När jag letade böcker från EU:s ansökarländer fick jag tips om Albana Shalas bok Ten conversations with Albanians som är en reportagebok där författaren pratar med sina vänner om livet i Albanien och utanför och hur de identifierar sig. Jag läste e-boken på Kindle och när jag satte mig själv på ljudbokspaus läste jag ut den ganska fort.
Det är tio vänner till Albana Shala som berättar om sina liv. Några har bott många år utomlands medan andra bott större delen av sina liv i Albanien. De har alla gemensamt att de känner sig albanska och att Albanien är hemma för dem. De är inte purunga, de flesta var i tonåren eller äldre 1990 när landet började förändras, så de har erfarenhet av det ofria landet. De tillhör inte heller den äldre generationen som levt före andra världskriget.
Det är många gripande historier om personer som inte fick gå färdigt i den fantastiska skolan för att föräldrarna stämplades eller en familjemedlem flydde. Det var också historier om hur man kan känna sig när man bott i många år utomlands. Den mest tragikomiska berättelsen var den som sportjournalisten Ladi berättade. Han gick runt med några kompisar i Bryssel när någon ropade hans namn. Det visade sig vara en albansk prostituerad kvinna som kände igenom honom.
Det är givetvis inte statistiskt urval av Albaniens befolkning, men jag tyckte att det var ett trevligt sätt att lära känna landet genom personer som känner sig hemma där, men som bott även i andra länder. Det var också en bok om moderna människor med moderna värderingar kring liv och familj. En bra bok för utmaningen EU-läsning 2.0.
Ett av mina uppdrag inom ramen för världsläsning 2.0 är att läsa mer ur tidskriften Karavan. Jag hade en gammal tidning liggandes på nattygsbordet och där hittade jag dikter av Ela Cuavas från Colombia. Det fanns tyvärr inte så mycket mer info om henne, mer än att hon är från den karibiska delen av landet och att hon är född 1979. Dikterna är från en bok som kom 2021.
Det var några oerhört fina dikter som i tidningen fått titeln På natten lär jag mig och glömmer bort hur man lever, vilket också är första strofen i dikten Genom ögat som vaknar. Den underbara fortsättningen är ”jag återkallar alla mina älskare/och förenas med dem/i en enda lidelsefull omfamning”. Det är en dikt om kärlek och åtrå och det är något som återkommer i några av de andra. Andra teman i dikterna är den vackra naturen.
Jag blev oerhört nyfiken på Ela Cuavas. Karavan gav mig en litet smakprov och jag vill ha mer. Det är precis så som tidskriften funkar för mig och det är bara synd att det sällan finns mer, för att mer inte är översatt. Har jag tur hittar jag något på engelska på nätet. Karavan gör en enorm kulturgärning att tillgängliggöra fler författare i världen för en svensk publik och just nu är jag extra glad för Ela Cuavas.
Min nya världsutmaning säger att jag ska läsa alla böcker som Tranan skickat till mig inom ramen för deras bokprenumeration. Yoko Tawadas Spridda över jordklotet påbörjade jag redan i höstas så jag såg till att snabbt läsa ut den.
Hirukis hemland är försvunnet och kallas nu bara ”sushilandet”. Hon har flyttat till Skandinavien där hon talar hennes eget påhittade språk panska, som är en variant av skandinaviska. Hon hör talas om en umamifestilval i Trier dit hon tänker åka och lyssna på sushikocken Tenzo. Tenzo är i själva verket inte alls från sushilandet, utan från Grönland, och han heter egentligen Nanook. Hiruki träffar också den danska lingvisten Knud som hon reser tillsammans med för att hitta människor från det försvunna landet.
Spridda över jordklotet handlar i mångt och mycket om språk. Det handlar om att göra sig förstådd och att få tala sitt modersmål och det handlar om ord och uttryck. Så långt älskade jag boken. Själva handlingen är lite rörig och vi får flera personers perspektiv. Det var bitvis mycket underhållande, men samtidigt var det inte en bok att längta till.
Världsläsning, jag har skrivit om ämnet förut, men en diskussion i ett litteraturforum på Facebook gjorde att jag vill ta upp frågan igen. I diskussionen ville en kvinna ha exempel på författare som bott i hela sitt liv i Asien, vilket för mig är en helt rimlig förfrågan. Det är skillnad på perspektiv för dem som flyttat från sina hemländer och för dem som bor kvar.
Vad är då en bok från ett annat land? För mig är det självklart att det är en bok skriven av en person från ett annat land. Jag läste precis ut en bok om Ukraina av en svensk författare och jag kommer därmed pricka av Sverige på världskartan, inte Ukraina. Det betyder inte att det inte är viktigt för förståelsen av Ukraina att läsa ett svenskt perspektiv, men det är inte ett ukrainskt perspektiv.
När jag ser olika grupper som vill ge sig på världsläsning eller att läsa något från varje världsel, är det nästan uteslutande så att de menar om boken utspelar sig i ett annat land. Nu senast i tråden om författare som bott hela sitt liv i sitt hemland, kom det upp en person som klagade på att alla hen hittade från ett annat land var just böcker som utspelade sig där och ansåg det skrämmande att det inte gick att hitta böcker från exempelvis Afrika av afrikanska författare.
Det är naturligtvis inte alls svårt att hitta böcker av afrikanska, sydamerikanska eller asiatiska författare i bokhandeln eller på bibliotek. Det är heller inte skrämmande att vita västerlänningar, forskare och författare, skriver böcker om andra länder. Det är viktigt att så görs, för ökad förståelse för länder, kulturer och politiska skeenden. Det är bra med många olika perspektiv.
Litteratur ska vara lustfyllt och det är inte fel att läsa, men om det uttalade syftet är att lära sig mer om andra länders kulturer och att man vill bredda sin läsning, är det inte samma sak att läsa en norsk roman om några kvinnor som flyttar till Fiji eller en svensk deckare om ett mord i Thailand, som att läsa böcker av inhemska författare. Det är inget fel i de böckerna, men det är inte att lära känna ett annat land via litteraturen.
Det finns fantastiska författare i andra länder. Därför tycker jag att det är synd att begränsa sig till att läsa det som skrivs i västvärlden. Det finns länder i världen som det är extremt svårt att hitta översatt litteratur ifrån (till exempel Nauru, Ekvatorialguinea och S:t Kitts och Nevis), men föreställningen att det inte skulle finnas litteratur från andra än de större länderna är helt felaktigt. Du behöver inte bara gå till Tranan, som det senaste kommit ut med böcker från exempelvis Vietnam, Guatemala och Armenien, utan det finns översatt litteratur från olika länder på andra förlag också.
Jag läser just nu en fantastisk bok från Slovenien, som fick ta över en bok från Argentina och före det en bok från Japan. Goran Vojnovic bor och verkar i Ljubljana. César Aira verkar i Argentina så vitt jag förstår, men Yoko Tawada bor sedan 20 år i Berlin och skriver både på japanska och tyska. Samtliga jag läser är födda och uppvuxna i ett land utanför de vanligaste i bokhyllan.
Det är som sagt en viss skillnad på att läsa böcker av författare som bor kvar i sina hemländer och ger ut böcker där och författare som har flyttat till USA eller Europa och ger ut böcker här, kanske på sitt nya språk. De sistnämnda författarna är ofta med frispråkiga och kritiska till det land de beskriver och det är inte sällan skrivet med en västerländsk blick. Trots det tycker jag inte att det är samma sak att läsa författare som emigrerat, som att läsa västerlänningar beskriva andra länder. Jag förstår också att man kan söka efter författare som bor kvar.
Allt handlar om perspektiv och en mix av olika perspektiv tycker jag är fantastiskt att ta del av. Jag är så glad över att jag kommit tillbaka till världsläsningen och nu läser jag flera böcker och författare från olika länder som jag tänkt läsa länge. Hoppas att jag kan inspirera andra att läsa utanför bekvämlighetszonen. Det finns mycket spännande och lättläst på många håll i världen och det är inte en regel att det är knepigare och mer svårlästa böcker om man rör sig utanför västvärlden.
När jag var i Tallinn i höstas gick jag in på en bokhandel som till min stora glädje sålde estnisk litteratur på engelska. Jag köpte då Estonians inside and out, en populärvetenskaplig bok av historiken Lauri Vahtre. Boken är för dig som vill veta vilka figurer de där esterna egentligen är.
Ester är inte så pratsamma, värnar sin integritet, firar julafton och midsommarafton och äter semlor i fastan. Låter det som några vi känner? Oss själva rent av? Esterna passar bra in på de skandinaviska folken och drar kanske mer åt finnarna, men som sagt inte så långt ifrån oss själva.
En del av boken handlar också om jämställdhet, föräldraskap och hbtqi där esterna försöker att gå mot en mer skandinavisk jämlikhet. Det som inte förenar oss är vår historia. Fram till 1991 har esterna med några få års undantag varit förslavade i flera hundra år. Det är så se själva ser det.
Jag har en estnisk vän som jag träffar då och då i Stockholm eller Tallinn. Senast vi var i Tallinn hade hon för mycket på jobbet, men vi sågs i somras över en middag ute. Hon och jag är lika gamla och vi har mycket lika värderingar och håller med varandra i mycket gällande stora viktiga värderingsfrågor. Förutom kanske första gången jag hälsade på henne i Tallinn 1998 har jag aldrig känt mycket till kulturskillnad mellan oss. Första gången jag var där var vi båda medvetna om den enorma skillnaden i standard mellan våra länder. Det har ju utjämnats med åren.
Ett kapitel ägnas åt det sovjetiska arvet och för dem som min vän, som var tonåringar när den återupprättade självständigheten trädde i kraft, är det inte ett så stort arv personligen idag. Det är mer deras föräldrar som lider av det. Det här har skildrats i annan litteratur, såsom den skönlitterära boken Modersmjölken av Nora Ikstena. De som är barn, har klarat omställningen riktigt bra.
Sist men inte minst är esterna ett sjungande folk och boken avslutas med skryt om att de faktiskt lyckats vinna Eurovision (vilket ju också Lettland har, men det nämns inte i boken). I Sovjet var de estniska banden populära, just för att de lät västerländska. Just den fördelen har de såklart inte längre. Själv älskade jag bandet Smilers när jag hörde dem på en konsert på sångarfältet i Tallinn 1999 och jag köpte med mig en CD hem. Den är sönderlyssnad.
Är du intresserad av Estland eller åker dit mycket är Estoinans inside and out en mycket trevlig liten bok. Den är även roligt illustrerad av Urmas Nemvalts. Jag läste i en recension på Goodreads att författaren verkade ha konservativa värderingar, men det håller jag inte med om. Hon konstaterar att esterna har mycket konservativa drag kvar, men att de närmar sig mer västerländska värderingar varje dag. Boken är skriven före kriget i Ukraina och jag tror att den varit lite annorlunda om den skrivits idag.
Av MICHEL BOUCQUILLON – Eget arbete, CC BY-SA 4.0.
Jag ska läsa mer världslitteratur var något jag skrev om igår. Nu är det dags att slutföra en annan utmaning som jag redan påbörjat och som passar väl in på världsutmaningen. Jag ska också åka till Balkan på semester i sommar så jag tänkte slå ihop utmaningen med en semesterutmaning,
Jag startade en läsutmaning för ett knappt år sedan att läsa en bok från varje kandidatland till EU. Det gick sådär kan man säga. Visst var Georgienboken 1200 sidor lång, men efter den borde det tagit fart. Det gjorde det dock inte. Jag har uppdaterat min statuslista från i höstas och har genast satt igång att läsa färdigt Albanien-boken.
Nu när kriget fortfarande rasar i Ukraina, det protestras mot ett orättvist valresultat i Georgien och det var på håret att den EU-vänliga sidan i Moldavien vann valet, känns det än viktigare med den här utmaningen.
Jag väljer också att lägga till Balkan, i synnerhet Kroatien, Bosnien och Montenegro. Kroatien är redan medlem och de andra två länder har jag redan prickat av, men eftersom dessa tre länder ska besökas i sommar, ska jag titta lite extra på dem. Som läsutmaning är dock hela forna Jugoslavien intressant.
Status EU-läsning januari 2025
Albanien: Har börjat läsa Ten conversations with Albanians av Albana Shala. Intressanta reflektioner från Albanien. x Bosnien och Hercegovina: Läst Catch the rabbitav Lana Bastasic. Mycket bra och intressant bok av en bosnienserb som beskriver motsättningarna mellan olika folkgrupper i landet. Boken utspelar sig i Mostar, vilket är roligt eftersom jag nu ska åka dit. x Georgien: Läste tegelstenen Det åttonde livet av Nino Haratischwili. Fantastisk bok! Kosovo: Har inte fått kandidatstatus än, men slänger med landet ändå. Jag måste få tummen ur att läsa Min katt Jugoslavien av Patjm Statovci, Kosovofödd finsk författare. Moldavien: Har köpt The good life elsewhere av Vladimir Lorchenkov till Kindle-appen. x Montenegro: Läst diktboken Rand: Brid av Ilija Đurović och den var intressant. Författaren är samtida och skriver om moderna tilldragelser i hemlandet. Jag läste boken på tyska. Det verkar inte finnas så mycket tillgängligt från Montenegro, men jag ska leta. Nordmakedonien: Har köpt A spare life av Lidija Dimkovska, som är tjock och på engelska, då där är det kanske mest motstånd. Har dock träffat författaren och är liiite taggad. x Serbien: Har Ett överlagt mord av Slobodan Selenic, som var en lite knepig deckare. Tyckte bitvis om den. Turkiet: Här har jag inte bestämt mig än, men The architect’s apprentice av Elif Shafak eller Den svarta boken av Orhan Pamuk är kandidater. Båda böckerna står i bokhyllan. Ukraina: Jag har egentligen redan läst Ukraina, men vill ändå läsa Grå bin av Andrej Kurkov.
Det är inte ofta jag får böcker i julklapp, men min man brukar veta vad som funkar. I morgonpresent fick jag Édouard Louis En kvinnas frigörelse. Det är den första boken av Édouard Louis jag läser och den här boken handlar om hans mamma. Boken är utgiven på Wahlström och Widstrand.
Édouard Louis har haft ett knepigt förhållande till sin mamma i hela sitt liv. Han har skämts för henne och förnekat henne. Innan Édouard föddes levde mamman med en våldsam man. Hon lämnade honom och sina två barn och hittade en ny man, Édouards pappa. Det dröjde inte länge förrän mönstret upprepade sig. Livet blev precis likadant som förut. men Édouards mamma har ett driv i sig, ett driv att komma upp från fattigdomen och skapa en bättre framtid för sina barn. Édouard ska komma att lyckas, men han var hela tiden den udda fågeln i familjen. Flera av hans syskon har gått samma väg som föräldrarna och lever i förhållanden där de slår eller blir slagna. men mamman ska själv komma att ta tag i sitt liv.
En kvinnas frigörelse handlar precis som det låter om mammans frigörelse från sina destruktiva förhållanden. Det var en kort, men intensiv bok. Betraktaren i boken försöker förstå sin mamma, utan att döma. Han lever ett helt annat liv idag, men jag tycker ändå att han klarar av att tecknat ett fint porträtt av sin mamma, som ändå på många sätt gjorde sitt bästa.
Jag har inte läst böcker när Édouard Louis skriver om sin missbrukande pappa, men jag har läst flera andra sådana skildringar, inte minst Mig äger ingen av Åsa Linderborg. Det var fint att mamman fick synas i den här boken, för en sådan finns ju oftast. Hon fick också i det här fallet fick lite upprättelse efter Édouards dåliga behandling av henne. Hon lämnade sin man och sina vuxna barn så att de fick klara sig själva. Det gick bra, även för den förslappade sonen som spelade dataspel dygnet runt.
Det är möjligt att jag kommer att läsa fler böcker av Édouard Louis, som handlar om hans pappa, men som det ser ut nu är jag mer sugen på att läsa om vad som hände de fyra syskonen. Vi ser dem fladdra förbi i den här boken, men det hade varit spännande att se hur det gick för dem, speciellt de yngsta som kanske klarade sig bättre än de äldre som båda var i destruktiva relationer.
Jag trodde att jag började bli tjatig med mina världsutmaningar, men faktum är att för mig borde det numer vara en naturlig del av mitt läsande. Eftersom 2024 var ett katastrofalt läsår för min del så behöver jag styra upp mig själv igen. Jag har rivstartat med att läsa en fransk bok på två dagar. Det var visserligen en kort och lättläst sådan, En kvinnas frigörelse av Eduard Louis, men ändå.
Jag klarade verkligen inte målet om 40 olika länder och jag läste skamligt lite på engelska. Något år ska väl också vara det första när jag läser på norska, danska och tyska under ett och samma år. Jag har några tyska böcker i hyllan och en dansk ljudbok är det kanske dags för igen snart?
Jag prenumererar på Tranans bokutgivning och det innebär att jag får en bok i brevlådan varannan månad, ofta från ett lite udda land. Jag brukar läsa dem, men det senaste året har varit lite haltande på den fronten. Jag prenumererar också på Karavan, tidskriften som bjuder mig på noveller och dikter från hela världen. Jag har med andra ord gjort det lätt för mig att läsa mer från hela världen. Det är dags att också göra det.
Min utmaning för 2025
Läsa en bok från sammanlagt 40 länder.
Läs en bok från varje världsdel.
Läs böcker på fem olika språk och minst tio på engelska.
Läsa samtliga böcker från Tranans bokprenumeration.
Läsa mer (och skriva om) texter i tidskriften Karavan.
Tranan-böcker jag har olästa i hyllan
Slöseri av María Sonia Cristoff
Hissen i Saigonav Thuân
Efterklang av An Yu
Middagen av César Aira (påbörjad)
Spridda över jordklotet av Yoko Tawada (snart utläst)
Jag har upplevt mycket fantastisk kultur 2024 och det är svårt att bara välja ut fem saker. Därför är årets lista lite längre än den brukar vara. Resor är bra för själen och för kulturupplevelser och vi har sett mycket på resor till Polen, Tyskland, Åland och Estland. Men jag har också upplevt saker i Stockholm och Sverige. Det är inte så bara museum, mer upplevelser i form av stadspromenader och upplevelser.
Åtta kulturupplevelser
Gdansk: Det var fantastiskt att återuppleva Gdansk, denna gamla Hansastad som är väl återuppbyggd efter åratal av kommunistiskt förfall. Mer är på gång och vi såg det på en tillfälligtvis trång strandpromenad. Mycket har hänt sedan jag var där 2002.
Königstuhl: Det var väl egentligen en naturupplevelse, men det var spännande att se hur det moderna enade Tyskland har kunnat göra den otroligt vackra, men farliga, naturen tillgänglig för besökare. Vi såg spår av hur det såg ut under DDR-tiden och det kändes oerhört skakigt. Nu fanns det rejäla broar med räcken som inte störde miljön mer än nödvändigt.
Eckerö post- och tullhus: En resa till Åland var fantastisk och mitt och min mammas besök på Eckerös post- och tullhus blev en fin start på vistelsen. Det var en byggnad med många vackra fönster med vidunderlig utsikt.
Bokmässan: Jag måste nämna Bokmässan. Det är ett fantastisk evenemang och jag har så roligt år efter år. 2024 fick jag dessutom träffa Ludmila Engquist.
Kastelholms slott: På Åland besökte vi Kastelholms slott och det var en fin upplevelse. De hade en rolig skattjakt för barn och vi vuxna kunde strosa omkring själva.
Stralsund och Greifswald: Två vackra gamla svenskstäder besöktes under resan till Polen och Tyskland i somras. Jag älskade båda två, men kanske extra mycket Stralsund som var oerhört mysigt. Ovan ser ni ett torg i Stralsund och min dotter.
Pommern: Skeppet Pommern på Åland besöktes först i mars, men då fick vi inte gå ombord, och så i juni då det var öppet. Det var mulet i juni, så bilden är från mars.
Paradoxmuseet: Det var roligt att besöka detta roliga museum med barnen. Jag var där på min födelsedag med familjen och barnens kusin med familj. Ovan ser ni ser ni mig och svägerskan i en spegel.
Tre öststatskulturupplevelser
DDR-camping: Jo, jag måste ha med det. Det var som ni förstår inte en odelat positiv upplevelse för att uttrycka det milt. men det var en kulturupplevelse som var så autentisk de kunde bli. Hade jag glorifierat DDR-tiden (det hade jag såklart inte), hade jag nu fått en bra upplevelse som inte skulle få mig att drömma om svunna diktaturtider.
Linnahall: På tal om östnostalgi, så var Linnahall, stadshallen, i Tallinn en fin kulturupplevelse. Det var ett gräsligt byggnadskomplex som skulle tjäna till att visa världen det bästa av Sovjet under OS 1980. Det var mer av chockturism än av ren skönhet, men samtidigt var vädret helt underbart vackert och utsikten magnifik, så det var bra på flera sätt.
Solidaritetsmuseet i Gdansk: Det nya fina Solidaritetsmuseet i Gdansk var gediget och roligt att se. jag har förstått att det ligger en hel del politik i vad som ska finnas med, men det var inte så mycket som märktes. Det som kanske kan sägas var att det var för mycket. Det var nästan timma för timma vad som hände och det var enormt många rum att ta sig igenom. Barnen ledsnade väldigt snabbt.
Nu är det nu månad och nytt år och första lördagen i varje månad betyder just nu på Kulturkollo. Jag är mitt uppe i att sammanfatta året som gått och planera för nya läsutmaningar, som sig bör i början på januari. Dessutom försöker vi boka en resa till Balkan i sommar, men det ärt så mycket som ska stämma att det tar längre tid än det borde.
Just nu läser jag en massa böcker. Jag försöker att avsluta flera för att styra upp min läsning. Jag läste precis ut En kvinnas frigörelse av Eduard Louis som jag fick i julklapp av min man.
Just nu lyssnar jag på ingenting. Fick en chock över att jag lyssnat på fler böcker än jag läst 2024 så jag har försökt prioriterat läsningen. Men när jag väl är redo ska jag lyssna på Merja Mäkis uppföljare till Innan fåglarna vänder åter.
Just nu tittar jag på skidor. Det är inte så spännande, bara Norge för hela slanten, men ändå. Vi är för första gången på flera år inte i Kungsberget vidden här tiden så jag passar på att titta på skidor istället.
Just nu njuter jag av lugnet och ledigheten. Det blir ju lite enahanda att bara vara hemma varje dag, men det fins en poäng i det också. Jag hoppas att vara tillräckligt uttråkad när jag börjar jobba.
Just nu längtar jag efter att boka resan till Balkan i sommar. Bokade nästan i morse, men precis när jag var klar, sa bokningssystemet att biljetten inte fanns. Bara att börja om. Förra året fick vi ställa in resan för att det blev för dyrt (och åkte istället någon annanstans). I år kommer vi nog ner, frågan är bara hur obekvämt det blir.
