mar 19

Recension: Thuan; Hissen i Saigon; 2013

Förra månadens bokcirkelbok var Hissen i Saigon av Thuan, som var den sista boken i Tranans bokprenumeration förra året. Det är en vietnamesisk bok, vilket ju framgår rätt tydligt av titeln. Boken är översatt av Tobias Theander, som är den enda som översätter vietnamesiska till svenska. Den kom ut på svenska 2024.

En kvinna reser tillbaka till Saigon från Paris för att begrava sin mamma. Modern har dött en spektakulär död genom att falla ner i ett hisschakt i sin sons privathus. Kvinnan och brodern har inte haft mycket kontakt genom åren och deras återseende är inte särskilt hjärtligt. Kvinnan försöker ta reda på varför modern dött och hennes spår leder henne till Paris och hon får veta att modern bott där och kanske är det till och med så att en man hon träffat där är kvinnans far.

Boken skulle handla om otroligt rika vietnameser och om revolutionärer under kriget. Jag, och även de andra i bokcirkeln, tyckte att huvudtemat kom bort lite. Det var många spännande sekvenser i boken, men den föll lite platt. Vi var alla rörande överens om boken den här gången och vi tyckte alla att den lovade stort, men inte höll hela vägen. Det var absolut ingen dålig bok, men jag blev lite besviken på att det inte blev mer av spionspåret, till exempel.

Sammanfattningsvis pratade vi om att det var en ok bok, varken mer eller mindre och att det var spännande att läsa om Vietnam och Vietnams historia och nutid.

mar 17

Recension: Lazić, Radmila, Ur A wake for the living; 2004

Radmila Lazić är en serbisk feministisk poet som översatta av den serbisk-amerikanska diktaren Charles Simic. Jag har inte fått tag på boken A wake for the living, som är den enda som finns på engelska av författaren, men jag har funnit några av dikterna på nätet.

Jag läste alla dikter jag fann på internationella kvinnodagen och det var sannerligen en passande sysselsättning för just den dagen. Flera av hennes dikter är en käftsmäll mot patriarkatet. Läs bara följande rader:

I don’t want to be obedient and tame.
Coddled like a cat. Faithful like a dog.
With a belly to my teeth, hands in the dough,
Face covered with flour, my heart a cinder
And his hand on my ass.

(…)

Alleluia! Alleluia!
I don’t want a bridegroom.

Radmila Lazić skriver rakt på sak och hon använder mycket ironi. Det är härligt och slagkraftigt och jag kan inte låta bli att tycka att det är synd att så lite av henne finns tillgängligt för mig som inte kan någon slaviskt språk. Det var uppfriskande att hitta en poet som är så tydligt feministisk från ett land som Serbien. Jag har länge velat finna feministisk litteratur från Balkan, men även om det finns subtil feminism i flera verk från regionen, så är det svårt att hitta det där direkta i en översättning. Slavenka Drakulic bok Hur vi lyckades överleva kommunismen med ett leende på läpparna är det närmaste jag kommit.

Jag vill ha mer av Radmila Lazić. Jag vet att det är svårt att få, men som världen ser ut nu behöver vi mer av Radmila Lazić. Jag kommer i vilket fall att hålla ögonen öppna om något skulle översättas. Författaren är född 1949 så hon är inte någon ung och pigg feminist vilket gör det hela än mer imponerande. Det är mycket 70-talets andra vågen-feminism över hennes poesi och det är underbart.

mar 15

Recension: Rickenbach, Kati; Jetzt kommt später; 2011

Jag har läst min första bok på tyska, den schweiziska serieromanen Jetzt kommt später (nu kommer senare) av Kati Rickenbach. Det är en grafisk roman som jag lånade på biblioteket. Jag har skrivit om det förr, att jag vill läsa mer på andra språk och att serier är en bra väg dit.

Det är 2009 och Kati återvänder till Hamburg, där hon tillbringade ett utbytesår 2004. Nu har hon med sig sin pojkvän som hon ska bo ihop med för första gången. Hon bestämmer sig för att den serieroman hon ska skriva ska handla om den tiden hon hade i Hamburg förra gången hon var där, 2004. Vi får följa med på resan, både genom författandet och hennes återupplevande 2009 och det hon berättar om vad som hände 2004.

Det händer egentligen inte så mycket, Kati är utbytesstudent och går på fester och faller för fel kille. Hon har problem med sin hyresvärdinna som är lesbisk och inte vill att Kati och hennes vän Priska ska ta hem killar. De lever inte efter reglerna och det ger upphov till mycket bråk. Samtidigt vill Kati utvecklas som serietecknare och hon jobbar hårt för att klara alla skoluppgifter. 2009 får vi veta hur mycket hon har saknat året i Hamburg.

Trots att det inte var så händelserikt och jag inte hade några som helst problem att lägga boken ifrån mig, tyckte jag om att läsa den. Den påminde mig om min utbytestermin i Wien. Jag kan också få rent fysisk saknad av den staden, även om längtan blivit mindre med åren. En utbytestermin kan betyda så mycket, även om det inte precis händer så mycket. Det kändes bra under läsningen gång, att vi vet att Kati blev serietecknare.

mar 13

Bredvidläsning: Flight from the USSR av Dato Turashvili

Jag upptäckte av en slump att jag en gång skrivit en lista på östeuropeiska böcker att läsa. På den listan hittade jag Flight to the USSR av georgiska Dato Turashvili. Han ska vara en av Georgiens mest framstående författare och boken verkade bra, så jag klickade hem den på Amazon till Kindleappen och läste den helt förutsättningslöst. Boken skrevs ursprungligen 1988 och har senare blivit en pjäs under namnet Jeans generation.

1983 kapades ett plan från Tbilisi till Leningrad av ett gäng unga personer. Det är om dessa personer som boken handlar. Det unga paret Gega och Tina står i centrum. Så gör även jeans, denna vara som var näst intill omöjlig att få tag på i Sovjetunionen. Efter en resa till havet bestämmer sig Gega och Tina tillsammans med vänner att de ska fly från Sovjetunionen. Det stora havet och känslan av att få komma till Turkiet på andra sidan, blev för stor och drömmen om friheten gjorde att de tog steget.

Det var när jag kommit till planerande av kapningen som jag började googla lite. Jag trodde att det skulle vara en rolig bok om att vilja ha jeans i Sovjet, men det utvecklade sig till något mycket mer. Det är en fantastisk bok som knappt går att lägga ifrån sig och tyvärr förstår alla som är någorlunda bekanta med det kommunistiska förtrycket, vartåt det barkar. Samtidigt som allt borde gå åt helvete, kan jag som läsare aldrig sluta hoppas.

mar 11

Recension: Bodrožić, Ivana; We trade our night for someone else’s day; 2016

Jag tyckte mycket om The hotel Tito av Ivana Bodrožić så när jag såg att hon kommit med en tillbok på engelska, We trade our night for someone else’s day, ville jag genast läsa den. Ivana Bodrožić är från Kroatien och bor och verkar i landet fortfarande. Boken finns inte på svenska och jag lyssnade på den på engelska på Storytel.

Boken utspelar sig till största delen 2010 i staden Vukovar i östra Kroatien, precis på gränsen till Serbien. Staden föll i serbiska händer i början av kriget mellan Serbien och Kroatien. Staden har blivit känd för en massaker där 200 skadade kroatiska soldater och civila torterades och sköts ihjäl efter att ha fått löfte om evakuering. Det är till minne av dessa händelser som vi ska läsa Ivana Bodrožić bok.

Nora är journalist och ska skriva om ett tragiskt fall där en lärare inlett en relation med en av sina elever och senare skjutit sin man till döds. För detta sitter hon nu i fängelse. Nora kommer inte så långt med sin artikel, men när hon ska ge upp och åka hem, mördas stadens borgmästare. Läsaren vet att Noras tänkta intervjuoffer Birgitta, har beordrat mordet. Frågan är om Nora kommer att förstå vem Birgitta är samt vem den hemska hotellägaren är, som är en skum person som Nora får obehagskänslor av. Hon har även träffat den mystiska, men mycket tilldragande taxichauffören Marco, som varnar henne för personen hon ska intervjua och för hotellägaren.

Jag undrade under läsandets gång vad det egentligen var för en typ av bok. Den utgör sig för att vara en deckare, men samtidigt smyger det sig fram att det är Noras sökande efter sin fars mördare som står i centrum. Fadern försvann i samband med att Nora evakuerats från Vukovar under kriget. Det var lite svårt att hänga med i allt. Det var ganska skilda historier om den fängslande kvinnan, den maktgalan kvinnan som skulle intervjuas och så hela historien med Marco.

Trots allt tyckte jag att det var spännande att läsa vidare. Den spirande kärleken mellan Nora och Marco, höll intresset på en lagom hög nivå. Sedan var det så att slutet la alla pusselbitar på plats, och det kan jag ju inte avslöja. Det var först efteråt som jag förstod en del märkliga trådar i boken. Det var lite synd att det var så rörigt och jag tyckte inte heller att slutet stämde överens med stämningen i resten av boken så jag blev besviken. Ändå spännande med en postkrigsroman om Jugoslavienkriget.

mar 09

Recension: Dahlgren, Helena; Ellens val – Den ljusnande framtid; 2025

Jag har lyssnat på de historiska feelgoodromanerna om Ellen och hennes vänner i Ljungsala i fyra år. Ellens val – Den ljusnande framtid (Lovereads), är den tionde och sista boken och precis som den näst sista så är Helena Dahlgren tillbaka som författare. Bokserien är skapad av ett så kallat writers room och har haft tre olika författare. Helena Dahlgren och jag känner varandra.

Texten innehåller spoilers om du inte läst de föregående nio böckerna.

Ellen är förkrossad efter att ha blivit änka, men vännerna tar hand om henne. När hon inte bara förlorat sin make, utan också måste lämna sin lägenheten eftersom den tillhör universitetet, där maken jobbade, håller hon på att ge upp och flytta hem till sina föräldrar. Men vännerna griper in och ser till att hon får hyra huset på herrgårdens mark, där Ellens syster Isa bodde och hade ett hemskt äktenskap. Sedan börjar hon få lycka gällande den före makens död, inskickade romanen.

Det är inte bara Ellens liv som ska få ett lyckligt slut. Det är även Elisabet, som adopterat ett barn och vill gifta sig med sin Samuel. Det är Gabriella, vars dotter överlevde spanska sjukan, som vill ha kärlek och sex i livet. Hennes man är homosexuell och kanske skulle de passa bättre i Stockholm? Ingeborg är gravid och har flyttat in på herrgården med sin Anton. Den gamla herr Sporre ligger för döden. Vad innebär det för syskonen Anton och Elisabet?

Det är lika ljust och fint som i de tidigare böckerna, den nionde exkluderad. Det är lite av en uppsamlingskänsla i den och det är ju inte så konstigt. Helena Dahlgren är den som hittade på hela historien och nu när stafettpinnen kommit tillbaka till henne förstår jag att hon vill se till att alla historier får ett bra slut. Det är ju trots allt feelgood och hon hade ju haft ihjäl den till synes perfekte maken Carl i bok nummer nio (för att inte glömma Alva i bok nummer två!).

Jag tycker om att litteraturen får stå i centrum i den sista boken. Nu är det Ellens tur att glänsa efter att ha levt i sin makes skugga så länge. Deras äktenskap må ha varit fantastiskt för sin tid, men nu ska hon överleva som änka. Jag tycker också om att Ljungsala får vara hemma för Ellen. Alltför många feelgood går ut på att huvudpersonen ska hitta tillbaka till sina rötter. Man kan rota sig någon annanstans och det gjorde Ellen i den hör serien.

Tack Helena, Moa och Elvira för en mysig bokserie som inte drog ut på tiden, utan fick vara med mig från början tillslut utan att jag hann att tröttna!

Helena Dahlgren, Elvira Berg och Moa Eriksson Sandberg

mar 08

Dagens feminist: Dubravka Ugresic

Dubravka Ugresic

Kort fakta

  • Född 1949 i Kutina, Kroatien, död 2023 i Amsterdam.
  • Var en nobelpristippad författare.
  • Tog aktivt avstånd från krig och etnicitet under Jugoslavienkrigen.

Dubravka Ugresic feministiska gärning

Dubravka Ugresic föddes 1949 i staden Kutina i Jugoslavien, nuvarande Kroatien. Hennes mamma var från Bulgarien. Hon studerade litteratur och ryska vid universitetet i Zagreb och jobbade kvar där efter examen. 1993 lämnade hon Kroatien av politiska skäl och bosatte sig i Amsterdam. Hon hade då två parallella karriärer, en akademisk och en som författare.

Hon romandebuterade 1981 och 1988 vann hon det finaste litteraturpriset i Jugoslavien som första kvinna. Hennes romaner har ofta ett kvinnotema och hon skriver mycket om kvinnor och kvinnors rättigheter. Debutromanen heter Steffie Speck in the jaws of life på engelska och ska vara en tidig Bridget Jones, långt innan sådana böcker var vanligt förekommande på marknaden. Boken gjorde henne genast till en populär författare i hemlandet, och den har översatts till flera språk. Tyvärr verkar boken oerhört svår att få tag på, så det denna kroatiska och feministiska romanen kanske jag aldrig kommer att läsa.

Den mest kända boken av Dubravka Ugresic, i alla fall i Sverige, är Baba Jaga la ett ägg, där hon skriver om den slaviska häxan Baba Jaga. Det är en myt som förekommer i mycket slavisk litteratur. I Ugresic tappning får vi läsa om moderna, nu levande, Baba Jagas. Vi skulle väl kalla det tanter, men boken är inte helt utan magisk realism.

Dubravka Ugresic ville inte erkänna sig till någon etnicitet under kriget och talade öppet mot nationalismen. Det gjorde att hon fick utstå mycket hat och hon valde1993 att lämna sitt hemland. I Amsterdam fann hon en ny hemvist och hon fortsatte att skriva. Vad Jugoslavienkriget gjorde med invånarna i det före detta landet, är ett återkommande tema i hennes böcker.

Dubravka Ugresic har varit nobelpristippad flera gånger, men 2023 avled hon i Amsterdam så det finaste litteraturpriset kommer aldrig att gå till Kroatiens mest framstående författare.

Dubravka Ugresic och jag

Idag kör vi på Kulturkollo en bloggstafett om kulturkvinnor. Eftersom jag har en läsutmaning att läsa mer från Balkan tänkte jag lyfta fram en kvinna från regionen. Jag tycker att Dubravka Ugresic är oerhört spännande, både som författare och som person. Hon borde fått nobelpriset i litteratur, men tyvärr dog hon för tidigt. Jag har läst två av hennes böcker på svenska och tänkte inför min Balkanresa i sommar, läsa fler.

Böcker som jag läst och recenserat

Den ovillkorliga kapitulationens museum 1996

Baba jaga la ett ägg 2007

Detta inlägg är en del av Kulturkollos bloggstafett. Jag tog över från Bokdivisionen och den fortsätter hos Enligt O.

mar 08

Internationella kvinnodagen: Vi demonstrerar för lite av varje

2017 års kvinnodemonstration i Washington DC

I ett par pandemiår har jag virtuellt demonstrerat på internationella kvinnodagen, men det känns som att jag bara upprepar mig. 2022 demonstrerade jag för kvinnorna i Ukraina och det är precis det jag vill göra idag också. Det blir dock inte som det har varit, utan dagen kommer att uppmärksammas lite blandat.

Kulturkollo har idag en bloggstafett om kulturella kvinnor som vi vill lyfta fram och jag kommer att publicera dagens feminist klockan 11. Vem det blir får ni se då.

Jag smygstartade redan igår kvinnodags-temat där jag skrev om boken Mina kvinnor av Julia Iljucha från Ukraina. Samtidigt publicerade jag en intervju med författaren på Kulturkollo. Vad önskar sig Julia Iljucha den här dagen?

– Jag önskar att alla kvinnor hittar stöd i livet som påminner henne om att även när hon är på botten och allt är hemskt, så finns det alltid en möjlighet att trycka ifrån botten och simma upp till ytan igen.

– Jag önskar också att alla förbereder sig för krig när tid ännu finns och inte gör som oss ukrainare och bli överraskade. Om Ukraina faller, kommer kriget att komma närmare Europa.

Vi får se om jag får till något mer inlägg under dagen, annars tipsar jag bara om vad andra har skrivit när dagen är slut. Glad kampdag!

Bloggstafett

mar 07

Recension: Iljucha, Julia; Mina kvinnor; 2024

Det är internationella kvinnodagen i morgon och jag vill skriva om en bok som verkligen berört mig djupt. Julia Iljuchas bok Mina kvinnor är en samling noveller om namnlösa kvinnor i dagens Ukraina. jag har fått en intervju med henne och citaten kommer direkt från henne. Intervjun i sin helhet kan ni läsa på Kulturkollo. Boken är utgiven på Romanus och Selling.

Kvinnan som hittade sin man i en massgrav, kvinnan som drack sprit för att hörda ut, kvinnan som väntade på att höra från sin son. Mina kvinnor är en samling berättelser om kriget sett ur kvinnornas synvinkel. Det är poetiskt skriva ögonblicksbilder och det är inte alltid vackra skildringar. Sorg kan ta sig olika uttryck.

För mig berättar Julia Iljucha att boken kom till genom en tillfällighet. Hon har inte ro att skriva långa romaner eftersom det kräver tid och styrka som hon inte har.

– En kväll skrev jag en novell om en kvinna som var för rädd för att bada och gå och lägga sig naken, eftersom hon inte ville bli att eventuella ryska räddningsarbetare skulle finna henne så.

– Jag publicerade novellen på Facebook och den fick många reaktioner. Många kvinnor kände igen sig i kvinnan från novellen och hörde av sig. Efter den kvällen skrev jag en novell till om en annan kvinna. Sedan en till och en till. När jag hade 20 berättelser insåg jag att de kunde bli en bok.

Jag är mycket glad över att det blev en bok och att den översatts till svenska. Mina kvinnor är en viktig bok om kriget i Ukraina och nu, mer än någonsin, är det viktigt att fler ta del av vad som verkligen händer där. När jag frågar vad Julia Iljucha önskar sig för kvinnodagen svarar hon först:

– Jag önskar att alla kvinnor hittar stöd i livet som påminner henne om att även när hon är på botten och allt är hemskt, så finns det alltid en möjlighet att trycka ifrån botten och simma upp till ytan igen.

Sedan tillägger hon:

– Jag önskar också att alla förbereder sig för krig när tid ännu finns och inte gör som oss ukrainare och bli överraskade. Om Ukraina faller, kommer kriget att komma närmare Europa.

Boken är kort och en snabbläsare läser den på någon timma. Men den stannar kvar desto längre. Jag var tvungen att ta pauser, då min ögon fylldes med tårar så att jag inte såg vad jag läste. Vid några tillfällen grät jag så högt att min familj undrade hur det var fatt. En viktig bok och en bok jag önskade att Donald Trump läste, men det kommer såklart inte att hända.

mar 06

Recension: Marianović, Fausta; Sista kulan sparar jag åt grannen; 2008

Fausta Marianović bok Sista kulan sparar jag åt grannen kom ut något år efter att jag avslutat min djupdykning i kriget på Balkan. Kanske är det därför som jag har missat den. Nu finns den som ljudbok på Storytel så jag lyssnade på den. Eftersom jag ska resa till Balkan i sommar vill jag läsa så många böcker från regionen som möjligt.

Bokens huvudperson bor i en stad i Bosnien där serber, bosnier och kroater lever sida vid sida. När oroligheterna börjar skjuter kvinnan alla hot ifrån sig. Hennes man är muslim och börjar bli alltmer politisk. Hon har en älskare, också han muslim, och en son med sin muslimska make. Hon är själv både serb och kroat och hennes äldsta son har en serbisk pappa. Hon ser sig själv som världsmedborgare och vägrar identifiera sig som det ena eller det andra.

Kvinnan inser att hon behöver rädda sina söner, som annars skulle kunna dras in i kriget. Hon får över dem till Kroatien, sönerna och vid det laget ex-mannen. Men hon återvänder själv för att hämta pengar. Hemma packar hon en väska med snorklar och badkläder och lite annat som hon glömt. Sedan har hon kriget över sig. Eftersom hon vägrar att se sig själv som serb, har hon ingen rörelsefrihet men tack vare att hon som pubägare känner halva staden lyckas hon undvika att bli våldtagen och mördad. Hon lyckas tillslut ta sig ut ur staden genom mutor och åker till sin mamma.

Ingen telefon hade funkat i hennes stad så när hon väl kommer till sin mamma kan hon ringa sönerna på Istrien. när hon får veta att den äldsta tagit värvning i den kroatiska armén, han som hade serbisk pappa, beger hon sig ut på en livsfarlig resa till fronten i Slavonski Brod. Hela tiden övertygad om att det enda att göra är att lämna Balkan. Hon har en moster i Geneve som kan hjälpa familjen, men när hon ringer mostern ska hon åka på semester först. Kontrasten kan inte vara större.

Sista kulan sparar jag åt grannen är en mycket gripande bok som till stor del utspelar sig mitt i kriget. Kvinnan i boken säger sig inte vara politisk, men det är hon i allra högsta grad. Hon bryr sig inte om nationella etniciteter och det spelar ingen roll för henne om hon är serb eller kroat. Hon litar inte på någon propaganda utan drivs istället av ett hat mot dem som för politiken, men håller sig på ett behörigt avstånd till fronten. Vid fronten slåss istället sönerna, många inte mer än barn, och de blir hjärntvättade att tro på just deras lands nationalism. Fler än en gång skäller hon ut gubbar som vill mässa sin ideologi för henne.

Det är en bok som beskriver Jugoslavienkrigens vanvett och en tid då etniciteter betydde allt. Familjer splittrades och människor radikaliserades i en rasande fart. Det ska vara en delvis självbiografisk bok och det märks att författaren har erfarenhet av att leva i krig. Det är många ögonblicksbilder som är så absurda att att det känns svårt att ha hittat på dem. Sedan är det skönt att veta att det går bra för familjen i verkligheten. Jag är glad att jag fick tips om den här boken, för det var verkligen en pärla om man vill läsa om krigen på Balkan.