Några ord om nyfunnen läsglädje

Powerwalk på Landsort maj 2022

Nu har jag tagit igen mig ett par dagar på landet och jag måste säga att det har gjort under för min läsglädje! Det är inte bara miljön och ledigheten som gjort det, utan de böcker jag har tagit med mig. Som jag skrivit tidigare för förra sommaren en katastrof sett ur lässynpunkt och när jag har analyserat orsakerna så var det att jag helt enkelt inte hade några roliga böcker med mig.

Ett misstag jag ofta gör på semestern är att packa ner alla gamla hyllvärmare som stått och pockat på under året, men som jag aldrig velat läsa. Finns det inga böcker på att-läsa-listan som man är rejält sugen på, men som man aldrig hunnit ta tag i, är det dags att gå till bibblan eller bokhandeln för att införskaffa sig nya. Böcker jag vill läsa, men aldrig känner för, måste varvas med böcker att längta till. Annars spelar jag Pokemon Go istället.

Jag fattar egentligen inte varför jag inte har begripit hur jag fungerar, eller så är det bara så att när semestern kommer så är vilka böcker som ska med inte det viktigaste där och då. När jag kommer hem från landet ska jag göra en noga planering av vad som ska läsas och vad som eventuellt behöver kompletteras med. Jag vill njuta i solen med en bok i handen och inte kisandes över min mobil. I alla fall inte varje liten egen stund.

Jag ska klura nu en vecka eller så och ska sedan presentera en läshög inför semestern som ska innehålla massa spännande saker som jag längtar efter och som utmanar mig. Blandningen är viktigast.

En powerwalk på Landsort med Ilaria Tuti i lurarna

Powerwalk på Landsort maj 2022

I en tid då återhämtning behövs, behövs även träning för mig. Jag bestämde mig för en powerwalk. Landsort är en långsmal ö med en väg och det är tre kilometer att gå från oss som bor på södra ön, till Norrhamn på norra ön. Perfekt för löpträning och powerwalk. Orkar man inte 6 km går det ju att vända tidigare (men då riskerar man att andra personer i samma ärende märker att du ”fuskat” och pikar dig för det).

Jag utrustade mig med Ilaria Tutis senaste bok på svenska, Askans dotter, och till en början lite väl lite kläder på mig (det blåser rätt kalla vindar här just nu) och fick ett underbart träningspass. Det som drabbar mig varje gång jag går här, är att jag måste dokumentera allt. Detta trots att jag går den här sträckan flera gånger varje år. Jag tänkte att jag vill visa hela världen vilken fantastisk ö Landsort är.

Efter varje powerwalk över ön tänker jag att det är ju onödigt att lägga upp samma bilder år efter år och att jag borde tröttna på att fota allt det vackra jag ser. Sen tänker jag att vem har jag blivit om jag inte längre kan se det underbara i vårens skira grönska och havets vilda vågor? Därför tänkte jag dela med mig av bilderna i det här inlägget. Jag började fota efter byn (vid pestkyrkogården) och slutade strax efter vändningen i Norrhamn.

Askans dotter var ett fint sällskap och Thomas Hanzons inläsning är mycket bra. Det ligger något mystiskt över hans röst och det passar mycket bra ihop med Ilaria Tutis lite mystiska deckare. Har du inte läst dem än, så gör det! De utspelar sig i norra Italien och huvudpersoner är en oerhört intelligent och briljant polis som kämpar mot alzheimer och hennes kollega som också är mycket speciell, men även han en mycket bra polis.

Min powerwalk i bilder

. Powerwalk på Landsort maj 2022

Powerwalk på Landsort maj 2022

Powerwalk på Landsort maj 2022

Powerwalk på Landsort maj 2022

Powerwalk på Landsort maj 2022

Powerwalk på Landsort maj 2022

Powerwalk på Landsort maj 2022

Powerwalk på Landsort maj 2022

Powerwalk på Landsort maj 2022

Recension: Schreiber, Johanna; Vända blad; 2022

Vända blad Johanna Schreiber är en författare som jag återkommer till, inte bara för att jag känner henne, utan för att hennes feelgoodromaner verkligen tilltalar mig. Vända blad är den andra boken i serien om Schantz förlag. Den första var Mellan raderna och den har jag förstås också läst och recenserat. Johanna Schreibers böcker ges ut på Norstedts.

Vända blad handlar om Clara, alltid lika duktiga och pålitliga Clara. Hon är den eviga singeln som alltid kan jobba mycket. Hennes alltid så perfekta lillasyster Amanda ska gifta sig och frågar om hon vill vara tärna och det gör henne helt ställd och hon önskar innerst inne att Amanda frågat någon annan. Hon skulle aldrig kunna leva upp till Amandas perfekta liv, vilket även deras mamma verkar anse.

Samtidigt som hon har bekymmer privat, behöver Clara en riktigt bra bok att ge ut om hon inte ska behöva ge upp feelgood-genren och börja jobba med deckare, som hennes arbetsgivare hotar med. När hon hittar ett perfekt manus, blir hon överlycklig och gör allt för att få alla att förstå vilket fantastisk manus det är. Hon bestämmer sig för att åka upp till Kiruna och träffa författaren, men det blir inte alls som hon tänkt sig. Det visar sig nämligen vara en man och en snygg sådan.

Vända blad är en klassisk feelgoodhistoria, men samtidigt är det inte bara en kärlekshistoria. Framförallt är det en berättelse om att göra upp med sitt förflutna och förväntningar eller brist på förväntningar från familjen. Boken innehåller också en mycket fin vänskapsrelation mellan Clara och hennes chef Beatrice. Den historia som jag nästan tyckte var mest spännande, var syskonrelationen mellan Clara och Amanda.

Kärlekshistorien är fin, men den skulle inte stå sig fristående. Det gör det ju inte heller och det jag tycker så mycket om i Johanna Schreibers böcker, att det är så mycket runt omkring som också är bra och spännande. I många feelgood kan de ju mer känna som utfyllnad, men här är det istället det bärande. Någonstans tyckte jag också att det var fint att den lågmälda kärlekshistorien fick spegla Claras lågmälda personlighet.

Det är fantastiskt roligt att få läsa om alla intriger i förlagsbranschen och det märks att Johanna har koll här. Jag kan inte avsluta recensionen utan att nämna den fantastiska scenen i boken där Claras manus diskuteras och där folk har frågor om huruvida författaren är same eller inte. Det är SM i att vara woke och identitetspolitik och det är så roligt att jag skrattar så jag nästan gråter. En liten reflektion om vår samtid och ett exempel på hur rolig Johanna Schreiber är.

Jag skulle säga att Vända blad är Johanna Schreibers bästa bok hittills. Nu börjar hon också bli varm i kläderna när det gäller Schantz förlag och jag hoppas på fler böcker i serien. Kanske får vi se Daniel som huvudperson i nästa bok? Jag tycker nästan att det är uppbyggt för det.

Nu är det långhelg och jag är på Landsort

Solnedgång på Landsort

Även om jag numer har världens roligaste jobb, behöver jag fortfarande vila och återhämtning. Den här långhelgen ska den vilan ske på en av jordens bästa platser – i svärfars sommarhus på Landsort. Ni som läst Feministbiblioteket i flera år, vet att jag är här mycket. Nu är det lite kallt och lite småregnit, men den sol vi haft har värmt så jag har goda förhoppningar om mycket läsvila ute i solen.

Böcker i kvällssol på Landsort

Jag har med mig böcker, it goes without saying. Förutom Ilaria Tutis senast i lurarna, har jag den snart utlästa Vända blad av Johanna Schreiber, den påbörjade 10 minuter och 38 sekunder i en märklig värld av Elif Shafak och den jag hoppas hinna påbörja Välj mig av Sofia Rönnow Pessah.

Röster från Ukraina på bokmässan

Bokmässan

Igår kom Bokmässan med sin seminariekatalog och allt presenterades på en presskonferens. Tyvärr kunde jag inte närvara för att jag hade åtaganden som gällde barnen. När jag fick pressmeddelandet blev jag så till mig i trasorna över det nya temat Röster från Ukraina. Det var både bekanta och obekanta namn bland besökarna och jag ser SÅ mycket fram emot att gå på Ukrainaseminarier i september!

Oksana Zabuzjko har jag både träffat på i seminarieform förut och jag har skrivit om henne och läst Fältstudier i ukrainskt sex. Andrej Kurkov är jag verkligen sugen på att läsa, men hans absurda bok Pingvinen och döden verkar inte ens finnas på bokbörsen och är utlånad för lång tid framöver på biblioteken i min närhet (trots att jag bor i Storstockholm). Hoppas lite nu på ett nytryck.

Larysa Denysenko har gett ut en barnbok i Ukraina 2014, som kom på svenska i april 2022 på Bonnier Carlsen, Maja och hennes vänner. Boken handlar om Ukrainska familjer efter annekteringen av Kring 2014. Boken är från 6-9 och jag tänkte läsa den för min dotter som känner till kriget och har en vän vars mamma kommer från Ukraina. Jag tänker att det kan vara en bok att läsa för att få dem att förstå något av allt hemskt som händer (för ja, hon är medveten om kriget).

Poeterna Daryna Gladun och Lesyk Panasiuk kommer också till bokmässan och ges inget ut på svenska av dem, så lär jag nog hitta på nätet. Victoria Belim är aktuell i höst med Röda sirener på Brombergs och jag ser mycket fram emot boken och att lyssna på henne!

Bokmässan och ukrainska ambassaden planerar också för en monter på mässgolvet som uppmärksammar den ukrainska litteraturen och jag ser fram emot massa skoj från olika svenska förlag! Nu är det ju något fruktansvärt kopplat till det här temat, men jag tillåter mig ändå se fram mot det och redan nu boka in det i min bokmässekalender.

Sydafrika är ett annat av mässans tema och det är jag också riktigt pepp på, men mer om det i ett eget inlägg.

Låt sommaren 2022 bli en bättre lässommar än 2021

Böcker på Landsort

Förrförra årets bokhög på Landsort. 2020 var en bra lässommar till skillnad från 2021.

Sommaren 2021 läste jag inte mycket. Jag gjorde andra saker och hade bara med mig sega och tråkiga böcker till landet för att jag borde läsa dem, inte för att jag var speciellt sugen. I år måste det bli ändring på det!

Jag har under 2022 prenumererat på bokförlaget Tranans utgivning och där har det kommit många böcker som jag bara inte hunnit läsa, men som jag är oerhört sugen på. En av dem, 10 minuter och 38 sekunder i en märklig värld av Elif Shafak, läser jag just nu för bokcirkeln Läsa jorden runt.

Min plan för lässommaren 2022 är att varva de kanske lite mer tunga böckerna från Tranan, med mer lättlästa böcker. Det kan vara bra feelgood som jag längtat efter att läsa, inte tråkiga böcker i bokhyllan som inte tilltalade mig igår och inte kommer att tilltala mig imorgon. Jag har beställt Mhairi McFarlanes senaste bok Mad about you, som ett exempel på feelgood att njuta av i hängmattan (bildligt talat, jag ligger inte i hängmattor).

Jag tänkte också läsa den relativt nya boken Baader-Meinhof – terrorismens årtionde av Jens Nordquist. Skäms nästan att jag missat att det kommit ut en ny Baader-Meinhof-bok. Det var en besatthet jag hade för flera rå sedan, men ett intresse som alltid finns vilande.

De Trananböcker jag har, förutom ovan nämnda, är Samanta Schweblins Kentukis och Yoko Ogawas De förlorade minnenas ö. Jag har även köpt fortsättningen på Rotlös, En kropp att sörja, som jag också ser mycket fram emot! Såhär sugen på böcker i min bokhylla var det längesedan jag var så det känns lovande. Jag kanske kommer att göra en utmaning till mig själv och jag känner att det skulle peppa mig ännu mer. Varför uppfinna hjulet igen? Världssommar 2022 är kanske ingen dum idé.

Låt lässommaren 2022 bli mycket bättre än lässommaren 2021!

Recension: Avallone, Silvia; En vänskap; 2020

En vänskapSilvia Avallone är en favoritförfattare och jag läser allt som hon ger ut. I år har En vänskap kommit på svenska på Natur och Kultur och självklart såg jag mycket fram emot att läsa den. Är det något som jag vet att författaren är bra på att skriva om, så är det just om vänskap mellan tonårstjejer. Stål var och är fortfarande den bästa bok hon skrivit.

Elisa är besviken på livet och hur det blev och ser med blandade känslor på den stora stjärnan Beatrice Rosetti. En gång var de oskiljaktiga och nu har de inte pratat på flera år. Elisa berättar historien om hennes och Beas vänskap och hur den tillslut skulle mynna ut i en katastrof. Vägen till undergången börjar med Bea&Elis blogg efter att Beas mamma avlidit i cancer. Bloggen skulle komma att göra den ena berömd och den andra inte.

Beas hemförhållanden är dåliga, även om hennes familj är rik. Elisa har å sin sida växt upp hos en mamma när barnen var små gjorde dem illa och struntade i att ge dem mat ibland och när det blev äldre rökte på tillsammans med sina barn. En sommar försöker Elisas föräldrar på nytt och barnen flyttar till sin pappa i en annan stad. Efter sommaren tar det slut och mamman tar det äldsta barnet, som anses redan vara förstört, och flyttar hem igen. Elisa hatar det till en början, men sedan lär hon känna Bea.

Jag tyckte att En vänskap var en vacker skildring av en delvis dysfunktionell vänskap, men även om jag på ett plan njöt av en fantastisk berättelse, vackert språk och djupa karaktärer, tyckte jag på ett annat att det var ganska segt. Det är möjligt att det bara var där jag är i livet just nu, men jag tyckte att den första delen kunde kapats med minst 100 sidor. Det dröjde så länge innan det blev action. När det väl blev det, sträckläste jag, men vägen dit var ganska lång.

Silvia Avallone är fortfarande en fantastisk författare och En vänskap gjorde mig ändå inte besviken. Hon kan verkligen skriva om tonåren och den ambivalens många känner då inför livet och familjen och kanske inte minst framtiden. Vi får Elisas historia parallellt med Beas, och det är som i Elena Ferrantes bok Min fantastiska väninna, att det är väninnan som berättar om den fantastiska människan som vi får lära känna genom henne.

Se Folkens tjänare och få dig ett gott skratt!

Folkets tjänare

Förra veckan samlades vi kring Eurovision och röstade fram den fantastiska Ukrainska låten Stefania som vinnare. Det var en fin handling mitt i allt elände som kriget innebär. En annan kulturgärning du kan göra, som dessutom kommer att ge dig flera skratt, är att se den ukrainska komediserien Folkets tjänare. Volodymyr Zelenskyjs TV-serie om läraren som oväntat blev president, var plattformen som senare skulle göra skådespelaren till president på riktigt.

Jag minns inte mycket av det val som gjorde Zelenskyj till president, men jag vet att många politiskt engagerade personer var ganska skeptiska. Ett land som inte är demokratiskt stabilt och har stora ekonomiska svårigheter väljer en skådespelare till president, en skådespelare vars främsta merit är en omåttligt populär serie om en ickepolitiker som blir president, låter ju inte så enormt förtroendeingivande. Sedan blev det krig och den president inte många trodde på, visade sig stå mer stabilt än någon ens vågat drömma om. Därför ville jag se serien.

Folkets tjänare har gått i tre säsonger och det är ganska många avsnitt i varje och även om varje avsnitt är 25 långt, kommer det ta ett tag att titta igenom. Jag har sett några avsnitt och tycker att det är riktigt roligt. Jag hade förväntat mig en betydligt sämre produktion och stora svårigheter att förstå humorn, men det är verkligen underhållande och jag hör mig själv skratta flera gånger.

Humorn är ganska enkel, den nya presidenten Vasyl är till en början förvirrad och leds av premiärministern in i nya rollen som vill att Vasyl ska göra som man alltid har gjort. Efter några absurda scener kommer Vasyl på att han är folkets tjänare och vill göra stora förändringar. Samtidigt lovar hans föräldrar reformer å hans vägnar för att bygga om sin  lägenhet gratis. Vasyl drar ner på både tjänstemän och politiker och det sista jag såg var när han skulle vaska fram nya ministrar och misslyckades och tillslut valde sitt gamla kompisgäng.

Det roliga är att det finns en underliggande förväntning på presidenten att han ska följa i samma hjulspår som alla tidigare och dessa förväntningar porträtteras på ett komiskt absurt sätt. Det drivs friskt med korruption och Ukrainas korta demokratiska historia. Det kommer senare att handla om presidentens kamp mot oligarker och jag ser fram emot den utvecklingen. Jag vet inte om jag kommer att se alla tre säsongerna och så en film på det, men jag kommer att titta så länge det är roligt.

Folkets tjänare går på SVT play och numer även på Netflix. Zelenskyj kandiderade till presidentposten som oberoende, liksom sin TV-karaktär, men nu har han ett parti som heter just Folkets tjänare. Det känns ju minst sagt lite märkligt, men det är idag ett seriöst parti som sedan den 28 februari 2022 är medlemmar av det europeiska liberala partier ALDE.

Vad är en bok, Filip och Fredrik?

Alla mot Alla

Jag och min man är just nu mest inne på att titta på Alla mot Alla med Filip och FredrikDiscovery+. Vi ser veckans avsnitt på helgen, möjligtvis med start på torsdagen. Vi älskar På spåret och andra frågesportprogram och just Alla mot Alla har den typen av kluriga frågor som vi gillar, även om vi inte alltid kan det.

Igår sig vi ett avsnitt där de tävlande skulle ange en bok med kvinnonamn i titeln, med tillhörande författare. Det var alltså böcker, vars titlar de skulle ange. Vad är en bok? Frågan skulle visa sig vara relevant, då Filip och Fredrik underkände Alex Schulmans och Jan Guillous svar Fröken Julie och Romeo och Julia. De var ju pjäser. Pjäser är med andra ord inte böcker. Frågan var inte romantitlar, utan titlar på böcker.

Här säljs boken Romeo och Julia av William Shakespeare. 

Här säljs boken Fröken Julie av August Strindberg.

En bok är inte bara en roman eller en faktabok. En bok är väl en bok, oavsett genre? Jag och min man är inte helt ense i det här så jag vill gärna ha stöd i min slutsats, eller om det är någon som bättre kan förklara för mig varför en utgiven pjäs i bokform inte är en bok.

Recension: Lövestam, Sara; Nu levande; 2022

Nu levandesom jag gjort med de andra, eftersom det är så fint att Sara själv läser de historiska kapitlen. Resten av boken läser Ellen Jelinek. Boken är utgiven på Piratförlaget. Här kan du läsa vad jag tyckte om Första Monikaboken och Andra Monikaboken.

Monika har nu kommit in i fasen då hon umgås med tanken på att ge upp alla försök att skaffa barn. 11 år har hon försökt och i elva år har hon varit olycklig av alla misslyckanden. Nu får det någonstans vara nog. Men så kommer Claes in i hennes liv, Claes från skrivarkursen i Norrland, som så gärna vill ge henne ett barn. Trots att de bara är i början av sitt förhållande bokar han både klinik och biljetter. Monika känner att hon inte är redo. Samtidigt tar något annat form, att hon är viktig för andra människor. Särskilt viktig för Texas, hennes granne, och också för Livia, hennes brorsdotter.

När jag började läsa den första boken var jag rädd för slutet, för att Monika skulle förbi barnlös. Jag vet att Sara Lövestan själv gett upp försök att få ett barn så jag misstänkte att det nog inte skulle sluta som jag ville. En annan tanke smög sig in i den här tredje boken och det var att hon ju faktiskt har ett barn som bara har henne. Texas överlever tack vare sina vänskap med Monika och hon känner att skulle hon dö, skulle hon testamentera allt till honom. Den relationen är viktigare än barnförsök, det kunde till och med en före detta barnlös som jag känna.

Nu levande är oerhört fin och jag tyckte bättre om den än den andra boken. Den sydde ihop historien på ett bra sätt. Tillbakablickarna gav oss kvinnohistoria och hur illa kvinnor och små flickor behandlades om någon man förgripit sig på dem och gjort dem med barn. Samtidigt finns det mycket kvinnokraft i berättelserna.