Recension: Müller, Herta; Redan då var räven jägare; 1992

Redan då var räven jägareHerta Müller är en författare som ofta nämns när det handlar om svårlästa författare. Hon fick nobelpriset i litteratur 2009 och hennes poetiska språk har gjort att många tycker att hon är svår att ta till sig. För egen del har det inte blivit några fler romaner efter Hjärtdjur, fram till nu. Jag tog med mig en bok av henne till landet för att läsa inom ramen för EU-läsningen. Jag tappade bort boken och läste Redan då var räven jägare på Storytel. Sedan hittade jag boken och det visade sig inte var samma bok.

Det är strax före kommunismens sammanbrott 1989 och det är i Rumänien. Vi får möta flera personer, men i centrum står Alina och Clara. Det är fattigt och de arbetar på en smutsig fabrik. Vissa drygar ur kassan med avsugningar i en bil. Hela tiden vilar bilden på ledaren med locken i pannan som en förbannelse över människorna och deras liv. Han tittar på dem via tidningen.

Det är ingen egentlig handling i boken och man får poetiska skildringar om några människors vardag precis före skotten mot makarna Ceausescu och sedan något över förändringen. Det är ingen lätt bok, det måste nästan läsas som en lång dikt. Jag tyckte om den, men skulle inte rekommendera den som en första läsning av Herta Müller. Jag tror att man bör tycka om hennes sätt att skriva för att kunna ta den till sig.

Det är intressant att boken är skriven bara tre år efter avrättningen av makarna Ceausescu. Med andra ord var den långt mer aktuell än den var för mig nu över 30 år senare. Den översattes till svenska första gången några år efter att den kom ut på tyska.

Redan då var räven jägare är Rumänien i min EU-läsning. Nu har jag Idag hade jag helst inte velat träffa mig själv kvar att läsa och jag tror banne mig att jag tar tag i den direkt. Just nu visade sig vara helt rätt tid för mig att läsa Herta Müller.

Idag firar vi femtonårig bröllopsdag

Hanna och Andreas bröllopskort

Idag är det 15 år sedan vi sa ja till varandra inför en vigselförrättare och många människor vi valt att dela dagen med. Kristallbröllop kallas det visst och tyvärr blåser det något förskräckligt på ön. Vi ska fira med att äta på öns finkrog ikväll, men tills dess håller vi oss med snabbmakaroner och det som finns kvar av maten (vi måste snart in till Nynäs och bunkra!).

Jag och Andreas har gått igenom både glädje och sorg många gånger om under åren lopp, men vi har aldrig tvekat på att det var rätt att vi valde varandra. Det och så såklart barnen är värt att fira idag. Vi glömde champagnen hemma, men jag hittade prosecco i boden så det får duga.

Bröllopsresa till Hongkong

Vi åkte på bröllopsresa till Kina i april 2009 och här är vi i Hongkong på Victoria Peak.

Hanna och Andreas i Riga

Här är året efter vi gifte oss i Riga. Det skulle dröja ytterligare två år innan vi hade något barn.

10-årig bröllopsdag

Sist vi firade stort var det tioårig bröllopstag 2018 och då var det vackert väder och vi var såhär fina. Tror att mina föräldrar var ute och tog hand om barnen under tiden.

Bredvidläsning: Jugoslavien, mitt hemland av Goran Vojnovic

Jugoslavien mitt hemlandEn författare jag verkligen gillar är Goran Vojnovic. Jag har läst två böcker av honom innan och eftersom jag inte hittade någon annan lämplig översatt författare från Slovenien så fick Jugoslavien, mitt hemland bli Slovenien i EU-läsningen. Boken är utgiven på Ramus förlag och jag har tidigare läst Under fikonträdet och Blattejävlar.

Vladans barndom gick i kras den dagen hans pappa fick sin inkallelseorder från den Jugoslaviska armén 1991. Han var då tvungen att flytta ifrån sitt älskade Pula, i nuvarande Kroatien, och inget mer plats skulle senare komma att kännas som hemma. Han hamnar tillslut i Ljubljana, sin mammas hemstad, och tvingas lära sig slovenska. Hans pappa hör han inte mer av och hans mamma säger att han är död. Men död är han inte, faktum är att han är efterlyst av Internationella brottmålsdomstolen i Haag för krigsförbrytelser.

Hur ska man kunna leva med vetskapen om vilka fasansfulla saker som ens far har gjort? Vladan kämpar och får god hjälp av sin flickvän Nadja. Men han är fullständigt tillintetgjord av alla uppgifter och klarar inte av att släppa in Nadja såsom han kanske borde. Det är hjärtskärande och det är fantastiskt väl skildrat. Jag lider med Vladan och jag förstår Nadja. Samtidigt får jag en närhistoria serverad via en ung man som varit barn när allt briserade.

Jugoslavienkrigen är min generations Ukrainakrig och det var det vi följde med fasa och sorg. Vi fick ta emot flyktingar från Bosnien på vår skola och vi följde nyheterna från ett land i sönderfall, ett land många av oss faktiskt besökt. Mina föräldrar hade varit där före jag var född, men vi hade inte kommit så långt på våra resor i Europa. Att läsa Jugoslavien, mitt hemland rörde upp många känslor från den tiden, även om mina känslor såklart inte var i närheten så jobbiga som dem som fått uppleva kriget på nära håll. Som den fiktiva Vladan i boken fick göra.

Edward Munch ur ett feministiskt perspektiv

Edward Munch på Nasjonalgalleriet

Edward Munch är en av mina favoritkonstnärer och har varit så sedan jag var på Munchmuseet i Oslo för första gången 1993. Han tillhör de expressionistiska målarna och hans konst skiljer sig från mycket nationalromantiskt som kom ungefär samtidigt. Det jag älskar i bilderna är det uttrycksfulla, som visar känslor mer än skönhet. Det blir ändå vackert. När jag återsåg Munchs konst i Oslo tänkte jag mycket på han skildring av kvinnor och jag vill därför skriva lite om mina tolkningar från en feministisk synvinkel. Jag är inte konstvetare, utan bara någon som har varit konstintresserad sedan jag var tonåring, så mina kommentarer ska ses som högst lekmannamässiga.

Edward Munch på Nasjonalgalleriet

Det här är en av mina absoluta favoritverk av Edward Munch. Den hänger i originalversion på Nasjaonalgalleriet (den här bilden) och det finns en version på Munchmuseet. Munch målade ofta flera olika versioner av sina konstverk. Den här tavlan kallade han Pubertet och den visar en naken flicka på sängkanten. Jag tycker att han har fångat tonårsångesten väl och flickan är på intet sätt sexig eller utmanande. Jag skulle inte säga att den är målad med manlig blick. Jag tolkar skuggan som ångest, vilket gör att jag får en annan syn på det annars lite outgrundliga ansiktsuttrycket.

På Munchmuseet fanns en text på en vägg om Munch och könsdebatten som var aktuell på slutet av 1800-talet. Det stod att han var mitt i debatten om manligt och kvinnligt och att man kanske inte ska tolka hans bilder så entydigt som man tidigare har gjort. Edward Munch själv har sagt att han ville fånga det mänskliga och det tycker jag passar väl in på tonårsflickan ovan.

Edward Munch på Nasjonalgalleriet

Den här tavlan kallade Edward Munch Dagen efter. Här kan jag inte heller se något övervulgärt eller moraliserande. Kvinnan har druckit, förmodligen haft kul och mår nu som man gör dagen efter. Det ser ut som att hon är trött och förmodligen kommer att få ångra att hon inte klädde om innan hon somnade. De flesta av oss har varit där och även om vi just då ångrar oss, brukar det ha varit värt det. Jag ser inga tecken på ångest eller sexuella övergrepp. Jag skulle säga att det här verket är ett fint exempel på att fånga det mänskliga.

Edward Munch på Nasjonalgalleriet

Det här är ”Livets dans” och fokus i bilden är de två kvinnorna som blivit utan danspartner. Ända sedan jag såg tavlan första gången 1993 har jag fokuserat på kvinnan i vitt till höger i bilden. Hon dansar med en man som är grön i ansiktet, vilket 16-åriga Hanna tolkade som att han var full och kåt. Jag tänkte att de två kvinnorna utan danspartner hade dragit en högre vinst än kvinnan i vitt som förmodligen blir tafsad på mot sin vilja. Jag kan självklart se sorgen i de ensamma kvinnornas ansikten, men tycker fortfarande att det inte är självklart att en partner vilken som helst, är bättre än ingen.

Skriket av Edward Munch

Jag har aldrig gjort någon feministisk analys av ”Skriket”, men jag vill inte skriva ett inlägg om Munch utan att nämna hans allra mest kända verk. På Nasjonalmuseet hänger den första versionen, den som syns här. Vi såg även två andra versioner på Munchmuseet. Det finns ytterligare en som vi inte såg, eftersom de visade en version per halvtimma. Av den trevliga vakten vars uppgift var att hindra folk att kasta färg och limma fast sig vid ”Skriket”, fick vi veta att figuren är en person av odefinierat kön och att hens kompisar syns i bakgrunden. Något har hänt och hen som skriker förenas med naturen och förlåter sina vänner, för vad nu det är som det ska förlåtas för. Detta kan ha varit tanken bakom bilden. För mig är det en oerhört uttrycksfull bild som är en av mina favorittavlor alla kategorier.

Recension: Edgren Aldén, Rebecka; Röd augustimåne; 2023

Röd augustimåneJag hade tänkt att vänta till augusti med att läsa Röd augustimåne av Rebecka Aldén, men jag kunde inte hålla mig. Den fick följa med hem från Landsort, till Lidköping och slutligen till Oslo där jag läste ut den. Röd augustimåne är en fristående fortsättning på Svarta segel som jag läste förra sommaren. Rebecka och jag bor i samma krokar och brukar småprata ibland (läs här om hur undrar hur jag hanterar det). Boken är utgiven på Romanus och Selling.

Annika har semester och jobbar på sjöräddningen på Värmdö och i början av boken hittar de en död kvinna som de förmodar har ramlat i vattnet för att hon var onykter. Men hennes dotter, som också är Annikas kollega på den tidning de jobbar på, tror att det har hänt mamman något värre. Samtidigt får vi följa Fredrik och Charlotte som är ute och seglar för att reparera sitt äktenskap. De träffar sina gamla kompisar från förr och gamla hemligheter kommer upp till ytan.

Röd augustimåne är precis lika spännande som Svarta segel och frågan är om jag inte tyckte mer om den här. Det var svårt att veta var jag skulle ha mina sympatier och jag funderade genom hela läsningen på Charlotte, vars kapitel skrivs i jagform, om jag verkligen kan lita på henne. Det kändes lite Gone girl över de kapitlen och det ser jag som något positivt.

Rebecka Edgren Aldén har ett sätt att skriva deckare som verkligen tilltalar mig. Det är mer psykologiska thrillers och det är riktigt spännande. På det personliga planet för hennes hjältinna Annika går det långsamt, men det är inte heller hennes historia som driver berättelsen framåt. Det är mer en bonus i periferin. Jag antar att jag måste vänta ett år på nästa bok i serien, men det kanske är lika bra. Det är fantastiska böcker att läsa på sommaren.

På jakt efter nordisk litteratur i NU

Nordens flaggor

Följande artikel är från början gjord för tidningen NU (du kan prenumerera här). Jag publicerar den här i sin helhet då jag tror att många av Feministbibliotekets läsare kan ha glädje av den. Temat var Norden och jag pratade med två förläggare med god insikt i nordisk litteratur. 

Litteratur från Norden kanske vi i Sverige inte ser som världslitteratur, men när läste du en bok från Danmark eller Finland senast? Även om det ligger oss nära är utbudet i våra bokhandlar inte enormt när det kommer till litteratur från våra grannländer. Vi läser deckare från Island, Norge och Danmark samt storsäljaren Sofi Oksanen från Finland, men i övrigt är det ganska skralt på marknaden.

2019 startade förlaget Sekwa, som i huvudsak ger ut böcker översatta från franska, ett imprint som ger ut översatt litteratur från Norden. Förlagschef Johanna Daehli säger till NU att vid den tidpunkten fyllde de en lucka, men att det nu har ändrats.

– Efter det var det som att alla vaknade samtidigt och nu kommer många nordiska författare ut i Sverige, dvs. norska, danska och finska. Främst på de större förlagen.

Vad det beror på att det inte ges ut mer nordisk litteratur i Sverige är svårt att veta. Johanna Daehli pekar ut en möjlig delförklaring:

– Jag tror att det främst gäller genrelitteratur. Vi har väldigt gott om deckare och feelgood i Sverige, som lättare passar in för den svenska läsaren.

Sedan är det lite av en gåta att det inte ges ut så mycket nordisk gällande annan litteratur än just genrelitteratur. Sekwas utgivning av nordisk litteratur är inte speciellt stor idag. Jag frågar om det finns planer på att ge ut exempelvis isländska eller färöiska romaner.

– Tyvärr inte i nuläget. Men vi håller alltid ögonen öppna, säger Johanna Daehli.

Vill man få tag på finsk litteratur på svenska finns det två finlandssvenska förlag som ger ut böcker, främst i Finland, men även i Sverige. Förlaget är ett relativt nytt förlag och Schildts & Söderströms har funnits i olika format sedan 1891.

– Den svenska marknaden är mycket viktig för oss och en stor del av våra böcker säljs där. Vi säljer både direkt och samarbetar med svenska förlag, säger Andrea Svanbäck på Förlaget.

Förlaget har funnits sedan 2015.

– Sedan starten gradvis jobbat upp vår närvaro i Sverige. Naturligtvis finns det mycket kvar att göra men vi har kommit en bra bit på väg redan, säger Andrea Svanbäck.

Den som är intresserad av svenskspråkig litteratur från Finland kan även söka på nätbokhandlare med brett sortiment. De finlandssvenska förlagen översätter också finsk litteratur till svenska.

Det är inte helt lätt med översättning. När jag träffade Grönlands stora författare Niviaq Kroneliussen på Bokmässan i Göteborg 2018 var hon mitt uppe i skrivandet av sin andra roman Blomsterdalen (se recension på nästa sida). Hennes första bok Homo Sapienne översatte hon själv till danska från grönländska:

– Jag skulle inte säga att jag översätter mina böcker, jag snarare skriver om dem. Grönländska och danska är så olika språk att det är svårt att översätta. Jag vill äga min egen text på danska och det är därför jag vill skriva den på danska själv, sa hon då.

Recensioner av Lucas Hermans och Niviaq Korneliussen fanns med i tidningen.

Feministbrud på kulturjakt i Oslo

Familjen utanför Munchmuseet i Oslo

Familjen utanför Munchmuseet i Oslo. Alla skriker även om mitt blev ett halvt skrik för att nån ju måste hålla i telefonen. Juli 2023.

Oslo skulle bli en kulturresa, det var hela familjen överens om från början. Jag hade kollat upp det oerhört fördelaktiga Oslopasset som skulle ge oss fritt inträde till i princip alla Oslos museum (utom Paradoxmuseet, men det finns ju även i Stockholm så vi lät det vara). Hugo, som intresserar sig mycket för geografi och sevärdheter, sa från början att han hade två mål med resan, förutom att köpa vykort till sin resetavla, och det var att se Edward Munchs Skriket och att stå med ett ben i varje land.

Norge-Sverige

Vi valde att åka över Gamla Svinesundsbron på ditvägen eftersom det var fint väder och vi ville passa på. Andreas släppte av oss vid brofästet och körde över bron själv. Vi möttes sedan på gränsen. Ett ben i varje land för barnen blev det. Det var första gången som barnen passerade en landsgräns gåendes. Själv har jag stått med ett ben i varje land vid en landsgräns i en gruva utanför Salzburg i Österrike, där gruvan går in i Tyskland. På hemvägen tog vi den betydligt mer trafikerande nya Svinesundsbron.

Arkitektur i Oslo

Jag har inte varit i Oslo sedan 1997 och det har hänt. Mycket med staden sedan dess. Bland annat finns det mycket ny arkitektur och det även centralt. Jag tyckte att det var snyggt och vågat och roligt att man satsar på blandad arkitektur.

Skriket av Edward Munch

Vi var på det för mig nya Munchmuseet. Där finns den här versionen av Skriket. På museet ett mörkt rum där de visade en version i timman. Den som brukar kallas originalversionen hänger på Nasjonalmuseet och jag ska skriva mer om Munch framöver. Museet var fantastiskt och till och med barnen var imponerade över den enorma produktion som Munch står för.

Biblioteket i Oslo

Det ösregnade och vi hittade inte spårvagnshållplatsen (familjen fryser aldrig hade såklart bara på sig t-shirt och shorts och inga praktiska regnkläder eller ens vindtygsjackor). Då passade vi på att kissa och kolla kartan inne på Oslos nya bibliotek. Det var i en ny modern byggnad och hade cool inredning. Hade jag inte haft familjen med mig, hade jag stannat längre.

Hjemmefrontsmuseet i Akershus fästning

Vi besökte också Norges Hjemmefrontsmuseum, om Norge under andra världskriget. Jag blev så fascinerad av det när jag var här 1995 att jag bestämde mig för att skriva mitt specialarbete på gymnasiet om Norges motstånd under den tyska ockupationen. Barnen var tyvärr inte lika förtjusta, men de är ju också betydligt yngre än vad jag var 1995 (17 år). Museet ligger tillsammans med Akershus fästning i centrala Oslo.

Nasjonalmuseet i Oslo

Nasjonalmuseet tänkte vi först inte besöka för att det skulle bli konst overload för barnen. När de fick höra att det fanns en Skriket original var det självklart att vi skulle dit. Det fanns mycket att se från barnens synvinkel också, så vi vuxna hann med mycket som vi tyckte om.

Albertine i polisläkarens väntrum

Den här tavlan blev en favorit på museet. Albertine i polisläkarens väntrum är målad av den norska konstnären Christian Krohg. Konstverket byggde på en bok som Krohg skrev 1886, Albertine, om den fattiga flickan som blev prostituerad. Poängen med boken var att visa hur samhället var för fattiga flickor, men även att skildra den hycklande offentliga prostitutionen. Boken orsakade skandal och förbjöds. På bilden ses den fattiga Albertine längst fram i kön till läkaren som skulle tvångsundersöka dem. I förgrunden ses mer erfarna prostituerade i finare klänningar. Reglementet med tvångsundersökning av prostituerade försvann tidigare i Norge än i Sverige, berättade min morbror som är pensionerad överläkare.

Om Edward Munchs konst på museet kommer i ett eget inlägg om ett par dagar.

Frammuseet från vattnet

Vi tog turistbåten till Bygdøy för att gå på fler museum. Här ses Frammuseet i from av tre spetsiga hus.

Frammuseet

Frammuseet var ett helt fantastiskt museum, för både barn och vuxna. Man gick i en bana genom båten, så att det inte blev så mycket spring hit och dit och trängsel. Möjligen en åtgärd under pandemin, eller så var det någon som tänkt till långt före dess. Ovan ser ni våra barn i Frams matsal. Fritjof Nansens och Frams historia imponerade också på barnen och vi enades om att deras båtturer kändes mer seriösa än Andrées luftballongfärd.

Kon-Tiki

Museet för Thor Heyerdahls olika äventyr var inte ett lika smart uppbyggd museum som Fram. Det fanns mycket spännande att läsa, men mindre yta och inte så mycket på vägen så barnen tröttnade. Som tur var fanns det en kul grotta på en annan våning som de kunde leka med, medan vi läsa om Thor Heyerdahls olika resor till bland annat Polynesien. Med segelflotten Kon-Tiki försökte han bevisa att det bott människor från Sydamerika i Polynesien. Ingen trodde att det gick att åka så långt med båtar som fanns på den tiden. 1947 åkte Thor Heyerdahl med en besättning med den här båten och bevisade att det gick att ta sig den sträckan med en flotte. Samma sak har senare bevisats med DNA.

Vigelandsparken i Oslo

Vigelandsparken är fantastisk! Den som inte varit där och är i närheten bör genast gå dit. Gustav Vigeland var en norsk skulptör, som även gjort medaljen som utdelas i samband med Nobels fredspris. Vigelandsparken har människans livsstadier som tema och ovan ses en lång skulptur med nakna människor ovanpå varandra.

Vigelandsparken

Här är några små flickor i sjuårsåldern, skulle jag tro. Det är mycket män i parken, men det finns även flickor och kvinnor. Jag tyckte att dessa skolflickor var oerhört vackra.

Vigelandsparken

En annan skulptur jag blev oerhört förtjust i var denna i brons, pappan med alla barnen. Den kändes lite modern på något sätt. Familjefadern som bollar alla ungar. Jag tror kanske inte att det var det Vigeland hade i tanken, men det är ju det som är det fina med konst, att betraktaren kan göra sin egen tolkning.

Berömda och glömda idrottskvinnor: Lily Parr

Lily Parr

Lily Parr levde mellan 1905 och 1978. Hon var den enda kvinnan som var representerad när Englands nationella fotbollsmuseum invigdes 2002. Hon spelade ytter i Dick, Kerr Ladies F.C. Efter sin död har hon blivit en hbtq-icon i Storbritannien. Hon levde tillsammans med sin partner Mary fram till sin död. Hon dog i bröstcancer 1978, 73 år gammal.

När Lily Parr spelade fotboll kunde ett lag med kvinnor får möta ett helt manligt lag, men oavsett sköt Lily Parr oftast hårdast av alla på planen. Det engelska fotbollsförbundet förbjöd sedan 1921 kvinnor i sin gemenskap. Det förbudet skulle inte upphävas förrän 1971, men Lily Parr skulle få uppleva det. Hennes lag Dick, Kerr Ladies F.C. grundandes under första världskriget och var aktivt fram till 1965.

Lily Parr jobbade i en fabrik för företaget Dick, Kerr & Co och hon spelade fotboll fram till 1951. Hon gjorde många mål under sin karriär och var också med på en turnering i Frankrike. Hon utbildade sig senare till sjuksköterska och jobbade som det fram till pensionen.

2019 restes en staty i Manchester över Lily Parr, Englands främsta kvinnliga fotbollsspelare genom tiderna.

Från jobbslutspurt till museimaraton i Oslo – julisummering 2023

Selfie på båten till Bygdöy

Jag jobbade långt in i juli, men med världens roligaste jobb och möjlighet att jobba helt och hållet hemifrån var det en lätt match att jobba till 14:e. Sedan var de två veckor kvar av juli och då har jag haft semester. Familjen har varit i Oslo (kulturjakt kommer) och det var såklart höjdpunkten. Annars hade ju varit betydligt sämre väder under semestern än tidigare i sommar och vattentemperaturen har sjunkit rejält.

Oslo blev en kulturchock för stora och små fem museer på två dagar och så en museipark den tredjedagen ovanpå det. Vi blev alla möra efteråt, men alla har vi njutit av vistelsen. Det enda lite tråkiga är att jag inte hann gå in i en enda bokhandel. Jag köpte ingen bok i museishopparna och den dagen vi hade tid att ta en repa på stan var allt stängt (man vänjer sig lätt vid söndagsöppet).

I övrigt har vi (läs barnen) badat massor och i Lidköping där det finns utomhusbad med 27 grader i vattnet har vi badat i alla väder. Där vågade Hugo återigen hoppa femman efter ett par års uppehåll och Selma vågade inte bara hoppa ettan, utan skuttade efter några dagar glatt ner även från trean. Hoppet gjorde att hon vågade ställa upp i Landsorts årliga tävling Stångfajten, att sitta på såpad stång och slåss med blöta kuddar.

Min läsning

Jag har läst lagom mycket och fortfarande endel till allt som ska skrivas i tidningen. Jag är ur den rena produktionsfasen och kan börja publicera det jag skrivit tidigare i sommar. Aktiviteten här på bloggen bör öka ganska mycket under semestern. Det är kul! För trots att jag skriver i en tidning till vardags, väljer jag att skriva på min semester.

Läsa jorden runt: Jag inser att jag behöver rycka upp mig här, men nu återstår två veckor av semestern då jag bara ska sitta vid en husvägg och glo in i en bok. Om jag inte badar förstås.

  • Polen
  • Vietnam

Jorden runt på 80 dagar: Det är sommarens utmaning och Polen och Vietnam räknas in där.

EU-länder: Jag ska läsa från alla EU-länder under Sveriges ordförandeskap och som ni kan se ovan så kan jag pricka av ett land; Polen. Nu är det tre länder kvar – Grekland, Rumänien och Slovenien – och jag ska till landet och maratonläsa så det ska nog gå bra!

Intervju med Tranan om världslitteratur i NU

Tranan

Tidigare i sommar hade jag en artikeln om världslitteratur där jag intervjuade Johannes Holmqvist på Tranan. Själv läser jag mycket från Tranan och prenumererar på deras utgivning. Böckerna jag skriver om i NU under sommaren kommer inte bara från dem, men flera gör det. NU går att prenumerera på för den som önskar. 

Vill satsa på mindre kända författare

I sommar kommer kultursidorna i NU fyllas av litteratur från delar av världen där de flesta svenskar inte läser så mycket ifrån. Hanna Lager vill vidga dina vyer och låta dig inspireras av böcker från olika delar av världen. Att läsa världslitteratur kan kännas lite för obskyrt och artikelseriens syfte är att bot på den fördomen.

Världslitteratur är kanske inte världens bästa ord, men vad ska man annars kalla litteratur från andra delar av världen än den vi ofta läser litteratur ifrån? Vi svenskar läser mycket litteratur från vårt eget land och det finns hos många en känsla av att man vill känna igen sig när man läser. Likaså säger kanske fördomar att litteratur från små länder långt bort, är tunga och svåra att ta till sig.

Ett förlag som gett ut världslitteratur sedan 1992 är Tranan. Jag ringer och pratar med Johannes Holmqvist som är förlagschef där och vill prata om vikten av att ge ut böcker från andra delar av världen än vad vi är vana vid.

– Det är klart att det är viktigt, men jag tycker att det blir lite träigt att bara prata om nyttan av att läsa litteratur. Det behöver vara inte skoltvång att läsa, utan det är roligt och givande också. Jag personligen tycker att det är spännande att läsa litteratur från länder jag inte vet så mycket om.

Det är inte så att litteratur från exempelvis Japan eller Argentina måste vara svårlästa, bara för att det inte översätts lika mycket litteratur därifrån som från USA och Storbritannien. På nästa sida recenserar jag Kärlek i Seoul av Sang Young Park. Den är varken tung eller svårläst och på två dagar hade jag läst halva boken.

– Nej, den är inte svårtillgänglig, den skulle man till och med kunna läsa på gymnasiet, säger Johannes Holmqvist.

När jag läste Kärlek i Seoul tänkte jag på att jag faktiskt läst en hel del böcker från Sydkorea och drog då den tämligen felaktiga slutsatsen att det kommer mycket litteratur från Sydkorea just nu. När jag tänker tanken högt, protesterar Johannes Holmqvist.

– Tycker du? Det finns ju ett enormt intresse för koreansk kultur i Sverige, men där har litteraturen inte alls hängt med. Visst är det är svårt att hitta översättare, men det är inte hela problemet. Det finns inte heller något större intressen från förlagen.

Tranan jobbar inte riktigt som stora traditionella förlag. De har en annan nisch och därmed inte storsäljare som kan bära den övriga utgivningen. Men såklart är de också beroende av att sälja böcker och de har haft en och annan litterär höjdare. Den kinesiska nobelpristagaren Mo Yan ges ut på svenska på Tranan och så även ständigt nobelpristippade Jamaica Kincaid från Antigua.

– När våra böcker får uppmärksamhet så får vi såklart bättre ekonomi, men vi vill ändå fortsätta satsa på mindre kända författare. Men i de fallen vi får in mer pengar kan vi satsa mer på att fler författare får ett större genomslag.

Att satsa på mindre kända författare betyder mindre kända i Sverige. I sina hemländer kan de vara enormt stora. Betänker man att det stora intresset för koreansk kultur i Sverige inte har lett till enormt stor utgivning av Sydkoreansk litteratur, är det inte svårt att föreställa sig hur det ser ut i andra länder. När jag frågar Johannes Holmqvist vad han ser fram emot i höstens bokutgivning, väljer han en stor brasiliansk författare.

– Hudens avigsida av Jeferson Tenório är en roman som vunnit motsvarande Augustpriset i Brasilien. Det är en roman som handlar om en lärare som dödas i samband med ett polisingripande och är en berättelse om en man och ett land som präglas av rasism. Det är en välskriven, intressant skildring av Brasilien och tar upp den afro-brasilianska erfarenheten.

För att få fler intresserade av förslagets böcker, har Tranan olika sätt att knyta till sig sina vänner. Tranans vänner har en Facebookgrupp och det finns även digitala bokcirklar knutna till utgivningen. En sak som inte är helt vanligt är att de erbjuder bokprenumeration på fyra eller sex böcker under ett år, något som är ganska populärt.

– Vi är tacksamma för att folk litar på oss så mycket att de låter oss välja deras böcker. Alla kanske inte gillar allt, men det ingår ju i konceptet, säger Johannes Holmqvist.

Jag antar att man kan utveckla en viss blick för litteratur och hittar det man letar efter. I sommar är det flera förlag som ger ut världslitteratur och en liten spaning var att det kanske har ökat, men det håller inte Johannes Holmqvist med om. Att det däremot skulle kunna bli en trend, är han mer öppen för.

– Det är en stor snackis inom förlagsvärlden att försäljningen av engelskspråkiga böcker ökar för varje år. Det blir svårare och svårare ge ut översättningar från engelska efter som lönsamheten minskar, vilket gör att förlag tittar på andra språk. Din spaning stämmer inte nu, men kanske kommer att bli verklighet.

Idag är det mindre förlag drar ett tungt lass när det kommer till översättningar. Det finns flera förlag som nischar in sig på olika språk, tex Sekwa som ger ut fransk litteratur och Thorén och Lindskog som ger ut översatta böcker från tyska.

– Det är vårt att få ekonomi i utgivning av översatt litteratur. Kanske satsar man hellre på svensk litteratur.

Det är svårt att komma förbi ekonomin när vi pratar om utgivning av så pass smal litteratur som Tranan ger ut och Johannes Holmqvist medger att det är svårt att få lönsamhet. Flera länder har översättningsstöd som går att söka, vilket Tranan också gör när det finns möjlighet. Det har även Sverige i andra länder.

För oss som gillar att läsa böcker från hela världen är det fantastiskt att det finns små förlag som är villiga att översätta böcker som inte kommer att bli några kassasuccéer. Under sommaren kan du som läser NU ta del av recensioner av böcker från hela världen. Några av dem är utgivna på bokförlaget Tranan.