läsa dem för att jag vill spara dem ännu lite till.

Vill du veta vad bokbloggsjerka är för något, klicka på länken överst.