Ludmila – svenskare kan ingen vara är Ludmila Engquist bekännelse. Jag trodde att hon kanske skulle komma med en efterhandskonstruktion och att allt skulle kännas tillrättalagt. Istället skulle jag mötas av en otroligt sorglig historia som känns genuin. Hon har berättat om sitt liv för Johar Bendjelloul och Henrik Johnsson och boken är utgiven på Forum. Min text innehåller delar från en text på tidningen.nu.

I boken berättar Ludmila om sitt liv, från kommunalkan i en liten sovjetisk stad, där hon blev våldtagen av en granne, till livet i Spanien på flykt undan dömande svenskar. Under hela sin uppväxt använde hon idrotten för att komma bort. Först ville hon komma bort från sin alkoholiserade pappa, för att sedan vara att komma bort från sin alkoholiserade make. Den sistnämnda kom hon bort ifrån när hon träffade den svenska managern Johan Engquist.

I Sovjet fanns ingen möjlighet till individuell utveckling och egna val. När du började skolan fick du en idrott eller en annan fritidssysselsättning, tilldelad. På bokmässan berättade Ludmila att det var en kombination av tester och de gener som man troddes bära på. Ludmila skulle bli gymnast. När hon var fjorton var hon dock för lång och gänglig och då var det bara att byta till friidrott.

Trots att hon inte valt idrott själv och att hon hatade gymnastiken, blev hon inte deprimerad i Sovjet, något som hon senare skulle bli i Sverige. Skälet var, berättar hon på bokmässan, att i Sovjet var hon utbytbar. Landet krävde medaljer, men ingen krävde det av henne personligen. Det blev den stora kontrasten i Sverige. Här förväntades just hon dra ära och berömmelse åt landet. Så länge hon gjorde det, var hon hur populär som helst.

Ludmila har kämpat mot cancer sedan 1999. Den är tillbaka, men det verkar inte som att det är så viktigt. Ludmila vill inte längre leva. Hon är sedan länge djupt deprimerad och det var inga glada ögon som jag tittade in i när jag träffade henne på bokmässan. Den sprudlande Ludmila med dalahästar i öronen och blågula linser kändes långt borta. Det var också hela tiden ett spel. Hon spelade svensk och vi spelade med. Trots det känner sig Ludmila mer svensk än någonsin idag.

Det var för att få ett definitivt slut som hon valde att dopa sig 2001. Hon berättar på bokmässan att hon var så rädd och så arg på allt att hon inte såg någon annan utväg. Hon tänkte bara på att få försvinna. Bob-satsningen var hennes idé, men hon hade ingen aning om vad hon gav sig in på. Hon var livrädd och hon fann aldrig tilliten till föraren. Hon trodde också att Johans kärlek var villkorad till att hon presterade. Hon förstår att det inte var så, men när hon var mitt i det, kändes det så.

Jag kan skriva hur mycket som helst om den här boken och med mina intryck av Ludmila på bokmässan. jag lyssnade på ett kortare framförande, tog en selfie och fick en autograf. Sedan upptäckte jag att det längre seminariet fanns på UR play, så jag har tittat på det i efterhand. Jag avslutar den här recensionen med samma avslutning som i min andra text.

Boken är välskriven och rösten i boken stämmer väl överens den röst jag hörde på bokmässan, av Ludmila Enquist själv. Hon pratade om kärleken till den ryska litteraturen, sin spanska trädgård och Ulf Lundell. Det kändes både äkta när hon pratade och när jag läste boken. Depressionen kändes både i mötet med henne och i boken.

Jag hoppas att boken kan få Ludmila Engquist att få tillbaka lite livsglädje och förhoppningsvis orkar finnas där för sina barn så lång tid som hon har kvar. Framför allt önskar jag henne frid.  Det finns idrottspersoner som dopat sig som får vara med i Mästarnas mästare. Ludmila Engquist kommer aldrig att få det, för i publikens ögon är hon inte längre svensk. För oss var hennes svenskhet vara bara till låns, så länge hon skötte sig.