Nu börjar det närma sig julsäsongen

Julaffären i Berlin
Det har hänt att jag letat julpynt i juni. Berlin 2022.

Snart börjar julsäsongen! Jag tillhör inte dem som julpyntar i mitten på oktober eller ens firar ”novent”, men jag längtar. Nu vill jag verkligen komma igång med julpyntandet och min regel är att veckan före första advent så får man. Det ska vara färdigpyntat när advent väl är här. Sedan har jag smugit in julen med slingor ute och något julpynt som inhandlats men inte kommit upp på vinden.

En sak som jag dock har tjuvstartat rejält med är julromanerna. Nu är den tid på året då jag bara vill lyssna på myspys och bara gotta mig i historier om kärlek, snö och nybakta lussebullar. Tyvärr lyssnar jag för snabbt. På en vecka har jag lyssnat klart på fyra böcker. Jag brukar läsa fem-sju julböcker per säsong, men i år lär det ju bli betydligt fler.

Julromaner är som all annan feelgood, av skiftande kvalitet. Om jag ska hålla in till julledigheten (då jag lyssnar mindre) måste jag försöka hålla igen. Så många bra julböcker finns det inte, att jag kan hålla tempot fyra i veckan och börja i mitten på november.

Jag förbereder mig också genom att skriva inläggen till min julkalender. Den får ni ta del av i december, men jag stillar min jullängtan genom att skriva den redan nu.

Jag har också gått med i lite facebookgrupper för att längta tillsammans med andra. Det är tveksamt vilken nytta det har gjort, mer än att jag nu vet att jag verkligen inte vill sätta in en gran den 15:e oktober och att jag inte måste ha en varm chokladbar. Dessutom ser jag mest ytterligheter. Antingen less is more eller så går allt i vitt. Jag är varken intresserad av svulstiga amerikanska julmuggar eller färgteman.

Till helgen ska jag städa, ta fram mina underbara retrodukar, alla ljusstakar och stjärnor och såklart Lisa Larssons adventsbarn. Jag och Selma ska även göra en julby om vi lyckas få till det. Den ska få växa fram och vara en by för våra pepparkakshus, men även andra hus och en kyrka.

Hur laddar ni inför julsäsongen?

Recension: Kvarnström-Jones, Ruth; Väninnorna på Nordiska kompaniet; 2024

Tidigare i höst läste jag De fenomenala fruntimren på Grand Hotel av Ruth Kvarnström-Jones. Nu var det dags för uppföljaren, Väninnorna på Nordiska Kompaniet. Boken är utgiven på Printz och jag lyssnade på den på Storytel, uppläst av Katarina Ewerlöf.

Vi är tillbaka i Stockholm på 1910-talet och nu är platsen Nordiska Kompaniet, även om de karaktärer som jobbar kvar på Grand Hotel eller fått någon annan arbetsplats, är kvar i handlingen. Nu är det dock inte Ottilia som står i centrum, utan hennes syster Torun, styvdottern Isabella och den lilla lillasystern Viktoria samt Märta på damhandskar. Några andra karaktärer tillkommer. Föryngringen sker via Isabella och Viktoria, som är i samma ålder och som båda tar sig in och gör karriär på NK.

Det är många historier och många trådar. Precis som i föregångaren så löses de flesta problemen tämligen snabbt. Visserligen får vännerna sin beskärda del av sorg under spanska sjukan och när boken börjar har en betydelsefull karaktär lämnat oss och dött i barnsäng. Även om det är tufft att förlora karaktärer så var det tvunget för trovärdigheten. Det är nämligen lite väl mycket 2000-talsproblem och -värderingar.

Jag tyckte om Väninnorna på Nordiska Kompaniet. Det var trevligt att återse vännerna, men även att få läsa mer om Josef Sachs som grundade NK. Jag insåg dock att det är lite många karaktärer, för trots att jag läste första boken tämligen nyligen, mindes jag inte vilka alla var. Jag läste också någon som skrev att det är mindre NK i den här boken än det var Grand Hotel i den förra och det håller jag med om. Den här boken är mycket spretigare.

Böckerna i serien Stockholms pärlor, som är skrivna av en brittiska, är mycket läsvärda. För mig har det varit mys i lurarna så länge de varat.

Julkalender 2024: Romanen och staden

Stockholm

Staden var förra årets tema på bokmässan och även om jag inte förkovrade mig så mycket i just det temat då, så är det ett ämne som intresserar mig. När jag satt och klurade på vad årets julkalender på bloggen skulle handla om eller om jag rent av skulle ställa in en kalender, så kom jag att tänka på romanen och staden. Och ställa in vill jag inte, jag har ju kört varje år sedan 2010.

Formatet blir en lucka, en stad, en bok. Det kan självklart finnas massa böcker från staden för dagen, men jag väljer ut en favorit och beskriver den sett från ett stadsperspektiv. Det är inte ett lätt ämne och även om det på rak arm går att hitta 24 olika böcker som utspelar sig i en stad, så är det inte säkert att det passar. Dessutom vill jag gärna ha en bredd även världen. Det blir med andra ord lite att bita i på ett lagom sätt.

Jag kanske inte kommer att skriva om de mest uppenbara böckerna heller. Jag vill som vanligt ge min julkalender min egen prägel. Men har du tips på någon bra bok från en ovanlig stad, tar jag gärna emot det. Häng gärna med på en resa runt jorden via 24 städer!

Recension: Wennstam, Katarina; Död mans kvinna; 2024

Jag läste den första delen i Sekelskiftsmorden, Döda kvinnor förlåter inte, av Katarina Wennstam för ett år sedan. Nu var det äntligen dags för del två, Död mans kvinna. Deckare i förgången tid är mycket trendigt just nu och det är inte svårt att förstå, sociala medier gör inte den genren rättvisa. Död mans kvinna är utgiven på Bookmark och jag lyssnade på den, uppläst av Katarina Ewerlöf.

Vi får åter möta de lite udda vännerna Olga, Edit, Hildur och Fredrika. När boken börjar är Edit intagen på hospital, för att komma över att hennes son dödats av en änglamakerska. Den rika, syfilissmittade Olga betalar för intagningen och önskar att få hem Edit igen och att hon ska leva som en dotter till henne. Men Edit ska hamna i händerna på en mycket oetisk läkare.

Fredrika och Hildur utvecklar en nära vänskap, trots den sociala statusskillnaden dem emellan. Fredrika har öppnat en hemlig detektivbyrå under manligt alias och när en man faller från Katarinahissen, kan hon inte låta bli att nysta i historien. Hon och Hildur kommer en historia på spåren som verkar bli farlig för dem. Till hjälp har de Olga och Olgas son, polisen Oskar.

Död mans kvinna var absolut inte dålig, utan det var de trevliga bekantskaperna från den första boken och en deckarhistoria. Boken lider dock av andra boken-syndromet som jag vet att flera läsare noterat gällande bokserier. Den andra boken är nästan bara en transportsträcka till den tredje. Jag tyckte mest om historien på hospitalet, den var spännande och intressant. Den andra historien, eller huvudhistorien, var lite rörig och det tog ett tag innan jag kunde engagera mig i den, vilket ju inte är ett så bra betyg. Hur som helst ser jag fram emot del tre.

Recension: Navarro, Brenda; Aska i munnen; 2022

Aska i munnen av Brenda Navarro är inte en feelgood-bok, så mycket förstod jag innan. Jag lyssnade på författaren på bokmässan och då berättade hon att den handlar om utanförskap i ett nytt land. Vi hade den som bokcirkelbok i jorden runt-cirkeln nu i november. Boken är utgiven på Tranan (och ingår i deras prenumeration) och är översatt av Hanna Axén.

Bokens huvudperson växer upp hos sin mormor och morfar i Mexiko. Hennes mamma har åkt till Spanien och hon saknar henne mycket. En dag sänder mamman efter sina två barn och huvudpersonen och hennes bror reser till Spanien. Livet där blir minst lika dysfunktionellt som i Mexiko och båda syskonen känner ett stort utanförskap. För att frigöra sig flyttar huvudpersonen till Barcelona där hon lever ett liv i lögner och försöker att hanka sig fram utan arbete eller med lågbetalda jobb.

I ramberättelse får vi veta att huvudpersonens bror tagit sitt liv. Det inte svårt att förstå att han skulle kunnat bli deprimerad och i bokcirkeln pratade vi mycket om varför han egentligen gjorde det. Det sägs inte rakt ut, utan vi kan bara ana. Det var för övrigt också en styrka med boken som många i cirkeln var överens om, att vi inte blir skrivna på näsan. Berättelsen visar orättvisor och ohälsa, snarare än skriver om dem.

Aska i munnen är ingen munter bok, men den är lättläst och fin. De flesta i cirkeln var överens om att det var en bra bok. Det var mer en diskussion om vem som tyckte mest om den. En intressant aspekt av vårt samtal är att en i gruppen delvis bor i Mexiko och var där under samtalet. Det gav oss lite mer inblick i det mångfacetterade landet.

Jag tyckte att bokens styrka var beskrivningen av utanförskapet, ett utanförskap som finns trots att språket inte borde vara ett stort hinder. Just detta pratade Brenda Navarro om när jag lyssnade på henne på bokmässan och hon gestaltar det mycket bra i boken.

Sjuk, sjuk, sjuk och sen Tallinn – månadssummering 2024

Jag ser sovjetisk arkitektur i Tallinn. Oktober 2024.

Vabruari, släng dig i väggen! Här har vi kört vobtober. Eller ja, jag har kört jobba när jag är sjuk. Måste man lämna en tidning får man skriva på Ipren. Det var i princip tre veckor där någon eller några var sjuka i familjen, från bokmässan till höstlovet. En vecka före lovet var alla ”friska”.

När lovet väl var här kändes det välbehövligt för samtliga. Även om jag jobbade halva veckan var det ändå skönt att slippa få iväg ungar till skolan och gå upp i svinottan. Vi började veckan med en resa till Tallinn som blev mycket lyckad och som jag skrev om igår. Skönt att få avsluta oktober och inleda höstlovet med en solig resa som alla uppskattade.

Min läsning

Jag lyssnar mycket på böcker just nu och läser i ganska långsam takt. Har minskat årsmålet från 120 böcker till 100 böcker.

Läsa jorden runt: Jag ska läsa från 40 länder och läste två nya land i oktober:

  • Georgien
  • Mexiko

EU-läsning 2.0: Jag läste äntligen ut mastodontverket Det åttonde livet av Nino Haratischwili från Georgien. Har även påbörjat Ten conversations with Albanians av Albana Shala, som jag inte läst så mycket i.

Bokcirkel: I jorden runt-cirkeln bokcirklade vi Brenda Navarros bok Aska i munnen, som jag i skrivandets stund inser att jag glömt att skriv som. Det ska genast åtgärdas!

Feministbrud på kulturjakt i Tallinn

Det här är inte min första kulturjakt i Tallinn och det kommer absolut inte heller vara den sista. Tallinn är en av mina favoritstäder i världen och dels är det nära dit, dels älskar mina barn att åka på kryssning, så vi är där rätt så ofta. Den här gången var vi oerhört lyckosamma med fantastiskt höstväder med strålande sol och brandgula löv. Vi var två familjer med barn i samma åldrar och med större barn kunde vi också gå rätt så mycket. Och som vi gick.

Jag hade en önskan och det var att se ett gammalt sovjetiskt skrytbygge som byggdes inför OS i Moskva. Varför byggdes det i Tallinn? Jo, därför att de olympiska segeltävlingarna skulle gå i just Tallinn. Schabraket, som jag skulle kalla det, kallades Lenins palats för kultur och sport, men har bytt namn till Linnahall – Stadshallen. 2009 var sista gången den användes och nu är den, som ni kan se, helt förfallen. En i ressällskapet påpekade att det skulle kräva enorma insatser för att renovera det och frågan är om det är värt det. Det är inte en speciellt stor arena och kan inte dra en stor publik på en och samma gång. Svårt att se att hallen skulle bli lönsam.

Som det ser ut nu är det alldeles säkert en otrygg plats i Tallinn. Hela området är fyllt med krossat glas och cigarettfimpar. Fina bostadsområden med exklusiv utsikt kryper närmare och anlagda stränder med olika former av aktiviteter ligger redan dikt an. Linnahall ska tydligen renoveras, men frågan är om det kommer att bli klart. Staden har inte lyckats sätta ner foten sedan 2009 och för varje år som går, närmar sig förmodligen en rivning.

OS i Tallinn gick i stadsdelen Pirita och där finns ett monument över OS och mer sovjetisk arkitektur. All sådan arkitektur bör väl inte rivas, det är ju någonstans endel av stadens historia, men allt kan inte heller bevaras. Frågan är om inte Linnahall sjunger på sista refrängen.

Vi promenerade från Linnahall till Tallinns tågstation (en av resedeltagarna är extremt intresserad av tåg och det fanns en trevlig foodcourt där, så win-win för alla). Vi gick då förbi stadsdelen Kalamaja som är nästa steg för mig att besöka. Den här stadsdelen ska ha rustas upp mycket och ligger vackert vid vattnet. Det finns även ett populärt sjöfartsmuseum här. Nu gick vi bara förbi stadsdelen och inte in i den. Vi såg Konstmuseum för modern konst men besökte inte något av dem. Museet på bilden huvudena i trädgården var dessutom stängt. Det var slående hur blandad arkitektur det var. Gamla orenoverade trähus, bredvid nybyggda moderna hus.

Min son har hade en rubiks kub-period i livet och jag vet att det har gått något stort mästerskap i Tallinn och kanske är det efter det som man valde att bygga en lekplats som tre kuber.

Jag hittade ett vackert trähus och en ukrainsk restaurang vid järnvägsstationen. Vi provade dock inte restaurangen.

En promenad i gamla stan i Tallinn är nästan alltid ett måste. Varje gång upptäcker man nya saker och alla gamla saker går att se i nya ljus och nya skepnader. Att ha fått se gamla stans förvandling, från ganska nedgånget 1998 till otroligt vackert och restaurerat 2024, är en ynnest. Jag är så glad att jag återvänt så ofta hit. Nu fick jag uppleva staden med lite större barn och det var också väldigt roligt.

Jag ville besöka en bokhandel som sålde böcker på engelska, men den var tyvärr stängd. Otroligt vacker utsmyckning fick jag dock ta del av. Böcker utanför fönstren var mycket inbjudande. Jag hittade en antikvariat i närheten där jag fann boken Estonians inside out av historikern Lauri Vahtre. Den är lite smårolig och ett litet folk i norra Europa. Utanför antikvariatet stod Jaan Kross staty. Han är den mest översatta estniska författaren och har nämnts i nobelprissammanhang. Han dog 2007.

Två bilder som är Tallinn för mig. Blomstermarknaden som alltid funnits där. Nu är det inte längre privatpersoner som står där och försöker kränga sina egenodlade blommor, utan bara trevliga blomsterbutiker. Blomstermarknaden ligger precis före Viruporten till gamla stan och är ett landmärke.

Sjömanskyrkan är så fantastiskt vacker, men ligger så fel. Nu är det vägar runtomkring den och den ligger mitt emot en bensinmack. När man går mot hamnen är det svårt att undvika den så jag har sett den varje gång jag varit i Tallinn. Någon gång har jag till och med gått in.

Det blev en mysig halloween igår

Igår firade vi halloween. Det är liksom omöjligt att inte göra det när man bor i ett villaområde med många barn där många barn går bus eller godis. För att inte sätta upp juldekorationerna i oktober finns här ju också en fantastisk högtid att pynta till. Här hemma har vi kanske inte gått all in, men i alla fall gjort det mysigt och kanske lite läskigt också.

Dottern ville göra det fin i hallen för alla som knackade på. Det blev riktigt bra, tyckte vi båda.

Halloween

Vi gjorde det även fint i vardagsrummet.

Halloween

Vi gjorde lite fint ute också, även om vi ligger i lä jämfört med flera andra i kvarteret.

Som sagt, grannarna levererade. Verkligen kul för barnen!

Mitt försök att minnas kvinnorna som spelade i Copa 71

Aztekastadion i Mexiko där finalen spelades

I augusti såg jag filmen Copa 71 om det andra inofficiella världsmästerskapet i fotboll för damer. Världsmästerskapet gick i Mexiko och var en fullkomlig succé. Varför har detta mer eller mindre lyckats readers ur historieböckerna? Det är såklart inte HELT borta, men att en sådan som jag, som älskar fotboll och idrott och har skrivit mycket om det, inte kände till mästerskapet, ser jag som ett tecken.

Det hade varit ett VM 1970 i Italien också, men det var inte lika välbesökt. Finalen i Copa 71 spelades i Mexiko City för 110 000 besökare. Det var inget som de kvinnor som spelade någonsin förut hade upplevt. Vilka var kvinnorna som spelade? Deras röster hörs i filmen och jag har försökt att återge så mycket som möjligt samt ge er en bakgrund om dem. Informationen jag funnit är enormt knapphändig, men lite har jag hittat.

Det var sex länder som deltog; Danmark, Mexiko, Italien, Argentina, Frankrike och England. Det var i den ordningen de placerades. Danmark hade även vunnit VM 1970. De kvinnor som var med har gjort mycket för kvinnor och feminismen. Några vet om det, andra tycker mer att de bara gjort det de själva önskat göra. De hade förtjänat att bli förebilder för kommande generationer, men det förvägrades dem. Det är hög tid att de får den uppmärksamhet de förtjänat i mer än 50 år. Den här serien är mitt bidrag.

Fotbollskvinnorna ni kan läsa mer om

Aracén, Elvira Mexiko

Augustesen, Susanne Danmark

Mangas, Nicole Frankrike

McCaffery, Trudy England

Schiavo, Elvira Italien

Selva, Elba Argentina

Vargas, Alicia Mexico

Wilson, Carol England

Zaragosa, Silvia Mexiko

Recension: Berge, Jenny (red); Svensk hemslöjd; 2024

Svensk HemslöjdJenny Berge är VD för Svensk hemslöjd som 2024 fyller 125 år. För att fira detta jubileum har Svensk Hemslöjd tillsammans med bokförlaget Ordalaget gett ut en bok med den fullständiga titeln Sticka, brodera och sy rya med Svensk Hemslöjd – pionjärer och mönster från tre sekel. Boken är både en historia om svensk hemslöjd och en instruktions- och inspirationsbok om hur du använder gamla klassiska mönster. Gösta Magnusson på Klippans yllefabrik har skrivit förordet.

I bokens inledning får vi läsa om pionjären Lilli Zickerman som tillgängliggjorde hemslöjd från hela Sverige för en större publik och därmed är den mest betydelsefulla personen inom svensk hemslöjd. Hon startade Föreningen för Svensk Hemslöjd 1899 och var en av dåtidens stora kulturpersonligheter. Hon verkade i en tid då kvinnornas ställning blev allt starkare, men också då fattigdomen var stor och många utvandrade till USA.

Lilli Zickerman öppnade en butik på Biblioteksgatan i Stockholm. Hon var vän med prins Eugen som sagt om henne att det torde vara allmänt erkänt att det var hon som väckte den svenska allmogeslöjden till liv. Den allmogeslöjd som hon och flera andra efter henne har designat, finns med som exempel i boken. Vi får mönster och exempel på hur de kan användas till nya saker. Det kan handla om rya-mönster som kan användas till broderier eller exempel på hur mönster kan användas till att bli en vacker datorväska.

Det är underbart att hemslöjden uppmärksammas och fint att få konkreta mönster att själv jobba efter eller inspireras av. Svensk hemslöjd är en bok att läsa, men främst en bok att använda. Det var nu ganska längesedan jag broderade något, så det är på tiden. Kanske ska jag ta något fint mönster och sy en duk eller något annat användbart.