jun 25

Recension: Shaw, George Bernard; Pygmalion; 2012

PygmalionPygmalion var en kung på Cypern som skapade en kvinnostaty som han förälskade sig i. Myten om Pygmalion handlar om att man genom sin åtrå kunde skapa den perfekta skönheten. Det är denna myt som George Bernard Shaws pjäs Pygmalion bygger på. Mera känd är musikalen som baseras på pjäsen och fått namnet My fair Lady.

Eliza Dolittle plockas upp av Henry Diggins och får lektioner i att bete sig som en dam. Han slår vad med sin bästa vän om att hon ska kunna göra succé i societeten. Eliza är mycket läraktig och hennes dröm är att slippa sälja blommor på gatan och istället få jobb i en blomsteraffär. Hennes slang är för illa sedd för att hon ska kunna få ett jobb. Med Higgins hjälp blir hon snabbt en mästare på vackert språk och goda manér. Men den dagen hon gör succé i societeten och vadet är över, blir hon förbannad över att hon bara var ett vad. Hon hoppades att hon betydde mer för Higgins, även om hon inte var intresserad av att gifta sig med honom.

I Pygmalion visar George Bernard Shaw på klasskillnader och orättvisor som drabbar kvinnor. Det handlar främst om överklass och arbetarklass och lite mer pengar inte alltid löser problem. Elizas utbildning gör att hon kan tas som en överklassperson, men hon är det inte och det kommer hon aldrig att bli. Hennes far blir rik, men alkoholismen består ändå. Shaw har skrivit en fortsättning på pjäsen där han talar om för oss vad som hände sedan, när pjäsen tog slut. Det är inte rakt igenom rosenrött, men Eliza får sin kärlek och det kommer att gå ganska så bra. Kärleken är alltså inte Higgins, utan en betydligt yngre – men fattigare – förmåga.

Jag tyckte att Shaws feministiska poänger kommer fram tydligt. Han porträtterar en kvinna som vägrar underkasta sig trots att hon står betydligt lägre i rang än sin läromästare. Det var intressant att läsa den här pjäsen. Jag såg den som musikal på Volksoper i Wien 2000 och hade mått bra av att veta Shaw var feminist. Jag tolkade musikalen lite annorlunda då.

jun 24

Marta i läppstift – coolt eller patetiskt?

Marta i läppstift

Jag har inte kunnat låta bli att lägga märke till att Marta spelar fotboll i läppstift. I en ideal värld hade detta gått mig förbi och det hade bara fått vara. Nu vill jag ändå skriva några rader om det, för jag vet att det är kontroversiellt inom feministiska kretsar. För mig är smink smink och inga större växlar borde dras på det.

Jag älskar att Marta spelar i läppstift. Man skulle kunna tycka att det är opraktiskt att ha smink och framförallt läppstift när man idrottar och blir svettig, men samtidigt är det inte konstigt att någon som i sin yrkesroll får möjlighet att ha en stor publik och filmas av TV, vill göra sig extra fin. Lena Andersson är en författare och krönikör som haft synpunkter på kvinnliga idrottares smink under tävlingar men jag skulle säga att det är synpunkterna, och inte sminket, som är det stora problemet.

Män och patriarkatet/samhället/media har i alla tider haft åsikter om hur kvinnor ska se ut. Det ska vara smink, men inte för mycket. Man ska framhäva kvinnligheten, men inte vara vulgär. Kvinnor som idrottar får gärna vara bra, men de får inte se för manhaftiga ut. Med andra ord så finns det otroligt mycket regler att förhålla sig till som kvinna. Inget av dem är orsakade av smink som sådant. För min del tycker jag att smink är något av det positiva med den kvinnliga könsrollen. Inte att vi förväntas sminka oss, utan att vi får det.

En annan sak som det ofta hävdas är att ingen kvinna vid sina sinnes fulla skulle sminka sig för sin egen skull. Vi gör det för att behaga männen. Jag hävdar motsatsen och det är det som också är så fantastiskt med Martas läppstift. Hon är lesbisk och hon är fotbollsspelare, ändå sminkar hon sig. Jag kan inte tro att de är för någon annans skull än just hennes egen.

Jag tycker att det är tråkigt att Brasilien är ute ur turneringen nu och att vi inte kommer att få se Marta spela mer i detta VM, eller kanske ens någonsin. Hon har varit en färgstark profil från början till slut och hennes sorti efter gårdagens match var oslagbar. Hon uppmanade de brasilianska fotbollsspelande tjejerna att anstränga sig mer: Damfotboll behöver allt stöd det kan få. Unga fotbollskvinnor, ni måste jobba hårdare och anstränga er mer. Det kommer inte alltid att finnas en Formiga, en Marta eller en Cristiane, sa Marta enligt DN:s översättning.

jun 23

Recension: Belševica, Vizma; Tidens öga; 1987 (1981- 86)

Tidens ögaVizma Belševica har nämnts flera gånger i nobelprissammanhang, men hon dog 2005 utan att ha fått priset. Tidens öga är den andra diktsamlingen jag läst av henne. Det är en svensk diktsamling med översatta dikter från ett par olika böcker. Belševica kom från Lettland och som vanligt när det kommer till Lettisk litteratur är dikterna översatta av den svensk-lettiska översättaren Juris Kronbergs.

Jag gillade Belševica sist jag läste henne och jag gillar henne nu. Det är ofta svårt att välja ut den dikt jag tycker bäst om, men i det här faller var det ganska enkelt. Jag bär min kärlek fastnade jag för direkt och läste flera gånger:

Jag bär min kärlek
Som ett barn bär sitt kastanjeblad
(ett barn som nyss lärt sig gå) –
Så allvarligt den utsträckta handen håller det,
Så svårt det lilla steget har att bibehålla jämvikten
Med den jättelika hösten vinande runtom.
Från träden
Faller oupphörligt gyllene hemligheter
Och förvirrar stegen.
Men den lille halkar inte.
Han bär sitt blad.
Han håller fast vid sitt blad
Och tågar högtidligt bort genom bladstormen. 

Jag tycker om liknelsen så mycket; den stora kärleken och det lilla barnet och samtidigt kärleken jag genast känner för det lilla barnet. Belševicas dikter är fulla med känslor och många tar jag verkligen till mig. En annan sak jag gillar är att det är återkommande referenser till hemlandet Lettland.

Borde Belševica fått nobelpriset i litteratur? Ja, absolut!

jun 22

Midsommardagen och jag förbereder nobelfest

Henryk Sienkiewicz Quo Vadis?

Midsommardagen är nästan bättre än midsommarafton. Samma goda mat, tårtan smakar bättre dagen efter och ingen stress med maten. Dessutom tid till läsning och lite träning. Svårslaget! Nu var det dock så att Landsort skulle visa sig från sin blåsigaste sida den här helgen, och när det blåser här så blåser det rejält. Idag var det lite kallare än igår och det lilla var lite avgörande. Men som sagt, läsning och träning stod på schemat och genomfördes!

Jag har börjat läsa Henryk Sienkiewicz Quo vadis? precis enligt plan. Jag satte upp målet att jag skulle läst alla nobelpristagarna utom honom till midsommar för att plocka fram den gamla boken som samlat damm sedan sommarfesten 2009 eller något sådant. Jag köpte boken på loppis här på Landsort för att jag kom på att han faktiskt fått nobelpriset och att jag borde läsa boken. Men andan har hittills inte fallit på och därför tyckte jag att Sienkiewicz fick bli en värdig avslutare i mitt nobelprisprojekt.

Nu är boken påbörjad, men jag spar den här till nästa gång jag kommer ut. Det är om en och en halv vecka och så spännande var inte de första 33 sidorna att jag inte kan vänta. Nu ser det ju av allt att döma ut som att jag kommer att ro iland den här utmaningen, men blir jag klar nu så kommer jag bara kunna säga att jag läst alla nobelpristagare ett par månader. Sedan ska Svenska Akademin tillkännage årets och förra årets pristagare. Jag ska såklart läsa dem också.

Nu förbereder jag nobelfest på bloggen. Jag vet att det är lågt fram i tiden, men det är mycket som ska läsas och framförallt skrivas. Tanken är att det ska bli en hejdundrande fest som ska vävas ihop med Feministbibliotekets julkalender, som ska handla om kvinnor som borde fått nobelpriset. Har du också läst nobelpristagare? Vilka är dina favoriter? Jag ska inte berätta om allt som ska hända i december, men en gedigen läst-lista kommer du att få!

Solnedgång över Landsort

Såhär såg solnedgången över Landsort ut nu ikväll. Snart sängen och läsa lite mer i Quo Vadis!

jun 21

Glad feministisk midsommar!

Glad feministisk midsommar på er kära läsare! Jag har haft en fin dag med släkt och barn och traditionell dans runt stången. Mitt feministiska bidrag till dagen var, förutom att sjunga att kråkan och björnen var hon, att frivilligt anmäla mig till stångresare.

Enbart män anmälde sig (såklart) och jag och två andra kvinnor upptäckte detta och skyndade fram för att utjämna könsobalansen inför ögonen på våra barn. (Jag känner inte de andra kvinnorna , men jag gissar av deras miner och beslutsamhet att döma, att de var ute i samma ärende som jag).

Jag resr midsommarstången på Landsort

Här ser ni mig som en av tre kvinnor som är feminister i praktiken och reser midsommarstången på Landsort.

Jag midsommar 2019

Jag är kvinnan i den här fina klänningen som Pernilla Wahlgren designat! (Nej, jag fick inte betalt för att skriva det.)

Hoppas att ni hade en lika fin midsommar som jag!

jun 20

Recension: Wharton, Edith; Kvicksand; 1902

KvicksandEdith Wharton har blivit nominerad till nobelpriset i litteratur flera gånger. Nu har Novellix gett ut hennes novell Kvicksand i en samling storstadsnoveller med andra klassiska noveller av Charles Dickens, Honoré de Balzac och japanen Ryūnosuke Akutagawa. Kvicksand publicerades första gången Harper’s Magazines juninummer 1902. Novellix publicerade den 2019.

Kvicksand utspelar sig i New York vid sekelskiftet. En kvinna är synsk, men det berättar hon inte för sin son. Sonen kommer hem en dag och berättar att flickvännen gjort slut. Hon kunde inte gifta sig med honom så länge han hade kvar sin tidning. Sonen, som levde för journalistiken och sin tidning, sa att det var oacceptabelt. Flickvännen ansåg tidningen alltför omoralisk och ville inte leva i ett äktenskap med någon som drev en sådan skrift. Modern är villrådig om hur hon ska göra angående sonens kärlekssorg eftrsom hon vet hur det ska sluta. En dag tar hon ändå mod till sig och besöker den före detta flickvännen.

Kvicksand var en oväntad novell om kärlek och moral. Jag läser att Wharton ofta  skriver kritiskt om den amerikanska societsmiljö som hon själv var en del av och Kvicksand är inget undantag. I den här novellen ställs pengar och rikedom mot den egna moralen. Vad är egentligen viktigast? Svaret är inte entydigt, även om det lutar åt ett visst håll. Det är också fina miljöskildringar från Upper East Side och Metropolitan Museum. Jag tyckte mycket om novellen och jag blev definitivt sugen på att läsa mer av Edith Wharton.

Läs mer: Adlibris, Bokus

Hela boxen med Stadsnoveller: Adlibris, Bokus

jun 19

Berömda och glömda idrottskvinnor: Ada Hegerberg

Ada Hegerberg

Ada Hegerberg är en norsk fotbollsspelare som tidigare i år fick motta det prestigefulla priset  Ballon d’Or, som den franska tidningen France Football delar ut till världens bästa fotbollsspelare. Sedan 2018 delas priset inte bara ut till världens bästa manliga spelare, utan även kvinnliga. När Ada Hegerberg tog emot priset som först kvinna någonsin, fick hon en fråga om hon kunde twerka.

2013 spelade Ada Hegerberg EM.final på Friends Arean i Solna. Norge tog silver och jag satt på läktaren. Det var stort att se, även om jag såklart hade önskat att Sverige spelade final. Då var Hegerberg en viktig spelare i landslaget, men idag spelar hon inte VM. Sedan 2017 bojkottar hon landslaget för att Norska Fotbollförbundet inte gör tillräckligt mycket för att förbättra för damfotbollen.

Sedan 2014 spelar Hegerberg i det franska klubblaget Olympique Lyonnais. Hon har tidigare spelat i Tyskland och i norska Toppserien. 2018 vann hon både franska ligan och Champions League och gjorde åtskilliga mål.

Om vi återgår till inledningen så fick alltså en av världens bästa fotbollsspelare på en prisutdelningen frågan om hon kunde twerka. Den som inte kan dansen får en genomgång här. Såklart lägger jag ingen värdering i dansen som sådan, men eftersom den fokuserar på rumpan så kan den nog av många ses som en ganska sexig dans. Men egentligen spelar det inte så stor roll om den är sexig eller inte. En fotbollsspelare som precis vunnit ett pris, ska inte behöva svara på frågor om dans. Ada Hegerberg sa nej och gick av scenen.

Tysklands seger i fotbolls-EM

Finalen i fotbolls-EM 2013.

jun 18

Månadens feminist: Caitlin Moran

Kort fakta

  • Född 5 april 1975 i Brighton.
  • Fick sitt genombrott med boken Konsten att vara kvinna 2011.
  • BBC utnämnde henne till mest inflytelserik på Twitter 2014.

Caitlin Morans feministisk gärning

Caitlin Moran är uppväxt i den lila engelska staden Wolverhampton som äldst av åtta syskon. Hon har sagt flera gånger att hon levde i den enda hippifamiljen i Wolverhampton. Hon och hennes syskon hemskolades, men ingen av dem fick någon bra utbildning av sina föräldrar. Det har ändå gått bra för både Caitlin och de andra syskonen Moran.

Moran började sin karriär på musiktidningen Melody Maker. Senare har hon varit krönikör i både The Observer och The Guardian och senare i Times, för vilka krönikor hon också blivit prisad. 2011 debuterade hon med den självbiografiska feministiska debattboken Konsten att vara kvinna. Den var tänkt som en modern version av Germanie Grees Den kvinnliga eunucken, fast mer skämtsam. Boken har hyllats över hela världen och Moran fick ett enormt genombrott.

Efter debutboken har det blivit flera böcker, alla med ett starkt feministiskt tema. Hon gör också en sitcom tillsammans med sin syster, Raised by Wolves, som löst bygger på deras uppväxt i Wolverhampton. Serien utspelar sig i nutid.

2019 kommer hon att besöka Bokmässan igen och hon är nu aktuell med en ny bok. Konsten att bli känd kom på Albert Bonniers Förlag i maj.

Caitlin Moran och jag

Jag har ett lite ambivalent förhållande till Moran. Jag gillar henne skarpt och Konsten att vara kvinna var underhållande och det var roligt att en sådan feministisk bok gavs ut då. Jag har även lyssnat på Moran på Bokmässan och hon är ju oerhört underhållande att lyssna på, men någon riktig idol har hon inte blivit. Kanske är det för att hon inte är så djup. Det är mest en ganska ytlig och klämkäck feminism och jag behöver nog lite mer. Därför har det inte blivit att jag läst fler böcker av henne och därför betalade jag inte 200 kronor för Morantonlogi 2013 när det gavs möjlighet att få den signerad.

Jag har flera olästa Moranböcker hemma och nu inför hennes besök på bokmässan 2019 så kommer det en till. Åtminstone en till ska jag läsa innan jag lyssnar på henne igen. (Ska tillägga att jag även försökt att lyssna på Moranthology som hon läst in själv, men det blev om möjligt ännu mer av det inte så goda.) Konsten av bli känd står nu på att-läsa-listan och förhoppningsvis läser jag någon mer.

Böcker av Caitlin Moran som jag läst och recenserat

Konsten att vara kvinna 2011

jun 17

Recension: Backman, Fredrik; Folk med ångest; 2019

Folk med ångestDet händer inte så ofta nuförtiden att jag läser något lättsmält som rycker tag i mig. Efter Crazy rich i Asien behövde jag något mer och då tackade jag ja till att läsa Folk med ångest av Fredrik Backman. Jag gillar honom för att han oftast är feministisk, men har insett att jag inte tyckt att hans böcker lämpar sig för uppläsning (det blir för mycket rent språkligt). Därför läste jag Folk med ångest som fysisk bok.  Boken gavs ut tidigare i år på Forum.

Det är dagen före nyårsafton och det är en lägenhetsvisning i en liten stad. Samtidigt tar en desperat förälder en pistol och försöker råna en bank för att få pengar till hyran. Om den inte betalades skulle föräldern riskera att förlora sina barn. Det blir inga pengar för att banken har inga kontanter och rånaren försöker undkomma polisen genom att försvinna in i ett hus. Där pågår en lägenhetsvisning och rånaren tar spekulanterna och mäklaren som gisslan. När polisen stormar huset och fritar gisslan är rånaren inte kvar i lägenheten. Vart tog han vägen?

Folk med ångest är nog Fredrik Backmans mest skruvade roman, men den innehåller mycket att det vi är vana vid om vi läst honom förut. Vi får följa gisslan och poliserna och alla verkar ha ganska mycket i bagaget. Allt kopplas samman med en man som den ena polisen såg hoppa när han var liten, och en tjej som han lyckades hindra från att hoppa några år senare. Det är många känsliga ämnen som avhandlas i boken och det handlar mycket om sorg och ensamhet. Det är en feelgoodbok att mysa sig igenom och småskratta åt.

Det är en feministisk bok med många intressanta tvister. (Det blir eventuellt för många sådana så att man tillslut räknar ut tvisterna på förhand.) Tyvärr blir det lite väl mycket pådrag på slutet och när jag tror att boken är färdigläst, så fortsätter den ett par sidor till så att inget öde är lämnat åt min fantasi. I övrigt fyllde den sin funktion; jag läste, myste och ville inte släcka på kvällen.  Extra kul att läsa om lägenhetsvisningar nu när vi letar hus. En mysig bok för, tja, hängmattan!

Läs mer: Adlibris, Bokus, Enligt O, Lottens bokblogg, Hyllan

jun 16

Berömda och glömda idrottskvinnor: Nilla Fischer

Det finns dem som gör allt för att förminska damfotbollen och kvinnliga fotbollsspelare. Och så finns det dem som gör allt och lite till för att visa, inte bara att kvinnor kan spela fotboll, utan att damfotbollen fortfarande kommer orimligt mycket i skymundan för herrfotbollen. Det Nilla Fischer gör för fotbollen och för jämställdheten är enormt. För det tackas hon med att få en staty över henne kastad i Stångån i Linköping.

Nilla Fischer debuterade i det svenska landslaget redan som 16-åring 2001. Hon var mittfältare, men det stora klivet som fotbollsspelare tog hon 2015 då Pia Sundhage omskolade henne till back. Hon var inte alls nöjd med beslutet, men accepterade det. Hon sa till offside 2017: – Nej, jag höll inte med Pia. Jag tyckte att jag fortfarande var tillräckligt bra som innermittfältare för att konkurrera om en plats i startelvan. Men eftersom valet stod mellan att byta position och att inte få vara med var det bara att acceptera hennes beslut.

Idag spelar Fischer i tyska Wolfsburg och har med dem vunnit tyska ligan och Uefa-cupen. Hon är med i den svenska VM-truppen i Frankrike. 2018 vann hon diamantbollen och höll ett tal som få har missat. Hon pratade om orättvisa mellan kvinnliga och manliga fotbollsspelare och att det var dags att ta fajten för jämställdheten och uppmanade både män och kvinnor att agera. De svenska manliga landslagsspelarna reagerade olika. Andreas Granqvist slog ifrån sig och kände inget som helst eget ansvar. John Guidetti påpekade att han själv var feminist och att det Fischer sagt var självklarheter och att de måste jobba hårdare.

Talet handlade om orättvisorna mellan manlig och kvinnlig fotboll och vad kvinnliga fotbollsspelare får höra. Mindre mål och lättare boll, det är inte bara vi som bloggar om fotboll som får de förslagen. Kvinnorna som spelar får ofta höra att det de inte egentligen är bra på det de gör. Nilla Fischer tar fajten och hon gör mer för damfotbollen än de flesta. Därför är hon en av detta VM:s absolut största förebilder.

Såklart måste man inte vara en person på barrikaderna för att vara en förebild, men idag vill jag lyfta just den egenskapen som är otroligt viktig för att få till en förändring. Fischer är inte bara en glödande feminist, hon har också spelat med en regnbågsfärgad kaptensbindel i Wolfsburg och hon har pratat öppet om missfall. Nu håller vi alla tummar och tår vi kan för att Fischer ska få lägga till ett VM-guld till sin meritlista!