Familjeliv är inte alla Sveriges kvinnor

Idag figurerar nyheten om att hälften av alla kvinnor (i Sverige) vill vara hemmafruar. Detta baseras på en undersökning gjort av sajten Familjelivs medlemmar.

Svarsfrekvensen var mycket låg men sedan är Familjelivs medlemmar knappast renpresentabla för alla Sveriges kvinnor. Sajten brukar kallas för Flashback för kvinnor och där kommer man nog ganska nära sanningen. I alla trådar som handlar om hemmafruar, som jag läst, domineras av kvinnor som har trista jobb med dålig lön som hellre vill vara hemma på heltid samt antifeminsiter som hejar på dessa kvinnor. Sedan är det ett gäng som jag, som påpekar att man inte bör göra sig beroende av en man ekonomiskt. För många av kvinnorna spelar det inte så stor roll, de är redan beroende av sina män vare sig de jobbar eller inte. Han har bra jobb med hög lön, hon tvärt om, och de bor i hus, har fin bil och vill åka till Thailand någon gång ibland. Jag vet att jag raljerar, men gå in och läs själva så får ni se. Har man tråkigt jobb och ändå står för all markservice, så kan det nog vara lockande att få gå hemma på heltid.

Dessa kvinnor kan inte på något sett vara representabla för alla kvinnor i Sverige. Ingen jag känner lever så. I mina kretsar vill kvinnor göra karriär och dela på föräldraledigheten. De män jag känner vill att deras fruar ska jobba och stå för halva försörjningen. Man stöttar varandra i både karriär och familjeliv. Man underlättar för varandra att få bra kontakt med sina barn och att söka nya och spännande jobb. Det är bara en sak. Ingen annan är jag hänger på Familjeliv. Nu är mina observationer inte nödvändigtvis hela bilden eller ens en del av sanningen, men jag utger mig inte heller för att sitta inne på några statistiska sanningar om hur många som vill jobba vs vara hemmafruar.

Med andra ord, snälla kolla källan innan ni drar era slutsatser om hemmafrutrender i samhället! Har svenska journalister inte mer koll än såhär? Jag frågade SVT på Twitter idag efter ett inslag på TV och de påstår att de har mildrat slutsatserna. Jag hoppas verkligen det!

Läs mer: Aftonbladet, Aftonbladet, AftonbladetSvD, SVT

Arkelsten och moderaternas historia

Jag bara måste kommentera Moderaternas partisekreterares brist på historiekunskaper. Att en person med den positionen hävdar att partiet varit med och drivit igenom rösträtten i Sverige är häpnadsväckande och – som Barbro Hedvall säger – genant.

Självklart kan man som parti idag driva alla möjliga viktiga frågor utan att ha den rätta historien i ryggen. Vänsterpartiet tar avstånd från kommunismen och även om många vill kleta på dem hemskheter som hänt i Sovjetunionen, så tas de ändå som ett seriöst parti och de får själva definiera sin politik. Såklart är det samma sak med moderaterna. Jag gillar inte dem som gräver fram gammal smutsig historia, som man för länge sedan tagit avstånd ifrån, och hävdar att partiet är likadant idag. Men för den skull kan man inte ändra historien och påstå saker som inte är sant.

Lydia Wahlsrtröm var en högerkvinna som var mycket aktiv i rösträttsrörelsen. Men hon gick emot sitt parti. Därför lämnade hon Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt, när det beslutades att man skulle stödja de partier som var för kvinnlig rösträtt. Källa: Barbro Hedvall Vår rättmätiga plats.

Läs mer: DN, Aftonbladet, Expressen, SvD, SR

Nobelpristagare på 90-talet

Jag är en person som gärna inte bara läser för läsandets skull, utan gärna har ett syfte med varje bok. Om jag inte har det blir det nästan alltid en deckare. Det vanligaste syftet med min läsning är att recensera böcker här – såklart. Sedan vill jag läsa alla nobelpristagare samt göra som Elin och läsa en bok från varje land i världen. För att få lite skjuts på nobelpristagarprojektet tänkte jag varje år i samband med Nobeldagen, publicera ett inlägg om att jag har läst alla nobelpristagare sedan 19xx (och här lägger jag på ett decennium varje år). Årets nobelpristagare har jag redan läst (första gången det händer!) och förra året hade jag klämt alla på 2000-talet (läs om det på min förra blogg och här). Då är det dags för 90-talet. Jag trodde i min enfald att det inte var så många kvar, men så gick jag igenom listan häromdagen och insåg att jag hade missbedömt situationen. Jag behöver därför hjälp med tips om böcker av nobelpristagare jag inte läst. Här är listan:

1999 Günter Grass, Tyskland
1998 José Saramago, Portugal – läser just nu Blindheten
1997 Dario Fo, Italien
1996 Wislawa Szymborska, Polen
1995 Seamus Heaney, Irland
1994 Kenzaburo Oe, Japan
1993 Toni Morrison, USA
1992 Derek Walcott, St. Lucia
1991 Nadine Gordimer, Sydafrika
1990 Octavio Paz, Mexiko

De överstrukna har jag alltså läst. Vad finns de av de andra man bör läsa? Kom med tips!

Feministbrud på kulturjakt i Malaysia

På vintern 2010 åkte jag och och min make Andreas till Singapore, Malaysia och ön Bintan i Indonesien. Det var en härlig resa som innehöll stadsliv, natur och bad, tre komponenter som gör en resa komplett! Här ska jag försöka redogöra för våra upplevelser i Malaysia, som vanligt ur en feministisk synvinkel.

Första stopp i Malaysia var huvudstaden Kuala Lumpur.

Inte långt från Petronas Tower låg partykvarteren som rekommenderades i Lonley Planet. Tyvärr var det mycket prostitution där och såhär glad var jag över det.

Något man kan göra för att gynna kvinnors företagande är att köpa deras produkter. Här köper jag batik i Chinatown. En kjol och ett tyg som ska bli en kjol (det blev aldrig av att sy den och när jag blev gravid var det inte aktuellt, men den ska sys till nästa sommar!).

Här står Andreas på Merdeka square i närheten av Chinatown. Platsen är ett av Kuala Lumpurs koloniala arv. Det vi ser bakom gräsplanen är en brittisk herrklubb. Inga kvinnor var välkomna dit.

Efter Kuala Lumpur bar det av till Cameron Highlands, ett vackert naturområde i Malaysias hjärta. Vi bokade en trekking-tur och det vi fick se var verkligen helt fantastiskt. Här är Andreas med vår reseguide. Tyvärr blev det inte så mycket trekking pga av vårt resesällskap som inte kunde följa med på själva poängen med turen – vandringen i skogen.

Här är del av vårt resesällskap. Kvinnan hade även med sin man och ettåriga son. Anledningen till att hon inte kunde trekka var att ibland krävdes det att guiden tog oss i händerna för att hoppa över någon trasig spång. Det gick såklart inte för sig och familjen fick stanna i bilen.

Vi besökte också en by där ett folkslag bodde, som av guiden beskrevs som enormt slösaktiga och därför inte passade att leva i ett vanligt samhälle. Enormt fördomsfullt antagligen. Besökte kändes inte bra. Det är inte så kul att springa och fota folk i deras hemmiljö. Denna kvinna släpade med mig till sitt hem, bad mig fota henne och krävde sedan betalt. Hade jag vetat detta hade vi inte ställt upp på just denna del i utflykten!

Vi mellanlandade i Ipoh, i väntan på ett nattåg till Langkawi. (Langkawi är en ö och tåget gick till en stad med ett färjeläger.) Det var en förfärlig stad och jag trodde att detta hotell, stationshotellet i kolonialstil, var ett lyxhotell man kunde hänga på om allt annat var för jävligt. Hotellet visade sig hyra ut rum per timma (vilket iofs hade passat oss bra, men ja, ni fattar) och var allt annat än lyxigt. Alkohol serverade de inte heller.

Langkawi och Cenang Beach var fantastiskt. Här tog jag en rejäl paus och läste många deckare. Vi bodde uppe i trädet.

En utflykt vi gjorde var en ”Island hopping” till bland annat denna ö med en sötvattenssjö. Sjön heter Den gravida jungfruns sjö och här ska m an bada om man har svårt att få barn. Vi badade såklart länge, men det hjälpte inte. Vi fick ta till mer medicinskt beprövade metoder, som IVF, för att få lilla Hugo.

Läs mer om Malaysia på min förra blogg här, här, här och här.

Butler, Judith; Genustrubbel; 1990

GenustrubbelDenna måstebok för alla feminister har länge legat halvläst på mitt nattygsbord. Det är inte alltid kul att sätta tänderna i akademiska och ganska svårlästa böcker. Det blir oftare deckaren som vinner kampen om kvällsläsningen.

Genustrubbel är en bok som slog ner som en bomb i de akademiska feministkretsarna när den kom 1990 och avsikten med boken var att skapa just trubbel. Butler ifrågasätter uppdelningen mellan ”kön” och ”gender” och menar att ”gender” också implicerar könstillhörighet. Hon menar att synen på kön och sexualitet är heterosexistiskt och därmed har hon skapat trubbel såväl inom feministiska kretsar som i gayvärlden. Hon kallar definitionen av kön för ”den heterosexuella matrisen”. Det är alltså den skolbildning som också brukar kallas queerteori.

Språket i boken är nästan löjligt komplicerat vilket Butler fått kritik för. Det gör att det ställs höga krav på läsaren (och att det ligger nära till hands att byta ut boken mot en lättsmält deckare). Det krävs också en del förkunskaper i form av teorier av Sigmund Freud, Julia Kristeva, Monique Wittig, m fl. Jag rekommenderar dem med specialintresse att läsa boken.

Läs mer: Adlibris, Bokus, DN, Smålandsposten

Vad är könsneutralt?

På sajten familjeliv har jag tidigare varit inblandad i långa tröstlösa debatter om barn och könsneutrala kläder. Förutom arga mammor som inget annat vill än att deras barn ska växa upp som antingen flickor eller pojkar, fylls trådarna upp med antifeminister som man undrar vad de gör där. Gemensamt för båda dessa grupper är att de målar upp könsneutralt som någon slags grå massa där det i förlängningen inte finns något utrymme till attraktion mellan personer av olika kön. Såklart är det inte detta det är frågan om. Könsneutralt betyder inte grått.

I veckan var jag på Ikea och där har jag köpt två filtar, en rosa och en orange, och nu tänkte jag att jag kunde komplettera med en blå. Den rosa filten har en påsydd blomma och en fjäril. Den orange en giraff och en sol. När jag kom hem såg jag att den blå filten jag nu köpt hade en bil och en lastbil. Då högg det till lite i mig och kände att det jag just köpt var könsstereotypt. Med ens kändes fjärilen och blomman också stereotypa utan att jag tänkt på det från början. Såklart gör en bil på en filt varken till eller från, men det är så tröttsamt att det alltid följer ett visst mönster: flicka-rosa-blommor, pojke-blått-bilar.

Vad tycker jag är könsneutralt och vad är könsstereotypt?

Könsneutralt:
Alla färger, inklusive blått och rosa.
Djur, blommor, olika mönster.
Bilar, fordon och dödskallar i kombination med ”tjejiga” färger.
Tuffa jeans eller byxor med fickor och dragkedjor.
Mysiga plyschbyxor i alla färger.
Tajts.

Könsstereotypt:
Enbart blått eller rosa.
Kamoflagefärgat (på en bebis, allvarligt?).
Bilar och fordon samt dödskallar i kombination med blått, svart eller andra murriga färger.
Volanger, puffärmar och spets.
Hello Kitty (i alla fall i överflöd och kombinerat med bara rosa).
Figursydda byxor.

Med andra ord finns det gott om utrymme att göra kläder som inte blir könsstereotypa utan att det måste bli grått. Trots detta så är det förvånande lite som är könsneutralt efter mina premisser. Märket Parvel på Åhléns har en hel del bra kläder i olika färger och utan att det är figursytt eller har puffärmar. Hugo har deras plyschbyxor i flera färger. Polarn och pyret är såklart bra, men dyra. Hugo har haft två bodys i rosa, en med moln på och en med djur. Det är ganska skralt med rosa utan spets eller volanger. Sedan ska tilläggas att man inte måste klä sig strikt könsneutralt hela tiden. Hugo är helt klädd i blått vissa dagar, men han är inte ett blått barn med bara mörka kläder och bilar som enda illustrationer.

När man pratar med personer som jobbar i affärer som säljer barnkläder suckar de också över den könsstereotypa uppdelningen och är ofta mer än villiga att visa kläder som inte följer normen. Dock är det stereotypa kläder som säljer. Och det är verkligen sorgligt.

Seban, Alain (red); elle@centrepompidou; 2009

elles@centrepompidou2009-2011 hade Centre Pompidou i Paris en utställning om kvinnors konstnärskap genom historien. Jag var och såg utställningen sommaren 2010 och lite om det kan ni läsa här. Som sig bör när man är virtuell feministisk bibliotekarie, köpte jag boken om utställningen. Boken är uppdelad i tre delar. Den första redogör för utställningens olika teman och där får vi läsa om konstnärerna och se många konstverk. Den andra delen är ett antal essäer om kvinnors konstnärskap. Den sista delen är en kronologi om vad som hänt inom konsten för kvinnor från 1900 och framåt, parallellt med vad som hänt i samhället.

Några nedstamp i boken: Konstnären Niki de Saint Phalle, som blivit känd i Sverige efter en utställning på Moderna Museet på 60-talet, finns med på flera ställen. Hon är en av mina personliga favoriter och vi har en tavla av henne hemma på väggen. En annan person som ges stort utrymme i boken är Virginia Woolf, som genom sin bok Ett eget rum, inspirerat många konstnärer. Ett av teman i utställningen bär den bokens titel.  Guerilla Girls, med sina fantastiska affischparodier är också med. Jag köpte en affisch av dem på nätet (eftersom den inte såldes där)som nu hänger i hallen. Det är mest fokus på modern konst, men det finns även med installationer och filmer, design och arkitektur.

Jag är intresserad av konst, men har inte pluggat konstvetenskap eller liknande. Kombinationen med att besöka utställningen och att läsa boken gav mig otroligt mycket och hade utställningen funnits kvar och jag hade vägarna förbi Paris, skulle jag definitivt gå dit igen.

Läs mer: Center Pompidou, SvD

Hustvedt, Siri; Sommaren utan män; 2011

Sommaren utan mänJag är just nu särskilt intresserad av att läsa böcker som kommit ut i år, eftersom jag snart ska nominera till bokbloggarnas litteraturpris. Jag fick tipset om Siri Hustvedt och Sommaren utan män gavs ut på svenska i år på Norstedts förlag.

Mia har precis blivit lämnad av sin man och separationen kom som en chock. Hon blev så svårt chockad att hon fick läggas in på mentalsjukhus. Efter den vistelsen beger hon sig till sina hemtrakter och tar sig an en sommarklass i poesi. Boken handlar om hur hon tar sig igenom sorgen genom att vara ett stöd för sina grannar och vänner och att vara en god och lyssnande lärare åt besvärliga tonårstjejer. Mia är bokens jag och som små instick i berättelsen kommer funderingar från hennes sida. Bland annat tänker hon på när ett antal manliga forskare helt felaktigt kom fram till att inga djurhonor har klitoris. Andra forskare, inklusive hennes man, trodde blint på det eftersom ”den har ju ingen funktion”.

Sommaren utan män är en rolig bok, trots temat, och jag mer eller mindre sträckläste den. Jag älskade hennes feministiska funderingar som dök upp med jämna mellanrum och de gav berättelsen en extra krydda. Hustvedt har lyckats med det som många försöker, men inte klarar, nämligen att skriva roligt genom en bitter berättare.

Läs mer: Adlibris, Bokus, GP, Corren, Kulturdelen

Varför jag är liberal feminist

Efter att ha skrivit om kvotering häromveckan fick jag frågan från Visselpaj om hur jag motiverar min liberala och feministiska åskådning och vad som skiljer mig från en vänsterfeminist.

Att kort skriva varför jag är liberal slutar oftast i klyschor som att alla individer är lika mycket värda, och det säger oftast inte så mycket. Låt mig säga såhär: jag tror på det kapitalistiska systemet, jag är inte jätteförtjust i generösa bidragssystem och jag anser inte att alla måste ha råd att operan. Pratar man politik med mig så är det ganska uppenbart att jag är liberal och inte vänster.

Hur kommer det sig att jag är feminist då? Jag ser att det är skillnad på hur kvinnor och män behandlas i samhället och jag vill göra något åt det. Ganska enkelt förklarat, men svårare att översätta till konkreta åtgärder.

Jag anser inte att allt måste vara konkreta åtgärder, och där har vi en stor skillnad mellan en liberal och en feminist på vänsterkanten. Till exempel rasar jag gärna över sexistisk reklam, men jag vill inte förbjuda ”sexualisering av det offentliga rummet” (som har varit uppe som förslag). Jag kan problematisera porrindustrin utan att för den del vilja förbjuda eller censurera (nu är det väl så gott som en död fråga med tanke på att folk lägger upp sina privata filmer på nätet och därmed konkurerar ut mycket av den etablerade porren). Jag vill också uppmärksamma det faktum att företagsledare oftast är män, utan att vilja kvotera varken ledare eller styrelseledamöter.

Konkreta åtgärder som jag tycker att man bör göra är reformera och strama upp föräldraförsäkringen, inklusive göra den helt individuell och icke-överlåtelsebar. Jag anser att torsklagen är bra och bör finnas kvar, även om den nog bör ses över och utredas. Jag tycker att RUT är en viktig jämställdhetsreform då den ger kvinnor som tidigare arbetat svart, möjlighet till ett socialt skyddsnät som vitt arbete ger.

Det kommer ofta kritik mot liberala feminister, både från vänster och höger. Från vänster är man ingen riktig feminist och från höger så anser många att man bör hålla ihop som kvinnor och inte klanka ner på någon av sitt eget kön.

Kritik från vänster:
Är en liberal inte en äkta feminist. Jag fick en länk till ett inlägg om högern och feminismen på bloggen Zettermark. Zäta skriver lite om gamla liberala och feministiska filosofer såsom John Stuart Mill och säger att han förmodligen skulle varit nöjd med dagens samhälle. Detta tar hon upp för att visa att det är inom vänstern den sanna feminismen finns. Det är lätt för henne att säga så bara för att det såg så mycket värre ut på 1800-talet och jag tycker att det är ett billigt sätt att dribbla bort det faktum att den liberala feminismen är väldigt gammal. Vänsterfeminister vill gärna ha monopol på feminismen och det tycker jag är illa. Även om vi inte håller med varandra i allt så bör vi inte kasta i ansiktet på varandra att vi inte är tillräckligt goda feminister.

Kritik från höger:
Ofta när jag debatterar saker som jag anser fel (men inte alltid vill förbjuda) får jag höra att man som feminist bör anse att kvinnor ska hålla ihop och inte bråka med varandra. Detta har jag hört från kvinnor som vill vara hemmafruar och kvinnor som med en dåres envishet försvarar rätten att föras fram till altaret av sin far. Att vara feminist är inte att hålla ihop, det är att stå upp för våra rättigheter. Alla kvinnor är inte feminister och vill inte ha ett samhälle där individer går före kön. De trivs i sina könsroller och vill kleta på dem på alla andra också. Det måste man kunna kämpa emot!

Feministbrud på kulturjakt i Litauen

Hösten 2008 var jag i Litauen för att prata jämställdhet för vitryska demokratiaktivister. Det var otroligt spännande och givande. Eftersom jag inte pratar ryska fick mitt anförande tolkas och resten av tiden (när de andra lyssnade på föredrag på ryska) passade jag på att titta på omgivningarna. Vi höll till i det lilla samhället Druskininkai i södra Litauen. Druskininkai är på sommaren en välbesökt kurort med otaliga spahotell dit folk från exempelvis Tyskland kommer. På hösten är det inte lika mycket folk här.

Druskininkai är ett samhälle där busstationen ser ut att vara från en annan tid…

…men dit svenska banker ändå hittat.

Jag höll ett föredrag om härskartekniker och drog paralleller till mitt eget politiska liv. De vitryska politikerna var intresserade och pålästa. Det blev en intressant diskussion. Dock försvårades allt eftersom jag var tvungen att ha tolk. Några pratade dock engelska och vi talades vid mer i pausen.











Jag och en annan svensk deltagare, som inte heller talade ryska, tog en promenad för att titta på samhället. Tyvärr ösregnade det. Vi hittade inte mycket som skulle vara intressant ur feministisk synvinkel. Här är en ortodox kyrka.














Vi hittade en skulptur av en kvinna. Efter lite efterforskningar på nätet har jag fortfarande inte fått veta vad det föreställer. Intressant konstverk i alla fall.

Sedan åkte jag och mitt resesällskap tillbaka till Vilnius (eftersom vi inte gjort särskilt mycket nytta på konferensen där vi inte förstod något). Vi hittade detta urmysiga café där en litauisk gumma med traditionsenligt huckle gick in. Gott fika!

Vi tog en promenad genom staden, som för tillfället var ganska död pga allahelgona. Då fick vi syn på vaktparaden utanför parlamentet. Det är inte ett teatersällskap, det är på riktigt.