Det kan hända att jag ibland får dille. När jag hittade den här gamla listan över östeuropeiska böcker att läsa, ville jag plöja alla från Balkan. Rumena Bužarovskas My husband, fanns inte att hitta någonstans. Så är det ofta när man snöat in på smal litteratur. Men så fann jag den på tyska. Feministiska makedonska noveller på tyska? Efter några glas vin var det fullt rimligt att köpa. Tur det, för nu har boken lästs och det gick riktigt bra.
Min man, eller Mein mann på tyska, är en samling noveller där vi får följa makedonska kvinnor i sin vardag. Det är bra historier som blottar orättvisorna mellan könen, men det är inte alltid kvinnan som har rätt och mannen fel. Vi får alltid kvinnans perspektiv, men kan flera gånger förstå mellan raderna att kvinnan inte alltid har rätt. Eller har hon det? Hur som helst är det inte svart eller vitt och ingen kommer att känna sig skriven på näsan.
Det kanske (tyvärr) mest minnesvärda är en sexscen som är fullständigt vidrig, trots att det är ömsesidigt och inget övergrepp. Dock finns det mycket där att analysera ur ett feministiskt perspektiv. Få lär gå igång på scenen, då båda inblandade parter kräks i anslutning till samlaget. Den bästa novellen var annars den där huvudpersonen, en hemmafru såklart, upptäcker att mannen är otrogen. Hennes jakt på att bevisa det, driver både henne och läsaren till vansinne. Liten varning för en novell med barn som dör.
Det är feministiskt och det är bra och bitvis är det helt galet. Det var mycket lättläst och jag var stolt över mig själv som läste boken på tyska. Min vän Carina i Hamburg skrev på Instagram att jag nog är bättre på tyska än jag tror. Det värmde och gav mig styrka. Det är kanske så, jag har bara fått tag på lite för svåra romaner som jag inte orkat igenom. Köpte en novellsamling i Stralsund i somras och den ser jag fram emot nu när denna gick så bra.
Mars har varit en omtumlande månad. Från att ha haft ett jobb där jag mer eller mindre själv styrt över min tid, jobbar jag nu på en arbetsplats med fler kollegor och där vi förväntas jobba på plats minst fyra dagar i veckan. Jag tycker att mitt nya jobb är roligt och stimulerande och det är kul att hänga med smarta, roliga och politiskt intresserade kollegor på dagarna. Jag trivs och det är fullt ös, men jag blir också trött.
Som jag skrev i fredags verkar detta nya tillstånd av fullt ös på jobbet, gjort att jag inte trappat ner läsningen. Tvärt om. Jag läser på flera olika språk, jag läser böcker från Balkan och jag söker efter den ena boken obskyrare än den andra på nätet. Jag är i ett läsmode som jag verkligen älskar. Det är tur, för just nu har jag inte ork att ta tag i en massa projekt och mycket i mitt privatliv blir liggande eller görs lite med vänsterarmen. Men tänker att jag tids nog kommer in i lunken och det kommer att bli bättre.
Månaden avslutades med ett mycket fint besök på Nationalmuseum med mina föräldrar. Därifrån är bilden på mig och min käre make. Barnen lämnade vi hemma för mer konstupplevelse och mindre gnäll.
Min läsning
Jag läser på bra och har plöjt många böcker på bussen till och från jobbet. Läser även en hel del hemma. Det är underbart att läsa igen!
Världsläsning 2.0
Jag har valt att göra en mer omfattande världsläsning i år och den är uppdelad i fem delar. Jag ska läsa mer på andra språk och läsa de böcker jag har hemma. Läs mer om den här.
Länder
Jag gick ut hårt med 11 lästa länder i januari och gick vidare med åtta nya länder i februari. I mars blev det x nya länder. Irak är egentligen inte nytt, men jag glömde att jag läste Gilgamesheposet i februari. 26 av 40 länder hittills lästa 2025. Nya länder:
Irak
Schweiz
Kroatien
Georgien
Serbien
Kina
Makedonien
Världsdelar
Inga nya världsdelar och är kvar på tre; Europa, Asien och Sydamerika.
Språk
Jag läser på fem språk och i mars läste jag tre böcker på engelska och en på tyska. Boken på tyska var dessutom noveller och inte ett seriealbum, som det brukar vara.
Tranan
Min prenumeration på Tranan-böcker ska läsas i sin helhet men i mars blev det inte några nya böcker lästa. Har Spricktand på min att-läsa-lista närmast.
Karavan
Jag ska läsa mer i mina nummer av Karavan, men har inte läst något i mars.
EU-läsning 2.0
Jag läste en makedonsk novellsamling (på tyska!) och därmed är denna utmaning klar. Jag går därmed vidare till att bara ägna mig åt Balkan.
Albanien
Bosnien och Hercegovina
Georgien
Kosovo
Moldavien
Montenegro
Nordmakedonien
Serbien
Turkiet
Ukraina
Semesterläsning: Balkan
Jag ska läsa fler böcker från Balkan eftersom jag ska dit på semester. Vi ska besöka Kroatien, Montenegro och Bosnien, men hela forna Jugoslavien räknas som läsländer i den här utmaningen. I mars läste jag:
Inatt såg jag henne av Drago Jančar från Slovenien. Utspelade sig under andra världskriget och har fått mycket bra kritik, som jag inte riktigt instämde i.
Ur A wake for the living av Radmila Lazić från Serbien. Feministiska dikter från den andra vågen som jag tyckte mycket om.
Anomaly av Andrej Nikolaidis från Montenegro. Jag gav den lågt betyg på Goodreads, men den har inte lämnat mig oberörd. Fick lära mig att taxichaffisar i den delen vi ska till är mindre pinsamma än i huvudstaden Podgorica.
Mein Mann av Rumena Bužarovska från Nordmakedonien. Fantastiska feministiska noveller som gav mig en inblick i ett makedonskt vardagsliv. Recension kommer.
Bokcirkel
I Jorden runt-cirkeln har vi bokcirklat Hissen i Saigonav Thuan och nu ska vi gå vidare med Drömräkning av Chimamanda Ngozi Adichie.
Mina föräldrar fick en kulturell upplevelse i julklapp och i helgen var det dags att infria den. Valet föll på en tur till Nationalmuseum med båt från Nacka Strand. Det var flera år sedan jag var på museet sist, så det var mycket roligt för mig också.
Två feminister i skulpturgalleriet på bottenvåningen. Konstnären heter Carl-Grustaf Qvarnström.
Jag brukar alltid springa omkring med kameran i högsta hugg och fota det jag gillar. jo, jag njuter av konsten och jag tittar inte bara genom min lins, men tycker om att ta med mig lite minnen hem och sortera mina upplevelser i ett blogginlägg. Min favorittavla, Frukostdags av Hanna Pauli, vilade tyvärr, men Hanna Pauli kommer att få en hel utställning i juni och det ser jag fram emot. Kunde inte låta bli att köpa med mig en bricka med motivet.
En rolig sak var att en annan underbar tavla, konstnären Julia Beck målad av Richard Bergh från 1882, googlade jag när jag kom hem och då var första googleträffen visst min egen. Jag föll tydligen för den förra gången jag var på museet också. Då skrev jag att den var speciell eftersom den porträtterar en kvinna i sin yrkesroll, något nästan bara kvinnliga konstnärer gjorde vid den tiden.
Här är Sista solstrålen av Julia Beck. Den tilltalar mig mycket och ljuset påminner om Hanna Paulis.
Museet hade en utställning med den franska konstnären Pierre Bonnard. Här är några trevliga kvinnoporträtt vid havet.
En annan bild jag föll för just för att nakna kvinnor är vanligare i äldre konst. Det handlar såklart inte här om mannens skönhet, utan om en studie i hans natur. Ändå en frisk fläkt. Jacques-Augustin-Catherine Pajou heter konstnären.
Två underbara konstverk som egentligen inte har med varandra att göra, mer än att de tangerar textilkonst. Den första bilden föreställer textilkonstnären Märtha Gran och den målades 1920 av Greta Fahlcrantz-Lindberg. Den andra heter bara Matta och är en matta gjord av Inger Torhamn 1930.
Vi blev alla glatt överraskade av att se Malin Lagers fantastiska textilkonst på Nationalmuseum! Malin är mamma till mina sysslingar (som också är konstnärer) och var gift med min pappas kusin Tord, också han konstnär. Dessa sydda tavlor såg jag för kanske 30 år sedan på Röhsska i Göteborg. De är helt, helt underbara. Att detta är gjort med tygbitar och synmaskin är bortom imponerande.
Slutligen det nya konstverket som står utanför Nationalmuseum. Vad är detta ens? Greta Gris?
Det låter hur konstigt som helst, men när jag snöar in på något ämne eller något geografiskt område, kan jag läsa hur mycket som helst, till synes på vilket språk som helst. När jag läser dussinfeelgood runt jul, är det nästa bara ljudböcker på svenska som gäller. Nu sitter jag gladeligen på en buss och läser feministiska makedonska noveller på tyska.
Ni har säkert inte missat att vi ska resa till Balkan i sommar och jag är ledsen, men jag kommer att tjata mer om det. Anledningen är att jag har totalt gått in i min läsutmaning att läsa mer från Balkan. Vi ska inte besöka hela Balkan (såklart) men min utmaning inkluderar alla länder i forna Jugoslavien.
Ett lite roligt exempel på att en läsupplevelse inför en resa kan vara något mer än bara själva berättelsen. Den inte så jättebra boken Anomaly av montenegrinska Andrej Nikolaidis, utspelade sig delvis i Kotor dit vi ska och där fick jag läsa att taxichaufförerna där är mindre pinsamma än i resten av landet. Så bra! Vi planerar nämligen att ta en tretimmars taxifärd från Kotor till Mostar i Bosnien så det är ju skönt att chaffisen inte förväntas vara pinsam på den resan.
Det är så svårt att veta på förhand vad som triggar min läsning. Oftast är det geografiska utmaningar, men det är inte alltid jag får samma energi som nu. Trots nytt jobb och massor att göra sitter jag på bussen hem och läser noveller på tyska istället för att slöscrolla eller spela mobilspel. Där var jag inte precis före jul.
Jag har läst mycket de senaste veckorna, men tyvärr har det inte blivit så mycket skrivet. Jag ska se till att skriva ikapp så får ni läsa om mer feministisk lyrik och trevliga romaner. Tills dess önskar jag er en trevlig helg och om man bor i Stockholm kan man njuta av våren!
En dokumentärroman, står det på omslaget av Wuhan av den kinesiska författaren Liao Yiwu. Boken gavs ut på svenska tidigare i år på Lindskogs förlag. Den är översatt från engelska, men är skriven på kinesiska i original. Författaren bok, precis som huvudpersonen i boken, i Tyskland.
Jag har sedan pandemin varit intresserad av litteratur om pandemin och trodde faktiskt att det skulle komma många böcker om det. Det är klart att denna inte är ensam i sitt slag, men det har ändå inte blivit den explosionen som jag förutspådde. Det är kanske ett tecken på att vi nog helst vill glömma att vi mer eller mindre var inlåsta.
Wuhan är en roman, men bygger på verkliga händelser och personer. Vi får följa en man som är gästprofessor i Tyskland och som åker hem för att fira det kinesiska nyåret. Han kommer inte fram eftersom det är många hinder på vägen och att komma från Wuhan är lika med att bära på pesten.
Det är en absurd bok som blir konstigare och konstigare. Det är såklart samhällskritik och författaren vill verkligen visa hur otroligt inkonsekvent och hård den kinesiska diktaturen är, men resultatet blir att det känns som science fiction. Något säger mig att det är meningen att jag ska känna så och jag kanske kunnat köpa det om det inte varit för alla dödsfall.
Det hade varit en bättre bok om inte alla bara fallit ner och dött på sina poster. Det var ju liksom inte så det var. Vi skojade då om ”Storstadskvinnor faller ner och dör”, men i de flesta fall fick man ju någon form av förvarning. Just den, ganska stora, detaljen, gjorde att betyget på boken som helhet drogs ner ganska mycket.
Sedan innehåll boken också långa dokumentära delar om viruset och politiken, något som jag inte tyckte behövdes. Jag kände mig lite skriven på näsan.
Förra månadens bokcirkelbok var Hissen i Saigon av Thuan, som var den sista boken i Tranans bokprenumeration förra året. Det är en vietnamesisk bok, vilket ju framgår rätt tydligt av titeln. Boken är översatt av Tobias Theander, som är den enda som översätter vietnamesiska till svenska. Den kom ut på svenska 2024.
En kvinna reser tillbaka till Saigon från Paris för att begrava sin mamma. Modern har dött en spektakulär död genom att falla ner i ett hisschakt i sin sons privathus. Kvinnan och brodern har inte haft mycket kontakt genom åren och deras återseende är inte särskilt hjärtligt. Kvinnan försöker ta reda på varför modern dött och hennes spår leder henne till Paris och hon får veta att modern bott där och kanske är det till och med så att en man hon träffat där är kvinnans far.
Boken skulle handla om otroligt rika vietnameser och om revolutionärer under kriget. Jag, och även de andra i bokcirkeln, tyckte att huvudtemat kom bort lite. Det var många spännande sekvenser i boken, men den föll lite platt. Vi var alla rörande överens om boken den här gången och vi tyckte alla att den lovade stort, men inte höll hela vägen. Det var absolut ingen dålig bok, men jag blev lite besviken på att det inte blev mer av spionspåret, till exempel.
Sammanfattningsvis pratade vi om att det var en ok bok, varken mer eller mindre och att det var spännande att läsa om Vietnam och Vietnams historia och nutid.
Radmila Lazić är en serbisk feministisk poet som översatta av den serbisk-amerikanska diktaren Charles Simic. Jag har inte fått tag på boken A wake for the living, som är den enda som finns på engelska av författaren, men jag har funnit några av dikterna på nätet.
Jag läste alla dikter jag fann på internationella kvinnodagen och det var sannerligen en passande sysselsättning för just den dagen. Flera av hennes dikter är en käftsmäll mot patriarkatet. Läs bara följande rader:
I don’t want to be obedient and tame. Coddled like a cat. Faithful like a dog. With a belly to my teeth, hands in the dough, Face covered with flour, my heart a cinder And his hand on my ass.
(…)
Alleluia! Alleluia! I don’t want a bridegroom.
Radmila Lazić skriver rakt på sak och hon använder mycket ironi. Det är härligt och slagkraftigt och jag kan inte låta bli att tycka att det är synd att så lite av henne finns tillgängligt för mig som inte kan någon slaviskt språk. Det var uppfriskande att hitta en poet som är så tydligt feministisk från ett land som Serbien. Jag har länge velat finna feministisk litteratur från Balkan, men även om det finns subtil feminism i flera verk från regionen, så är det svårt att hitta det där direkta i en översättning. Slavenka Drakulic bok Hur vi lyckades överleva kommunismen med ett leende på läpparnaär det närmaste jag kommit.
Jag vill ha mer av Radmila Lazić. Jag vet att det är svårt att få, men som världen ser ut nu behöver vi mer av Radmila Lazić. Jag kommer i vilket fall att hålla ögonen öppna om något skulle översättas. Författaren är född 1949 så hon är inte någon ung och pigg feminist vilket gör det hela än mer imponerande. Det är mycket 70-talets andra vågen-feminism över hennes poesi och det är underbart.
Jag har läst min första bok på tyska, den schweiziska serieromanen Jetzt kommt später (nu kommer senare) av Kati Rickenbach. Det är en grafisk roman som jag lånade på biblioteket. Jag har skrivit om det förr, att jag vill läsa mer på andra språk och att serier är en bra väg dit.
Det är 2009 och Kati återvänder till Hamburg, där hon tillbringade ett utbytesår 2004. Nu har hon med sig sin pojkvän som hon ska bo ihop med för första gången. Hon bestämmer sig för att den serieroman hon ska skriva ska handla om den tiden hon hade i Hamburg förra gången hon var där, 2004. Vi får följa med på resan, både genom författandet och hennes återupplevande 2009 och det hon berättar om vad som hände 2004.
Det händer egentligen inte så mycket, Kati är utbytesstudent och går på fester och faller för fel kille. Hon har problem med sin hyresvärdinna som är lesbisk och inte vill att Kati och hennes vän Priska ska ta hem killar. De lever inte efter reglerna och det ger upphov till mycket bråk. Samtidigt vill Kati utvecklas som serietecknare och hon jobbar hårt för att klara alla skoluppgifter. 2009 får vi veta hur mycket hon har saknat året i Hamburg.
Trots att det inte var så händelserikt och jag inte hade några som helst problem att lägga boken ifrån mig, tyckte jag om att läsa den. Den påminde mig om min utbytestermin i Wien. Jag kan också få rent fysisk saknad av den staden, även om längtan blivit mindre med åren. En utbytestermin kan betyda så mycket, även om det inte precis händer så mycket. Det kändes bra under läsningen gång, att vi vet att Kati blev serietecknare.
Jag upptäckte av en slump att jag en gång skrivit en lista på östeuropeiska böcker att läsa. På den listan hittade jag Flight to the USSR av georgiska Dato Turashvili. Han ska vara en av Georgiens mest framstående författare och boken verkade bra, så jag klickade hem den på Amazon till Kindleappen och läste den helt förutsättningslöst. Boken skrevs ursprungligen 1988 och har senare blivit en pjäs under namnet Jeans generation.
1983 kapades ett plan från Tbilisi till Leningrad av ett gäng unga personer. Det är om dessa personer som boken handlar. Det unga paret Gega och Tina står i centrum. Så gör även jeans, denna vara som var näst intill omöjlig att få tag på i Sovjetunionen. Efter en resa till havet bestämmer sig Gega och Tina tillsammans med vänner att de ska fly från Sovjetunionen. Det stora havet och känslan av att få komma till Turkiet på andra sidan, blev för stor och drömmen om friheten gjorde att de tog steget.
Det var när jag kommit till planerande av kapningen som jag började googla lite. Jag trodde att det skulle vara en rolig bok om att vilja ha jeans i Sovjet, men det utvecklade sig till något mycket mer. Det är en fantastisk bok som knappt går att lägga ifrån sig och tyvärr förstår alla som är någorlunda bekanta med det kommunistiska förtrycket, vartåt det barkar. Samtidigt som allt borde gå åt helvete, kan jag som läsare aldrig sluta hoppas.
Jag tyckte mycket om The hotel Tito av Ivana Bodrožić så när jag såg att hon kommit med en tillbok på engelska, We trade our night for someone else’s day, ville jag genast läsa den. Ivana Bodrožić är från Kroatien och bor och verkar i landet fortfarande. Boken finns inte på svenska och jag lyssnade på den på engelska på Storytel.
Boken utspelar sig till största delen 2010 i staden Vukovar i östra Kroatien, precis på gränsen till Serbien. Staden föll i serbiska händer i början av kriget mellan Serbien och Kroatien. Staden har blivit känd för en massaker där 200 skadade kroatiska soldater och civila torterades och sköts ihjäl efter att ha fått löfte om evakuering. Det är till minne av dessa händelser som vi ska läsa Ivana Bodrožić bok.
Nora är journalist och ska skriva om ett tragiskt fall där en lärare inlett en relation med en av sina elever och senare skjutit sin man till döds. För detta sitter hon nu i fängelse. Nora kommer inte så långt med sin artikel, men när hon ska ge upp och åka hem, mördas stadens borgmästare. Läsaren vet att Noras tänkta intervjuoffer Birgitta, har beordrat mordet. Frågan är om Nora kommer att förstå vem Birgitta är samt vem den hemska hotellägaren är, som är en skum person som Nora får obehagskänslor av. Hon har även träffat den mystiska, men mycket tilldragande taxichauffören Marco, som varnar henne för personen hon ska intervjua och för hotellägaren.
Jag undrade under läsandets gång vad det egentligen var för en typ av bok. Den utgör sig för att vara en deckare, men samtidigt smyger det sig fram att det är Noras sökande efter sin fars mördare som står i centrum. Fadern försvann i samband med att Nora evakuerats från Vukovar under kriget. Det var lite svårt att hänga med i allt. Det var ganska skilda historier om den fängslande kvinnan, den maktgalan kvinnan som skulle intervjuas och så hela historien med Marco.
Trots allt tyckte jag att det var spännande att läsa vidare. Den spirande kärleken mellan Nora och Marco, höll intresset på en lagom hög nivå. Sedan var det så att slutet la alla pusselbitar på plats, och det kan jag ju inte avslöja. Det var först efteråt som jag förstod en del märkliga trådar i boken. Det var lite synd att det var så rörigt och jag tyckte inte heller att slutet stämde överens med stämningen i resten av boken så jag blev besviken. Ändå spännande med en postkrigsroman om Jugoslavienkriget.
