Berömda och glömda idrottskvinnor: Nicole Mangas

Nicole Mangas i Copa 71

Nicole Mangas i Copa 71 på SVT play.

Frankrike var också ett av de lag som var med i Copa 71, det andra inofficiella världsmästerskapet för damer, som jag skrivit om förut. Nicole Mangas är med i filmen och berättar om sin resa. Hon säger bland annat att hon grät av stolthet när hon hörde Marseljäsen spelas på den stora stadion.

Nicole Mangas föddes 1950 i det lilla samhället Wassy i Champagne i Frankrike. Hennes föräldrar gick på fotboll varje helg och Nicole älskade att spela, även om hon visste att det inte var normalt för en kvinna. Hon berättar i filmen att Frankrike fortfarande var en manssamhälle vid den tiden och sedan visas ett klipp där en man säger i TV att det är förligt för kvinnor att spela eftersom de har bröst. Nicole Mangas reaktion på det är att himla med ögonen och demonstrativt vifta bort det.

I universitetsstaden Reims bildades ett fotbollslag för tjejer av en slump. Det var en journalist som tyckte att det var en bra idé att sätta ihop ett lag och låta kvinnorna spela, berättar Nicole Mangas i filmen. Det var främst män som kom och tittade, många för att se kvinnors ben och andra för att skrika glåpord att de skulle tillbaka till spisen. I några klipp i filmen visas olika män som uttalar sig om kvinnors spelande antingen som ett skämt eller som en erotisk kuriositet.

Nicole Mangas flyttade till Reims för att studera och för att spela fotboll. Efter VM fortsatte hon spela i Reims fram till 1973 och efter det blev hon proffs i Italien fram till 1977. I filmen ler Nicole sitt bredaste leende när hon säger att fotboll är livets skola och att hon inte vet vad mer hon kan säga. Det märks att hon älskar och alltid har älskat fotboll.

Embed from Getty Images

Utmaningar 2024: Omläsning

Shelfie maj 2021

Jag skulle läsa om tre favoriter under året och startade starkt med Elefantens öga av Inger Alfvén och The color purple av Alice Walker. Sedan fastnade jag lite och tänkte länge att jag skulle läsa om Stekta gröna tomater av Fannie Flagg, men den spar jag till nästa omläsningsrunda. Det blev istället flera genomlyssningar på Mhairi McFarlanes böcker inför släppet av nya boken på svenska, Snälla bli min igen.

Elefantens öga tjänade verkligen sitt syfte. Jag minns den som den bästa boken jag hade läst när jag gick på gymnasiet och sedan dess har jag inte läst den. Det är klart att jag läst mer nu och att den inte forfarande är nummer ett, men det var en mycket, mycket bra bok. Det som jag då minns att jag tyckte var sega delar i boken, tyckte jag nu var mycket spännande och jag hade dessutom möjlighet att läsa in mer mellan raderna. Det var en oroligt fin upplevelse av en gammal favoritbok.

The color purple, eller Purpurfärgen på svenska, ville jag läsa för att språket och huvudpersonens språkutveckling spelar en stor roll i boken, och därför viktig att läsa på originalspråk. På högstadiet läste jag den på svenska. Omläsningen var inte lika fantastisk som Elefantens öga, även om den såklart var bra. Jag upptäckte att det var otroligt mycket jag inte mindes från den, så jag är ändå glad för omläsning.

Det kanske inte borde räknas i en omläsningsutmaning att lyssna igenom en feelgoodförfattaren nästan hela utgivning, men det var ändå en upplevelse. De första böckerna av Mhairi McFarlane har jag inte läst sedan dess och det var spännande att få dem i en kontext där jag skaffat mig lite mer erfarenhet av feelgood. Måste säga att de står sig väldigt väl. You had me at hello är en stor favorit, men tror ände att Det kommer aldrig att vara över för mig, är bättre. Det jag tycker om med McFarlane är att hon tillåter karaktärer ha fel, ganska stora sådana ibland, och missförstånden som gör att ett par hålls isär alltid är noga uttänkta och inget man måste ”köpa” för att komma vidare.

Recension: Lagerqvist, Camilla; Det hemliga sällskapet; 2024

Det hemliga sällskapetJag såg via bokmässans programkatalog att det skulle vara ett seminarium om att skriva historiska deckare. Där upptäckte jag Camilla Lagerqvists Det hemliga sällskapet och Anna Laestadius Larssons Kärlekens bakgata. Jag läste den sistnämnda först och sedan tog jag mig an Det hemliga sällskapet. Boken är utgiven på Bazar och på Storytel inläst av Katarina Ewerlöf.

Det är 20-tal och Ester Tillman har precis blivit änka.  Det innebär att hon är fri från sin hemska make. Vi förstår senare att hon gift sig med honom i all hast efter att Ester gett upp hoppet om att hitta hennes försvunna far i livet. I äktenskapet var hon mer eller mindre inlåst, men nu tar hon upp detektivdrömmarna och går i sin fars fotspår. Fadern var polis. En man faller från en balkong och Ester tror inte att han fallit av egen kraft. Hon bestämmer sig för att nysta i det. På sin väg finner hon pappans kontakt Jakob, som blir mer än en kompanjon.

Det hemliga sällskapet var en historisk deckare och den har helt klart potential. Det gick dock alldeles för fort i den här första boken och det behöver exempelvis inte hånglas direkt efter att man och kvinna har träffats för att vi ska förstå att kärlek kan uppstå. Det kan gott få ta lite tid i en serie. Dessutom tar det nog lite längre tid än några dagar att komma över en hemsk make.

Det fanns lite andra udda figurer i boken som en polsk fattig kvinna och en transflicka, som båda flyttar in hos Ester. En grund för mysighet, men det hela blir dock inte lika bra utfört. När jag skulle skriva om boken en vecka senare än jag läst ut den, kom jag knappt ihåg någonting om själva deckarhistorien. Det är inte ett så bra tecken.

Grattis till Nobelpriset, Han Kang!

Han Kang på bokmässan 2019

Han Kang på bokmässan 2019.

Han Kang får Nobelpriset i litteratur 2024. Både här på bloggen nämner jag Han Kang och på Kulturkollo är jag lite mer explicit och pekar ut Han Kang som den kanske troligaste kandidaten. Gissat rätt i år igen? Jo, det kan man väl nästan säga, va?

Han Kang är den första asiatiska kvinnan att få nobelpriset och den första någonsin från Sydkorea. Mycket roligt att akademin ville se bortanför Europa i år. Dessutom är hon ung, född 1970 och även om flera i SVT:s studio tyckte att det var för ungt är det roligt om det inte alltid går till någon som inte kan vara med på Nobelbanketten av ålderdomsskäl.

Mitt första möte med Han Kang var Levande och döda om massakern på studenter i Kwangju 1980. Det var en otroligt obehaglig bok. Sen läste jag Vegetarianen och det var också oerhört obehaglig, men på ett annat sätt. Träffade en kollega som tyckte mycket om Han Kang som sa ungefär ”hon kan konststycket att efter en bok om en massaker skriva en ÄNNU mer obehaglig bok om att vara vegetarian”. Så mitt i prick att jag inte har glömt det efter alla dessa år (det hade han när jag messade honom och berättade att jag burit med mig detta citat).

Han Kang

Han Kang. Foto Ccmontgom – Eget arbete, CC BY-SA 3.0

När jag kollar igenom vad som gett ut av Han Kang på svenska så inser jag, trots att hon inte varit en storfavorit från början, att jag läst allt som kommit ut av henne på svenska. Bäst tycker jag hennes prosalyriska verk Den vita boken. Den är ganska annorlunda mot det jag hade läst tidigare och jag tror att hennes författarskap är bredare än det vi svenskar har fått ta del av.

Jag har mött Han Kang på bokmässan 2019 och det var otroligt roligt när jag skulle söka upp salen. Det var kö hur långt som helst, man såg inte slutet. Jag tyckte att det var lite märkligt. Jag tyckte att det var stort att hon var där, men att SÅ många tyckte att det var SÅ fantastiskt hade jag inte alls räknat med.

Tillslut stannar jag någonstans och bara frågar närmsta person i kön ”ursäkta, men vem köar dig för att se?”. Kvinnan log sitt allra bredaste leende och ögonen glittrade när hon svarade ”prinsessan Madeleine”. Jag passerade hela kön och insåg att det bara var att gå in till salen där Han Kang skulle vara. Salen bredvid, skulle nog bli full innan kvinnan med de glittrande ögonen kommit in.

Läs om de verk som finns på svenska

Kang, Han, Vegetarianen; 2007

Kang, Han; ur Jag lägger kvällen i lådan; 2013

Kang, Han; Levande och döda; 2014

Kang, Han; Den vita boken; 2016

Kang, Han; Jag tar inte farväl; 2021

Vem får nobelpriset i litteratur 2024?

Han Kang på bokmässan 2019

Han Kang på bokmässan 2019

Klockan 13 idag smäller det, nobelpriset i litteratur 2024 presenteras! Efter att ha gissat rätt 2015 att det skulle gå till Svetlana Aleksijevitj från Belarus, har jag insett att jag aldrig kommer att lyckas med det igen. Jag kommer istället lyfta fram några som borde få det, men som av olika anledningar nog inte kommer att få det ändå. Jag har skrivit om dessa fyra idag på Kulturkollo.

Min favorit är i år som många andra år kroatiskan Dubravka Ugresic. har du inte läst Den ovillkorliga kaputulationens museum så gör det genast. Hon är inte helt lättillgänglig, men jag tycker att hon är helt fantastisk. men det blir nog ingen europé i år.

En annan het kandidat är Hanna Krall från Polen. Hon har skrivit faktatexter, likt Svetlana Aleksijevitj, men också en fantastisk roman, Den inneboende. I och med att Olga Tokaczuk nyligen fick nobelpriset det är väl chanserna för henne minimala, tyvärr.

Sedan vågar kanske akademin inte ge priset till en ryska? Om jag trodde att de vågar hade annars Ljudmila Ulitskaja varit ett hett tips.

Jamaica Kincaid är en annan favorit, som varken är europé eller kommer från ett land som nyligen fått det. Om man inte räknar henne som amerikan förstås. Hon är född på Antigua och det var ju ett tag sedan någon från Karibien fick det.

Men om man ska gå efter någon slags kvoteringstänk om kvinna och ickeéurope och dessutom fantastisk så kanske det skulle kunna skrälla till och bli Han Kang imorgon? Jag tror inte det, men det vore otroligt roligt!

Recension: Laestadius Larsson, Anna; Kärlekens bakgata; 2024

Kärlekens bakgataDet har blivit populärt att skriva deckarhistorier i historisk miljö med kvinnor och kvinnors rättigheter i centrum. Anna Laestadius Larssons bok Kärlekens bakgata är en av dem. Den är utgiven på Piratförlaget och jag lyssnade på den på Storytel uppläst av Angela Kovacs.

Ellen driver en juridikbyrå för kvinnor. Hon har läst juridik i Uppsala, men inte tagit examen. Byrån kan hon driva för att mormodern är förmögen. När boken börjar fåt hon veta att förmögenheten är slut och att hon därför bör gifta sig, innan deras obestånd nått andra. Men Ellen vill inte gifta sig eftersom hon inte vill bli av med sitt oberoende, så hon kämpar på.

När den fattiga flickan Rakel försöker stjäla Ellens cykel, påbörjar de ett samarbete som tar dem in i farliga miljöer bland stockholms prostituerade. De stöter också på detektivpolisen Johan, som växt upp i en sådan miljö. Det verkar som om några går runt och mördar prostituerade, men det ser ut som självmord och inom polisen vill ingen ta tag i det, förutom Johan. Hans, Ellens och Rakels vägar korsas igen.

Jag tyckte om Kärlekens bakgata, men det finns saker att förfina till nästa del. Det var lite för många lösa trådar på slutet och då menar jag inte sådant som kan komma senare, utan mer saker som bara slutade utan att så att säga få ett slut. Det märks att det är skrivet för att vara en serie och jag hade nog fångats mer om det var lite mer utförligt både gällande karaktärer och intrig. Det var ändå trevlig läsning och jag kommer förmodligen att läsa vidare när del två kommer.

Berömda och glömda idrottskvinnor: Alicia Vargas

Alicia Vargas

Alicia Vargas i intervju från Youtube.

Här kommer nästa inlägg i serien om fotbollskvinnorna från Copa 71, det andra inofficiella världsmästerskapet i fotboll för damer. Alicia Vargas, ”La Pelé”, var en av det absolut bästa spelarna vid den tidpunkten. Hon var inte med i programmet, men nämndes flera gånger. Alicia Vargas har utsetts till världens tredje bästa kvinnliga spelare genom tiderna av Concacaf, Nordamerikas motsvarighet till Uefa.

Likt flera av de andra spelarna i Copa 71, spelade hon som barn på gatorna i Mexiko. Hon föddes 1954 och var 16 år när hon spelade sitt första världsmästerskap i Italien 1970. Där kom Mexiko trea och hon erbjöds efter turneringen att spela för Real Torino, men tackade nej. Efter det andra världsmästerskapet på hemmaplan, som ni som läst min serie vet vanns av Danmark, kom Mexiko tvåa. Alicia Vargas blev återigen erbjuden att spela professionell fotboll i Turin, men tackade nej.

Alicia Vargas var en fantastisk fotbollsspelare och gjorde många mål. Hon fick smeknamnet ”La Pelé” efter Brasiliens stora stjärna vid den här tiden. Pelé spelade sitt sista världsmästerskap i Mexiko 1970 och inom damfotbollen var Alicia Vargas minst lika imponerande. Istället för att få betalt för att spela, vilket Alicia Vargas inte fick i sitt hemland, utbildade hon sig till tränare och jobbade på Azcapotzalco sporthall i Mexiko City i 28 år.

Embed from Getty Images

Det mexikanska lagert i Copa 71.

Bokmässan 2024: Kulturkanons vara eller icke vara

Bokmässan 2024

Litteraturen stod såklart i centrum för mig och mitt bokmässebesök, men i år på mer än ett sätt. Nu var det även litteraturen som en del i en nationell kulturkanon, som upptog mitt intresse och som jag valde mig att titta lite extra på, främst genom ett seminarium om Sveriges bästa böcker.

Sveriges bästa böcker

Jag var på ett seminarium om kulturkanon och deltagarna hade fått ta med sig några böcker som de själva tyckte skulle vara med på en sådan lista. Deltagarna var Elis Monteverde Burrau, Ebba Witt-Brattström, Donia Saleh och Stefan Lindberg (som ersättare för Carl-Johan de Geer, som blivit sjuk). Det verkade inte som att någon på seminariet verkligen tyckt att en kulturkanon var en bra idé, alla av olika orsaker.

Jag har bestämt mig för att i jobbet gräva ner mig mer i den här frågan, men tills dess kan jag delge er vilka böcker som föreslogs. Många föreslogs mest på grunderna att personen i fråga ville lyfta fram en författare hen tyckte särskilt mycket om. Samtalet leddes av Cecilia Düringer.

Elis Monteverde Burrau
Ebba Witt-Brattström
Donia Saleh
Stefan Lindberg

Ludmila och litteraturen

Bokmässan 2024

För Ludmila Engquist ligger den ryska litteraturen varmt om hjärtat. Hon citerar ofta stora författare såsom Dostojevski och Gogol. Hon berättar i sin bok att hennes mamma tyckte mer om böcker än om henne. Torts denna tragiska erfarenhet av böcker, delar hon sin mammas passion. När hon kommer till Sverige tyckte hon att SFI-utbildningen var så tråkig att hon ville lära sig språket själv. Då gick hon till NK och kollade in topplistan på böcker. Hon köpte Ulf Lundells Saknaden och lärde sig svenska av den. Hon fick en bild av ett ganska depressivt folk.

Det var lite roligt att få den här bilden från en invandrad kvinna, med stort intresse för litteratur och som också har en stor kunskap om sitt hemlands litteratur. Jag hade gärna lyssnat till vad hon hade att säga om vilka svenska böcker som hade passat i en nationell kanon.

Recension: Engquist, Ludmila m fl; Ludmila – svenskare kan ingen vara; 2024

Ludmila – svenskare kan ingen varaLudmila – svenskare kan ingen vara är Ludmila Engquist bekännelse. Jag trodde att hon kanske skulle komma med en efterhandskonstruktion och att allt skulle kännas tillrättalagt. Istället skulle jag mötas av en otroligt sorglig historia som känns genuin. Hon har berättat om sitt liv för Johar Bendjelloul och Henrik Johnsson och boken är utgiven på Forum. Min text innehåller delar från en text på tidningen.nu.

I boken berättar Ludmila om sitt liv, från kommunalkan i en liten sovjetisk stad, där hon blev våldtagen av en granne, till livet i Spanien på flykt undan dömande svenskar. Under hela sin uppväxt använde hon idrotten för att komma bort. Först ville hon komma bort från sin alkoholiserade pappa, för att sedan vara att komma bort från sin alkoholiserade make. Den sistnämnda kom hon bort ifrån när hon träffade den svenska managern Johan Engquist.

I Sovjet fanns ingen möjlighet till individuell utveckling och egna val. När du började skolan fick du en idrott eller en annan fritidssysselsättning, tilldelad. På bokmässan berättade Ludmila att det var en kombination av tester och de gener som man troddes bära på. Ludmila skulle bli gymnast. När hon var fjorton var hon dock för lång och gänglig och då var det bara att byta till friidrott.

Trots att hon inte valt idrott själv och att hon hatade gymnastiken, blev hon inte deprimerad i Sovjet, något som hon senare skulle bli i Sverige. Skälet var, berättar hon på bokmässan, att i Sovjet var hon utbytbar. Landet krävde medaljer, men ingen krävde det av henne personligen. Det blev den stora kontrasten i Sverige. Här förväntades just hon dra ära och berömmelse åt landet. Så länge hon gjorde det, var hon hur populär som helst.

Ludmila har kämpat mot cancer sedan 1999. Den är tillbaka, men det verkar inte som att det är så viktigt. Ludmila vill inte längre leva. Hon är sedan länge djupt deprimerad och det var inga glada ögon som jag tittade in i när jag träffade henne på bokmässan. Den sprudlande Ludmila med dalahästar i öronen och blågula linser kändes långt borta. Det var också hela tiden ett spel. Hon spelade svensk och vi spelade med. Trots det känner sig Ludmila mer svensk än någonsin idag.

Det var för att få ett definitivt slut som hon valde att dopa sig 2001. Hon berättar på bokmässan att hon var så rädd och så arg på allt att hon inte såg någon annan utväg. Hon tänkte bara på att få försvinna. Bob-satsningen var hennes idé, men hon hade ingen aning om vad hon gav sig in på. Hon var livrädd och hon fann aldrig tilliten till föraren. Hon trodde också att Johans kärlek var villkorad till att hon presterade. Hon förstår att det inte var så, men när hon var mitt i det, kändes det så.

Jag kan skriva hur mycket som helst om den här boken och med mina intryck av Ludmila på bokmässan. jag lyssnade på ett kortare framförande, tog en selfie och fick en autograf. Sedan upptäckte jag att det längre seminariet fanns på UR play, så jag har tittat på det i efterhand. Jag avslutar den här recensionen med samma avslutning som i min andra text.

Boken är välskriven och rösten i boken stämmer väl överens den röst jag hörde på bokmässan, av Ludmila Enquist själv. Hon pratade om kärleken till den ryska litteraturen, sin spanska trädgård och Ulf Lundell. Det kändes både äkta när hon pratade och när jag läste boken. Depressionen kändes både i mötet med henne och i boken.

Jag hoppas att boken kan få Ludmila Engquist att få tillbaka lite livsglädje och förhoppningsvis orkar finnas där för sina barn så lång tid som hon har kvar. Framför allt önskar jag henne frid.  Det finns idrottspersoner som dopat sig som får vara med i Mästarnas mästare. Ludmila Engquist kommer aldrig att få det, för i publikens ögon är hon inte längre svensk. För oss var hennes svenskhet vara bara till låns, så länge hon skötte sig.

Bokmässan 2024

Kulturkollo: Just nu i oktober

Just nu

Jag är sjuk. Jag brukar bli sjuk efter bokmässan, men nu kom vab emellan, så det är väl störst risk att jag blivit smittad av Selma. Hon har dessutom varit hemma i en hel vecka. Håll tummarna för att det inte bli så länge för mig. Ikväll är det kalas för sonen fram till nio och jag är ensam med barnen. Kändes helt oöverstigligt att hålla mig allert fram till nio så jag bad om hjälp. Inte fel att göra det ibland. Jag fick dit honom med dator, skärm och allt därtill samt såg till att han köpte en present.

Just nu läser jag som alla andra månader den hr hösten läser jag Det åttonde livet av Nino Haratischwili, men nu är det nog sista gången jag skriver det, för det är bara 200 sidor kvar.

Just nu lyssnar jag på Mhairi McFarlanes böcker igen, i väntan på att hennes nya ska komma på Storytel. Eller kanske borde jag läsa den istället? Har inte helt satt ner foten här.

Just nu tittar jag på inte sp mycket om jag ska vara ärlig. Lite Badhotellet, lite Emily in Paris och lite Bonde söker fru.

Just nu njuter jag av inte så mycket eftersom jag är riktigt sjuk. Jag som älskar sommaren tyckler qatt det är jobbigt att sommaren är slut, men njuter av att pýnta mitt hem med höstiga dukat och höstfärgare ljus. Snart åker Halloweenpyntet fram!

Just nu längtar jag efter vår resa till Tallinn på höstlovet. Det ska bli riktigt trevligt, även om det bara är en kort kryssning.