Efter att ha skrivit om kvotering häromveckan fick jag frågan från Visselpaj om hur jag motiverar min liberala och feministiska åskådning och vad som skiljer mig från en vänsterfeminist.

Att kort skriva varför jag är liberal slutar oftast i klyschor som att alla individer är lika mycket värda, och det säger oftast inte så mycket. Låt mig säga såhär: jag tror på det kapitalistiska systemet, jag är inte jätteförtjust i generösa bidragssystem och jag anser inte att alla måste ha råd att operan. Pratar man politik med mig så är det ganska uppenbart att jag är liberal och inte vänster.

Hur kommer det sig att jag är feminist då? Jag ser att det är skillnad på hur kvinnor och män behandlas i samhället och jag vill göra något åt det. Ganska enkelt förklarat, men svårare att översätta till konkreta åtgärder.

Jag anser inte att allt måste vara konkreta åtgärder, och där har vi en stor skillnad mellan en liberal och en feminist på vänsterkanten. Till exempel rasar jag gärna över sexistisk reklam, men jag vill inte förbjuda ”sexualisering av det offentliga rummet” (som har varit uppe som förslag). Jag kan problematisera porrindustrin utan att för den del vilja förbjuda eller censurera (nu är det väl så gott som en död fråga med tanke på att folk lägger upp sina privata filmer på nätet och därmed konkurerar ut mycket av den etablerade porren). Jag vill också uppmärksamma det faktum att företagsledare oftast är män, utan att vilja kvotera varken ledare eller styrelseledamöter.

Konkreta åtgärder som jag tycker att man bör göra är reformera och strama upp föräldraförsäkringen, inklusive göra den helt individuell och icke-överlåtelsebar. Jag anser att torsklagen är bra och bör finnas kvar, även om den nog bör ses över och utredas. Jag tycker att RUT är en viktig jämställdhetsreform då den ger kvinnor som tidigare arbetat svart, möjlighet till ett socialt skyddsnät som vitt arbete ger.

Det kommer ofta kritik mot liberala feminister, både från vänster och höger. Från vänster är man ingen riktig feminist och från höger så anser många att man bör hålla ihop som kvinnor och inte klanka ner på någon av sitt eget kön.

Kritik från vänster:
Är en liberal inte en äkta feminist. Jag fick en länk till ett inlägg om högern och feminismen på bloggen Zettermark. Zäta skriver lite om gamla liberala och feministiska filosofer såsom John Stuart Mill och säger att han förmodligen skulle varit nöjd med dagens samhälle. Detta tar hon upp för att visa att det är inom vänstern den sanna feminismen finns. Det är lätt för henne att säga så bara för att det såg så mycket värre ut på 1800-talet och jag tycker att det är ett billigt sätt att dribbla bort det faktum att den liberala feminismen är väldigt gammal. Vänsterfeminister vill gärna ha monopol på feminismen och det tycker jag är illa. Även om vi inte håller med varandra i allt så bör vi inte kasta i ansiktet på varandra att vi inte är tillräckligt goda feminister.

Kritik från höger:
Ofta när jag debatterar saker som jag anser fel (men inte alltid vill förbjuda) får jag höra att man som feminist bör anse att kvinnor ska hålla ihop och inte bråka med varandra. Detta har jag hört från kvinnor som vill vara hemmafruar och kvinnor som med en dåres envishet försvarar rätten att föras fram till altaret av sin far. Att vara feminist är inte att hålla ihop, det är att stå upp för våra rättigheter. Alla kvinnor är inte feminister och vill inte ha ett samhälle där individer går före kön. De trivs i sina könsroller och vill kleta på dem på alla andra också. Det måste man kunna kämpa emot!