Sjuk, sjuk, sjuk och sen Tallinn – månadssummering 2024

Jag ser sovjetisk arkitektur i Tallinn. Oktober 2024.

Vabruari, släng dig i väggen! Här har vi kört vobtober. Eller ja, jag har kört jobba när jag är sjuk. Måste man lämna en tidning får man skriva på Ipren. Det var i princip tre veckor där någon eller några var sjuka i familjen, från bokmässan till höstlovet. En vecka före lovet var alla ”friska”.

När lovet väl var här kändes det välbehövligt för samtliga. Även om jag jobbade halva veckan var det ändå skönt att slippa få iväg ungar till skolan och gå upp i svinottan. Vi började veckan med en resa till Tallinn som blev mycket lyckad och som jag skrev om igår. Skönt att få avsluta oktober och inleda höstlovet med en solig resa som alla uppskattade.

Min läsning

Jag lyssnar mycket på böcker just nu och läser i ganska långsam takt. Har minskat årsmålet från 120 böcker till 100 böcker.

Läsa jorden runt: Jag ska läsa från 40 länder och läste två nya land i oktober:

  • Georgien
  • Mexiko

EU-läsning 2.0: Jag läste äntligen ut mastodontverket Det åttonde livet av Nino Haratischwili från Georgien. Har även påbörjat Ten conversations with Albanians av Albana Shala, som jag inte läst så mycket i.

Bokcirkel: I jorden runt-cirkeln bokcirklade vi Brenda Navarros bok Aska i munnen, som jag i skrivandets stund inser att jag glömt att skriv som. Det ska genast åtgärdas!

Feministbrud på kulturjakt i Tallinn

Det här är inte min första kulturjakt i Tallinn och det kommer absolut inte heller vara den sista. Tallinn är en av mina favoritstäder i världen och dels är det nära dit, dels älskar mina barn att åka på kryssning, så vi är där rätt så ofta. Den här gången var vi oerhört lyckosamma med fantastiskt höstväder med strålande sol och brandgula löv. Vi var två familjer med barn i samma åldrar och med större barn kunde vi också gå rätt så mycket. Och som vi gick.

Jag hade en önskan och det var att se ett gammalt sovjetiskt skrytbygge som byggdes inför OS i Moskva. Varför byggdes det i Tallinn? Jo, därför att de olympiska segeltävlingarna skulle gå i just Tallinn. Schabraket, som jag skulle kalla det, kallades Lenins palats för kultur och sport, men har bytt namn till Linnahall – Stadshallen. 2009 var sista gången den användes och nu är den, som ni kan se, helt förfallen. En i ressällskapet påpekade att det skulle kräva enorma insatser för att renovera det och frågan är om det är värt det. Det är inte en speciellt stor arena och kan inte dra en stor publik på en och samma gång. Svårt att se att hallen skulle bli lönsam.

Som det ser ut nu är det alldeles säkert en otrygg plats i Tallinn. Hela området är fyllt med krossat glas och cigarettfimpar. Fina bostadsområden med exklusiv utsikt kryper närmare och anlagda stränder med olika former av aktiviteter ligger redan dikt an. Linnahall ska tydligen renoveras, men frågan är om det kommer att bli klart. Staden har inte lyckats sätta ner foten sedan 2009 och för varje år som går, närmar sig förmodligen en rivning.

OS i Tallinn gick i stadsdelen Pirita och där finns ett monument över OS och mer sovjetisk arkitektur. All sådan arkitektur bör väl inte rivas, det är ju någonstans endel av stadens historia, men allt kan inte heller bevaras. Frågan är om inte Linnahall sjunger på sista refrängen.

Vi promenerade från Linnahall till Tallinns tågstation (en av resedeltagarna är extremt intresserad av tåg och det fanns en trevlig foodcourt där, så win-win för alla). Vi gick då förbi stadsdelen Kalamaja som är nästa steg för mig att besöka. Den här stadsdelen ska ha rustas upp mycket och ligger vackert vid vattnet. Det finns även ett populärt sjöfartsmuseum här. Nu gick vi bara förbi stadsdelen och inte in i den. Vi såg Konstmuseum för modern konst men besökte inte något av dem. Museet på bilden huvudena i trädgården var dessutom stängt. Det var slående hur blandad arkitektur det var. Gamla orenoverade trähus, bredvid nybyggda moderna hus.

Min son har hade en rubiks kub-period i livet och jag vet att det har gått något stort mästerskap i Tallinn och kanske är det efter det som man valde att bygga en lekplats som tre kuber.

Jag hittade ett vackert trähus och en ukrainsk restaurang vid järnvägsstationen. Vi provade dock inte restaurangen.

En promenad i gamla stan i Tallinn är nästan alltid ett måste. Varje gång upptäcker man nya saker och alla gamla saker går att se i nya ljus och nya skepnader. Att ha fått se gamla stans förvandling, från ganska nedgånget 1998 till otroligt vackert och restaurerat 2024, är en ynnest. Jag är så glad att jag återvänt så ofta hit. Nu fick jag uppleva staden med lite större barn och det var också väldigt roligt.

Jag ville besöka en bokhandel som sålde böcker på engelska, men den var tyvärr stängd. Otroligt vacker utsmyckning fick jag dock ta del av. Böcker utanför fönstren var mycket inbjudande. Jag hittade en antikvariat i närheten där jag fann boken Estonians inside out av historikern Lauri Vahtre. Den är lite smårolig och ett litet folk i norra Europa. Utanför antikvariatet stod Jaan Kross staty. Han är den mest översatta estniska författaren och har nämnts i nobelprissammanhang. Han dog 2007.

Två bilder som är Tallinn för mig. Blomstermarknaden som alltid funnits där. Nu är det inte längre privatpersoner som står där och försöker kränga sina egenodlade blommor, utan bara trevliga blomsterbutiker. Blomstermarknaden ligger precis före Viruporten till gamla stan och är ett landmärke.

Sjömanskyrkan är så fantastiskt vacker, men ligger så fel. Nu är det vägar runtomkring den och den ligger mitt emot en bensinmack. När man går mot hamnen är det svårt att undvika den så jag har sett den varje gång jag varit i Tallinn. Någon gång har jag till och med gått in.

Det blev en mysig halloween igår

Igår firade vi halloween. Det är liksom omöjligt att inte göra det när man bor i ett villaområde med många barn där många barn går bus eller godis. För att inte sätta upp juldekorationerna i oktober finns här ju också en fantastisk högtid att pynta till. Här hemma har vi kanske inte gått all in, men i alla fall gjort det mysigt och kanske lite läskigt också.

Dottern ville göra det fin i hallen för alla som knackade på. Det blev riktigt bra, tyckte vi båda.

Halloween

Vi gjorde det även fint i vardagsrummet.

Halloween

Vi gjorde lite fint ute också, även om vi ligger i lä jämfört med flera andra i kvarteret.

Som sagt, grannarna levererade. Verkligen kul för barnen!

Mitt försök att minnas kvinnorna som spelade i Copa 71

Aztekastadion i Mexiko där finalen spelades

I augusti såg jag filmen Copa 71 om det andra inofficiella världsmästerskapet i fotboll för damer. Världsmästerskapet gick i Mexiko och var en fullkomlig succé. Varför har detta mer eller mindre lyckats readers ur historieböckerna? Det är såklart inte HELT borta, men att en sådan som jag, som älskar fotboll och idrott och har skrivit mycket om det, inte kände till mästerskapet, ser jag som ett tecken.

Det hade varit ett VM 1970 i Italien också, men det var inte lika välbesökt. Finalen i Copa 71 spelades i Mexiko City för 110 000 besökare. Det var inget som de kvinnor som spelade någonsin förut hade upplevt. Vilka var kvinnorna som spelade? Deras röster hörs i filmen och jag har försökt att återge så mycket som möjligt samt ge er en bakgrund om dem. Informationen jag funnit är enormt knapphändig, men lite har jag hittat.

Det var sex länder som deltog; Danmark, Mexiko, Italien, Argentina, Frankrike och England. Det var i den ordningen de placerades. Danmark hade även vunnit VM 1970. De kvinnor som var med har gjort mycket för kvinnor och feminismen. Några vet om det, andra tycker mer att de bara gjort det de själva önskat göra. De hade förtjänat att bli förebilder för kommande generationer, men det förvägrades dem. Det är hög tid att de får den uppmärksamhet de förtjänat i mer än 50 år. Den här serien är mitt bidrag.

Fotbollskvinnorna ni kan läsa mer om

Aracén, Elvira Mexiko

Augustesen, Susanne Danmark

Mangas, Nicole Frankrike

McCaffery, Trudy England

Schiavo, Elvira Italien

Selva, Elba Argentina

Vargas, Alicia Mexico

Wilson, Carol England

Zaragosa, Silvia Mexiko

Recension: Berge, Jenny (red); Svensk hemslöjd; 2024

Svensk HemslöjdJenny Berge är VD för Svensk hemslöjd som 2024 fyller 125 år. För att fira detta jubileum har Svensk Hemslöjd tillsammans med bokförlaget Ordalaget gett ut en bok med den fullständiga titeln Sticka, brodera och sy rya med Svensk Hemslöjd – pionjärer och mönster från tre sekel. Boken är både en historia om svensk hemslöjd och en instruktions- och inspirationsbok om hur du använder gamla klassiska mönster. Gösta Magnusson på Klippans yllefabrik har skrivit förordet.

I bokens inledning får vi läsa om pionjären Lilli Zickerman som tillgängliggjorde hemslöjd från hela Sverige för en större publik och därmed är den mest betydelsefulla personen inom svensk hemslöjd. Hon startade Föreningen för Svensk Hemslöjd 1899 och var en av dåtidens stora kulturpersonligheter. Hon verkade i en tid då kvinnornas ställning blev allt starkare, men också då fattigdomen var stor och många utvandrade till USA.

Lilli Zickerman öppnade en butik på Biblioteksgatan i Stockholm. Hon var vän med prins Eugen som sagt om henne att det torde vara allmänt erkänt att det var hon som väckte den svenska allmogeslöjden till liv. Den allmogeslöjd som hon och flera andra efter henne har designat, finns med som exempel i boken. Vi får mönster och exempel på hur de kan användas till nya saker. Det kan handla om rya-mönster som kan användas till broderier eller exempel på hur mönster kan användas till att bli en vacker datorväska.

Det är underbart att hemslöjden uppmärksammas och fint att få konkreta mönster att själv jobba efter eller inspireras av. Svensk hemslöjd är en bok att läsa, men främst en bok att använda. Det var nu ganska längesedan jag broderade något, så det är på tiden. Kanske ska jag ta något fint mönster och sy en duk eller något annat användbart.

Berömda och glömda idrottskvinnor: Elvira Aracén

Elvira Aracén

Elvira Aracén i Copa 71 på SVT Play.

Detta är sista inlägget (i alla fall för nu) om kvinnorna som spelade Copa 71, det andra inofficiella världsmästerskapet i fotboll 1971 i Mexiko. Elvira Aracén är kanske den mest politiska och feministiska i filmen och pratar mycket om hur kvinnor förtrycktes och vad hon och hennes lagkamrater gjorde för kvinnors frigörelse. Hon var målvakt i det mexikanska laget.

Elvira Aracén var med som reservmålvakt både under VM 1970 i Italien och 1971 på hemmaplan i Mexiko. Hon spelade bland annat finalen. Hon har vid sidan av fotbollen ägnat sig åt friidrott och hon är utbildad idrottslärare. Hennes stöd för damfotbollen är stort och hon berättar gärna och ofta i media om vilka hinder som står i vägen för kvinnor.

Xochitl

I filmen berättar hon att i Mexiko fick männen spela på gräs och kvinnor på grus. Det var inget de tänkte på då, men hon ser det idag som något av en politisk handling att inte sluta spela. Hon berättar också om spelens maskot, Xochitl, som fått sitt namn efter ordet krigare. ”Vi var som Xochitl, vi krigade och segrade”, säger hon i filmen.

Mexiko gick till final efter en skandalomsusad semifinal mot Italien, som jag skrivit om tidigare. Före finalen blev kvinnorna i det mexikanska laget uppmuntrade att kämpa för att få betalt för att spela. VM var en enorm succé och många tjänade pengar på deras framgång. Många, men inte de själva. De hotade med att inte spela finalen. Mexiko Citys borgmästare besökte laget och försökte få dem att spela, berättar Elvira Aracén i filmen. Hon säger att hon då gjorde ett uttalande: ”Jag vet inte varifrån ni fått informationen, men det här laget ska spela VM-final.”

Idag menar Elvira Aracén att hon tyckte att de förtjänade betalt, men att de aldrig krävde det. De spelade finalen och de fick inga pengar för det. I efterhand tycker hon att det var synd att de inte fick betalt, vilket hon säger med ett leende i filmen. Mexiko förlorade finalen och det hade inte haft den bästa uppladdningen med alla protester. Om Danmarks tre mål säger Elvira. ”De målen satt som ett slag i magen. Men så är det i fotboll.”

Efter VM förbjöd Fifa kvinnor att spela även på de arenor där VM hade gått. Damfotbollsspelarna hade nu inga stora arenor där de kunde spela stora matcher, vilket Elvira Aracén säger i filmen var ren diskriminering. Och ja, det var det ju såklart.

Recension: Dahlgren, Helena; Darling; 2024

DarlingHelena Dahlgren är en före detta bokbloggare som jag lärt känna på olika bokbloggarträffar genom åren. Sedan hon blev författare jag inte läst allt hon skrivit, mest för att en del inte varit min genre. Darling är en romantisk historia byggd på verkliga personer, Prins Bertil och Prinsessan Lilian, och det tyckte jag läst mycket intressant. Boken är utgiven på Lovereads och på Storytel inläst av Julia Dufvenius.

1943 träffas Lilian och prins Bertil. Lilian är gift, men hennes man är ute i kriget och de ses sällan. Det växer först fram en vänskap mellan Lilian och Prins Bertil, som senare utvecklas till kärlek. Samtidigt är London under ständig fara och människor runtomkring dem dör i kriget. När det äntligen är över kommer nästa fas i livet, då ska Lilian anpassa sig till sitt gamla liv igen, det med sin make. Klarar hon av det? Och vad händer med Prins Bertil, kan han leva utan sin Lilian?

Darling var en mycket fin bok om en inte helt enkel kärleksrelation. Jag vet att Helena Dahlgren gjort research och att de speciella händelser som är med i boken, stämmer överens med vad som skett i verkligheten. Vad Prins Bertil och Lilian har sagt till varandra privat, kan hon förstås inte veta någonting om, men hon skriver trovärdigt och jag får en känsla av att det kan ha varit precis på det sättet.

Det går en trend i att skriva historiska deckare, för att man vill komma ifrån sociala medier och DNA-analyser. Det här en en kärlekshistoria i förgången tid och det är också en viss spänning i det av ungefär samma anledning som i deckare. Kärleksparet kan inte ha ständig sms-kontakt och när något oförutsett händer, fördröjs händelseförloppet automatiskt eftersom det inte går att meddela sig hursomhelst. Jag gillar det.

Nu när jag har läst den här ser jag mycket fram emot att det är just Helena Dahlgren som ska avsluta Ellens val.

Kultursvep: Förbjudna böcker i tidningen NU

Förbjudna böcker

Förbjudna böcker på Dawit Isaak-biblioteket i Malmö. Foto: Christina Glassel för NU.

I veckan har jag gjort flera kulturnedslag på andra platser, men tänkte fokusera på att NU kom i tryckt format och jag skrev en lång artikel om förbjudna böcker. Förra veckan var det Banned Book Week i Sverige och det är en vecka att uppmärksamma böcker som någon stans för förbjudna eller någon vill förbjuda dem.

Läget i USA

Mycket handlar om den trend i USA som just nu finns att för att förbjuda böcker på skolbibliotek, som man anser är olämpliga för barn på ett eller annat sätt. Skolbibliotekarien Tricina Strong-Beebe från New Jersey i USA var på bokmässan och jag fick en kort pratstund med henne om situationen. Två av frågorna och svaren från artikeln:

Hur ser situationen ut med förbjudna böcker i New Jersey?
– Vi har vissa problem, men tursamt nog har vi förordningar som skyddar vårt material och vi tillåts vara inkluderande. Vi har en ”frihet att läsa”-lag på gång som vi hoppas kommer att gå igenom. Den kommer att innebära skydd mot förbjudande av böcker och också skydda bibliotekarier från trakasserier och se till att det finns rutiner på plats när något händer, sa Tricina Strong-Beebe till mig.

Var i USA är det som värst?
– Det finns några riktigt extrema lagar som förbjuder en bibliotekarie att tipsa om litteratur som anses olämpligt. I Idaho finns det ett lagförslag som går ut på att inget olämpligt får ges till barn under 18 år. På många bibliotek förstår man inte ens vad det är. Det finns ett folkbibliotek som inte tillåter barn under 18 att vistas där i rädsla av att de i så fall skulle få tillgång till fel material.

Dawit Isaakbiblioteket i Malmö

Jag pratade med Jens Zingmark på Dawit Isaakbiblioteket i Malmö och förutom att han berättade mycket om bibliotekets verksamhet och vilka böcker man kan hitta där, kom vi in på vilka böcker det är som förbjuds, eller pratas om att förbjudas i den fria världen. Från artikeln:

I USA är det mycket om homosexualitet som varit i ropet att förbjuda och censurera och de flesta i Sverige håller nog med om att det är dumt att sortera ut det. Här har istället debatten handlat om rasistiska stereotyper, vilket nog betydligt fler anser vara problematiskt.

– Ja, det är ju inte den lättaste frågan i världen. Men om man tittar på till exempel debatten kring ”Lilla Hjärtat” av Stina Wirsén och ”Tintin i Kongo” så var problemet att väldigt många bibliotek i princip över en natt, reviderade tidigare beslut om att ha boken i samlingen. Man antingen gallrade ut den eller placerade den på magasin.

– Vi har en bibliotekslag som säger att biblioteken ska verka för fri åsiktsbildning och förarbetena till lagen säger att biblioteken ska ha ett brett utbud och att man ska ha en neutral inställning till medierna som finns i samlingen. Jag kan förstå att man som förälder känner sig obekväm med att låna ”Lilla hjärtat” till sitt barn, men det är upp till föräldern att ta det beslutet och inte biblioteken i sig.

– Om det senare visar sig att det inte finns någon efterfrågan på en bok, då får man ju gallra den på de grunderna snarare än på värderingsgrunder.

Förbjuda böcker är ett sluttande plan

Det är såklart lättare att förfasas över förbud när det kommer till böcker med innehåll man själv håller med om, såsom ungdomsböcker med hbtq-tema. Det är svårare att försvara böcker som Tintin i Kongo och Mustafas kiosk, som är en annan bok vi pratar om i texten (googla den så får du se varför den är problematisk). Det här ville jag få fram i mina olika texter om förbjudna böcker.

Jag inledde med att berätta om ett avsnitt av Dr Quinn, som jag såg om för något år sedan. Det är få svåra ämnen som inte finns gestaltade i den TV-serier. I det aktuella avsnittet ärver Dr Quinn böcker av sin far och öppnar ett bibliotek. Ganska snabbt går pastorn i bräschen för att kontrollera vad folk läser, efter att ha hört om omoraliska böcker, såsom Faust som säljer sin själ till djävulen. Samtidigt måste den pryda Dr Quinn själv fundera över hur man ska göra med böcker med tydliga skildringar om sex, ett ämne hon själv inte anser att man bör skriva om. De fria ordet finner i programmet. Kanske borde det visas igen i USA?

Recension: Haratischwili, Nino; Det åttonde livet; 2014

Det åttonde livetJag läser helst inte tegelstenar. Det åttonde livet – Till Brilka av Nino Haratischwili är nästan 1200 sidor lång. Efter att ha hört mycket gott om den tänkte jag att den skulle få bli en följeslagare i sommar. Jag kom dock aldrig in i den då så det blev istället en följeslagare under hösten. Boken är utgiven på svenska på It-lit förlag och jag köpte den på en bokrea för några år sedan. Boken är översatt från tyskan av Ebba Högström.

Tblisi runt förra sekelskiftet. En chokladtillverkare ordnar ett gott liv till sig och sin familj. Med sin första fru får han dottern Stasia och med sin andra dottern Christine. Han har fler döttrar, men ingen son. Det är Stasia och Christine som kommer att förvalta de hemliga chokladrecepten. Men först kommer första världskriget och att driva privat verksamhet i kommunismens Sovjetunionen blir inte så lätt. När Stalin tar över är det slut med att leva ett borgerligt liv på sin förmögenhet. Några årtionden får de dock behålla sitt hus.

Berättelsen går vidare till Stasias barn, Kostja och Kitty. Kostja gör karriär inom den sovjetiska militären. Kitty lever med en man som vill att de ska fly tillsammans och bo i Wien. Det är här historien börjar hetta till. Vi kommer fram till andra världskriget och terrorn kryper närmare familjen. Kostjas arbete kommer också att splittra den något, dock aldrig helt.

Kostja är Brilkas mammas morfar och berättelsen är skriven av Kostjas barnbarn, Niza, Brilkas moster. För Brilka berättar Niza hela historien från chokladtillverkaren fram till där de är nu, när Brilka är 12 år och har flytt till Wien. Den historien får vi serverad i inledningen och sedan nystas den långa historien upp på 1145 sidor.

Jag hade lite svårt att komma in i berättelsen de första 100-200 sidorna, men jag hade folk som hejade på mig och jag gav inte upp. Så fort vi kommer fram till 30-talet och får Kostjas och Kittys perspektiv, blir det riktigt spännande. Hela boken är en resa från det som var före, under och efter Sovjetunionens sammanbrott, långt bort från Moskva. Det är inte varje dag jag läser något från Georgien, så detta var både en fantastisk litteraturupplevelse och en upplevelse av något jag inte läst så mycket om tidigare.

Jag har hur mycket som helt att säga om den här boken. Jag tycker att du ska läsa den, för som det står på omslaget ”Vem behöver ett storslaget epos om det röda århundradet? Du. – New York Times”. Det är lite mycket folk i början och det kan kännas lite övermäktigt. Mitt råd där är bara att hålla koll på Sopio och Thekla. Den sistnämnda hade jag inte stå stor koll på och det irriterade mig genom boken. En annan sak är att du måste göra dig beredd på att bli oerhört sugen på choklad.

Jag har svårt att se att någon bok kommer att slå Det åttonde livet som 2024 års bästa bok som jag läst.

Berömda och glömda idrottskvinnor: Nicole Mangas

Nicole Mangas i Copa 71

Nicole Mangas i Copa 71 på SVT play.

Frankrike var också ett av de lag som var med i Copa 71, det andra inofficiella världsmästerskapet för damer, som jag skrivit om förut. Nicole Mangas är med i filmen och berättar om sin resa. Hon säger bland annat att hon grät av stolthet när hon hörde Marseljäsen spelas på den stora stadion.

Nicole Mangas föddes 1950 i det lilla samhället Wassy i Champagne i Frankrike. Hennes föräldrar gick på fotboll varje helg och Nicole älskade att spela, även om hon visste att det inte var normalt för en kvinna. Hon berättar i filmen att Frankrike fortfarande var en manssamhälle vid den tiden och sedan visas ett klipp där en man säger i TV att det är förligt för kvinnor att spela eftersom de har bröst. Nicole Mangas reaktion på det är att himla med ögonen och demonstrativt vifta bort det.

I universitetsstaden Reims bildades ett fotbollslag för tjejer av en slump. Det var en journalist som tyckte att det var en bra idé att sätta ihop ett lag och låta kvinnorna spela, berättar Nicole Mangas i filmen. Det var främst män som kom och tittade, många för att se kvinnors ben och andra för att skrika glåpord att de skulle tillbaka till spisen. I några klipp i filmen visas olika män som uttalar sig om kvinnors spelande antingen som ett skämt eller som en erotisk kuriositet.

Nicole Mangas flyttade till Reims för att studera och för att spela fotboll. Efter VM fortsatte hon spela i Reims fram till 1973 och efter det blev hon proffs i Italien fram till 1977. I filmen ler Nicole sitt bredaste leende när hon säger att fotboll är livets skola och att hon inte vet vad mer hon kan säga. Det märks att hon älskar och alltid har älskat fotboll.

Embed from Getty Images